Bandysäsongen 2016/17

Okval – ett av de vackraste orden i svenska språket. Och det var dit vi nådde, en magisk fredagskväll på Zinkensdamm, bandysäsongen 16/17

 

Läget i laget

Sirius bandy hade så länge jag följt dem, i nästan 20 säsonger, varit ett pärlband av nystarter. Och nu var det dags, igen, för ännu en nystart. Men efter totalhaveriet säsongen 14/15 hade byggmästare Söderman gjort ett gediget jobb med att sanera grunden, så nu fanns det någonting att börja bygga på. Även om man blivit smått blasé av denna ryckiga verklighet så fanns det ändå en positiv nybyggaranda kring Sirius bandy under sommaren 2016, ett lugn i organisationen, och en insikt om att saker behöver få ta tid.

Tränarfrågan hade sin lösning klar sedan länge. Mats Söderman tackade för sig efter sitt livräddande uppdrag, och lämnade över till den nygamle Olle Gabrielsson. Och Olle pratade klokt om en långsiktig plan för att bli bättre, där ett första steg var att bandyn behövde sättas i centrum. Träningar skulle förläggas under dagtid, och spelarna skulle behöva gå ned i tjänst för att satsa på bandyn. ”Om vi ska någonstans måste vi ha spelare som vill”, menade Gabrielsson. Vid sin sida fick han två gamla hjältar från Berglunderan: Erik ”sudden-Sudden” Sundin hämtades från UNIK till assisterande tränare, och Andreas Eskhult blev ”teknisk rådgivare”, vilket betydde att han skulle fungera som en sorts individuell tränare. Viljan och ambitionerna fanns, men med pengar var det skralare.

Sillyn började lite skakigt med att en av nyckelspelarna i truppen, Joel Wigren, drabbades av hemlängtan och valde att flytta hem till Broberg – kanske ingen stjärnspelare, men en trygg och klok kapten hade tappats. Vidare släpptes två eldfängda spelare: att Daniel ”Bärne” Bärneskär inte skulle fortsätta var ingen skräll, för det är knappast optimalt att spela för en klubb man känner ”någon form av hat” för. Och likaså fick Patrik Eidenert nobben; en glimtvis genial spelare, men också ojämn som en glesbygdsväg. Den hemfostrade andremålvakten Gustav Holmgren fick något överraskande napp hos Bajen och tackade för sig. Bollnäsaren Jimmy Lindgren valde att lägga ned bandykarriären, den unge Jonas Eklund tog klivet ned till UNIK, och den likaledes unge Johannes Camilton gjorde en utflykt till Örebro. Och den ständigt comebackande Viktor Broberg bäddade för nästa comeback genom att lägga klubban på hyllan.

Värvningarna in kan sammanfattas som bra, men få. Den älskade högerhalven Lars Fall återvände efter tre säsonger i Villa, och smälte omedelbart allas hjärtan då han talade om att ”Uppsala är hemma, Sirius är hemma, och det känns rätt att återvända till Siriusfamiljen. En annan återvändare, som hade tagit rejält med tid på sig, var försvararen Stefan Tranblom – efter att ha lämnat Sirius 2003 kom han nu tillbaka efter 13 säsonger på vift. Den slingriga karriärvägen hade en förklaring: Tranblom hade hamnat i Falun och stadgat sig med fru och barn, men en tragedi vände upp och ned på allt. Hustrun gick bort i cancer, och Tranblom fann sig stående som ensam pappa till ett litet barn. Flytten gick hem till Uppsala, och Tranblom höll bandyn igång på hobbynivå i UNIK. Men efter några år hade bitarna i livspusslet lagt sig tillrätta, Olle Gabrielsson ringde – och Tranblom var blåsvart igen. Ett tredje nyförvärv passade in i Sirius nyfinska satsning: den lovande, offensiva mittfältaren Teemu Määttä, som fallit offer för Kungälv indragna elitlicens. Nu sökte han en ny klubb, och Sirius nappade. Ja, och det var faktiskt det hela när det gällde nyförvärv; förutom den unge Edward Sigfridsson, en Edsbyjunior som sökt sig till Uppsala för sin fortsatta bandykarriär – frågan var dock om han skulle spela i Sirius a-lag, U20-laget, eller i UNIK. Hos UNIK spelade även Jakob Edberg, men han kunde vid behov kallas in för spel med blåsvart. Slutligen lyftes två unga spelare upp i a-truppen: Patte-sonen Oscar Rönnqvist, och andremålvakten Ludvig Jonasson.

Kvar i truppen sedan tidigare fanns den reflexsnabba målvakten Henrik Kjellsson, och framför honom fanns två starka kort i form av liberon Victor Lundberg, och alla tiders största kapten, Johan ”Lill-Hydas” Jansson-Hydling. På vänsterhalven spelade den assistskickliga Jakob Jenefeldt, och på mitten fanns den finske Joonas Peuhkuri, arbetsmyran Tobias ”Tobinho” Andersson, och den lugne västgöten Mattias Widén, kompletterade av de unga Nils Bergström och David Thorén. På topp fanns vår stjärna Markus ”Kumpu” Kumpuoja och den egenfostrade Tobias ”Zinken-Tobbe” Engstrand. Sammanlagt 16 spelare alltså, varav fyra var antingen juniorer eller förstaårsseniorer – det var en trupp med en del kvalitet, men också tunn som en rumänsk tonårsgymnast.

Och det fanns ju en orsak till det tunna truppbygget, för ekonomiskt gick det fortsatt trögt, och Sirius höll hårt i pengarna. 6000 kr – detta var det futtiga överskott blåsvart hade gjort under verksamhetsåret, därmed återstod fortfarande skulder på c:a 200 000 kr, och som vanligt betydde det att vi behövde gå några rundor med licensnämnden. Ett orosmoln var också att den färske klubbchefen Jimmy Helmersson redan hade hunnit bränna ut sig, och gick nu sjukskriven på obestämd tid – bristen på klubbchef var ju en av de faktorer som låg bakom den ekonomiska härdsmältan 2014/15.

Arenafrågan hängde och dinglade också fortfarande i luften, och fortfarande verkade huvudspåret vara en utbyggd Relitahall med större delen av publikkapaciteten på kortsidorna. Att ordförande Weiman uttalade sig försiktigt positivt om denna urusla lösning kändes oroande: ”Utomhusspel är inte ett alternativ för oss på sikt, och det här är bättre än ingenting”, menade han i intervju med UNT – ännu ett uttryck för den fullständiga halldesperation som börjat råda i svensk bandy, där precis vad som helst inom fyra väggar sågs som överlägset bandy ute i det fria.

 

Motståndarna

Alla elitserielagen överlevde kvalet 2016, men vi fick ändå se en nykomling i serien: Även licensnämnden visade sig ha en gräns, och den uppnådde Kungälv när man varken höll ordning på pengarna eller pappren. Därmed degraderades Kungälv, och till elitserien välkomnades istället skrällgänget Tellus, som kommit trea i sin kvalserie. Gänget från Midsommarkransen hade varken publik eller ungdomsverksamhet, men på något sätt hade man fått ihop ett ganska skapligt bandylag, där portalfiguren var den skäggige hälsingen Martin Krigh, och på detta hade man värvat in habila spelare som hipstern Aksel Ekblom och vår ex-målvakt Kimmo Kyllönen.

Tellus var den 86:e och senaste klubben att kvalificera sig för spel i den högsta serien, och denna gång presenteras övriga motståndare efter det årtal de debuterade på bandyns översta nivå. Näst färskast i serien var förstås dagsländan Tillberga (2006), där Zocke fortsatt siktade uppåt med sin mix av hemfostrade spelare och åldrade ryssar; till denna säsong hade man en spännande värvning i Katrineholms artist Niklas ”Messi” Eriksson. Sedan följde Kalix (1993), något försvagade efter tapp av västgöten Christoffer Norin och trotjänaren Erik Olovsson, men med en ny och bra målvakt i den från SAIK värvade Abbe Bodin. Därefter följer hela västgötagänget: Vänersborg (1975), som stod för denna sillys utan konkurrens mest spektakulära värvningar; efter decennier av spekulationer om Sergej ”Lill-Sigge” Lomanov skulle komma till Sverige så gjorde Vänersborg verklighet av saken, och med sig tog han två ryska kompisar i den tuffa backen Pavel Bulatov och den unge talangen Nikita Ivanov. Hos grannen Gripen (1973) var det inte lika spektakulärt på värvningsfronten, in hade Joonas kusin Eetu Peuhkuri kommit, tillsammans med den gamle Villabacken Patrik Hellman. Och just Villa kommer härnäst i ordningen (1966), på väg mot sin era av dominans, men ännu så länge var man inte mer än topplaget som aldrig riktigt nådde fram, ännu drivna av veteranerna Johan Andersson (Esplund) och David Karlsson. På 60-talet debuterade även Vetlanda (1961), som nu ställde upp med en lovande men ännu inte mogen uppställning: Pontus Blomberg, Joakim Andersson och Daniel Johansson, samt den mer erfarne ”Löken” Löfstedt.

Backar vi nu tillbaka till 30- och 40-talen så debuterade hela Gävleborgsgänget under en kort period. Edsbyn (1945) kom sist av dessa, och 2016 års upplaga sågs på förhand som en mellangeneration, men man hade två spännande värvningar i Teemus bröder; Tuomas och Tommi Määttä. Några år tidigare debuterade Sandviken (1940), nu var man möjligen i en svag utförsbacke, och tappat bl.a. Patrik ”Sura Hästen” Nilsson, men kvar i laget fanns fortfarande Christoffer ”Lego” Edlund och Erik Pettersson, vilket nog kunder räcka långt. Broberg (1933) var, som vanligt, laget med seriens minsta omsättning, men den ex-blåsvarte Joel Wigren hade i alla fall kommit in. Bollnäs (1932) var i en satsande period, och nu hade man vässat laget ytterligare med målmaskinen Patrik ”Sura Hästen” Nilsson och den rutinerade Per Thörnberg.

