Bandysäsongen 2017/18

Svikna förhoppningar, en utbränd tränare – och så ännu en ekonomisk kris. 2017/18 var en riktig rövsäsong, men räddades av det mest osannolika: En seger på Sävstaås.

Läget i laget

Ordet succé är kanske för mycket för att beskriva säsongen 16/17, men en positiv överraskning hade den i alla fall varit, med ett skönt okval som kronan på verket. Och det fanns på förhand ingen anledning att tro att säsongen 17/18 skulle bli sämre – tvärtom. Sirius hade hittat en stabilitet och såg framtiden an med tillförsikt. Klubben hade koll på det ekonomiska, hade gått 100 000 kr plus under det senaste året, och det återstod bara ”en slant” i negativt kapital. På tränarsidan hade den uppskattade Olle Gabrielsson ställt krav för att köra vidare – laget behövde förstärkas och få in ny spets. Ordförande Weiman lovade att svara upp, och Olle var nöjd med den tydligare satsningen och blev kvar på sin post. Så, med en bibehållen och vässad trupp, med kontinuitet på ledarsidan, och med en stabil ekonomi – vad skulle egentligen kunna gå snett?

Som nämnt lyckades klubben i princip behålla de spelare man ville, och de som försvann gjorde det nedåt i divisionerna eller pensionerades. Comebackkungen Viktor Broberg ville egentligen inte sluta, men fick inte ihop vardagspusslet med träningstider och eget företag, och la därmed klubban på hyllan för femte gången – men stannade ändå i klubben i en oklar ledarroll. Den nyttige mittfältaren Mattias Widén släpptes och återvände till sin tidigare klubb Rättvik och den finske Joonas Peuhkuri flyttade till Örebro. Den fine anfallaren Tobias ”Zinken-Tobbe” Engstrand lånades ut till UNIK, och detsamma gällde för Edsbysonen Edwin Sigfridsson, medan unge Jakob Edberg flyttade till sin fars tidigare lag Motala.

Nyförvärven var kanske inte en någon stjärnparad, men fick ändå ses som en tydlig uppgradering jämfört med som lämnat. Först kom det mest väntade förvärvet, nämligen den finske anfallaren Jimi Heinonen från Botnia, som ju redan varit med och tränat med blåsvart under förra säsongen. Och därtill skulle det ju in något mer etablerat namn från en lite högre hylla, och Sirius slängde ut många krokar. Tim Persson från Villa var en het kandidat, som till och med besökte Uppsala, men han stannade till slut i Lisch. Den gamle bekantingen Mattias Hammarström var på tapeten, men inte heller där blev det någon flytt. Norges bäste bandyspelare, Nicolai Jensen, var ett tredje namn, men denne landade ett kontrakt med Villa istället. Till slut fick vi napp från två större fiskar: Janne Rintala, en Kalixfostrad mittfältare med finskt pass på 27 bast, med sju säsonger i VSK i bagaget; och Kalle Mårtensson, en timid men kraftfull ljusdaling, som hade testat två säsonger i Bajen utan att lyckas slå sig in i laget. Slutligen lyftes en ung anfallare/mittfältare i form av Samuel Heeger upp i a-truppen, och likaså Anton Andersson som tredjemålvakt.

Truppen var dock, liksom förra säsongen, smal – bara 15 utespelare, och en av dessa var dessutom långtidsskadad. Som målvakt fanns den svårpasserade västeråsaren Henrik Kjellsson, uppbackad av den unge Ludvig Jonasson. Den viktige liberon Victor Lundberg hade kritat på för tre nya år, och flankerades av två försvarare med krigarhjärtan: Stefan Tranblom, och den oförlikneliga Johan ”Lill-Hydas” Jansson-Hydling, som fortsatte sitt pendlarliv från Ljusdal för att få spela bandy i blåsvart. På halvorna fanns starka kort i mästerpassaren Lars Fall till höger, och den avspände Jakob Jenefeldt, med Nils ”Nisse” Bergström som förste vikarie. På mitten spelade en blivande spelmotor i finnen Teemu Määttä, tillsammans med slitvargen Tobias ”Tobinho” Andersson, och den unga och mångsidiga Oscar Rönnqvist, och som anfallare hade den finska stjärnan Markus Kumpuoja just kritat på ett nytt tvåårskontrakt. Som anfallare spelade även den unge David Thorén, men denne hade tyvärr brutit båtbenet i handen och förväntades bli borta till nyår.

