Bandysäsongen 2015/16

Sirius

Martin Erlandsson Lampa

21 oktober 2024 17:31

Aldrig har vi förlorat fler matcher än under bandysäsongen 15/16. Men trots fulspel från Bandy-Zocke och Skarps överlevde vi det femte kvalet på raken ändå.

Läget i laget

Efter en sommar med mycket fotbollsglädje väntade nu en vinter av bandymörker. Visst, den ekonomiska räddningsaktionen vårvintern 2015 hade lyckats, och vi hade som vanligt också överlevt kvalet med nedflyttningsdöden i hälarna. Men Sirius bandy var en svårt försvagad patient som skrevs ut ifrån intensivvården i mars 2015. Och det kom inte som någon överraskning att det – redan rangliga – lagbygget föll sönder och samman under sommaren.

Så fort kvalet var säkrat drogs spelarlönerna in från och med mars, vilket räckte för att klara elitlicensen, men det togs så klart inte emot väl av spelartruppen: ”Jag har tappat allt förtroende för Sirius, jag tror inte någon vill skriva på nytt kontrakt i nuläget”, sa libero Lundberg. Och ju fler som lämnade, desto svårare skulle det bli att behålla resten: ”Jag vill inte spela vidare om alla lämnar, det är inte kul åka runt och förlora med 15 bollar hela serien”, tyckte Tobinho. När dammet hade lagt sig hade sammanlagt åtta spelare lämnat klubben, och de flesta av dem tillhörde dessutom kategorin nyckelspelare. Kungälv var klubben som främst drog nytta av Sirius olycka; här hamnade målvakten Kimmo Kyllönen, den lurige Robin Olsson, och måltjuven Adam Rudell. Den hårdskjutande Mattias ”Tisen” Hammarström fick bara en säsong i storstaden och återvände till sitt älskade Edsbyn, Patrik ”Putte” Johansson orkade inte med ännu en omstart i blåsvart och valde Vetlanda, Ilja Grachev gick till Ryssland och Baykal Energy, Max Eriksson drog hem till moderklubben i Örebro, och Niklas Eriksson valde att varva ned.

Och sen var det ju tränarfrågan – demontränaren Thony Lindqvist glömde snabbt sina löften om att uppdraget i Sirius skulle bli hans sista tränarjobb, bröt kontraktet och stack tillbaka till Sandviken och ett jobb som assisterande tränare så fort det bara gick: ”Det är som att komma hem”, tyckte Demon-Thony. ”Han kunde ju ha ringt mig i alla fall, men han är fri att göra som han vill”, tyckte sportchefen Mats Söderman, som nu ensam utgjorde ungefär hela ledarstaben.

Och var skulle Söderman nu hitta en tränare som ville ta sig an detta självmordsuppdrag för en billig peng? ”Jag hoppas på en ung och hungrig tränare”, kommenterade Söderman själv sitt svåra uppdrag. Den han till sist landade var knappast ung, möjligen hungrig, men framförallt väldigt orutinerad: Anders ”Änsen” Carlsson, gammal stormålvakt från Uppsala, men vars karriär till större delen utspelat sig i Sämsta Aros, och tillika pappa till Siriusbacken Daniel ”Bärne” Bärneskär. Änsen var 53 år gammal och saknade nästan helt erfarenhet som huvudtränare. ”Jag har bara tränat Köping i en säsong, och då åkte vi ur”, berättade Änsen med ett skratt vid presskonferensen. Sirius letade sedan efter en assisterande tränare bredvid Änsen till långt in på hösten. Och det var uppenbarligen också en svår uppgift för Söderman, för den som till slut utsågs i oktober var ingen mindre än Söderman själv. Magkänslan inför denna tränarkonstellation var ju… sådär.

Nyförvärv kom förstås in; en del riktigt trevliga namn, men förstås långt ifrån för att täcka upp allt vi hade tappat. Mest glädjande var att vår gud, försvararen Johan ”Lill-Hydas” Jansson-Hydling, återvände ifrån Hälsingeskogarna – med familjen kvar i Ljusdal skulle det bli mycket långpendling, men som Hydas uttryckte det: ”Sirius är alltid min moderklubb”. En annan spelare som omedelbart vann Västras hjärtan var den finske playmakern Markus ”Kumpu” Kumpuoja, som spelat tredjefiolen i Bajen och nu sökte en större roll – och redan första kvällen i Uppsalas uteliv hamnade han på Unico där han entusiastiskt anslöt till ett Västragäng som var mitt uppe i firandet av en Superettanseger över Ängelholm. Kumpu fick sedan finskt sällskap i form av ytterhalven Joonas Peuhkuri från Veiterä, vars pappa Kari spelat i Sirius på 80-talet. En ny målvakt hittades på VSK’s bänk i Henrik Kjellsson, och för att fylla hålen i anfallsbesättningen övertalades kung Viktor Broberg till en tredje comeback. Slutligen belönades den 18-årige junioren Nils ”Nisse” Bergström med en plats i a-truppen, men det var det hela i en sällsynt mager silly.

Och så fanns det ju en dryg handfull lojala hjältar som trots turbulensen valde att skriva på nya kontrakt: Den unge och egenfostrade Gustav Holmgren skulle konkurrera med Kjellsson i målet. Den spelskicklige liberon Victor Lundberg stanna kvar trots sina hårda ord i mars, och utgjorde försvarslinjen tillsammans med Änsens son Daniel ”Bärne” Bärneskär och den unge Jonas Eklund. På halvpositionerna spelade lagkapten Joel Wigren och passningskungen Jakob Jenefeldt. På mittfältet fick vi behålla hela fyra spelare: den lilla dalmasen Tobias ”Tobinho” Andersson, den lugne Mattias Widén, den eldige Patrik Eidenert, samt Bollnäsprodukten Jimmy Lindgren, och i anfallet spelade de blåsvarta talangerna Tobias ”Zinken-Tobbe” Engstrand och David Thorén, samt Johannes Camilton som dock primärt skulle spela med UNIK denna säsong.

Och hur mådde föreningen i övrigt? Ja, på något jävla sätt hade vi faktiskt lyckats nå ett plusresultat på 80 000 kr under mardrömssäsongen 14/15, men då hade vi tvingats till en akut insamling, sålt omklädningsrummen till kommunen, och dragit in spelarlönerna. Och det sistnämnda föll inte i god jord hos alla, speciellt inte hos Ilja Grachev som valde att gå till domstol och stämma Sirius för en utebliven lön på 43 334 kr. Inför 15/16 anpassades nu munnen efter matsäcken – budgeten drogs ned med en hel miljon, och spelarlönerna skars ned med en tredjedel.

På nyckelpositionerna i föreningen var det förstås också mycket nytt: Claes-Håkan Sandberg avgick klokt nog från ordförandeposten efter sin dikeskörning, och ny ordförande blev Erik Weiman – tidigare moderat landstingsråd utan någon direkt bandybakgrund, men som uppväxt i Edsbyn ändå hade bra koll på sporten. Men desto viktigare, iallafall i retrospekt, var tillsättningen av den nye klubbchefen Jimmy Helmersson, en ung och hungrig marknadsförare från staden. Helmersson hade tävlat i innebandy och rallycross, men saknade bandybakgrund – men det hade ju heller inte hans föregångare Kaveh haft. Det blev bra då, och det skulle komma att bli väldigt bra nu.

Och så hovrade också arenafrågan som ett spöke över säsongen. Planerna på en kombinerad bandy- och fotbollsarena hade kastats i papperskorgen, och därmed saknades det en plan för var bandyn skulle spelas i framtiden. ”Bandyalliansen”, d.v.s. den klubbövergripande grupp som jobbade med arenafrågorna inom bandyn, hade ett skrämmande förslag på lösning: En utbyggnad av provisoriet Relitahallen kunde ge en matcharena med publikkapacitet på 3500. ”Spelarna kräver hall, publiken kräver hall, alla kräver hall”, uttalade sig Sirius Micke Persson i frågan – ja du Micke, du skulle kanske fråga publiken först innan du uttalar dig å deras vägnar. För de trogna 500 som fortfarande gick till Studan för att få se blåsvart få smörj en gång i veckan ville definitivt inte se sin bandy spelas i en eländig plåtlåda halvvägs till Alunda.

Motståndarna

Även denna säsong fick vi upp en nykomling i serien, och det var ju Gripen från Trollhättan som i vår egen kvalgrupp hade slagit ut Ljusdal. Gripen hade en skral ekonomi och hade bara förstärkt försiktigt inför elitserien – men vi visste ju sedan kvalet att laget hade sina styrkor. Nyckelspelare var målskytten Tony Eklindh, liberon Viktor Nordmark, och så Sudden-Suddens bror, nyförvärvet Olle Sundin.

Gripen klädde sig ju i mestadels svart (med lite gult), och den här gången presenterar vi motståndarna i färggrupper: SAIK – Kolsäckarna – var becksvarta på såväl tröjorna som i själen, och inför denna säsong hade man fått tillbaka den omänsklige Christoffer ”Lego” Edlund från Ryssland, och såg därmed vidrigt bra ut. Tillbergas egentliga färger är ju grön-vitt, men när man nu försökte lansera sig som ett Västeråslag hade man behövt byta färger för att skilja sig från storebror VSK – nu klädde man sig i svart och rött, samtidigt som man satsade stort med spelare som den blivande blåsvarte Jimmy Jansson som anslöt från Edsbyn, och veteranen Rinat Shamsutov som vid 42 års ålder återvände till svensk bandy.

Två starka blåa lag hittade vi vid Vänerns strand: Villa jagade vidare efter sitt första guld, och när Johan Esplund nu återvände från VSK ökade de chanserna betydligt. Och även Vänersborg var ett lag på frammarsch: Jocke Hedqvist bombade in mål som aldrig förr, och Christoffer Fagerström var en blivande stjärna, och så hade man kryddat med nyförvärv som målvakten David Borvall och försvararen Illari Moisala.

Och två starka grön-vita lag fanns invid Mälaren: I övervägande grönt spelade Hammarby, som tappat sin lagkapten Stefan ”X:et” Erixon, men som också fått in starka förvärv från Ryssland i form av Misja Pasjkin och Johan Willes. Och i övervägande vitt spelade våra ärkerivaler från sämsta Aros, tillika regerande mästarna, VSK; till denna säsong hade man tappat storfräsaren Johan Esplund, men ersatt honom med ryssvännen Simon Jansson från Edsbyn.

I team gult fanns två lag: gul-svarta Broberg, där det som vanligt varit ganska liten spelaromsättning; man hade tappat den starke finnen Moisala, men liksom Sirius värvat in en Peuhkuri från Veiterä: Joonas kusin hette Eetu Peuhkuri. Helt i gult skrudade sig småländska Vetlanda, som genomgått en rejäl generationsväxling under sillyn: In hade bland annat den blivande blåsvarte Tobias Nyberg kommit, ny tränare var Jonas Claesson, och Johan Löfstedt stod för rutinen.

Ensamma i VP-färgerna orange-blått spelade stjärnfyllda Bollnäs, där Hellmyrs och Berlin nu hade fått sällskap av den ex-blåsvarte projektälskaren Christian Mickelsson.