Återstod gjorde de lag som tillsammans med Sirius var med i den allra första upplagan av bandyserien (1931): Hammarby, som krisade ekonomiskt och påbörjat sitt fall ifrån toppen; nu hade man tappat Ulf Einarsson och Johan Willes, och in hade bara en åldrande Kalle Spjuth kommit. Och så var det Arosrivalerna Västerås, fjolårets serievinnare, som bevarat truppen helt intakt, med nyckelspelare i bl.a. de blivande blåsvarta Ted Bergström och Stefan Edberg (Kröller).

Som seriefavoriter fick som vanligt elefanterna VSK och SAIK gälla, med Villa och Bollnäs som utmanare, och Vänersborg som svårbedömd dark horse. Men detta var ju som vanligt ointressant för blåsvarta supportrar, som istället spanade mot bottenregionerna. Vi ville förstås sikta uppåt efter fem raka kval, men steget upp till okval var långt. Vi var tvungna att hålla fyra lag bakom oss, och det såg ut som en svår uppgift. Tellus, Gripen och kanske Kalix såg överkomligt ut, men därutöver? Kanske ett ospännande Broberg – men de brukade ju ändå vara stabiliteten själva. Eller kanske malliga Tillberga, men en självsäker Zocke tycktes snarare ha slutspel i kikarsiktet. Drömmen om okval fanns där, men än så länge framstod den mest som en avlägsen hägring.

 

Försäsongen

Träningsmatcherna inför säsongen bjöd på både höga toppar och djupa dalar, och det signalerade kanske också vad man kunde förvänta sig av det unga och tunna laget: Här fanns mycket talang, men samtidigt var vi beroende av ett fåtal nyckelspelares närvaro och dagsform. Försäsongen inleddes med att ett finnlöst Sirius vann knappt över allsvenska Ljusdal med 6-5 – Kumpu, Peuhkuri och Määttä befann sig på landslagsuppdrag. Sedan slog blåsvart till med en försäsongsskräll när man slog mäktiga VSK med 6-4, bara för att i matchen efter torska mot de andrasorterade gurkorna i Tillberga med 2-3. Ett överbelastat Sirius med ljumskproblem föll sedan mot Broberg med 3-10, där man fick avsluta med åtta man på isen. Bättre gick det sedan mot ryska Baikal Energy, där det blev ett starkt 4-4 efter en sen kvittering från Tobinho. En säker och betryggande seger med 5-0 över Tellus följde, innan försäsongen ändades med ett genrep mot Bollnäs, där vi väntat föll med 2-6. Laget klarade sig i stort sett undan skador på försäsongen, förutom Widén som led av ljumskproblem och fortfarande saknades när det var dags för seriepremiär.

Laget kunde formeras ungefär som under den förra säsongen, då nyförvärven kunde ersätta de tappade spelarna ganska rakt av. I backlinjen gick Tranblom in istället för Bärneskär, och därmed hade vi fått in en trygg spelare som inte såg på sina medspelare som slingrande ormar. På högerhalven gick Fall in istället för Wigren – en kapten mot en kapten. Och på mitten ersattes Eidenert av Määttä, även om det i detta fall inte riktigt var fråga om riktigt samma spelartyp; Määttä var en mer offensiv och målfarlig spelare längre fram i banan. Det var ett lag som, likt förra året, hade sina starkaste kort i halvorna, och Olle tänkte sig utnyttja detta med ett tydligare och mer systematiskt spel, med bl.a. ett större inslag av lyft.

Försäsongen -16 minns vi dock i huvudsak inte för ett gäng bandymatcher, utan för en minst sagt dramatisk händelse i löparspåren, där tränare Gabrielsson kom att rädda livet på en ung människa. Det var en regnig dag i maj under ett löparpass vid Sunnerstabacken som U20-spelaren Clarence Wahman plötsligt kollapsade. Lagkamraterna samlades runtomkring, ambulans tillkallades, och Olle Gabrielsson rusade till och påbörjade hjärt- och lungräddning tillsammans med en förbipasserande. Efter hemska minuter av väntan, då Wahman gled ut- och in ut medvetslöshet och blev allt blåare i ansiktet, anlände ambulansen och kördes till Akademiska sjukhuset. Det var ett plötsligt hjärtstopp Wahman hade drabbats av, och ingen visste om han skulle överleva, förrän han vaknade upp ur koman fyra dagar senare. Inte mer än 10% överlever ett plötsligt hjärtstopp; Clarence var en av de få, troligen till stor del tack vare den snabba hjärt- och lungräddning han fick. Och Olle belönades med sin karriärs finaste och viktigaste pris: Årets hjärt-lungräddare 2016.

 

Elitserien

Fre 28 okt: Sirius-Hammarby 2-2 (1-1), Studenternas

0-1 (9) Adam Gilljam, 1-1 (19) David Thorén, 2-1 (52) Teemu Määttä, 2-2 (86) David Pizzone-Elfving. Domare: Niclas Skog, Målilla. Publik: 1564.

Fotbollssäsongen var inte färdigspelad, men däremot avgjord – på måndagen hade vi fått ett allsvenskt fotbollslag, och därmed var det bara att kasta sig rätt in i nästa säsong för nästa sport. Bandysäsongen inleddes med ett välkomnande: Västra Sidans tifogrupp, d.v.s. CarlApan, hade bekostat en stor overhead för att hylla vår hemvändare Lars Fall: ”Inlåst i hall, inget för Fall – Välkommen ut, välkommen hem”.

Och det blev en stark premiär som lovade gott. Bajen var kanske inte längre vad man hade varit, men att blåsvart skulle dominera såhär hade nog inte många trott. Stockholmarna började dock bäst och tog också en tidig ledning – men efter att Thorén kvitterat på en hörnretur började Sirius ta över. Bakåt stängde man igen helt, och så småningom började det skapas blåsvarta chanser framåt också. Ledningsmålet kom in bit in på andra, när Fall la en delikat passning till Määttä som satte sin första Siriuskasse. Sedan radades lägena upp, men effektiviteten var tyvärr inte hundra. Istället kunde Bajen sätta en rätt oförtjänt kvittering på en omställning med fem minuter kvar. Slutminuterna blev dramatiska; Kumpu brände två fina lägen och i slutsekunden var det nära att två poäng blev noll. Bajen fick en hörna i slutsekunden, domaren signalerade för att det var ett skott som gällde: hörnan lades, och efter en petning satte Robert Rimgård bollen i mål – men det dömdes helt korrekt bort. Det borde sett till spel och chanser kanske blivit två poäng till blåsvart, men det ändrade inte känslan av att detta var en riktigt positiv premiär.

Ons 2 nov: Västerås-Sirius 5-1 (2-1), ABB Arena Syd

1-0 (30) Jonas Nilsson, 2-0 (36) Jesper Norrman, 2-1 (47) Nils Bergström, 3-1 (50) Mikael Olsson, 4-1 (77) Magnus Joneby, 5-1 (85) Tobias Holmberg. Domare: Tomas Behlander, Skutskär. Publik: 1483.

Resan till Sämsta Aros resulterade i någon sorts medelförlust – men blev varken positivt eller negativt överraskad över 5-1 till VSK. Men Sirius gjorde ändå en skaplig insats mot ett gurklag som saknade sin kanske viktigaste spelare i ryssvännen Simon Jansson. Det skapades en del chanser åt båda hållen utan att bollen ville in, och nollan spräcktes inte förrän efter en halvtimme då VSK tryckte in ledningsmålet från nära håll. VSK spädde på med 2-0, men strax innan paus kom kvällens höjdpunkt: ett dubbeljuniormål, där spolingen Rönnqvist spelade fram pojkvaskern Nisse till 2-1. Andra halvlek inleddes med en hemsk felpass, där blåsvart helt opressat spelade fram Mikael Olsson till 3-1. Men sedan höll Sirius garden uppe, och var väl med i matchen ända till den otursamma 77:e minuten. Då blev Thorén framspelad av Fall till ett friläge, men sköt utanför, och strax därpå föll Fall i fel läge, tappade bollen till de grönvita, och den gnällige Joneby stängde tillställningen med sitt 4-1-mål. Ett mål till föll på hörna innan vi kunde konstatera att kvällen slutat med en normalförlust i ett helt normalt Arosderby, en normal onsdagskväll i november.

 

Fre 4 nov: Bollnäs-Sirius 6-2 (0-1, 3-0, 3-1), Sävstaås

0-1 (31) Johan Jansson-Hydling (straff), 1-1 (39) Patrik Nilsson, 2-1 (40) Oskar Olsson, 3-1 (55) Tobias Björklund, 4-1 (67) Nilsson, 5-1 (72) Andreas Westh, 6-1 (82) Nilsson, 6-2 (87) Markus Kumpuoja. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 1517.

Tiden när bandy- och fotbollssäsongerna överlappar kan ibland bjuda på fina komboresor – denna helg kunde ett festargäng inleda med bandy i Bollnäs, åka vidare till en dekadent stughelg i Harsa, för att sedan avsluta med fotboll i Borlänge på söndag. En tidig vinter hade kommit till Hälsingland, snön vräkte ned över Sävstaås, och en klassisk 3*30-match skulle spelas. I snöyran var det Sirius som var klart bäst, blåsvart krigade ned Bollnäs och kom till klart flest chanser, och i periodens slutminut tog Westh till oschyssta metoder som resulterade i en straff som Lill-Hydas satte. Men tyvärr hade snön den dåliga smaken att sluta falla till den andra perioden, och där sprack också Sirius chanser. Patrik ”Sura Hästen” Nilsson sköt in kvitteringen, och minuten efter hann Oskar Olsson före Kjellsson på en långboll, och la in ledningsmålet. Och sen sköt de orange-blå in tre raka hörnmål, och ännu en av alla dessa Sävstaåsförluster var ett faktum. En boll till flög in i vardera målet, men sedan var det slut, och precis som två dagar tidigare i Västerås var det en helt normal förlust bland många andra på Sävstaås. Men helgen i Harsa blev i alla fall rolig.

 

Ons 9 nov: Gripen-Sirius 3-4 (2-2), Slättbergshallen

0-1 (4) Victor Lundberg, 0-2 (16) Tobias Andersson, 1-2 (31) Johan Grahn, 2-2 (42) Grahn, 3-2 (48) Adam Rudell, 3-3 (53) Markus Kumpuoja, 3-4 (81) Tobias Engstrand. Domare: Jacob Liljegren, Falköping. Publik: 652.

Efter tre skapligt bra insatser mot tre skapligt bra lag var optimismen stor när vi nu skulle möta en motståndare från våra egna tabellregioner. Till Trollhättan reste samma starka Västra-uppställning som säsongen innan, d.v.s. jag, Macke Majs, och en Anders Carlstedt som vanligt med sikte på vandrarhemmet i Slottsskogen. Och Sirius gjorde oss inte besvikna, för här gjorde vi, de jämna siffrorna till trots, en riktigt bra match. Starten var stark: Lundberg sköt in en hörna efter några minuter, och Kumpu spelade fram Tobinho som la in 0-2 ur liten vinkel. Blåsvart radade upp chanser framför Gripenmålet, men så spelade unge Thorén i gapet på Johan Grahn, som sköt in 2-1 från distans. Och nu grep Gripen initiativet; en kvittering kom på ett inspel som stöttes in, och direkt i andra tappades ånyo en boll, och den ex-blåsvarte Rudell kom loss och satte ett ledningsmål för hemmagänget. Bittert, och inte helt rättvist heller. Men Sirius var som sagt bra den här dagen, man samlade sig, och de blåsvarta anfallen sköljde snart över Gripenförsvaret. Kumpu stod för en fin soloåkning med avslut och kvitterade, och med tio minuter kvar steg kvällens blåsvarte hjälte fram: Tobinho krigade till sig bollen vid sargen, och spelade fram till Zinken-Tobbe som tog sig fram och la in vinstbollen. Det var skönt att inte behöva vänta så länge på att spräcka vinstnollan, och även om det ännu var tidigt på säsongen så hängde blåsvart med bra i tabellen. Sirius på en tiondeplats som innebar okval, med en pinne ned till Gripen och Kalix under strecket, och bara en pinne upp till Bajen på slutspelsplats.

Lör 12 nov: Sirius-Villa 1-8 (0-3), Studenternas

0-1 (4) Daniel Andersson, 0-2 (24) Jesper Eriksson, 0-3 (40) Joel Broberg, 0-4 (63) Axel Ekholm, 0-5 (69) Andersson, 1-5 (78) Joonas Peuhkuri, 1-6 (86) David Karlsson, 1-7 (90) Karlsson, 1-8 (91) Karlsson. Domare: Jacob Liljegren, Falköping. Publik: 985.

1-5 hade kanske varit OK, men 1-8 kändes dåligt och onödigt. Därtill var det – trots lördagsmatch – klen uppslutning och stämning på Västra. För så var det ju under bandyns mörka 10-tal; det spelades en hel del matcher där det inte var särskilt kul på läktaren. Villa tog en tidig ledning när Daniel Andersson snirklade sig igenom, men blåsvart var långt ifrån usla i första halvlek, utan skapade några fina lägen i omställningar. Men det stannade vid just fina lägen – några Siriusmål blev det inte, och istället rann Villa sakta men säkert upp till 0-5. Med knappa kvarten kvar reducerade Peuhkuri efter framspelning av Fall, och det hade kunnat vara en snygg punkt för matchen, men så blev det tyvärr inte, för med fem minuter kvar skar det blåsvarta försvaret ihop. En hittills mållös Davva Karlsson fick först chansen från straffpunkten, och satte sedan två ytterligare strutar innan det var över. ”Som vi uppträde i slutet får vi aldrig mer uppträda”, rasade Olle Gabrielsson efter matchen. Men jaja – det är inte enkelt att hålla garden uppe hela tiden, och den här gången kostade det i alla fall inte med än tre mål i minuskolumnen.

 

Ons 16 nov: Kalix-Sirius 3-5 (1-2), Kalix IP

1-0 (20) Christian Frohm, 1-1 (28) Markus Kumpuoja, 1-2 (40) Teemu Määttä, 1-3 (51) Kumpuoja, 1-4 (84) Kumpuoja, 2-4 (88) Johan Sundquist, 2-5 (91) Victor Lundberg, 3-5 (93) Sundquist. Domare: Petri Kuusela, Finland. Publik: 436.

Innan Stellan Stål blev fotbollspamp var detta hans kanske största stund i rampljuset: En soloresa till Kalix som bl.a. uppmärksammades av UNT. Och det hade ju varit rent oförskämt av Siriusspelarna att inte bjuda Stellan på en seger efter denna – så självklart blev det en mycket viktig tvåpoängare på Kalix IP. Hemmalaget gjorde första målet på hörna, men sedan bjöd finska Sirius på Suomi show. Fall spelade med en smörpass fram Kumpu som dittills hade haft krutet vått, men nu satt kvitteringen där den skulle. Och därefter bjöd Teemu på ett fenomenalt solomål; en räd från straffområde till straffområde, och en säker avslutning till 1-2. Stellan, tillsammans med Kumpus tillresta familj, fick fortsätta jubla i andra, då Kumpu satte 1-3 på ett distansskott, och sedan säkrade vinsten med 1-4 på hörna. Efter lite avslutande Hawaiibandy med påföljande mål slutade matchen 3-5, men Sirius fortsatte i alla fall med att spelmässigt sätta bottenkollegorna på plats. Och Stellan fick välförtjänt fira tillsammans med truppen på hotell Valhall.

 

Lör 19 nov: Sirius-Vänersborg 7-4 (3-1), Studenternas

0-1 (23) Sergej Lomanov Jr, 1-1 (27) Markus Kumpuoja, 2-1 (35) David Thorén, 3-1 (45) Kumpuoja, 3-2 (56) Lomanov Jr, 3-3 (60) Joakim Hedqvist, 4-3 (64) Kumpuoja, 5-3 (73) Teemu Määttä, 6-3 (79) Jakob Jenefeldt, 6-4 (82) Nikita Ivanov, 7-4 (88) Määttä. Domare: Andreas Broberg, Västerås. Publik: 1010.

Varje säsong bjuder på någon match som alla minns, och 16/17 var det hemmasegern mot Vänersborg som var den matchen. Det var ett uppsnackat Vänersborg som kom till Studan, med serieledning och fem segrar på de sex inledande matcherna – och framförallt: man kom hit med Sergej Lomanov jr. Vid det här laget var Lill-Sigge inte så liten längre, han hade hunnit fylla 36 år, men sågs allmänt som en av världens bästa bandyspelare. Han var också på många sätt en Uppsalakille; många i Västrakretsar hade minnen från Lill-Sigge som barn och tonåring, någon hade barnvaktat honom, andra hade spelat med eller mot honom i olika ungdomslag. Det hade under hela hans karriär snackats om att han skulle återkomma till Sirius och Uppsala, men när han nu var tillbaka på Studan var det i fiendekläder.

Det började som förväntat, med tung Vänersborgspress, och när just Lill-Sigge sköt in 0-1 på hörna hade blåsvart ännu inte varit i närheten av motståndarmålet. Men så stack Kumpu upp och satte kvitteringen på Sirius första egentliga avslut, vilket på något sätt tycktes chocka Vänersborg. Ledningsmålet kom från Thoréns klubba, och precis i slutminuten spelade Tobinho fram Kumpu till ytterligare ett blåsvart mål. Efter ett förmodligen ilsket paussnack klev Vänersborg upp hårdare och högre i planen, och ganska snart hade man både reducerat och kvitterat: Lill-Sigge på hörna, och sedan Hedqvist på en tveksamt dömd straff. Nu var det ju kört förstås, trodde vi på läktaren – men Sirius ville annat. Kumpu tog emot en passning från Fall, vände om, och smällde in 4-3 bara minuterna senare. Och nu blev skillnaden påtaglig mellan lagen: Blåsvart spelade som ett lag, krigade och hjälpte varandra, medan Lill-Sigge och resten av Väners körde fast i ändlösa soloåkningar. Teemu sköt in 5-3 med ett stenhårt skott, och Jenefeldt krigade in 6-3 inför ett kokande Studenternas.  Väners orsakade till sist lite spänning med sin reducering, och i 88:e ropades det på straff sedan Kumpu räddat en boll med handen – men någon signal kom aldrig från ”Läder och Lack”, och istället kunde Teemu kontra in det avgörande målet som fullbordade succén. Och vem fan saknade Lomanov nu? Vi hade Kumpu, Teemu och Fall som vida överglänste alla Vänersborgsryssar den här eftermiddagen. Med tre segrar på de fyra senaste matcherna hade Sirius nu klivit uppåt i tabellen – vi låg nu på den åttonde och sista slutspelsplatsen, en pinne före VSK(!) på okval, och tre före Tillberga under kvalstrecket.

 

Ons 23 nov: Edsbyn-Sirius 9-3 (6-0), Edsbyn Arena

1-0 (10) Tuomas Määttä, 2-0 (31) Tommi Määttä, 3-0 (39) Tommi Määttä, 4-0 (41) Tuomas Määttä, 5-0 (44) Mattias Hammarström, 6-0 (47) Mattias Larsson, 7-0 (56) Hammarström, 8-0 (65) Hammarström, 8-1 (72) Markus Kumupoja, 8-2 (79) Joonas Peuhkuri, 9-2 (87) Hammarström, 9-3 (90) Nils Bergström. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 1121.