Slutligen avrundas genomgången med tre stycken rödklädda lag, varav två kompletterade dräkterna med blått: Edsbyn hade tappat en del ungt och lovande i Felix Pherson och Simon Jansson, men å andra sidan fått in en del rutin i form av Oscar Jonsson och hemvändaren Hammarström. Och likaledes rödblå Kungälv hade trots en skakig ekonomi värvat halva Sirius, och därtill värvat in en blivande blåsvart Teemu Määttä från Finland. Och som sista lag kompletterade helröda Kalix serien, lite inne i sin sista andning med lagpappan Olov Englund som informell ledare, och västgöten Christoffer Norin som exotisk, sydländsk krydda.

Gällande förhandstipsen kan vi helt skita i toppstriden, för den skulle Sirius vara så långt ifrån som det bara gick att komma. Blåsvart dömdes såklart fullständigt ut av den samlade expertisen, och det enda lag vi överhuvudtaget spåddes kunna matcha var nykomlingen Gripen. Och bistra fakta i målet var ju att vi redan under vårens kvalserie hade legat flera steg bakom trollhättelaget – och sedan dess hade vi försvagats enormt. För att mentalt förbereda mig inför denna bistra vinter la jag ribban extremt lågt: Jag skulle på fullaste allvar känna mig ganska nöjd om vi tog hem åtminstone en seger under grundserien. Allt utöver detta var bara bonus.

Försäsongen

Träningsmatcherna gjorde som väntat ingenting för att ändra på de minimala förväntningarna. Försäsongen inleddes med stryk mot två av seriens förväntade topplag: 2-9 mot VSK och 2-7 mot Edsbyn. Därefter föll blåsvart mot finska landslaget med 3-5 i en match där framför allt Kjellsson glänste, innan det var dags för en kölhalning mot stjärnlaget Dynamo Moskva med 0-12.

Det gick något bättre mot beskedligare motstånd: Sirius klarade oavgjort (3-3) med lite tur mot Tillberga, och tog sedan försäsongens första vinst med 5-4 mot Tellus – efter 20 bra minuter stod det 3-0, men därefter var det segt. En knapp förlust med 2-4 mot ett stjärnlöst Villa var också ett OK resultat, men 3-13 mot SAIK var mindre kul. Att tappa 5-2 till 5-5 mot allsvenska UNIK kändes heller inte bra, liksom att förlora mot likaledes allsvenska Ljusdal med 2-3, i en match där Sirius inte skapade något förutom hörnor – som man inte satte. De sista två matcherna inför premiären var åtminstone skapliga: 6-1 mot allfinska IFK Helsingfors var bra om än mot klent motstånd, och i genrepet föll man med värdiga 2-5 mot topplaget Bollnäs.

I startuppställningen var det Kjellsson som fick chansen som målvakt efter en övertygande försäsong. I backlinjen var Lundberg förstås libero, vanligen med Lill-Hydas och Bärne på varsin sida. På halvorna hade blåsvart några av sina starkaste kort i Wigren och Jenefeldt, och på mitten spelade Widén som defensiv, med Eidenert och Tobinho, och Jimmy Lindgren som förste back-up. Anfallet var givet, och bestod av en lite mer tillbakadragen Kumpu med Broberg som spjutspets.

Gällande taktik så pratade Änsen både om att spela en mer offensiv bandy – att flytta upp spelet 20-30 meter upp på motståndarnas planhalva – och att implementera ett nytt försvarsspel. Men nog kändes tajmingen i att försöka utveckla spelet inte helt rätt, när vi nätt och jämnt kunnat skrapa ihop en 18-mannatrupp, och nog kändes försäsongen med alla storförluster bekymmersam. Realiteten var ju att vi hade en trupp som i stort saknade både bredd och spets, även om det fanns ljuspunkter på vissa positioner – Kumpu tillförde en dimension i anfallet med sitt stora och lugna spel, och Kjellsson såg ut som en riktigt stark målvakt.

Elitserien

Fre 23 okt: Sirius-Villa 1-4 (1-3), Studenternas

0-1 (4) Martin Karlsson, 0-2 (12) David Karlsson, 1-2 (17) Jimmy Lindgren, 1-3 (41) Daniel Andersson, 1-4 (66) Johan Esplund. Domare: Jakob Hallkvist, Linköping. Publik: 1033.

Kan en förlust kännas som en seger? Kanske inte, men nästan i alla fall. Vi hade ju så oerhört låga förväntningar när vi skulle ställas mot stjärnspäckade Villa i premiären, men det blev ganska hyfsat ändå. Vi fick för det första en is att spela på, och det var inte illa med tanke på att dagstemperaturen hade nått upp till 15 grader, med en varm oktobersol som låg på. Och vi blev heller inte utspelade och förnedrade. Och vi fick sjunga sånger på läktaren där vi påpekade hur många SM-guld Sirius hade tagit, samtidigt som vi frågade oss hur många SM-guld motståndaren spelat hem.

Det var ett Sirius som spelade lågt och klokt efter försäsongens många målfester i baken. Och nog kändes det bekymmersamt när Villa trots detta hittade vägar igenom, och tog en tvåmålsledning inom loppet av 12 minuter. Men sedan gaskade blåsvart upp sig; Eidenert spelade fram Jimmy Lindgren till en reducering, och en kvittering var åtminstone inte mil borta när Eidenert strök ribban på en hörna. Men på den efterföljande kontringen satte Danne Andersson 1-3, och därmed var spänningen borta. Sirius krigade och slet dock under hela matchen, och Villa skapade anmärkningsvärt lite – ett tursamt 1-4-mål som studsade in var i stort sett allt. Det var en krigarinsats på isen med en imponerande defensiv, och det var hög stämning på läktaren. Det var precis vad man behövde för lite råg i ryggen inför den här tagelskjortan till bandysäsong.

Fre 30 okt: Kungälv-Sirius 5-0 (2-0), Ale Arena

1-0 (3) Lukas Persson, 2-0 (6) Persson, 3-0 (55) Adam Rudell, 4-0 (57) Ted Skoglund, 5-0 (71) Teemu Määttä. Domare: Daniel Labe, Mölndal. Publik: 545.

Han kom, han syntes knappt till, han förlorade – och så var Änsen Carlssons tid som Siriustränare slut. Man hade ju hela tiden undrat om det var så klokt att rekrytera en tränare med ett CV tunt som en tortilla – och nej, det var ju inte det. Uppenbarligen hade Änsen lyckats tappa omklädningsrummet redan under försäsongen, och den offensiva bandy han ville spela framstod mest som hopplöst naiv när den mötte verkligheten. Under de sista träningsmatcherna, och i premiären, var det istället Söderman som coachat laget medan Änsen hade placerat sig på läktaren, och den situationen var förstås ohållbar i längden. Så på torsdagskvällen fick Änsen foten, och nu tog Söderman också officiellt över som tränare, samtidigt som Olle Gabrielsson gjorde comeback i staben som ”players manager” – en sorts assisterande tränare med utökade uppgifter. Det var mycket möjligt att detta var en bra tränarkonstellation för blåsvart, men det dunkade hårt i tinningpulsådern vid tanken på att Sirius nu skulle behöva betala ut en extra tränarlön till ingen nytta, samt att vi just hade kastat bort hela försäsongen på att implementera ett spel som inte skulle användas – två saker som nog var det sista vår sargade förening behövde just nu.

Och sedan har ju varje historia två sidor, för visst hade Änsen åtminstone en förespråkare i truppen: sonen Bärne. Men den sidan berättas bäst av honom själv, i Blåsvarta Baksmällans klassiska julsamtal – kanske historiens bästa sportintervju.

Söderman fick sedan en tuff start på sitt nya tränaruppdrag. Det var nog helt rätt att prioritera defensiven, men det gick ju samtidigt ut över offensiven, så pass att blåsvart bara fick känna på nätet en gång på de två första matcherna. Precis som mot Villa släppte man in två snabba mål i inledningen; den här gången tog det bara sex minuter innan Kungälv gjort mål på en hörna och ett långt Kimmo-utkast. Sirius hade få, men relativt klara chanser: Lindgren kom fri men blåstes av för offside, och Kumpu kom i ett bra läge där målvakten räddade till hörna. Men när den ex-blåsvarte Rudell satte 3-0 på hörna i början av andra var det kört, och att Broberg dessutom missade en straff vid ställningen 5-0 gnuggade salt i såren. Det var bara att konstatera att två matcher in i säsongen hade vi just lagt första stenen i lagbygget – nu gällde det för byggmästare Söderman att jobba snabbt.

Sön 1 nov: Sirius-Kalix 2-4 (1-1), Studenternas

0-1 (8) Mikael Jansson, 1-1 (16) Viktor Broberg, 1-2 (48) Simon Viklund, 2-2 (62) Broberg, 2-3 (69) Pekka Hiltunen, 2-4 (86) Anders Englund. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 549.

Kalix var en av de få motståndare vi på förhand hade skapliga chanser att slå, men med den parad av individuella misstag som blåsvart visade upp vinner man få matcher. Ta bara 0-1: Kumpu passade grovt fel på mittplan, Kalix kom till anfall och avslutade med ett svagt skott, men Kjellsson släppte retur, och på denna retur missade två försvarare att slå undan bollen – och så slog Kalix in ledningsmålet. Kalix bjöd dock tillbaka på kvitteringen då Broberg högg på tredjereturen, och mycket mer hände inte i en halvlek av riktigt låg kvalitet. I början av andra slarvades det igen då Sirius gav bort en hörna, och som alltid på bjudhörnor så blev det mål. Jimmy Lindgren spelade sedan fram Broberg till en andra kvittering – det var en bra match så långt för comebackhjälten, men sedan kom minuterna som avgjorde matchen. Broberg ordnade fram en straff och tog själv hand om den, men det blev ännu ett individuellt misstag: Skottet gick utanför, och när Kalix tre minuter senare fick samma chans från straffpunkten tog man den förstås. De sista 20 minuterna körde norrbottningarna ifrån och punkterade rättvist matchen med ännu ett mål några minuter från slutet. Och vi fick fortsätta längta och vänta på en första poäng i serien.

Ons 11 nov: Gripen-Sirius 2-6 (0-2), Slättbergshallen

0-1 (43) Tobias Andersson, 0-2 (46) David Thorén, 0-3 (61) Markus Kumpuoja, 1-3 (67) Tony Eklind, 1-4 (83) Kumpuoja, 2-4 (88) Viktor Nordmark, 2-5 (91) Kumpuoja, 2-6 (93) Kumpuoja. Domare: Valdemar Olsson, Finspång. Publik: 705.

Parallellt med inledningen av bandysäsongen pågick ju upplösningen av fotbollssäsongen, med ett historiskt allsvenskt kval på schemat. Jag hade planerat att åka till Trollhättan för att komma ned på jorden efter detta kval – som blåsvart supporter gör man bäst i att inte sväva iväg, och hybrisen efter ett eventuellt allsvenskt firande skulle nog botas med bandystryk mot en bottenkollega i en deprimerande plåtlåda. Så hade jag tänkt det, men istället blev det precis tvärtom – efter en kvalförlust som avslutades på ett höstblåsigt Falkenbergs IP med ”Tillsammans för Falkenberg” ringandes i öronen, lyftes humöret upp i topp efter en både oväntad och övertygande vinst i Slättbergshallen.