Vänersborgs ryssgäng kunde vi rå på, men mot Byn blev det storstryk i en ganska märklig match med många olika ansikten. Edsbyn började i högt tempo och smällde in en tidig hörna, men sedan var det blåsvart som ägde den första halvtimmen totalt – men utan att få nätkänning. Så tog Byn en tajm-out som minst sagt förändrade matchen, och under en hemsk kvart släppte Sirius in fem mål; egentligen utan att spela så värst illa, men hemmalaget satte precis allt. Så kom den andra halvleken, och nu spelade Sirius däremot sämre, och Byn kom till mängder av chanser framför det blåsvarta målet. Men Kjellsson höll siffrorna nere, och kapitulerade bara för de två straffar som domare Fager hittade. Slutligen avslutade Sirius matchen i lite positivare anda; Kumpu raderade ut målnollan på en straff med 20 minuter kvar, sedan sköt Peuhkuri in en hörna, och till slut, efter ytterligare ett Edsbymål, fick Nisse sätta punkt för dagen. Med det målet lyckades Sirius faktiskt spela oavgjort med Byn i den andra halvleken – men det var nog snarare den hemska slutkvarten i den första halvan man skulle minnas.

 

Fre 25 nov: Sirius-Tellus 3-3 (2-1), Studenternas

1-0 (3) Teemu Määttä, 1-1 (36) Love Lånström, 2-1 (39) Määttä, 3-1 (59) Tobias Andersson, 3-2 (70) Martin Deacon, 3-3 )92) Martin Krigh. Domare: Andreas Broberg, Västerås. Publik: 825.

Dags för det första himlakroppsderbyt i Elitserien – och nog förväntade man sig att mäktigt lysande Sirius enkelt skulle käka upp sketna lilla Tellus. Men där trodde vi fel, för i en match präglad av snöglopp och utmanande is var det hipstergänget från Midsommarkransen som krigade bäst, och till slut välförtjänt snöt blåsvart på poäng. Det började bra när Kumpu spelade fram Teemu till ett ledningsmål efter ett par minuter, men sedan ville det aldrig lossna för Sirius i en tajt och inte särskilt välspelad halvlek. Tellus kvitterade på en målvaktsretur, men Teemu återtog snabbt ledningen till Sirius på samma vis. I början av andra hade Sirius sin bästa period; Jenefeldt spelade fram Tobinho till 3-1, och det var bud på mer. Men ju mer svårspelat det blev, desto mer frustrerat blev Sirius, och desto mer växte Tellus. 3-2 kom på hörna, och de sista tio minuterna var riktigt miserabla från ett blåsvart som blev helt nedkrighat av Tellus. För ja, det var såklart den skäggige Krigh som skulle avgöra detta när han forcerade sig fram och sköt in kvitteringen på halvvolley, två minuter in på stoppitsch tajm – till enorm frustration och ilska från Västra, som för ovanlighets skull var rejält missnöjda över Sirius prestation på isen.

 

Ons 30 nov: Tillberga-Sirius 4-2 (1-2), ABB Arena Syd

0-1 (16) Tobias Andersson, 1-1 (28) Rinat Shamsutov, 1-2 (30) Markus Kumpuoja, 2-2 (47) Ivan Lebedev, 3-2 (75) Lebedev, 3-3 (93) Robin Andersson. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 314.

Ett supporterhjärta bultar alltid ojämnt. En och en halv vecka tidigare hade vi hyllat och trott på vårt lag när vi spöade Vänersborg, nu sågade vi vårt blåsvart efter en blek insats i fyrapoängsmatchen mot ärkefienden Zockeberga. I en tajt spelad första halvlek såg det ändå lovande ut: Sirius tog ledningen då Tobinho petade in en retur efter en fin insats av Nisse. Gamle Rinat kvitterade med ett typiskt ryssmål, men blåsvart återtog ledningen då Kumpu slog in en hörnretur. Men den andra halvan blev däremot en katastrof, där Sirius anfallsspel gick fullständigt i baklås. Tillbergas andreryss Lebedev lyckades skjuta upp bollen i nättaket från kortlinjen efter bara en minut, och sedan fick blåsvart inte låna bollen. Lebedev satte 3-2 med kvarten kvar när han styrde in bollen ur väldigt misstänkt offsideläge, och det var inte förrän i slutminuterna som Sirius äntligen började kliva upp ur de skyttegravar där man befunnit sig sedan paus. Och det straffade sig genast, för den hörna man fick på stoppitsch tajm slog man i stolpen, och i nästa anfall satte Storken istället 4-2 för Tillberga.

Frustrationen över den svaga andrahalvleken var som sagt stor i Siriusled, men att vi skulle prestera svajigt i den här serien var nog inte så underligt, med den unga och tunna trupp vi mönstrade. I den här matchen hade Tillbergafegisarna punktmarkerat Fall, med förödande resultat för vårt offensiva spel. Och att fler motståndare skulle försöka radera ut vår främste speluppläggare var nog att vänta, så nu var det upp till Olle att hitta ett motmedel. Sirius nu hastigt och olustigt nere på kvalplats, med två pinnar upp till just Tillberga på okvalplats, och tre upp till Broberg på slutspelsplats.

 

Fre 2 dec: Vetlanda-Sirius 7-4 (4-1), Vetlanda Bandyarena

1-0 (3) Joakim Andersson, 2-0 (12) Johan Löfstedt, 3-0 (22) Pontus Blomberg, 4-0 (28) Löfstedt, 4-1 (31) Tobias Engstrand, 5-1 (57) Philip Lennartsson, 5-2 (66) Jakob Jenefeldt, 5-3 (70) Joonas Peuhkuri, 5-4 (89) Jenefeldt, 6-4 (90) Blomberg, 7-4 (95) Andersson. Domare: Adam Jokinen, Tranås. Publik: 825.

Det var bittert att förlora två fyrapoängsmatcher på raken, och mot Vetlanda gav vi oss själva inte ens chansen, utan slarvade bort matchen med en usel inledande halvtimme. Jag reste ned ensam till Småland denna kväll, men slapp tack vare någon sorts småkusin till Hydas vara helt ensam blåsvart i Sapa Arena (eller vad fan den nu hette för tillfället). Ett passivt blåsvart tillät Vetlanda att dominera stort från start, och de gula satte tre vackra mål och en hörna. Det hade kunnat sluta med förskräckelse, men så stack Sirius upp, och Zinken-Tobbe styrde in ett inspel till 4-1 vilket stoppade blödningen. Vetlanda sköt in ett långskott till 5-1 en bit in på andra, men sen avslutade Sirius riktigt starkt. Jenefeldt fiskade upp en hörnretur, åkte in i straffområdet och skyfflade in en reducering, och strax därpå sköt Peuhkuri in 5-3 från vänsterläge. Blåsvart låg på för att komma ikapp; det dröjde, men till slut kopierade Jenefeldt sitt tidigare mål och fick in ännu en hörnretur. Närkontakt – och flera minuter kvar att spela på, men tyvärr dödade Blomberg direkt hoppet med ännu ett vackert solomål, och till sist kom också 7-4 i den absolut sista minuten. Detta var dock inte det värsta, utan att Hydas hade gått av isen tio minuter tidigare med ännu en befarad hjärnskakning, efter ett fult överfall av Philip Lennartsson – hur ondsint var inte bandyvärlden när våra motståndare envisades med att dela ut smällar mot huvudet på vår älskade kapten, gång efter gång?

I avdelningen ”nattliga äventyr på väg hem från bandymatcher” fick jag under min väntan på nattåget i Nässjö stifta bekantskap med det nu bortglömda medborgargardet ”Soldiers of Odin”. Bäst som vi satt där, ett fåtal trötta själar strax efter midnatt i väntsalen på stationen så kom det in en kraftigt byggd man med nationalistiskt utseende och skinnväst och skrek ”Finns det några våldtäktsmän härinne?”. Några spridda svar hördes från den glesa församlingen: ”Nä, det tror jag inte”, och ”Inte jag i alla fall”. Den nationalistiske mannen blängde argt runt i lokalen i några sekunder innan han vände på klacken och stolpade ut. Man undrar om han någonsin fick napp på den repliken.

 

Mån 5 dec: Sirius-Sandviken 1-10 (1-3), Studenternas

1-0 (2) Jakob Jenefeldt, 1-1 (3) Christoffer Edlund, 1-2 (21) Erik Pettersson, 1-3 (32) Alan Dzhusoev, 1-4 (48) Pettersson, 1-5 (50) Edlund, 1-6 (74) Dennis Henrikssen, 1-7 (83) Edlund, 1-8 (87) Daniel Mossberg, 1-9 (92) Pettersson, 1-10 (94) Dzhusoev. Domare: Valdemar Olsson, Finspång. Publik: 785.

Det fanns sällan något kul att rapportera efter matcherna mot SAIK, men den här dagen hände det faktiskt något kul efter bara en minut: Jenefeldt slog en lång lyrboll mot Kumpu, som missade nedtagningen, men bollen tog fart i medvinden och blåste ända in i mål. Hade vi haft en sån tur i alla 90 minuterna hade det kanske kunnat bli poäng, men så blev det förstås inte. Minuten senare passade blåsvart i gapet på Lego Edlund som kvitterade, och där var det kört för dagen. Sirius stod förvisso upp i den första halvleken, men schabblade bort chanserna i båda straffområdena: Zinken-Tobbe kom sopren mot SAIK-målet och missade, och Lundberg försökte med några dragningar som sista man, men tappade bollen till jätteryssen Dzhusoev som gjorde mål. I andra rann det iväg, och när SAIK höll tempot ända in i stoppitsch tajm så blev det till och med tvåsiffrigt i arslet. Men jaja – det var som det brukade vara mot landets då ondaste bandylag.

 

Ons 14 dec: Broberg-Sirius 6-2 (5-0), Hällåsen

1-0 (15) Martin Söderberg, 2-0 (25) Jesper Öhrlund, 3-0 (32) Jonas Engström, 4-0 (34) Öhrlund, 5-0 (35) Söderberg, 6-0 (53) Adam Wijk, 6-1 (74) Stefan Tranblom, 6-2 (83) Johan Jansson-Hydling. Domare: Petri Kuusela, Finland. Publik: 915.

Säsongen 16/17 nådde sin botten i den första halvleken på Hällåsen. En dryg veckas vila tycktes inte ha botat Sirius formsvacka, och nu gick vi ut på isen i Hällåsens gula ljus och blev fullständigt utklassade av medelmåttiga Broberg. ”Det gick nästan för lätt”, tyckte hemmalagets Adam Wijk – inget roligt omdöme från en motståndare. Olle tog tajm-out efter 20 minuter vid ställningen 1-0 – och efter det blev det sämre. Broberg kom igenom och runt på alla tänkbara sätt, och satte fyra mål på tio minuter bakom en chanslös Kjellsson. I andra spelade Sirius för sin heder – eller om det var Broberg som slog av på takten. Den hemska blödningen upphörde i vilket fall; Broberg satte ett hörnmål, men sedan var det Sirius som fick avsluta snyggt. Tranblom satte sitt första Siriusmål på en hörna, och Hydas satte en straff i sin comeback efter Vetlandahjärnskakningen. Trots den godkända avslutningen var matchen i sin helhet oroande svag, och efter den lovande inledningen av serien såg vi nu ut att vara tillbaka i 2015/16-form igen. Men trots formsvackan tappades inte mycket mark i tabellen. Sirius kvar på elfteplatsen, med två pinnar upp till Tillberga på okval, och fyra till Bajen på den sista slutspelsplatsen.

 

Fre 16 dec: Sirius-Broberg 6-2 (5-1), Studenternas

1-0 (4) Markus Kumpuoja, 1-1 (11) Vadim Arkhipkin, 2-1 (15) Kumpuoja, 3-1 (27) Tobias Engstrand, 4-1 (36) Edward Sigfridsson, 5-1 (46) Teemu Määttä, 6-1 (54) Sigfridsson, 6-2 (72) Erik Jonsson. Domare: Adam Jokinen, Tranås. Publik: 510.

Man kan undra vad Olle sa till laget på torsdagsträningen, men det måste ha varit någonting smart. För redan 30 sekunder in i matchen syntes det skillnad; det var som att Sirius plötsligt hade vaknat upp ur en fyraveckors baksmälla, och kunde spela bandy med fart och fokus igen. Kumpu satte de två första målen, Zinken-Tobbe satte trean, och efter en halvtimme hade Sirius nog haft fler anfall än sammanlagt i de fem senaste matcherna. Men dagens huvudperson hade ännu inte presenterat sig; det gjorde han i den 36:e minuten: Kumpu tog ned ett lyft och spelade bakåt till den unge Sigfridsson, som hittade luckan och sköt in 4-1. Teemu stack emellan med 5-1, men sedan var det Sigfridssons tur igen: han tog emot ett lyft nästan nere vid kortlinjen och sprätte in bollen framför mål, och sedan letade den sig in i maskorna via en eller annan styrning. En praktsuccé för debutanten, vars säsong dittills hade handlat om rehab och ömmande ljumskar. Men denna dag blev King Edward matchhjälte i en efterlängtad blåsvart segermatch, som slutade med de spegelvända siffrorna från Hällåsen på onsdagen: 6-2 till de goda.

 

Mån 26 dec: Sirius-Vetlanda 5-3 (2-1), Studenternas

1-0 (15) Teemu Määttä, 2-0 (21) Markus Kumpuoja, 2-1 (32) Martin Landström, 3-1 (55) Lars Fall, 3-2 (58) Tobias Nyberg, 4-2 (59) Kumpuoja, 4-3 (61) Nyberg, 5-3 (65) Määttä. Domare: Valdemar Olsson, Finspång. Publik: 1810.

Dags för det klassiska annandagsderbyt mot… Vetlanda. Nä, det blev inte direkt samma publikfest som det brukade vara mot Bajen, men vi fick ändå njuta av de viktigaste ingredienserna för en lyckad annandag: Bandyfrukost hos Qvarne i Knivsta, och en vinst – faktiskt den första annandagssegern sedan 2009. När Sirius var bra säsongen 16/17 så såg vi nästan sådär Berglundskt trygga ut i spelet, och så var det den här dagen. Blåsvart var överlägsna i den första halvleken, och det var de finska stjärnorna som levererade målen: Teemu med ett jätteskott från 30 meter, och Kumpu då han åkte genom en lucka, tog emot passningen från landsmannen Teemu, och sköt in 2-0. Efter att ha satt en hörnretur var Vetlanda ändå lite orättvist med i matchen, som sedan avgjordes under en tio minuter lång målorgie i andra. Fall inledde med 3-1 på hörna i 55:e minuten. Tre minuter senare stötte den blivande blåsvarte Tobias Nyberg in en reducering på hörna. En minut senare jagade Kumpu ikapp en långboll, kom fri, och satte 4-2. Två minuter senare reducerade Nyberg igen, med ett skott från straffområdeslinjen. Och fyra minuter senare gjorde Teemu sitt andra mål för dagen, men en soloåkning och ett hårt skott upp i nättaket. ”Vetlanda var lite på gång där, men Teemu och Markus gjorde otroligt viktiga mål när matchen stod och vägde”, summerade Olle – för efter Teemus sista mål hände det ingenting mera. Sirius lät Vetlanda ha mycket boll, men stängde igen bakåt, och fick äntligen fira julen som vinnare igen efter sju långa år. Med två raka segrar hade Sirius tätat luckan uppåt, men låg fortfarande kvar på kvalplats; sju måls målskillnad skilde upp till Tillberga på okval, och bara två poäng till Bajen på slutspelsplats.

Ons 28 dec: Sandviken-Sirius 10-5 (5-3), Göransson Arena

1-0 (3) Christoffer Edlund, 2-0 (9) Niklas Gälman, 3-0 (11) Erik Pettersson, 4-0 (17) Linus Forslund, 4-1 (23) Jakob Jenefeldt, 5-1 (28) Pettersson, 5-2 (31) Teemu Määttä, 5-3 (44) Mattias Widén, 5-4 (50) Markus Kumpuoja, 6-4 (51) Dennis Henriksen, 7-4 (62) Pettersson, 8-4 (64) Henriksen, 9-4 (70) Edlund, 9-5 (76) Määttä, 10-5 (82) Forslund. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 966.

Ännu en i den ändlösa raden av förluster mot SAIK, och det är ju inte så kul att skriva om. Så istället fokuserar vi på att såga den nästan osannolikt livlösa stämningen i Göransson Arena. För det hade väl aldrig varit ösigt i Sandvikens skrytbygge, men nu hade man nått en ny nivå av tystnad. Ungefär som i yttre rymden. Sandvikenpubliken framstod som närmast lobotomerad, de reagerade inte på någonting som hände – mål, fula tacklingar eller hån från Västra. Det enda spår av mänskligt liv kom när speakern annonserade målgöraren: ”Och målet gjordes av nr 22, Deeenisss…”, besvarades faktiskt av ett diffust mummel från hemmapubliken.

Att den här stendöda publiken belönades med ett hopplöst bra bandylag var enormt provocerande. Vi torskade såklart även den här matchen, men kanske blev det en något bättre insats än förväntat. Först körde SAIK över blåsvart i en halvtimme, och gick upp till 5-1. Sedan bet Sirius ifrån, med två reduceringar innan paus, och när Kumpu satte 5-4 fem minuter in på andra kändes det lite nerv i matchen – i en minut, innan SAIK satte 6-4 och gled ifrån igen. Det var bara att lägga en extremt väntad förlust till handlingarna och gå vidare till intressantare matcher inför en mer levande publik.

 

Fre 30 dec: Sirius-Tillberga 1-1 (1-0), Studenternas

1-0 (22) Markus Kumpuoja, 1-1 (68) Robin Andersson. Domare: Niclas Skog, Målilla. Publik: 832.

Besöket i Sandviken hade som vanligt varit en pina, men nästa match hade potential: Fredagskväll innan nyåret, och en dödsviktig fyrapoängsmatch mot hatlaget Tillberga. Kunde bli riktigt deppigt, eller fantastiskt festligt, beroende på utfall. Förutsättningarna var dock inget vidare: glest på läktarna, sju grader varmt, rejäl blåst och mjuk is, och resultatet blev en dålig match där båda lagen vägrade göra mål. Vinden präglade matchen; Sirius inledde med den i ryggen, och skapade rätt bra med chanser – men man borde nog ha utnyttjat dem bättre för att få ett övertag innan sidbytet i paus. En boll gick dock in; den Kumpu styrde in efter Jenefeldts frislag mitt i halvleken. Efter vilan tog ett Tillberga i medvind över taktpinnen, men inte heller de lyckades omsätta chanserna till mål – kvitteringen kom på ett hårt långskott från Storken, men annars gick man torrt. Och när det till slut började trilla in lite mål på slutet så dömdes de bort av domare Skog: Sirius fick ett mål bortdömt för offside, Tillberga fick ett mål bortdömt i slutminuterna på oklara grunder, och bara minuten senare sköt Sigfridsson in 2-1, men även detta dömde Skog bort genom att ge Tillberga ett tveksamt frislag i situationen innan. Det blev varken fest eller pest alltså, men sett till underhållningsvärdet och upplösningen var känslan ändå närmast det senare.