Det var precis så här det skulle se ut om vi skulle ha en chans att överleva säsongen. Sirius låste Gripen helt, och motståndarna kom sällan ur sina utgångspositioner. Vi hade tålamod, och när lägena kom var anfallen snabba och avsluten precisa. Holmgren som fått chansen i buren var hur trygg och säker som helst. Och så hade vi en nybliven 18-åring som såg ut som en stjärna i sina bästa år: Det var unge Thorén som drog upp anfallet på högerkanten, och skakade av sig en drös Gripenspelare, innan han spelade fram Tobinho till 0-1. Och som om inte det räckte; minuterna senare tog han emot en Kumpu-passning och sprätte upp 0-2 i krysset precis innan pausvilan. I inledningen av andra kom anstormningen från hemmalaget, men Sirius stod emot, och Gripen sköt dessutom en straff utanför. Istället blev andra halvlek Kumpus föreställning; han satte 0-3 på pass från Eidenert, och när Gripen toksatsade desperat mot slutet av matchen satte han inte mindre än tre bollar till. Det var en seger som inte bara gav två pinnar, utan dessutom något mycket viktigare: Hopp. Vi var kanske inte ens det sämsta laget i serien; någonting jag hade tagit alldeles för givet inför den här säsongen.

Sön 15 nov: Västerås-Sirius 6-2 (4-2), ABB Arena Syd

1-0 (12) Mikael Olsson, 1-1 (14) Victor Lundberg, 2-1 (21) Tobias Holmberg, 2-2 (33) Tobias Engstrand, 3-2 (37) Ted Bergström, 4-2 (40) Olsson, 5-2 (85) Aksel Ekblom, 6-2 (89) Jacob Bucht. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 1473.

Det tycktes som att Söderman på kort tid skruvat ihop ett bättre fungerande lag än vad Demon-Thony någonsin lyckades med, och det med ett betydligt tunnare spelarmaterial. Defensiven var så här långt imponerande solid, och att anfallsspelet inte direkt sprudlade fick man ha överseende med. Sirius höll liv i Arosderbyt länge och väl, och en dryg halvtimme in var det faktiskt helt jämnt, efter ett hörnmål av Lundberg, och efter att Engstrand slagit in en retur på Brobergs skott. Sedan passade dock blåsvart fel, och den blivande blåsvarte Super-Ted satte 3-2, och så gjorde VSK två närapå identiska mål när man trampade runt på sin högerkant, och sedan hittade en omarkerad grönvit vid bortre stolpen – så kom både 2-1 och 4-2 till. Sirius tuggade på i andra; höll tätt bakåt och kom halvnära på några hörnor, men till slut trillade det in några bollar till bakom Kjellsson. Nåja, fyra bollars skillnad mot VSK var sannerligen ingenting sett i vilka förutsättningar de båda lagen hade.

Ons 18 nov: Sirius-Broberg 3-4 (0-4), Studenternas

0-1 (14) Fritjof Haglund, 0-2 (19) Jesper Öhrlund, 0-3 (37) Adam Wijk, 0-4 (43) Martin Söderberg, 1-4 (63) Jakob Jenefeldt, 2-4 (66) Markus Kumpuoja, 3-4 (68) Kumpuoja. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 604.

Efter en övertygande seger mot Gripen och en högst hedersam förlust mot VSK grodde lite hopp inför seriens sjätte omgång – det var kanske inte omöjligt att rå på Broberg också? En svag första halvlek där Sirius förstörde chanserna för sig själva släckte dock det hoppet. Det första baklängesmålet kunde skyllas på otur, då det styrdes in på en Siriusskridsko, men sen var blåsvart bara dåliga: Öhrlund blev fri och omarkerad innan 0-2, Adam Wijk rann igenom hur lätt som helst till 0-3, och en bedrövlig felpassning från Kumpu föregick den straff som gav 0-4. I andra kom Sirius dock ut med nytt mod, och under en fantastisk femminutersperiod luktade det vändning: Jenefeldt inledde med att sprätta upp bollen i nättaket, framspelad av Thorén. Och sedan var det en av de största syndarna från första halvlek, Kumpuoja, som visade sin klass med två fantastiska skott, ett från höger på framspelning av Eidenert, ett från vänster på framspelning av Jenefeldt. Tyvärr tog det stopp där; Broberg stoppade blödningen och Sirius kom inte närmare. Och slutsatsen från den här matchen var att vår finske stjärna nog skulle ha så lite boll som möjligt på mittplan och så mycket boll som möjligt där framme.

Fre 20 nov: Bollnäs-Sirius 11-3 (5-2), Sävstaås

0-1 (2) Johan Jansson-Hydling, 1-1 (3) Samuli Helavuori, 2-1 (12) Daniel Berlin, 2-2 (21) Markus Kumpuoja, 3-2 (27) Tobias Björklund, 4-2 (30) Marcus Ståhl, 5-2 (44) Marcus Wikman, 5-3 (52) Kumpuoja, 6-3 (59) Per Hellmyrs, 7-3 (61) Berlin, 8-3 (65) Hellmyrs, 9-3 (76) Björklund, 10-3 (82) Oskar Olsson, 11-3 (87) Ville Aaltonen. Domare: Tomas Behlander, Skutskär. Publik: 1437.

Efter en defensivt solid serieupptakt föll Sirius tillbaka i naiv Änsen-bandy mot Bollnäs. Kanske blev blåsvart lite övermodiga när Lill-Hydas sopade in en hörna redan efter en dryg minut, men Bollnäs replikerade omedelbart, och tog snart också ledningen genom planens bäste spelare, Krösus Berlin. Nåja, så här långt höll blåsvart jämna steg, och kvitteringen var vacker när Thorén skottpassade fram Kumpu, som stötte in 2-2 i öppet mål. I slutet av halvleken gled hemmalaget ifrån innan Sirius i en sista dödsryckning reducerade i inledningen av andra – Eidenert spelade fram ett frislag till Kumpu, som felvänd knackade in bollen i mål. Men sen sprack bubblan. Hellmyrs slalomåkte mellan blåsvarta och satte sexan 6-3 – ett av många slalommål denna dag – och Sirius föll ihop. 6-3 blev till 11-3, det såg slarvigt och ofokuserat ut, och defensivdisciplinen var ett minne blott. Förluster på Sävstaås rann av en som vatten från en gås, men visst var det lite trist med säsongens första tvåsiffriga i baken.

Ons 25 nov: Sirius-Vänersborg 2-6 (1-1), Studenternas

0-1 (9) Christoffer Fagerström, 1-1 (26) Tobias Engstrand, 1-2 (49) Johan Koch, 1-3 (51) Joakim Hedqvist, 1-4 (52) Mikko Lukkarila, 1-5 (77) Fagerström, 1-6 (83) Hedqvist, 2-6 (85) Viktor Broberg. Domare: Jakob Hallqvist, Linköping. Publik: 365.

Duggregn och svår is, folktomt på läktaren, dålig bandy och ännu en torsk – en typisk ögonblicksbild från mitten av 10-talet. Så längre regnet föll och isen var knagglig höll blåsvart jämna steg med gästerna från Västergötland. 0-1 på hörna blev 1-1 efter en snabb Siriuskontring, och mycket mer hände inte i en trist förstahalvlek. I andra kom Vänersborg ut på blankspolad is och körde för fullt: Herou Löf körde igenom Siriusförsvaret och spelade fram Johan Koch till 1-2, sedan fick gästerna en helt feldömd straff som gav 1-3, och minuten senare kom också 1-4. Efter denna målexplosion rann energin ur matchen, men det var hela tiden plågsamt tydligt hur mycket högre kvalitet det fanns hos Vänersborgarna; de kunde ju faktiskt träffa en studsande boll på tennis istället för att veva tre rundpallar i luften. Men så var realiteten den här säsongen – vi hade helt enkelt betydligt sämre bandyspelare än de allra flesta motståndarna. Det var bara att kriga på, i väntan på de viktiga matcherna.

Fre 27 nov: Sirius-Sandviken 2-6 (0-2), Studenternas

0-1 (7) Christoffer Edlund, 0-2 (18) Erik Pettersson, 0-3 (49) Edlund, 0-4 (51) Linus Forslund, 0-5 (53) Pettersson, 1-5 (55) Joonas Peuhkuri, 2-5 (61) David Thorén, 2-6 (66) Pettersson. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 485.

Hur skulle man egentligen motivera sig till att gå till Studan för att se ännu en given förlust mot ett lag man avskydde? Jo, genom möjligheten att få håna Demon-Thony, tränaren som kom som en frälsare 2014, som skulle avrunda sin tränarkarriär i Sirius – men som flydde hem till Sandviken så fort det bara gick efter sitt misslyckade år i blåsvart. Och hånade gjorde vi: I 90 minuter haglade ropen från klacken ner mot tränarbänken: Sopa! Det är enkelt att briljera med ett självspelande piano! Han bara tränar för pengar! Eller bara ett enkelt litet: ”Thooooooony”.

På isen gick det förstås som väntat, även om Sirius gjorde en förhållandevis stark insats. I den första halvleken var Sirius solida och modiga, vågade hålla boll och blottade sig inte alltför mycket – 0-2 i baken blev det ändå, för det var ju de fuskigt bra SAIK vi mötte. Efter att det blåsvarta försvarsspelet fallit ur ramen i början av andra – exakt som mot Vänersborg – gick SAIK upp till 0-5, men sedan avslutade Sirius fint: Peuhkuri gjorde sitt debutmål i Siriuströjan, Thorén satte tvåan, och 3-5 var inte heller långt borta. Tyvärr punkterade SAIK sedan matchen, men att Sirius faktiskt vann hörnstatistiken med 9-0 i andra skvallrar om att det var en riktigt fin match från blåsvart ändå. Västra sidan fick dock rubrikerna: ”Lindquist hånades av hemmaklacken” skrevs det i både UNT och Bandypuls. Man kan tycka vad man vill om läktarhån, men nog kändes det lite uppfriskande att få bryta med bilden av Västra Sidan som en så ”snäll” och ”fyndig” klack – och dessutom få rubriker för det. Och med tanke på allt det bajs vi Siriussupportrar ständigt skedmatades med var det väl inte mer än vår moraliska rätt att få spåra ur lite någon gång? Och särskilt då när vi mötte SAIK med Demon-Thony på bänken – denna moraliskt korrupta klubb som var minst lika ekonomiskt misskött som Sirius, men som aldrig tycktes få lida för det.

Tis 1 dec: Edsbyn-Sirius 8-4 (4-2), Edsbyn Arena

0-1 (7) Tobias Andersson, 0-2 (16) Andersson, 1-2 (23) Oscar Jonsson, 2-2 (25) Mattias Hammarström, 3-2 (34) Hans Andersson, 4-2 (38) Daniel Liw, 5-2 (50) Hammarström, 6-2 (61) Hammarström, 7-2 (67) Magnus Olsson, 7-3 (71) Markus Kumpuoja, 8-3 (78) Oscar Wikblad, 8-4 (88) Tobias Engstrand. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 1416.

Inför den här matchen hamnade fokus på hemvändaren Hammarström. Och i jämförelse med vissa andra figurer hade hedersmannen Hammarn en både nyktrare och rimligare syn på fjolårets blåsvarta röra. Eller som han uttryckte saken i UNT: ”Det stämmer att jag inte fått alla mina pengar, och jag räknar inte med att få det heller. Men jag kan också känna att vi spelare inte presterade som vi borde ha gjort, så att gå till domstol har inte varit ett alternativ för mig”.