 

Tor 5 jan: Tellus-Sirius 2-4 (1-2), Zinkensdamm

0-1 (3) Markus Kumpuoja, 1-1 (13) Martin Deacon, 1-2 (22) Johan Jansson-Hydling, 1-3 (46) Kumpuoja, 2-3 (74) Jonas Enander, 2-4 (80) Tobias Engstrand. Domare: Adam Jokinen, Tranås. Publik: 207.

Vi hade lärt oss från det förra himlakroppsderbyt att det inte bara var att ställa ut skridskorna och håva in poängen, och den här gången gjorde blåsvart jobbet. Någon underhållning var det dock inte tal om: Planetlaget backade hem så långt det bara var möjligt, och stjärnlaget hittade sällan några vägar igenom. Tur då att det finns hörnor: Kumpu sköt tidigt in ledningsmålet på en sådan; Tellus kontrade in en kvittering tio minuter senare, men Hydas återtog ledningen med ännu ett hörnmål. Direkt efter pausvilan passade Fall på att spela fram Kumpu till 2-3 innan Tellus hunnit organisera sig, och det målet blev avgörande eftersom blåsvart nu kunde spela på resultatet, och det var man oftast ganska skickliga på den här säsongen. Tellus fick visserligen in en reducering, men det var ingen fara – Zinken-Tobbe gjorde ju alltid mål på Zinken, och det gjorde han även denna dag när han satte spiken i kistan: 2-4 med tio minuter kvar. Och alla gladdes över en viktig seger, till och med Hydas trots att han hade tvingats utgå i mitten av andra efter att ha använt pungen till att täcka ett skott. ”Men det är lugnt nu, vi vann ju”, tyckte vår heroiska kapten efter matchen. Sirius nu på okvalplats, med en poäng tillgodo på Tillberga under strecket. Upp till Hammarby på slutspelsplats var det fyra pinnar.

 

Lör 7 jan: Sirius-Edsbyn 1-5 (1-2), Studenternas

0-1 (6) Hans Andersson, 1-1 (14) Johan Jansson-Hydling, 1-2 (23) Oscar Wikblad, 1-3 (47) Tuomas Määttä, 1-4 (55) Jonas Edling, 1-5 (60) Mattias Hammarström. Domare: Andreas Broberg, Västerås. Publik: 798.

Kapten Fall summerade matchen perfekt: “De bestämmer sig för att gå runt oss. Och vi ser ju hellre att de får hörnor än att de kommer rakt framifrån, så länge de inte sätter hörnorna. Men det gjorde de idag, tyvärr”. En utmärkt sammanfattning av en match som Sirius förlorade klart, men ändå inte skamligt, mot de blivande mästarna. Den första halvleken var helt jämn, förutom det där med hörnorna då: Sirius satte faktiskt sin enda genom Hydas, men Byn hade åtta hörnor, och gjorde mål på två av dem. Direkt i andra kom matchens enda spelmål då Tuomas Määttä solokörde på kanten och sköt från liten vinkel; sedan kom ett frislagsmål och ytterligare ett hörnmål, och matchen var förstås avgjord. Sirius krigade dock på föredömligt matchen ut, men man skrämde aldrig direkt ihjäl Edsbyn framför målet – och även om Sirius tagit kliv så var det såklart fortfarande en bit kvar upp till topplagen.

Ons 11 jan: Vänersborg-Sirius 9-2 (3-0), Arena Vänersborg

1-0 (9) Joakim Hedqvist, 2-0 (11) Sergej Lomanov Jr, 3-0 (44) Nikita Ivanov, 3-1 (47) Joonas Peuhkuri, 3-2 (51) Teemu Määttä, 4-2 (60) Hedqvist, 5-2 (65) Emil Viklund, 6-2 (76) Lomanov Jr, 7-2 (78) Viklund, 8-2 (80) Robin Öhrlund, 9-2 (82) Lomanov Jr. Domare: Andreas Broberg, Västerås. Publik: 1572.

På Studan kunde vi kanske krossa Real Vänersborg, men i den deppiga halvcylindern Arena Vänersborg var det såklart omöjligt. Ändå hängde blåsvart med bra under den första timmen, då man hade häng på att få med sig ett resultat hem från Vänersborg. Efter två tidiga Vänersmål fick Sirius fason på spelet och hotade framför Väners-målet, men istället kom 3-0 i slutet av halvleken. I början av andra hämtade dock Sirius nästan igen underläget genom vår finska trio: Kumpu spelade fram Peuhkuri till en första reducering, och Teemu satte en andra på en hörnvariant. Domarassen förstörde sedan en gyllene kvitteringschans när Thorén kom fri genom en felaktig offsideavblåsning, och strax därpå sköt Hedqvist in 4-2 på ett slumpskott. ” Sedan chansar vi lite när vi vill gå ikapp. Då kontrar de sönder oss och det rinner iväg”, förklarade libero Lundberg efteråt. För ja, det hade kanske varit lite smartare att acceptera förlusten och värna målskillnaden istället, som ju också mycket väl kunde bli avgörande i slutänden. Storförlusten i Vänersborg var såklart inte kul, men det var nästan värre att Tillberga slog Vetlanda med uddamålet – vilket nu petade ned Sirius under kvalstrecket igen, med en poäng och elva minusmål upp till Tillberga.

 

Sön 15 jan: Sirius-Kalix 3-2 (2-1), Studenternas

1-0 (9) Markus Kumpuoja, 2-0 (26) Nils Bergström, 2-1 (43) Ivan Detsura, 3-1 (74) Joonas Peuhkuri, 3-2 (83) Johan Sundqvist. Domare: Valdemar Olsson, Finspång. Publik: 1655.

Det var väldigt mycket som var bra säsongen 16/17, men Sirius spel på Studan mot bottenlagen var inte riktigt vad det borde. Vi hade redan tappat poäng mot Tellus och Tillberga, och var nu nära att göra det igen mot jumbon Kalix. Den stora gratispubliken fick dock se en bra start: Kumpu sköt in 1-0 från distans, och strax därpå missade han en straff på ett spektakulärt sätt när han helt enkelt slog ett hål i luften: ”Skridskon fastnade i en skåra och jag höll på att ramla”, förklarade Kumpu efteråt. 2-0 kom ändå när Nisse kyligt placerade in bollen på framspelning från Widén, och allt såg fint ut. Men en utvisning på Rönnqvist fick Sirius ur balans, och i slutet på halvleken sköt ryssen Detsura (som naturligtvis borde ha fått smeknamnet ”Äpplet”) in en reducering på tennis. I andra såg Sirius sedan darriga ut, och Kalix tryckte på för en kvittering, men på en spelvändning fick Peuhkuri in det viktiga 3-1-målet. Än var det dock inte över; Kalix fick in 3-2 på en hörna, och de sista tio minuterna var risken för en sur Tellusrepris överhängande. Men Tranblom blev hjälten för dagen när han skaffade sig en blåsvart pung genom att rädda en hörna med nämnda kroppsdel, och Sirius höll okvalhoppet vid liv genom en knapp men viktig seger. Men även Tillberga tog en uddamålsvinst mot Tellus i samma omgång, och därmed var tabelläget oförändrat.

 

Fre 20 jan: Villa-Sirius 9-3 (3-1), Lidköping Arena

1-0 (14) Axel Ekholm, 2-0 (22) Daniel Andersson, 3-0 (43) Martin Andreasson, 3-1 (46) Joonas Peuhkuri, 4-1 (49) David Karlsson, 5-1 (60) Andersson, 6-1 (65) Karlsson, 7-1 (72) Karlsson, 8-1 (76) Tim Persson, 8-2 (83) Viktor Broberg, 8-3 (88) Johan Jansson-Hydling, 9-3 (90) Martin Karlsson. Domare: Jacob Liljegren, Falköping. Publik: 3230.

Jodå, det hände i år också: Viktor Broberg snörade på sig skridskorna igen och gjorde comeback. Eller, skridskorna hade han redan på eftersom han spelat allsvensk bandy i UNIK, och dessutom tränat med Sirius från och till under en tid, men nu var han alltså redo för spel i den blåsvarta tröjan igen för en fjärde comeback.

Den första uppgiften för Broberg blev kanske inte så inspirerande: Ännu en av dessa bandymatcher mellan topp och botten, med på förhand givet resultat. Och Sirius gick faktiskt in och var bättre än ett avslaget Villa i den första halvleken, även om tempot var lågt och chanserna få. Villa lyckades på ren topplagsrutin ändå få in tre bollar, och i andra halvleken skruvades tempot upp, och hemmalaget rann ifrån. Men dagen var inte utan glädjeämnen ändå. Viktor Broberg, den ostoppbare, skulle förstås inte åka ifrån landets malligaste bandyarena utan att göra det han var bäst på: mål – i 83:e minuten satte han en tröstpåse till 8-2. Och på annat håll i landet gjorde dessutom ett annat Broberg – det gula laget från Söderhamn – en ännu viktigare insats när man gav blåsvart en hjälpande hand i okvalstriden och slog Tillberga med uddamålet.

 

Sön 22 jan: Sirius-Gripen 5-2 (3-1), Studenternas

1-0 (9) Markus Kumpuoja, 1-1 (24) Adam Rudell, 2-1 (40) Johan Jansson-Hydling, 3-1 (41) Kumpuoja, 3-2 (55) Henrik Larsson, 4-2 (87) Tobias Andersson, 5-2 (91) Tobias Engstrand. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 905.

Det var inte vilken dag som helst, utan det var dagen då jag fyllde 40 år – och mitt blåsvarta bandylag levererade den finaste presenten i form av två poäng. Men, precis som i de övriga matcherna mot bottenlagen på Studan, hackade spelet, och blåsvart höll återigen på att slarva bort segern. Kumpu inledde målskyttet när han satte 1-0 ur vänsterläge på pass från Fall, men Gripen kvitterade genom den ex-blåsvarte Rudell, efter en omställning när det blev väldigt öppet i Siriusförsvaret. Det första halvleken var dock klart blåsvart, och två snabba mål i slutet gav en trygg pausledning: Vid 2-1 rullade Sirius upp motståndarna, och Hydas av alla människor avlutade med ett distinkt skott i mål; minuten senare rundade Kumpu hela Gripenförsvaret inklusive målvakt, och la in 3-1. Men Sirius hade svårt att knyta till några säckar, och Gripen kom igen i andra: 3-2 på en målvaktsretur, och det var match igen. Blåsvart tappade spel och självförtroende, Gripen pressade på, och allt kändes bara jobbigt – ända tills Gripen med tio minuter kvar tog en otajmad tajm-out. Nu fick Sirius ordning på grejerna igen, och med knappt fem minuter kvar kom det förlösande 4-2-målet – ett inspel från Broberg som Tobinho stötte in. På stoppitsch tajm kontrade sedan Zinken-Tobbe in 5-2, och på pappret blev det därmed en ganska säker seger till slut. Segern tog Sirius upp till okvalplatsen igen, en poäng före Tillberga, men med nio måls sämre målskillnad. Nu väntade ett tråkigt VM-uppehåll på 2½ veckor, sedan återstod endast tre matcher av serien. En titt på spelschemat avslöjade dock att Tillberga hade ett enklare spelschema, och det skulle sannolikt krävas åtminstone en skrällseger på dessa tre för att drömmen om okval skulle besannas.

Fre 10 feb: Sirius-Bollnäs 3-4 (1-0), Studenternas

1-0 (20) Johan Jansson-Hydling, 1-1 (57) Patrik Nilsson, 1-2 (58) Samuli Helavuori, 2-2 (64) Victor Lundberg, 2-3 (74) Tobias Björklund, 2-4 (85) Nilsson, 3-4 (90) Teemu Määttä. Domare: Aleksander Shatunov, Ryssland. Publik: 885.

Sirius ägnade det långa, trista VM-uppehållet åt att testa både nya spelare och spelsätt. Den unge anfallaren Jimi Heinonen från Botnia kom till Uppsala för provträning på tips från pappa Määttä, Esa; och kunde noteras som en potentiell framtida värvning. Och på det finska temat så träningsmatchades det också mot det finska landslaget, som valde att genrepa inför VM-turneringen mot just blåsvart. Med alla Siriusfinnar i motståndarlaget blev det något av en internmatch, där Sirius föll med 4-6, men ett försök till nytt försvarsspel med högre press såg ändå lovande ut.

Väl tillbaka i serien handlade det om att försöka hitta de poäng i någon av de återstående matcherna som krävdes för att nå okval. Första försöket: Ett Bollnäs som saknade de båda ex-blåsvarta Krösus Berlin och projektvännen Mickelsson – och vi gav det ett hyfsat försök, men det blev en knapp torsk i slutänden. En väldigt disciplinerad och tillknäppt förstahalvlek bjöd endast på ett mål, och det sköts in från straffpunkten: Kumpu tog emot en långboll och blev sedan nedriven av Spinnars, och Hydas sköt in den påföljande straffen. Efter att gått torrt i en hel halvlek plockade Bollnäs fram trumfkortet: Patrik ”Sura Hästen” Nilsson. Med ett riktigt hästskott från höger sköt han in kvitteringen, och minuten senare passade han fram Helavuori till ledningsmålet. Sirius bet ifrån och kvitterade på hörna, men Bollnäs och Nilsson var precis lite, lite för starka den här dagen. 2-3 kom på hörna, och sedan satte Sura Hästen ett avgörande och vackert mål när han enkelt klev förbi en, två och tre Siriusförsvarare och sköt in bollen. Teemu putsade till siffrorna i slutminuten då han tog ned en långboll och satte 3-4, men spännande hann det aldrig bli.

 

Sön 12 feb: Sirius-Västerås 0-6 (0-3), Studenternas

0-1 (1) Mikael Olsson, 0-2 (29) Simon Jansson, 0-3 (43) Ted Bergström, 0-4 (47) Olsson, 0-5 (70) Oscar Gröhn, 0-6 (81) Jansson. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 810.

Andra försöket: Kunde vi kanske ta poängen mot ett VSK, som inte direkt övertygat under säsongen? Nej, redan efter 17 sekunder var det uppenbart att det skulle bli svårt, för då spelades bollen in till Mikael Olsson, som sprätte upp den i nättaket bakom Kjellsson. Och sedan sköt VSK sönder Sirius: tvåan, trean, fyran och femman kom alla på distansskott, innan ryssvännen Simon Jansson avslutade med att gröta in 0-6 med tio minuter kvar. Sirius hade främst sina chanser i den första halvleken, med ett par farliga skott i straffområdet, men siktet var dåligt inställt, och de blåsvarta tappade geisten medan siffrorna rann iväg. Betydligt mer spännande var det att titta på resultattavlan: Tillberga tog snabbt en tvåmålsledning mot Vänersborg, och okvalhoppet såg ut att släckas – men när 90 minuter gått hade Väners vänt på underläget, och tabelläget var därmed oförändrat inför sista omgången: Vi behövde ta minst lika många poäng som Tillberga, som hade den relativt enkla uppgiften att resa upp till Kalix för att möta seriejumbon.

 

Fre 17 feb: Hammarby-Sirius 3-7 (2-2), Zinkensdamm

0-1 (4) Viktor Broberg, 1-1 (26) Adam Gilljam, 2-1 (40) David Brodén, 2-2 (41) Joonas Peuhkuri, 2-3 (47) Broberg, 2-4 (48) Markus Kumpuoja, 2-5 (77) Broberg, 3-5 (80) Jesper Jonsson, 3-6 (84) Johan Jansson-Hydling, 3-7 (86) Tobias Andersson. Domare: Andreas Broberg, Västerås. Publik: 2563.

Kramkalas och glädjetårar på läktaren. Planstormning och firande på isen med spelarna. Färd i spelarbussen hem och fest hela natten tillsammans med spelare och lag. Var det någon som hade tagit SM-guld? Eller vunnit en serie och gått upp? Nä, det var bara Sirius som nådde okval efter fem säsonger av kvalpina.

Vi hade gjort en säsong långt över förväntan, och bara att vi hade chansen till okval inför den sista omgången var en prestation. Men det skulle bli tufft – Tillberga skulle sannolikt ta två poäng i Kalix, och det betydde att vi behövde vinna över Hammarby på Zinken. ”Men på Zinken – där vinner vi ju alltid”, invänder kanske någon. Nja, visserligen hade vi en skrällvinst från fjolårssäsongen att rida på, men dessförinnan fick vi faktiskt backa ända till 2011 för att hitta en seger på Söder. Så det var naturligtvis med förhoppningar vi åkte mot Zinken på fredagskvällen, men samtidigt med full beredskap för besvikelse.

Men detta var en kväll för blåsvarta hjältar, och den kanske största hjälten hade annonserat sin fjärde comeback i blåsvart en knapp månad tidigare: Viktor Broberg satte sin första påse bara ett par minuter in i matchen presenterade sig efter bara ett par minuter: Teemu tog ned en långboll och spelade in till Broberg som drog in ledningsbollen. Den första halvleken blev dock jämn och jobbig att följa; Hammarby kvitterade, och Hammarby tog ledningen, men bara i en minut, för Peuhkuri gjorde några fina dragningar och sköt in 2-2 som blev halvtidsresultatet. I det läget hade Tillberga en säker 4-1-ledning uppe i Kalix, så pilarna pekade mot ett nytt kval.

Men den andra halvleken blev nog Sirius bästa halvlek sedan de goda slutspelsåren. Vi inte bara slog Bajen – vi krossade dem. Två tidiga mål blev avgörande: Broberg fick in en hörnretur till 2-3, och minuten senare fick vi ett Suuoomii-mål då Kumpu styrde in ett inspel från Teemu till 2-4. Med ledningen i ryggen spelade Sirius tryggt och säkert, medan ett frustrerat Bajen drog på sig utvisningar. Tiden gick, och Sirius försvarade sin tvåmålsledning. Med kvarten kvar föste Broberg in en hörna till vild glädje på Siriusläktaren, men Bajen replikerade med ett hörnmål till 3-5, och ännu var det inte över. Men fyra minuter senare ringde det igen: Teemu skrinnade in i straffområdet och hakades upp, vår gamle blåsvarta favorit ”Läder och lack” signalerade för straff, och vår nya blåsvarta favorit Hydas smackade in bollen. Och var det inte klar nu så var det definitivt klart när Sirius rullade upp Bajen, och Tobinho sköt in spiken i okvalkistan.

Det firades vilt på läktaren och ned till isen, och stora delar av klacken stormade sedan spelarbussen för vidare festande hemma i Uppsala. Det var bara lite knappt fyra månader sedan vi hade firat ett minst sagt historiskt avancemang till fotbollsallsvenskan – ett okval i bandyn var egentligen en mycket mindre händelse, men glädjen på Zinken var ändå minst lika stor. Mitt eget firande blev lite mer diskret, men jag plockade i alla fall med mig okvalbollen från Zinkensdamm. Och ännu idag ligger den och bringar tur i min byrålåda.

Villa	26	19	4	3	165-88	42
Edsbyn	26	19	1	6	133-89	39
Bollnäs	26	15	7	4	119-70	37
Sandviken	26	17	2	7	158-99	36
Västerås	26	15	3	8	126-87	33
Vänersborg	26	14	3	9	137-106	31
Broberg	26	14	2	10	104-96	30
Hammarby	26	11	6	9	112-107	28
Vetlanda	26	11	2	13	135-131	24
Sirius	26	9	3	14	82-128	21
Tillberga	26	8	3	15	83-121	19
Gripen	26	5	1	20	69-129	11
Tellus	26	2	4	20	52-140	8
Kalix	26	1	3	22	70-154	5

 

Skytteligan

Kumpu 22, Teemu 13, Hydas 8, Peuhkuri 7, Tobinho 5, Jenefeldt 5, Zinken-Tobbe 5, Broberg 4, Nisse 3, Lundberg 3, Sigfridsson 2, Thorén 2, Tranblom 1, Fall 1, Widén 1.