Det förväntades inte bli en svår uppgift för Hammarn och hans anhang, för ett redan tunt Sirius hade tunnats ut ytterligare: Höstens succépojke Thorén hade skadat fingret och förväntades vara otillgänglig i 6-8 veckor, medan Broberg var magsjuk och Widén ljumskskadad, och därmed fick Eklund, Nisse och Camilton chansen. Trots detta inledde Sirius med dubbla mål av en het Tobinho, men sedan naglade Byn fast blåsvart på egen planhalva. Och det tog inte lång tid innan man fick hål på Kjellsson: fyra mål på en kvart vände matchen, och två klassmål från Hammarn i inledningen av andra avgjorde den. Sista halvtimmen spelades matchen av, där Kumpu och Engstrand satte två tröstmål.

Tis 8 dec: Tillberga-Sirius 3-5 (2-2), ABB Arena Syd

1-0 (5) Martin Flodström, 1-1 (18) Johan Jansson-Hydling, 1-2 (30) Tobias Engstrand, 2-2 (41) Rinat Shamsutov, 2-3 (48) Viktor Broberg, 2-4 (55) Tobias Andersson, 3-4 (70) Robin Andersson, 3-5 (83) Broberg. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 367.

Sirius bandys största rival under mitten av 10-talet var inte ett lag utan en person: Bandyzocke. Tillbergas twittrande klubbdirektör och ende supporter. Det fanns visserligen positiva sidor hos Bandyzocke – han såg alltid till att det fanns kir på hyllan i ABB Arena när Västra kom på besök, och främjade bortaresandet i bandyn genom att införa systemet med fribiljetter för bortaklackar. Men han var även norra Europas självgodaste och enögdaste supporter, där vartenda insläppt mål för Tillberga berodde på antingen en domarskandal eller hejdlös otur, medan vartenda mål Tillberga gjorde var frukten av ett fantastiskt spel. Och aldrig blev twitterhetsen större än när Tillberga ställdes mot Blåsvart.

Så överst på önskelistan när vi nu skulle möta Tillberga stod förstås en seger, och gärna en orättvis sådan för maximal Zockeretning. Och det var också precis vad vi fick. Tillberga tog kommandot redan från start, och ett tidigt ledningsmål följdes av flera vassa lägen, men Kjellsson var suverän i målet. Istället vände Sirius på matchen med en skoningslös effektivitet – Lill-Hydas sköt in en hörna, och Engstrand satte 1-2 med ett fint skott ur liten vinkel. Planens överlägset bäste spelare, den uråldrige ryssen Shamsutov, kvitterade dock innan paus, och oddsen talade kraftigt för Tillberga inför den andra halvan. Men istället gick Sirius ut och gjorde sina 15 bästa minuter i matchen – och visade upp en skoningslös effektivitet då Broberg satte 2-3 strax efter avslag, och Tobinho spädde på med 2-4. Snart drog dock Tillberga åt tumskruvarna igen och satte blåsvart under en hemsk press, och Kjellsson fick återigen jobba stenhårt för att freda målet. Storken Andersson reducerade för Tillberga, men precis när man fruktade kvitteringen som mest så ställde Sirius om, och Kumpu spelade fram Broberg till det matchvinnande 3-5-målet. Orättvist? Tja, det kanske man kan hävda, men det gäller ju att sätta sina chanser också. Zocke var i alla fall inte helt nöjd: ”Sjukaste matchen ever!!!” bittertwittrade han efter matchen, vilket förstås fick denna sköna seger att smaka ännu bättre.

Fre 11 dec: Sirius-Vetlanda 3-4 (1-3), Studenternas

0-1 (13) Mikael Nilsson, 0-2 (24) Joakim Andersson, 0-3 (37) Andersson, 1-3 (46) Viktor Broberg, 1-4 (47) Tuomas Mokko, 2-4 (73) Broberg, 3-4 (93) Johan Jansson-Hydling. Domare: Jacob Hallkvist, Linköping. Publik: 911.

På siffrorna kan det kanske se ut som att det var nära poäng för andra matchen i rad, men vad siffrorna döljer är att Sirius var helt utspelade i en bedrövlig första halvlek, och att vi fick målmässig kontakt med Vetlanda först med 20 sekunder kvar att spela. Inför en publiksiffra dopad av sponsorjippot Almdagen gick blåsvart ut på isen och fallerade fullständigt; man stod stilla och passade fel, och det var enbart en suverän Kjellsson som höll Sirius kvar i matchen. Precis innan halvtid fick Sirius kontakt efter en oförtjänt reducering, och sedan tog Söderman ett långt paussnack i omklädningsrummet. Tyvärr gick Vetlanda sedan ut och gjorde 1-4 direkt efter vilan, men sedan vaknade Sirius faktiskt till och gjorde en helt OK andra halvlek. Broberg sköt in en reducering på hörna, och Lill-Hydas reducerade igen på straff – men då återstod det bara 40 sekunder att spela, och det var förstås för lite. En uddamålsförlust blev resultatet, men sett över hela matchen var det helt klart smickrande siffror.

Ons 16 dec: Hammarby-Sirius 2-4 (1-2), Zinkensdamm

1-0 (7) Adam Gilljam, 1-1 (12) Tobias Engstrand, 1-2 (32) Mattias Widén, 1-3 (67) Viktor Broberg, 2-3 (79) Kalle Mårtensson, 2-4 (91) Engstrand. Domare: Niclas Skog, Målilla. Publik: 1807.

”Från dagen då jag flyttade till Uppsala var det enda jag ville att sänka Hammarby på Zinken i nästa jävla match”. Ja, det här var en match som födde nya hjältar, skapade smeknamn och genererade odödliga citat som trycktes på t-shirts: Det hela började dock som förväntat: med att Sirius bjöd Bajen på ett tidigt ledningsmål. Men sedan proppade blåsvart till på mitten, och hittade också spelvägar framåt. Den unge Engstrand kvitterade snabbt (assist: Kumpuoja) och en dryg halvtimme in kom också ett ledningsmål genom Widén (assist: Kumpuoja). Den första halvleken var jämn och Siriusledningen var inte ologisk, men i andra skruvade hemmalaget upp trycket. Men försvaret med Lundberg och Lill-Hydas i spetsen slet hårt och spelade uppoffrande, och Kjellsson gjorde återigen en jättematch i målet. Och mitt i halvleken lyckades blåsvart dessutom utöka sin ledning på en listig hörnvariant, där Broberg tog emot en stenhård passning som han bara behövde vinkla in i mål (assist: Kumpuoja).

Slutet av matchen blev grymt spännande; Bajen reducerade genom den blivande blåsvarte Kalle Mårtensson med drygt tio minuter kvar, sedan Sirius tappat bollen i ett uppspel. Och i 87:e matchen såg segerdrömmen ut att krossas när södergänget tilldömdes en straff – men Gilljam sköt i ribban. När klockan väl tickat upp på stoppitsch tajm ställde Sirius om efter ett långt utkast och kom i ett två-mot-en-läge mot Bajenmålet – och det var nu Engstrand blev Zinken-Tobbe med hela Västra sidan när han tog emot passningen och sköt in matchvinnaren (assist: Kumpuoja). Och gladast på Zinken? Förstås assistkungen Kumpuoja, som nu hade sänkt Hammarby på Zinken – en söt revansch efter två jobbiga säsonger på Söder med ont om speltid och ett sviktande självförtroende. Och för första och enda gången den här säsongen tar vi en titt i tabellen, när Sirius nu hade vunnit två gånger på tre matcher: Blåsvart låg trea från slutet på sex inspelade poäng, två före Tillberga och tre efter Kalix. Upp till Broberg på okval var det dock hela fem poäng – och närmare än så här skulle vi aldrig komma.

Fre 18 dec: Sirius-Hammarby 2-8 (2-1), Studenternas

0-1 (6) Robin Sundin, 1-1 (12) Viktor Broberg, 2-1 (41) Jimmy Lindgren, 2-2 (47) Johan Willes, 2-3 (53) Robert Rimgård, 2-4 (55) Adam Gilljam, 2-5 (56) Sundin, 2-6 (60) Willes, 2-7 (70) Sundin, 2-8 (72) Kasper Milerud. Domare: Niclas Skog, Målilla. Publik: 1262.

Halvvägs in i returmatchen mot Bajen befann vi oss i en vacker dröm. Kunde det verkligen vara möjligt att… vi var ett bra bandylag? För i paus ledde vi återigen mot topplaget från Söder; spelet hade varit helt jämnt på en mosig is, och blåsvart hade även denna gång vänt ett tidigt underläge till en ledning. Men efter paus vaknade vi upp. Bajen fick in en kvittering på en hörnretur direkt efter vilan; sedan hade Sirius ett fint dubbelläge till 3-2, men bollen rensades på mållinjen. Och så kom raset när Hammarby satte fyra mål på sju minuter efter bjudhörnor, bolltapp och annat surt Siriusslarv. Och även om blåsvart försökte hålla modet uppe så smällde de gröna gästerna in två hörnmål till, och en storförlust blev resultatet. Och det här blev starten på den här deppiga säsongens deppigaste period – en lång förlustsvit där det tidigare säkra försvarsspelet började fallera ordentligt.

Lör 26 dec: Vetlanda-Sirius 8-7 (3-3), Vetlanda Bandyarena

1-0 (6) Joakim Andersson, 2-0 (12) Andreas Lysell, 2-1 (22) Johan Jansson-Hydling, 2-2 (30) Markus Kumpuoja, 3-2 (35) Lysell, 3-3 (41) Kumpuoja, 3-4 (46) Kumpuoja, 3-5 (49) Viktor Broberg, 4-5 (63) Philip Lennartsson, 4-6 (65) Kumpuoja, 5-6 (67) Johan Löfstedt, 6-6 (77) Löfstedt, 7-6 (86) Patrik Johansson, 8-6 (90) Löfstedt, 8-7 (92) Löfstedt. Domare: Jacob Hallkvist, Linköping. Publik: 1603.

Efter fyra raka säsonger med annandagsderbyn mot Bajen parades vi 2015 ihop med Vetlanda i vad som var allt annat än ett derby. Men att avrunda julhelgen med att fylla en storbuss med Västras bästa för en riktig långresa – det var inte så illa det heller. 23 västringar blev 26 när Sutra med anhang hoppade på i Tranås, och vi rullade vidare mot en av bandysveriges deppigaste plåtlådor. Och i den deppiga plåtlådan fick vi se decenniets raggarbandymatch: Femton mål, varav något för många hamnade i fel bur, och därtill ett antal ramträffar, blev slutfacit.