Säsongen 16/17 började vi verkligen bli finska Sirius – Kumpu vann skytteligan stort på klart godkända 22 strutar, och mittfältaren Teemu kom tvåa tack vare sitt hårda skott. Falls betydelse framgår inte av skytteligan, men i assistligan glänste han desto mer: 21 assist blev det.

 

Sammanfattning

Att nå okval var förstås en hejdundrande framgång efter fem raka kval, och kvalitetshöjningen jämfört med säsongen 15/16 var anmärkningsvärd: Vi gick från 8 till 21 inspelade poäng – en 160%-ig ökning. Frånsett en liten svacka i november-december hade vi nog maxat utdelningen och tagit nästan alla poäng som gick att begära. Alla nyförvärv var klockrena: Tranblom var en trygg klippa i försvaret, Teemu tillförde hårda skott och bra skridskoåkning, och Falls spelsinne gav oss nygamla dimensioner i anfallsspelet. Därtill höjde sig Kumpu ännu en nivå, och libero Lundberg tog kliv för varje säsong. Och vi var ett gäng i harmoni igen – det kändes som det hade gått många säsonger sedan man senast kunde säga det.

Att vi slapp kvala var förstås en enorm källa till glädje – att vi istället skickade Tillberga till kvalet var en nästan lika stor sådan. Enmansprojektet från Västerås hade varit ett rejält gruskorn i dojan under flera säsonger nu, och att de förra säsongen faktiskt hade varit ett klart bättre bandylag än blåsvart irriterade rejält. Inför den här säsongen hade Zocke siktet på slutspel snarare än kvalspel med sina vassa ryssar i laget, och då kändes det så oerhört tillfredsställande att skrällen på Zinken förlängde Tillbergasäsongen på fel sätt. Dessutom blev detta kvalspel nålen som stack hål på Tillbergaballongen – Zocke hade redan hoppat av som klubbchef, och den påföljande säsongen skulle laget komma att rasa ihop totalt.

Det hade varit många tunga säsonger, men det kändes äntligen som att Sirius bandy höll på att komma på fötter igen. Efter att Berglunds lagbygge raserats, efter att Sandberg-styrelsen kört ekonomin i botten, och efter att Demon-Thony floppat återstod mest bara smulor av klubben. Men nu hade vi snickrat ihop en ny grund att stå på, ekonomin var skör men åtminstone stabiliserad – och säsongen visade att vi dessutom höll sportsligt. Med en uppskattad tränare och ett lag med spets på flera positioner fanns mycket på plats; och med lite större bredd i truppen 17/18 kanske blåsvart kunde ta ännu ett litet steg mot mer ärofyllda placeringar.

Profilen

Hej Olle, hur var det att träna Sirius säsongen 16/17?

Jag hade ryckt in som tränare bredvid Matte Söderman säsongen innan – jag var i Thailand på bröllopsresa när samtalet kom, och kom in i laget i november. Det var tänkt sedan länge att jag skulle ta över till 16/17, så jag hade redan idéer om hur vi skulle spela och nyttja laget. Vi fick in väldigt bra nyförvärv, Fall kände jag sedan länge och visste att han skulle röra på sig, han blev en nyckel, och så kom Tranblom in. Det var karaktärer som kanske hade saknats, som vågade prata bandy, och som var viktiga även i omklädningsrummet. Sedan var vi faktiskt väldigt nära att få tvillingarna Määttä också, men när de valde Edsbyn så gick vi för brorsan istället, Teemu. Och han blev också en viktig spelare.

Vi hade valt att ha en smal trupp, och det gav mycket plats till våra unga spelare, som Nisse och Thorén, och de växte med uppgiften. Och sedan lade vi medvetet upp spelet så att det skulle passa oss när vi spelade utomhus, på Studan, där vi såg att vi hade störst chanser att ta poäng.

Och så slapp vi kvala för första gången på fem säsonger…

Ja, bäst minns man förstås den sista matchen på Zinken, det var en otroligt häftig upplevelse, och jag tror det var viktigt för alla. För laget, för föreningen och för Västra Sidan. Nu kunde vi titta framåt igen. Och så blev det bussresa tillsammans, och en otrolig skiva på Hamnpaviljongen…

Berätta om dina tre sejourer i Sirius – vilken var bäst?

När jag kom in i början som assisterande till Berglund 2009 var vi en stabil förening med ett bra lag som fick spela slutspel. Men sedan hamnade vi i ett tufft läge, och när jag sedan var huvudtränare var det nog många spelare som inte riktigt höll elitserieklass. Det var bättre förutsättningar när jag kom tillbaka andra gången, och tredje gången var ännu ett steg uppåt. Men mest nöjd med min prestation kan jag nog känna att jag är med säsongen 13/14. Vi gick in i säsongen med tuffa förutsättningar, och jag visste från början att vi skulle hamna i kvalspel. Så vi la upp hela säsongen efter det, matcherna blev mest som träningspass inför huvuduppgiften – vi spelade inte för att vinna utan för att förbereda oss. Det kanske gick emot ens instinkter lite. Men det lyckades, vi tog hem kvalet ganska enkelt även om vi kanske inte hade det starkaste laget.

Du har varit en sorts konstant i Sirius under en stökig tid – hur har du upplevt klubben?

Jag har varit med så länge nu, det är snart 20 år sedan jag kom till Sirius, och jag har nog varit aktiv under 15 av dem. Så jag har kontakter på alla nivåer i klubben, och så är jag väl lättövertalad… Jag har alltid kommit in i tuffa lägen; efter Berglunds avhopp, och efter att Änsen och Esa fått sparken. Men det har varit roligt, och jag brinner ju för Sirius och känner för personerna runt omkring.

Hur har du sett på ditt tränarjobb? Är det en karriär eller en bisyssla?

Jag har fått förfrågningar rätt många gånger, även i år. Men det har aldrig varit aktuellt. I Sirius har jag ju aldrig levt på tränarlönen, utan haft mitt lärarjobb, och fått hjälp av rektorerna att pussla ihop allt. Och på så sett har jag kanske haft det bättre ekonomiskt ställt än om jag varit tränare på heltid i Villa. Sen är jag så rotad i Uppsala med fru och familj, så det har varit enkla beslut att tacka nej. Visst, det vore sjukt kul att vinna guld med exempelvis Villa… men det skulle vara 100 gånger roligare att vinna guld med Sirius istället, som betyder något på riktigt för mig.

16/17 blev en lyckad säsong, men vad hände säsongen efter?

Det jag lärde mig var… jag har ett stort kontrollbehov som person, och det var ännu större då. Jag ville äga allt, ville kanske inte släppa in min assisterande. Och det gick inte heller som vi hade tänkt, vi hade inte fått full träff på nyförvärven, och spelet klickade inte. Det som hände var att jag började ligga och grubbla på nätterna, på spelvägar och på varför spelarna inte gjorde som jag ville. Och när jullovet kom blev det ännu värre, för det var annars under lektionerna jag kunde koppla bort bandyn.

På julafton satt jag och googlade efter värmeplåster eftersom det väntades bli väldigt kallt på annandagsmatchen som vi skulle spela uppe i Kalix. Efter matchen där uppe var jag helt slut och gick bara och la mig ensam på rummet. Jag ringde Jimmy och bokade ett möte, för jag kände att jag behövde samtala. När vi sågs så trodde han att vi skulle prata om en kontraktsförlängning, men när jag började prata så kände han direkt igen symptomen – han hade nyligen varit utbränd själv. Så han förklarade för mig att vi behövde bryta. Jag ville inte kliva av, jag såg bara till sista omgången och hur vi skulle slippa kvala, men han övertygade mig. Det var svårt att kommunicera ut till spelarna, men jag fick stöttning av Fall, Tranblom, Hydas och Sudden. Och sen släppte jag allt och åkte på semester med familjen.

Det var tufft, men jag lärde mig otroligt mycket som människa och som ledare. Hur man tankar energi, och hur man måste ha tillit till andra. Det är sådant jag kan prata om med spelare idag när de har det jobbigt.

Vad är din spelfilosofi som tränare?

Jag hör väl till de bandytränare som står för en mer tydligt strukturerad bandy, och det kan ju ha att göra med att jag oftast tränat Sirius när vi haft lite svagare lag. I bandy vinner det bättre laget minst nio gånger av tio om man förlitar sig till det öppna spelet. Tittar man på hur målen kommer till så är det på kontring, genom lyft, eller på fasta situationer, så det handlar för mig om att maximera det utfallet. Och då vill jag sätta upp tydliga och konkreta roller för varje position. Sedan kanske vissa spelare har mandat att vara friare och göra det oväntade, men grundstrukturen är viktig.

Vad sysslar du med nu för tiden?

Idag har jag ingen officiell roll i Sirius, men bandyn är en stor del av mitt liv. Jag ansvarar för bandygymnasiet, och har kontakt med flera av spelarna, och så går jag på alla hemmamatcher. Jag tränar också sonens P14-lag i Uppsala BoIS, och hans fotbollslag i Danmark. Men jag hoppas ju att det finns en framtid som aktiv i Sirius igen. Det var riktigt kul att följa den senaste säsongen från sidan, och det har varit otroligt imponerande att se hur föreningen, ledarna och spelarna har agerat och kommit samman när det krisat. Till en början var det skönt att bara titta på, men när det drog ihop sig till slutspel så kom längtan tillbaka att få vara med och påverka igen – det är ändå det roligaste som finns.