Vetlanda började bäst och hade 2-0 efter tolv minuter, vilket dessutom var i underkant. Men så började Sirius få ihop spelet: från minut 20 till minut 65 var det stundtals bländande blåsvart bandy, och det var kung Kumpu som glänste mest. Det första målet kom på straff, sedan satte Kumpu kvitteringen på en hörna, och sedan en till kvittering på hörna sedan hemmalaget stuckit emellan. Efter paus tog det sedan 13 sekunder innan Kumpu gav Sirius ledningen, och sedan spelade han fram Broberg till ett friläge som gav 3-5. Ett Vetlandareducering kom innan Kumpu slutligen satte 4-6 på matchens hårdaste skott – men nu var det roliga slut. För nu tog Vetlanda över igen; hemmalagets stjärna Löken Löfstedt reducerade, sedan var det två gula bollar i stolpen innan Löken åkte slalom genom hela Siriuslaget och kvitterade. Det var bara en tidsfråga innan spiken skulle slås in i kistan, och när den gjorde det var det förstås en Judas som höll i hammaren: Den ex-blåsvarte Putte Johansson lirkade in 7-6 på hörna i 86:e minuten. Trots att även 8-6 kom minuterna senare blev det faktiskt lite spänning på slutet eftersom Kumpu satte dagens femte mål med en minut kvar att spela, men det slutade med en uddamålsförlust i säsongens största målfest. Sorgen över denna hade vi dock dränkt redan innan bussen hade passerat Aneby – okvaldrömmen var ändå redan död, och laget hade åtminstone visat att det fanns rätt mycket bandy att ta fram.

Ons 30 dec: Sirius-Tillberga 2-8 (2-2), Studenternas

1-0 (3) Viktor Broberg, 1-1 (21) Jesper Hermansson, 1-2 (31) Pekka Rintala, 2-2 (42) Johan Jansson-Hydling, 2-3 (50) Jimmy Jansson, 2-4 (52) Rinat Shamsutov, 2-5 (55) Joel Engström, 2-6 (72) Emil Kaup, 2-7 (82) Ivan Lebedev, 2-8 (89) Robin Andersson. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 762.

Såhär lite drygt halvvägs in i serien hade Sirius kämpat väl i varje match, även om poängutdelningen varit mager. Men nu började blåsvart falla igenom och tappa sitt disciplinerade spel. Och att på hemmaplan bli krossade av bandyzockes personliga hobbyprojekt, det sved – särskilt som Sirius inför matchen faktiskt sågs som knappa favoriter då Tillberga låg nedanför i tabellen. Efter en skaplig första halvlek där Sirius fått med sig 2-2 gick blåsvart än en gång ut på isen efter pausvilan och lämnade kvar både viljan och kunnandet i omklädningsrummet. 2-2 blev 2-5 under tio mörka minuter, och sedan rullade det bara på. Sirius spelade en trubbig bandy med spel på stillastående spelare, vilket öppnade upp för kontringar där Shamsutov kunde välja mellan möjligheterna på de vidöppna kanterna. Det var en sorglig match, men dagen innehöll ändå glädje och framtidstro inför det nya året: Kumpu meddelade att han hade förlängt kontraktet med två nya år.

Lör 2 jan: Sandviken-Sirius 11-1 (6-1), Göransson Arena

0-1 (6) Markus Kumpuoja, 1-1 (12) Ted Haraldsson, 2-1 (16) Erik Pettersson, 3-1 (28) Patrik Nilsson, 4-1 (36) Joakim Bergman, 5-1 (37) Nilsson, 6-1 (40) Christoffer Edlund, 7-1 (51) Edlund, 8-1 (57) Edlund, 9-1 (68) Pettersson, 10-1 (73) Edlund, 11-1 (86) Pettersson. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 1032.

Varför skulle vi ens spela de här matcherna? Det var bara en pina att möta SAIK, föreningen som följde helt andra spelregler än resten av bandysverige. Man skulle få se Patrik ”Sura Hästen” Nilsson och Lego Edlund smälla in ett antal mål, och Lego skulle gnälla på att Sirius spelade för defensivt och tråkigt så att han inte fick göra ännu fler mål. Som det också ofta såg ut mot topplagen så var matchen jämn tills den inte längre var jämn – Sirius brukade hålla jämna steg i början, men det var bara en tidsfråga om när vi skulle falla igenom. Den här dagen tog blåsvart ledningen genom ett finskt samarbete då Peuhkuri spelade fram Kumpu, sedan vände SAIK snabbt till 2-1, men Sirius var ännu med i matchen – fram till knappa halvtimmen spelad då Eidenert tappade bollen till Patrik Nilsson som satte 3-1. Och nu var det kört, Edlund smällde in fyra mål från alla möjliga vinklar, EP satte också ett gäng, och det blev till slut säsongens första tvåsiffriga förlust – ändå rätt starkt att den dröjde till efter nyåret.

Tis 5 jan: Sirius-Edsbyn 0-7 (0-1), Studenternas

0-1 (22) Joakim Svensk, 0-2 (56) Martin Frid, 0-3 (64) Daniel Liw, 0-4 (74) Daniel Välitalo, 0-5 (76) Jonas Edling, 0-6 (78) Oscar Jonsson, 0-7 (90) Oscar Wikblad. Domare: Valdemar Olsson, Finspång. Publik: 448.

Att bli nollad är alltid deppigt i bandy, men mest alarmerande var Sirius usla andrahalvlekar på Studenternas. Vi hade nu 0-19 i målskillnad på de tre senaste andrahalvlekarna på hemmaplan – helt klart något att jobba med för Söderman. Som vi hade sett tidigare så kastade spelarna in handduken när det började rinna iväg; fram till 0-3 såg det med god vilja ändå skapligt ut, om än uddlöst. Men den sista halvtimmen var usel, och Söderman var ilsken efteråt: ”Det räcker att några spelare resignerar så förstör det för hela laget. Alla måste kriga som idioter i alla matcher. ”, dundrade den gamle tränarräven till UNT. Och Söderman slog nog huvudet på spiken där – med en så tunn och orutinerad trupp var vi helt beroende av att alla gav allt, och det hade alla inte gjort under de senaste matcherna.

Fre 8 jan: Vänersborg-Sirius 5-3 (3-2), Arena Vänersborg

1-0 (10) Nils Berner, 2-0 (14) Joakim Hedqvist, 3-0 (19) Illari Moisala, 3-1 (25) Markus Kumpuoja, 3-2 (35) Kumpuoja, 3-3 (48) Kumpuoja, 4-3 (79) Hedqvist, 5-3 (89) Hedqvist. Domare: Daniel Labe, Mölndal. Publik: 1346.

Tjugo minuter in på matchen stod det redan 3-0, och blåsvart hade alltså nu släppt in 21 raka mål sedan man senast gjorde ett. Man hade pratat om läckaget bakåt och bestämt sig för att täta till, men det ledde bara till att man sjönk ner i knäet på Kjellsson, och Vänersborg fick fritt spelrum ute på isen. Nu såg det minst lika beckmörkt som man hade befarat inför säsongen, men hoppet lurade runt hörnet: En väckarklocka ringde i form av ett hörnmål från Kumpu, och plötsligt började laget spela bandy igen. Och det var Kumpus nedtagningar och avslut som ordnade upphämtningen: 3-2 kom efter en långboll från Widén, och kvitteringen satte han med ett konstskott bakom ryggen efter att ha tagit ned en boll från Wigren. Nu stod matchen och vägde, men till slut avgjordes den av den som så ofta usle domaren Labe, som först blundade när Lill-Hydas blev nedriven, för att i nästa sekvens döma en billig straff till hemmalaget. Den hårdskjutande Hedqvist slog in ledningsbollen med tio minuter kvar, och spikade sedan siffrorna till 5-3 med minuten kvar. Spelmässigt var det ett rejält kliv framåt, men trots det blev det ännu en förlust i raden.

Ons 13 jan: Sirius-Bollnäs 2-5 (0-4), Studenternas

0-1 (10) Ville Aaltonen, 0-2 (14) Samuli Helavuori, 0-3 (18) Daniel Berlin, 0-4 (42) Tobias Björklund, 1-4 (47) Markus Kumpuoja, 2-4 (86) Victor Lundberg, 2-5 (88) Anders Spinnars. Domare: Niclas Skog, Målilla. Publik: 395.

Januarikväll, tio minusgrader och hård nordanvind, knappt 400 åskådare på betongläktaren, och ännu en på förhand given förlust – bandy är så jävla kärvt ibland, och det är förstås därför man älskar det. Sirius fick börja i motvind, och det gick inte bra: 0-3 i baken efter tjugo minuter, precis som i Vänersborg. Ett fjärde mål trillade in bakom Kjellsson i kassen innan paus, men i medvinden i andra halvlek spelade Sirius sedan riktigt bra. Hellmyrs passade bollen i gapet på Kumpu, som kom helt fri och satte 1-4. Och drygt 20 minuter in på halvleken hakades Kumpu i straffområdet – tyvärr vilade ordinarie straffskytt Lill-Hydas efter en smäll mot huvudet i senaste matchen, och tyvärr tog Kumpu själv hand som straffen och sköt den rakt i magen på Bollnäsmålvakten. Annars hade det kanske kunnat bli spännande, nu kom reduceringen istället alltför sent, när blåsvart fick ännu en straff som Lundberg tog hand om – men Bollnäs replikerade kvickt på hörna, och förlustraden bara växte.

Ett möjligt hopp kunde dock skådas i Relitahallen, för där hade Andreas Eskhult tränat med truppen under den senaste veckan, men någon omedelbar comeback var inte aktuell: ”Han är med som back-up om något skulle hända”, meddelade Söderman.

Fre 15 jan: Broberg-Sirius 6-0 (3-0), Hällåsen

1-0 (8) Martin Söderberg, 2-0 (13) Jonas Engström, 3-0 (35) Jesper Öhrlund, 4-0 (54) Öhrlund, 5-0 (87) Söderberg, 6-0 (89) Söderberg. Domare: Valdemar Olsson, Finspång. Publik: 367.

Det började i alla fall bra: Jag och nestorn Anders Carlstedt sammanstrålade på puben i Söderhamn inför matchen, Carlstedt klädd i ryssmössa och rysskängor för att klara den rysskyla på nedåt -20 °C som väntades. Och de som åkte från Uppsala fick göra en insats för laget, då Jenefeldt hade glömt sina skridskor hemma, så minibussen fick ta en sväng förbi Relitan och ta med grillorna till Hällåsen. Så långt var kvällen minnesvärd, men resten var bara att glömma, för Sirius nollades för tredje gången under säsongen. Det gick nästan lika fort upp till 0-3-underläget som i de två tidigare matcherna, men den här gången höjde sig Sirius aldrig. Det var trubbigt på en sträv och svårspelad is, och Broberg var effektiva i hörnskyttet. Roligast var den innovativa domarkritiken från klacken: ”Vilken konstig kropp du har, Valdemar”, skrek någon västring till den långbente och kalvlike Olsson, som inte hade sin bästa dag på isen.

Ons 20 jan: Sirius-Västerås 2-10 (1-4), Studenternas

0-1 (3) Simon Jansson, 0-2 (15) Janne Rintala, 1-2 (17) Joel Wigren, 1-3 (24) Jansson, 1-4 (43) Rintala, 1-5 (52) Ted Bergström, 1-6 (53) Mikael Olsson, 1-7 (56) Tobias Holmberg, 1-8 (72) Rintala, 1-9 (75) Holmberg, 1-10 (87) Holmberg, 2-10 (88) Tobias Engstrand. Domare: Tomas Behlander, Skutskär. Publik: 395.

Mot VSK kom den nionde raka torsken. Och allt var väl ungefär som förväntat, men det var ändå lätt att börja känna sig trött på bandy när det rann iväg mot tvåsiffrigt i andra. Visst, det var mästarna vi mötte, och skillnaden i truppvärde och kvalitet var gigantisk, men det såg ändå sämre ut än man skulle önska. Sirius var sårbara så fort motståndarna satte press; det blev felpassar och omställningar och massor av mål i baken. Och i närkamperna var vi mesiga och underlägsna – att inte ta en enda utvisning på 90 minuter antyder ju att vi kanske inte gjorde allt för att inte släppa in alla de där tio målen. Ryssvännen Simon Jansson slog in en retur efter några minuter, och den blivande blåsvarte Janne Rintala klev igenom tre Siriusbackar och satte tvåan. Wigren stack igenom och forcerade in en reducering, men därefter var det bara mörker. Och nu återstod bara två chanser att ta poäng på Studan under serien.

Fre 22 jan: Sirius-Gripen 6-2 (2-0), Studenternas

1-0 (3) Victor Lundberg, 2-0 (40) Viktor Broberg, 3-0 (46) Markus Kumpuoja, 4-0 (67) Tobias Engstrand, 4-1 (71) Johan Grahn, 5-1 (77) David Thorén, 6-1 (90) Joonas Peuhkuri, 6-2 (92) Grahn. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 369.

Här började den fina (men inte så långlivade) traditionen med Västra Sidans dag – och den ännu finare traditionen att alltid vinna på Västra Sidans dag. Det föll en hel del stenar från Siriusbröst den här kvällen: Segern innebar att vi med största sannolikhet slapp bli sist i tabellen. Och den innebar också att vi äntligen tagit våra första poäng hemma på Studan.

Blåsvart fick en fin start när Lundberg satte en hörna i krysset efter tre minuter. Det var dock fortfarande en jämn match, och Gripen hade mer av bollen, men efter ett vackert frilägesmål från Broberg, framspelad av Kumpu, tog blåsvart över. Femton sekunder in på andra låg bollen i Gripenburen igen, sedan Lindgren spelat fram Kumpu till ännu ett friläge, och sedan satte Zinken-Tobbe fyran. I det läget tog Gripen tajm-out och höjde sig något efter det – men det var för sent att vakna, och Sirius kunde ta hem säsongens hittills tryggaste seger. Ett gigantiskt smolk i glädjebägaren var dock att Kumpu hade utgått med kvarten kvar efter att ha tacklats över sargen och fastnat med foten. Efter matchen satt han med svullen fot och okänd diagnos, och det var såklart svårt oroande – Kumpu kunde förstås göra hela skillnaden mellan Allsvenskan och Elitserien. Men efter några ovissa dagar kom glada besked från finländaren, och vi kunde andas ut inför det tre veckor långa och onödiga VM-uppehållet.

Fre 12 feb: Kalix-Sirius 4-3 (1-1), Kalix IP

1-0 (5) Christoffer Norin, 1-1 (44) Victor Lundberg, 2-1 (57) Johan Sundqvist, 3-1 (76) Erik Olovsson, 3-2 (78) Tobias Andersson, 3-3 (82) Joonas Peuhkuri, 4-3 (85) Sundqvist. Domare: Petri Kuusela, Finland. Publik: 302.

Sett till spelprogrammet hade vi nu faktiskt en viss chans att klättra något steg i tabellen, men det var nog inte det som lockade ett gäng västringar att resa upp till Kalix, utan mer den allmänt underbara upplevelsen att se bandy på landets nordligaste arena. Det var dock inte vi fem från Västra som hördes mest på Kalix IP, utan istället den fem gånger så stora Kumpuoja-klacken – en halv busslast med släkt och vänner hade rest upp från Uleåborg för att heja på vår finska stjärna.

Vädret bjöd på blåst och yrsnö, och alltså blev det lyrbandy som gällde. Kalix inledde med ett tidigt mål, men matchen var jämn, och när Lundberg kvitterade på hörna i slutminuterna var det inte orättvist. I andra stämde det bäst för hemmalaget, och när Olovsson grisade in 3-1 i en rörig situation med kvarten kvar kändes det avgjort. Men plötsligt fick Sirius nytt syre; Kumpu spelade fram Tobinho till 3-2, och minuterna senare kom kvitteringen genom Peuhkuri. Matchen fick sedan ett riktigt surt slut, då Kumpu först hade en straffsituation när han blev rejält slagen av Kalixklubbor i straffområdet – och i sekvensen efter hoppade Lundberg upp på en på en lyra, men fick den i gallret, och så fick Kalix en straff istället. Och den satte Sundqvist så klart rätt upp i nättaket. Grymt, men vi deppade inte alltför mycket över ett resultat som i slutänden spelade föga roll – istället såg vi fram emot vårt studiebesök på Bruksvallens underbara naturis, där vi under lördagen skulle se Karlsborg möta Selånger.

Sön 14 feb: Sirius-Kungälv 1-5 (1-1), Studenternas

1-0 (13) Markus Kumpuoja, 1-1 (40) Lukas Persson, 1-2 (71) Mikael Lindberg, 1-3 (76) Axel Ekholm, 1-4 (83) Ted Skoglund, 1-5 (92) Persson. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 1015.

Nu återstod bara att slipa formen för det femte kvalet i rad, och den första halvtimmen slipades det väl. Sirius presterade nog säsongens bästa bandy, och hade effektiviteten framför mål bara funnits där hade matchen varit avgjord redan då. Men Kumpus 1-0-mål var det enda som hittade in, och 30 minuter in började Kungälv kliva upp i pressen, och slipstenen började hacka. Måltjuven Lukas Persson kvitterade innan halvlek, och sedan blev pressen hårdare och hårdare mot Kjellsson i målet. Med tjugo minuter kvar på klockan spräcktes sedan hela slipstenen och trillade ner på våra redan ömma tår: De klassiska indianarna in i banan började komma, och Kungälv tog vara på läget och smällde in fyra mål på den tid som återstod. Söderman fick än en gång vädra sin irritation, och konstaterade att ”några av spelarna åker och gömmer sig i andra halvlek”. Och sånt fanns det förstås inte utrymme för i ett kommande kval på liv och död.

Tis 16 feb: Villa-Sirius 8-2 (2-2), Sparbanken Lidköping Arena

0-1 (12) Markus Kumpuoja, 1-1 (21) David Karlsson, 2-1 (27) Jesper Eriksson, 2-2 (40) Viktor Broberg, 3-2 (48) Martin Karlsson, 4-2 (52) David Karlsson, 5-2 (62) Daniel Andersson, 6-2 (66) Eriksson, 7-2 (85) Andersson, 8-2 (89) Andersson. Domare: Valdemar Olsson, Finspång. Publik: 2640.

Den sista matchen i serien satte punkt för en historisk svit då det var den första matchen på nära två år som spelades helt utan representation från Västra. Någorlunda begripligt ändå, med en helt betydelselös sistaomgångsmatch, tillika en given förlust, långt borta från Uppsala. Sirius stod hursomhelst för en riktigt stark förstahalvlek i Lidköping, då man höll jämna steg med Villa, och Broberg gjorde ett vackert solomål till 2-2. I andra körde dock som väntat landets malligaste bandylag ifrån, med sex raka mål, och spotlajten hamnade på David Karlsson som i och med sina två strutar slog rekordet som Elitseriens meste målskytt genom tiderna. Men det var hursomhelst en värdig insats inför det vi egentligen hade väntat på hela säsongen: kvalet.

Västerås	26	21	0	5	159-85	42
Villa	26	19	2	5	140-77	40
Bollnäs	26	18	3	5	132-81	39
Sandviken	26	17	4	5	165-111	38
Vetlanda	26	15	1	10	125-124	31
Hammarby	26	12	6	8	120-95	30
Edsbyn	26	13	3	10	121-99	29
Vänersborg	26	12	4	10	120-110	28
Broberg	26	11	2	13	100-117	24
Kungälv	26	9	3	14	104-115	21
Kalix	26	7	4	15	84-124	18
Tillberga	26	6	1	19	111-160	13
Sirius	26	4	0	22	68-152	8
Gripen	26	1	1	24	64-163	3

Inför kvalet

Att nästsistaplatsen blev Sirius, och att vi därmed skulle ställas mot bandyzockes Tillberga var klart sedan en tid tillbaka. Frågan var nu vilka två allsvenskar som skulle försöka utmana blåsvart om elitserieplatsen. De två alternativ som fanns var Ljusdal/Boltic och Nässjö/Tellus, och alla var överens om att det förstnämnda var att föredra – Nässjö hade varit överlägsna i söderserien, medan Tellus var en otäck darkhorse som slutspurtat starkt. Men den här gången hade vi för första gången flyt i kvaltombolan, och den på förhand enklare kombon Ljusdal/Boltic blev vårt motstånd.

Ljusdal hade ju som bekant degraderats för ett år sedan, och i och med det tappat bland annat vårt hjärta och själ, Lill-Hydas, samt den blivande blåsvarte Kalle Mårtensson. Lagets motor var klasspelaren Pär Törnberg, och framåt lutade man sig mest på den trogne Jonas Pettersson. Ljusdal hade vunnit norrserien, men utan att direkt övertyga, och att man inte mäktat med att göra tvåsiffrigt en enda gång under serien var ett svaghetstecken. Boltic hade knipit andraplatsen i söderserien i strid med Jönköping, men såg även de ganska beskedliga ut. Tre gamla bekanta fanns i laguppställningen, i form av Totta-sonen Niklas Skjöld, anfallaren Ted Wiklund, samt den gamle rumlaren Daniel ”Sveda” Svedberg, 43 år ung.

I Sirius var läget i stort sett skadefritt, men alla mådde dessvärre inte toppen ändå – Jimmy Lindgren hade fått en så svår släng av influensa att han hade behövt uppsöka akuten. Och oron var förstås att detta skulle sprida sig: ”Det vore katastrof om hela laget skulle insjukna nu”, konstaterade Söderman, och så var det ju. Marginalerna var inte större än att ett sjukdomsutbrott skulle kunna skicka blåsvart ur elitserien – men när den första matchen närmade sig så tycktes det som att Jimmy i alla fall inte hade spridit sina virus till någon annan i truppen.

Vår fördel i det här kvalet var att vi hela tiden hade vetat att vi skulle spela det. Några förhoppningar om något bättre hade aldrig funnits, och vi kom därför mentalt förberedda och inställda på krig. Till vår nackdel talade förstås att vår trupp var och förblev både svag och tunn, och vi hade vissa svagheter som var så uppenbara att de lika gärna kunnat skrivas in i stadgarna: Blåsvart kunde bara inte hantera hög press, och när motståndarna klev upp högt kom de farliga indianarna som på beställning. Nu var frågan om även de allsvenska lagen var tillräckligt skickliga för att utnyttja denna akilleshäl – det skulle visa sig när säsongen nu skulle börja på allvar, sent i februari.

Kvalet

Fre 26 feb: Ljusdal-Sirius 2-5 (1-1), Ljusdals IP

1-0 (39) Daniel Skarps, 1-1 (48) Markus Kumpuoja, 1-2 (50) Kumpuoja, 1-3 (55) Tobias Engstrand, 1-4 (72) Kumpuoja, 1-5 (87) Kumpuoja, 2-5 (92) Jonas Pettersson. Domare: Tomas Behlander, Skutskär. Publik: 802.

Jag hade fruktat att influensan skulle sprida sig i truppen inför kvalet, men istället var det jag själv som drabbades – det var ju inte lika illa, men ändå ett hårt slag för mig. Jag hade precis satt mig på tåget till Ljusdal när det började klia i halsen, och väl framme fyra timmar senare brann febern i kroppen och halsen sved. Men vad gör man? Det var ju ingen poäng med att åka hem igen, så jag bestämde mig såklart för att gå till Ljusdals IP och försöka sitta ned och hålla mig så lugn som möjligt.

Men den planen sprack efter 20 minuter, för det som hände då var det gräsligaste jag någonsin sett på en idrottsplan. Vår älskade kapten Lill-Hydas kolliderade med Daniel Skarps och hamnade liggandes på rygg på isen med Skarps ovanpå. Och rätt inför ögonen på den tillresta Västraklacken tog Skarps sin klubba och crosscheckade Hydas på hakan så att skallen studsade i isen. Nu var jag inte lugn längre, utan Garry-arg, men trots att vi just fått se en regelrätt misshandel utdömdes det inget mer än en vanlig tiominutare, och Skarps var snart tillbaka på isen medan Hydas leddes av banan och segnade ned vid båsen. Kunde ilskan bli värre? Ja, den kunde ju det, för tjugo minuter senare gjorde förövaren dessutom mål då Ljusdal tog ledningen på hörna, och nu gick hela proppskåpet i skallen, och jag satte mig ner på den kalla läktaren och såg bara svart. Sirius var tydligt påverkade av vad som hänt, man förde matchen, men det var Ljusdal som skapade chanserna. ”Man blev chockad och förbannad över vad som hände Johan, och så tappade man koncentrationen”, berättade Kumpu, men som tur var hittade han den igen och kvitterade på en passning från Broberg i halvlekens sista minut. Och efter ett paussnack hittade blåsvart rätt fokus igen; man klev upp i banan, satte snabbt 1-2, och sedan rullade det på. Själv vaknade jag långsamt upp ur min feberdvala i takt med att målen rullade in, och en förlamande ilska byttes sakta ut till lättnad och glädje.

En skapligt övertygande tremålsseger blev slutresultatet, och nu väntade en hemresa som blev nästan lika minnesvärd som själva matchen: En absurt lång taxiresa för bl.a. mig, Tifo och gunillorna. X-tåg hade nämligen valt att ställa in det sista tåget till Gävle, och eftersom vi sedan missade tåget även i Gävle fick ersättningstaxin fortsätta ända till Stockholm. När vi väl var framme hade taxametern tickat upp till drygt 8000 kr – men det var bara att tacka x-tåg för den bekvämaste hemresan någonsin. Och sedan den sagen frågar alltid den mindre Gunilla mig om jag ska ta taxi hem varje gång vi ses.

Sön 28 feb: Sirius-Boltic 8-1 (3-1), Studenternas

1-0 (9) Markus Kumpuoja, 1-1 (21) Daniel Rönning, 2-1 (26) Viktor Broberg, 3-1 (40) Tobias Andersson, 4-1 (49) Jakob Jenefeldt, 5-1 (59) Broberg, 6-1 (66) Kumpuoja, 7-1 (85) Kumpuoja, 8-1 (91) Andersson. Domare: Jakob Hallkvist, Linköping. Publik: 734.

Den klassiska fallgropen i kvalet är hemmamatchen i andra omgången – det var då vi föll mot Kalix 2013, det var då vi föll mot Falun 2020. Men i det här kvalet gjorde vi vad som kunde förväntas av ett elitserielag: Processen kort med Boltic. Själv låg jag nedbäddad i bandyfeber och missade tillställningen, där Kumpu gav Sirius en tidig ledning. Den första halvleken var annars ingenting att skryta med; Boltic kvitterade efter 20 minuter, blåsvart såg tidvis tröga ut, och motståndarna kom fram lite väl ofta. Men den blåsvarta effektiviteten var bättre; Broberg tog tillbaka ledningen med ett hörnmål, och Tobinho utökade. I andra kom sedan ifrånkörningen som vi hade hoppats på. Blåsvart satte fem strutar jämnt fördelade på 45 minuter, Kumpu var som vanligt kung på banan, och det var tydligt att vår superfinne var det som skiljde oss från Boltic och Ljusdal. Kvalserien hade fått en toppenstart, men ännu var ingenting avgjort. Nu väntade dubbelmötena i mitten av kvalserien, och om det blev dubbeltorsk mot Tillberga så hade Boltic, eller kanske troligare Ljusdal, chansen att komma upp jämsides inför de två sista omgångarna. I tabellen låg Sirius i topp tillsammans med Tillberga, medan Ljusdal och Boltic stod kvar utan poäng.

Ons 2 mar: Tillberga-Sirius 10-1 (5-0), ABB Arena Syd

1-0 (8) Jesper Hermansson, 2-0 (11) Robin Andersson, 3-0 (23) Andersson, 4-0 (30) Andersson, 5-0 (44) Kim Barklund, 5-1 (58) Joonas Peuhkuri, 6-1 (59) Pekka Rintala, 7-1 (64) Andersson, 8-1 (69) Rinat Shamsutov, 9-1 (70) Andersson, 10-1 (86) Jimmy Jansson. Domare: Niclas Skog, Målilla. Publik: 389.

Många blåsvarta var med rätta upprörda över detta platta fall. Tvåsiffrigt i baken! I ett livsviktigt kval! Naturligtvis sved det illa att ännu en gång bli utspelade av Bandyzockes hobbyprojekt, men jag försökte att ta det med jämnmod. Tillberga var tyvärr ett bra lag, och jag ville i alla fall tro att Sirius helt enkelt tog det lugnt och sparade energi när matchen började rinna iväg. För det var ändå i matcherna mot de allsvenska utmanarna som det gällde, och gjorde vi jobbet där skulle målskillnaden bli sekundär. Hursomhelst, det rasade, och det rasade fort. Jesper Hermansson gled enkelt igenom Siriusförsvaret och satte första målet, sedan spelade den blivande blåsvarte Jimmy Jansson fram Storken till tre raka mål, och femman trillade också in innan paus. Det redan usla utgångsläget försämrades ytterligare då Eidenert drog på sig ett grovt matchstraff efter en korkad eftersläng. Det enda blåsvarta målet kom på hörna genom Peuhkuri, men sedan läckte det in ytterligare fem mål bakom Kjellsson. Det var en pinsam insats, men kunde vi bara skaka av den fort så skulle det inte behöva betyda så mycket. Matchen mellan Boltic och Ljusdal såg länge ut att sluta med drömresultatet oavgjort, men i sista minuten spelade den onde Skarps fram Ljusdal till ett segermål. Och därmed tog Ljusdal in två av de fyra poängen blåsvart hade haft i försprång.

Fre 4 mar: Sirius-Tillberga 4-4 (1-1), Studenternas

1-0 (35) Joel Wigren, 1-1 (46) Jesper Flodström, 2-1 (46) Viktor Broberg, 2-2 (54) Jimmy Jansson, 2-3 (61) Pekka Rintala, 2-4 (62) Jansson, 3-4 (82) Broberg, 4-4 (93) Tobias Andersson. Domare: Daniel Labe, Mölndal. Publik: 515.

Sirius kortvariga men intensiva rivalitet med bandyzocke och hans Tillberga nådde nu sitt klimax – det var en showdown på Studan där allt hände under 90 intensiva minuter – som jag missade eftersom jag fortfarande låg nedbäddad i Ljusdalsförkylningen. Zocke hade mutat ihop en hel busslast med Tillbergasupportrar som tankat på duktigt under den korta bussresan, så det var härjigt på läktaren redan från start. På isen dominerade Tillberga stort, men ändå var det blåsvart som tog ledningen med det troligen underligaste mål som skådats på Studan: Wigren slog en lång lyrboll som rann förbi allt och alla, och Rasmus Eriksson i Tillbergamålet kunde enkelt fånga in bollen – haken var bara att han stod någon halvmeter inne i målet, och linjedomaren bedömde att bollen var innanför linjen och dömde, trots vilda protester, mål för Sirius. Nu var det fullt krig både på isen och twitter: bandyzocke knappade förolämpningar mot domartrion så fingrarna glödde. Precis i halvlekens sista sekund lyckades Tillberga trycka in en kvittering på en hörnretur, men Sirius replikerade direkt på andra sidan pausvilan med ett frilägesmål av Broberg, efter fint lyft från Jenefeldt. Men på en nyspolad is gled Tillberga ifrån; den blivande blåsvarta Jimmy Jansson kom fri och satte 2-2, och sedan kom två blixtsnabba hörnmål när västeråsarna gick upp till 2-4.

Nu såg det dystert ut, och faran var förstås att det skulle rinna iväg igen. Men Sirius drog på sig blåstället och krigade sig tillbaka in i matchen, och med tio minuter kvar reducerade Broberg på hörna (ett slumpmål enligt Zocke, medan Tillbergas båda hörnmål förstås var fantastiska konststycken). Trots att vi kommit närmare mörknade samtidigt himlen, för i Ljusdal tog nu hemmalaget ledningen, vilket innebar att Ljusdal nu var ikapp blåsvart i tabellen om inga fler mål föll. Men det gjorde det – Sirius satsade allt framåt, det hade kunnat bli omställningar och kontringsmål för Tillberga, men istället hittade Kumpu med någon minut kvar fram med en passning till Tobinho, som sköt in kvitteringen från nära håll.

Extas hos Västra Sidan förstås, men desto stökigare på Tillbergasidan där det uppstod någon form av handgemäng mellan bandyzockes anhang och delar av hemmapubliken. Men ännu var det inte avblåst på alla håll, och i Ljusdal hände saker som vände upp-och-ned på allt: Boltic vände matchen i slutminuterna, och när Totta-sonen Nicklas Skjöld satte 3-4 var det goda nyheter för alla på Studan: Tillberga var klara för Elitserien, och även för Sirius såg kvalframtiden plötsligt ljus ut. Alla var glada åtminstone för tillfället – men för bandyzocke väntade anmälan till disciplinnämnden och 15 000 pix i böter för sitt yviga twittrande om domarteam Labe under matchen.

Tis 8 dec: Boltic-Sirius 1-7 (1-5), Tingvalla

0-1 (1) Viktor Broberg, 1-1 (16) Joakim Jansson, 1-2 (33) Markus Kumpuoja, 1-3 (36) Tobias Andersson, 1-4 (37) Kumpuoja, 1-5 (40) Broberg, 1-6 (73) Kumpuoja, 1-7 (92) Joonas Peuhkuri. Domare: Andreas Broberg, Västerås. Publik: 176.

Jag trotsade den kvarvarande hostan och mattheten och begav mig till Karlstad, för nu ville jag inte missa chansen att se Sirius besegra ännu en kvalserie. Comeback för både mig och Lill-Hydas i kvalserien alltså, eftersom den senare äntligen mådde bra efter hjärnskakningen som Skarps hade orsakat i första omgången. Matchen mot Boltic blev sedan en avslappnad och skön historia. 30 sekunder tog det innan Broberg la in ledningsmålet på passning från Widén. Sedan svarade faktiskt Boltic med en kvittering efter en kvart, men spelmässigt var blåsvart helt överlägsna, och så småningom kom belöningen: Fyra fina spelmål inom åtta minuter, och en glödhet Jenefeldt stod för assisten till tre av dem. Det var dock inte läge för några chansningar, utan i halvtid bestämde sig blåsvart för att stänga butiken. På isen hände det inte så mycket i andra, men på läktaren hade vi fest, och bondade som vanligt med Boltic blues med gemensamma ”hata-VSK”-ramsor. Två mål till trillade in innan det var färdigt, och sedan var det klart: Vi hade överlevt vårt femte raka kval. När jag hostade mig igenom en lång bilfärd genom ett mörkt Mellansverige i Hursts bil kändes det som vanligt värt alla mil och allt tid jag hade lagt ned.

Lör 12 mar: Sirius-Ljusdal 12-0 (2-0), Studenternas

1-0 (9) Johan Jansson-Hydling, 2-0 (23) Joel Wigren, 3-0 (50) Jansson-Hydling, 4-0 (51) Patrik Eidenert, 5-0 (53) Jakob Jenefeldt, 6-0 (56) David Thorén, 7-0 (67) Nils Bergström, 8-0 (70) Thorén, 9-0 (77) Jenefeldt, 10-0 (81) Wigren, 11-0 (85) Markus Kumpuoja, 12-0 (89) Tobias Andersson. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 510.

Bandysäsongen 15/16 var sannerligen ingen fest, men den avslutades i alla fall med en mysig liten vickning. För precis så här ska man sätta punkt för en nervpirrande kvalserie: Med att utklassa en underlägsen motståndare i en betydelselös match. Den första halvleken var ganska ordinär; Sirius skaffade sig ett tvåmålsöverläge efter ett hörnmål av Lill-Hydas och en strut av Wigren. Men i andra väntade den stora målfesten: 10-0 på en halvlek! Eidenert gjorde sitt första mål för säsongen, och Nisse Bergström gjorde sitt första seniormål någonsin. I den sista matchsekunden kom Ljusdals Jonathan Sundberg fri mot Siriusmålet, men Kjellsson räddade, domaren blåste av, och blåsvart hade lyckats med konststycket att göra tvåsiffrigt och hålla nollan i samma match. Nu kunde säsongen 15/16 slutligen läggas till handlingarna – och vi kunde se fram emot att förnedras av lag vi avskydde även under elitseriesäsongen 16/17.

Skytteligan

Kumpuoja 33, Broberg 19, Tobinho 10, Engstrand 9, Lill-Hydas 7, Thorén 5, Peuhkuri 5, Lundberg 4, Jenefeldt 4, Wigren 4, Jimmy Lindgren 2, Widén 1, Eidenert 1, Nisse 1

Det är inte självklart att skytteligavinnaren också är lagets MVP, men 15/16 var det definitivt så: Kumpu var i en klass för sig. Andra spelare som ändå är värda att nämna var målvakten Kjellsson som höll oss levande i många matcher, Tobinho som utförde ett stort arbete i det tysta, samt Jenefeldt med sin fina passningsklubba.

Summering

Utgångsläget efter kaossäsongen 14/15 hade inte gärna kunnat vara sämre, med en trupp och en ekonomi i spillror. Att Sirius sedan ändå lyckades förvärra det ytterligare genom en katastrofal tränarrekrytering borde ha varit spiken i kistan för den blåsvarta elitseriestatusen. Så att Söderman till slut kunde kliva av sin tillfälliga tränartjänst med ett nytt kontrakt i näven var med andra ord något av en bragd. Att det ändå gick så pass bra som det gjorde var mycket tack vare ett antal lyckade värvningar: Kumpuoja hade sökt efter en större roll, han fick den, och han levererade. Kjellsson må vara av en tveksam karaktär, men rädda bollar kunde han, och det gjorde han många gånger under den här säsongen. Och slutligen Lill-Hydas, den återbördade lagkaptenen, faktiskt bara 28 år fyllda men ändå den tryggaste lagpappa man kunde tänka sig.

Det var det femte raka kvalet och den fjärde raka kvalserien vi spelade, men denna kvalserie blev också den lugnaste och tryggaste av alla fyra. För det finns ju ett mycket tydligt och omvänt samband mellan lagets kvalitet och dess prestation i kvalen – ju bättre vi är, och ju mindre marginal vi missar okval med, desto jobbigare blir det i kvalserien. 15/16 däremot, när vi från första början visste att vi skulle hamna där, spelade vi hem elitserieplatsen utan darr.

Nu var det dags för ännu en nystart, och det var sedan länge klart att Olle Gabrielsson skulle göra comeback som huvudtränare. Och därmed tackade hedersmannen Mats Söderman för sig efter nio år som Siriusledare, och sammanlagt nästan 35 år i Uppsalabandyns tjänst. Och Söderman kunde avgå med stolthet – under denna säsong hade han skött i stort sett allting inom Sirius bandy, han hade knappt haft några resurser att jobba med, och han lämnade ändå över en förening med en ny grund att bygga på.

Profilen

Hej Markus Kumpuoja, hur var det att spela med Sirius säsongen 15/16?

När jag tittar bakåt så är åren i Sirius mina bästa år som bandyspelare. Jag kom ju inte till något topplag direkt, men jag märkte direkt av stämningen och supporterkulturen. Jag hade bara varit 2-3 dagar i Uppsala när jag träffade på ett gäng från Västra Sidan ute på stan, och jag fick direkt känslan av sammanhållning. Uppsala känns som en liten stad, men är ändå ganska stor, och jag fick lära känna härliga människor från start.

Du ville ha en större roll, och blev också stjärna – men i ett ganska svagt lag. Hur var känslan?

Det var framförallt en lättnad för mig att komma bort ifrån Stockholm efter några svåra säsonger där. Jag var lite utbränd och tung i själen, och var nära att flytta hem eller kanske upp till Kalix, eller till och med lägga av helt med bandyn. Men jag hade personer runt mig, brorsan bland annat, som sa till mig att inte ge upp. När Matte Söderman ringde mig så var han verkligen angelägen om att få mig till Sirius, och det var sköna ord att höra.

Och så brann jag också av revanschlust. Jag tränade för att få komma tillbaka till Zinken och visa dem. Jag siktade på en match, vi vann på Zinken, och jag fick ur mig all frustration och ilska jag hade i mig. Det handlade egentligen inte om Bajen, det var häftigt att spela där på sätt och vis med slutspelsmatcher inför storpublik. Men det handlade om vissa personer i Bajen.

Men trots allt så förlorade ni allt som oftast säsongen 15/16. Hur hanterar man alla förluster?

Man är ju medveten om var man står som lag. Men för mig handlade det personligen om att bygga upp mig själv under den första säsongen. Jag kände mig stark och viktig i laget, och jag drevs av att bli en bättre spelare. Sedan försökte vi sätta ett grundspel som skulle räcka i kvalet, och det lyckades vi med. Vi hade inte världens starkaste lag, men ändå många stabila spelare: Jenefeldt, Broberg, Eidenert till exempel. Och Wigren var en jättesmart spelare, enkel att spela med.

Jag uppfattar dig som en av de trevligaste spelarna jag har träffat i Sirius, men trots det har du råkat i en del konflikter under karriären. Hur kommer det sig?

Ja, det är lite olika saker tror jag. I Bajen tror jag att det handlade om att det skar sig från början på grund av vem jag var när jag kom. När jag var i Kungälv så funkade det att vara lite slarvig. Jag kom ofta lite sent till träningen, tränade och åkte hem. När jag kom till Bajen var det en annan miljö, det var landslagsspelare och helt andra krav på professionalitet. Jag blev tillsagd av tränaren, och jag tyckte det var bra att han var rak och ärlig, men han hade kanske börjat irritera sig. Därefter funkade ingenting vad jag än gjorde. Han var inte nöjd, men jag fick aldrig veta vad jag skulle ändra på. Jag fick ingen återkoppling, tappade självförtroendet, och hamnade i en nedåtgående spiral.

I Vänersborg handlade det mestadels om vad vi gjorde i laget. Vi var ett lag som föll hem och kontrade, och nådde framgångar med det. Men i kvartsfinalen mot Edsbyn läste de oss, och vi hade inget motvapen. Under nästa försäsong skulle vi gå igenom vad vi skulle kunna göra bättre, men vi tränade aldrig på det på isen. Det är inte bara att knäppa med fingrarna och tro att man kan ändra saker, och när vi började spela matcher såg det likadant ut. Jag tror på att det ska vara högt i tak och att man ska våga säga som det är, men det skar sig med Ari och vi tappade förtroendet för varandra. Det är ingenting personligt med Ari, han är en bra person, men det blev aldrig att vi pratade ut efter det.

Hur kom det sig att du lämnade Sirius?

Det är en lite känslig fråga kanske, men jag kan berätta. Vi var ju nära att åka ur 2020, vilket hade varit helt sjukt sett till vilket lag vi hade. Jag var själv skadad och såg det från sidan, och stämningen i gruppen var orolig. Det fanns två sidor av saken, Esa hade gjort mycket bra för Sirius, men han hade tappat omklädningsrummet, killarna kände att han inte lyssnade. Jag sa till Jimmy Helmersson att jag inte tror att jag orkar stanna om Esa är kvar, eftersom det inte funkade med spelargruppen. Jag var rädd för en ny jobbig säsong med kaos i laget, och orkade inte riktigt med det. Och sen fanns det en annan aspekt också, jag hade haft skadeproblem med knäet under de sista två säsongerna, och kände inte att jag var riktigt samma spelare längre. Jag ville hellre bli ihågkommen i Sirius från när jag var som bäst. Så småningom tränade jag upp mig igen och blev väl nästan lika bra, men då hade vi båda gått vidare, jag och Sirius.

Du fick inte uppleva slutspel i Sirius, men var med på bygget som tog oss dit. Vad gjordes rätt?

Det första är väl att vi fick in en ny generation av egna spelare med fantastisk talang: Thorén, Nisse, Tapper och Anton och flera andra. Sen tror jag att Esa var viktig, även om det inte funkade. Han införde en träningskultur, byggde fysik och hjälpte laget att ta ett stort kliv – han hade en enorm vilja, men kanske lite för mycket av den. Sen värvade man in rätt spelare från storlagen som kom med vinnarkulturen, Ted, Kröller och Villakillarna. Och så tror jag att Jimmy Helmersson var jätteviktig, en fantastisk person som jag uppskattade och litade på till 100%.

Vad gör du idag?

Idag är jag spelande tränare i Botnia. Jag hade faktiskt Esa som tränare ifjol, och det gick bra, vi tog brons med ett ganska oerfaret lag. Och i år tog jag över som tränare, jag ville egentligen helst bara träna, men det är inte så enkelt att få ihop en full trupp här i Finland, så jag fick spela också.

Jag har alltid tyckt om att analysera både mitt och laget spel, så det känns väldigt spännande och kul att gå åt det här hållet. Jag kommer ihåg redan i Sirius när Nisse och de andra 18-åringarna kom upp i laget, man försökte hjälpa dem och blev glad när man såg dem göra rätt saker på isen. Så jag har sökt lite tränarutbildningar och vill lära mig mer om hur man hanterar det mentala till exempel. Jag tror jag är bra med människor, men alla fungerar ju på olika sätt, och det är det som är spännande. Och sen har jag mina egna tankar om hur bandy ska spelas också.

Jag hoppas jag kan utvecklas som tränare här i Finland, men jag kan lägga sjukt mycket tid på att sitta och analysera olika videoklipp, och det är i stort sett inget betalt för det. Förhoppningsvis kan jag få chansen någonstans att kunna leva på tränarjobbet. Så kanske får ni snart se mig i Sverige igen – och varför inte på Studan?