Vi kunde alltså glädja oss över ett lätt uppgraderat lagbygge, kontinuitet på ledarsidan, och en i alla fall skapligt stabil ekonomi. Därtill fick vårt betongparadis Studenternas lite upprättelse. För det första så stektes den totalt imbecilla idén om att spela matcherna i Relitahallen med läktare på kortsidorna; istället skulle Studan rustas upp för 30 miljoner, med nya ispister och omklädningsrum. Och dessutom kom den oväntade nyheten att bandyfinalen skulle göra comeback på Studan – finalerna på de tjusiga Stockholmsarenorna hade inte burit sig ekonomiskt, och nu kom förbundet krypande tillbaka till Uppsala med svansen mellan benen. Finalens återkomst var kanske ingenting som konkret påverkade blåsvart, men kunde ju ändå medföra intäktsmöjligheter och en allmän höjning av bandyintresset i stan.

Ambitionen inför säsongen var att växla upp resultatmässigt – 2017 hade vi nått okval, och den enda riktningen att sikta i var förstås högre: mot slutspel. Och det kanske hade varit ett realistiskt, om än högt ställt, mål – om bara inte förbundet som vanligt fuckat upp. Det var nämligen meningen att åttondelsfinaler skulle införas till denna säsong, vilka skulle spelas mellan de lag som hamnade på plats 7-10 i tabellen. I praktiken två nya slutspelsplatser alltså, vilket också var vad Sirius hade planerat och värvat efter. Under sommaren kom dock beskedet att det inte skulle bli någon ändring – trots att man hade haft flera år på sig att planera så ”gick det inte att klämma in fler matcher”. Som tidigare säsonger skulle det nu bara bli slutspel för topp 8 i tabellen, vilket rimligen var ett alltför högt ställt mål för blåsvart. ”När ett beslut är fattat förväntar jag mig att det gäller”, sa en minst sagt upprörd Olle Gabrielsson, och fortsatte: ”Jag vet inte om jag har kraft och energi att jobba med bandy längre om det ska fungera på det här sättet”.

Några tabellförändringar blev det dock ändå: Efter fem raka säsonger utan direktnedflyttning så kapades nu den livlinan; seriejumbon skulle flyttas ned till Allsvenskan, samtidigt som antalet kvalplatser reducerades till två. Det skulle alltså bli både lite jobbigare och lite lättare i botten, om det nu var där vi hamnade.

 

Motståndarna

Fem säsonger utan direktnedflyttningsplats hade faktiskt ändå givit en nykomling varje år. Till 2017/18 kunde vi välkomna det klassiska utomhuslaget Motala tillbaka, sedan de lyckats slå ut Gripen ur kvalet – ett familjärt gäng som bl.a. innehöll superveteranen Patrik Spångberg, samt hans två söner Niklas och Anton. Försvararen Elias Gillgren och mittfältaren Fredrik Lönn var två andra spännande spelare.

IFK Motala hade ju tagit ett (1) SM-guld genom historien; 1987 – så i den här krönikan presenteras motståndarna i den ordning de senast hade tagit ett guld. Och då får vi förstås börja med den kvintett som aldrig tagit något guld. Sämst i klassen fick duon Tellus och Tillberga sägas vara. Tellus gjorde blott sin andra säsong i högsta serien, och klarat sig genom kval föregående säsong – inför 17/18 hade man tappat den ex-blåsvarta målvakten Kyllönen, men såg ändå något förstärkta ut, med värvningar av bl.a. hälsingarna Filip Skoglund och Tobias Björklund. På tränarposten var det rörigt, men till slut hamnade den f.d. blåsvarte Rolle Nyström där. Tillberga hade sammanlagt skrapat ihop åtta säsonger i högsta serien, och aldrig gjort det bättre än att ha kvalat sig kvar. Inför denna säsong hade man framförallt tappat sina två ryssar; Ivan Lebedev till Bajen och Shamsutov till det uppåtgående och onda AIK. Och så hade vi Kalix, som åtminstone fått spela slutspel en gång, närmare bestämt 1994 – i år var det troligen ett lätt försvagat norrbottenslag, som tappat bl.a. målvakten Abbe Bodin och ryssen Ivan Detsura. Inte heller Vänersborg hade något SM-guld i fickan, som bäst hade det blivit semifinal 2003 – efter den havererade ryss-satsningen förra säsongen såg man nu ut precis som vanligt igen; ett ganska färglöst kollektiv med en hårdskjutande Hedqvist som farligaste vapen, samt en vass Kimmo Kyllönen i målet. Och så hade ju Villa faktiskt heller aldrig spelat hem något guld, trots fyra spelade finaler; i ett redan starkt lag hade det inte hänt mycket, förutom att man värvat in Felix Pherson från rivalen Vänersborg.

Återstod då sju motståndarlag med minst ett guld i bagaget. Bollnäs senaste guld låg längst tillbaka i tiden, närmare bestämt 1956; till denna säsong var man något försvagade i och med tappet av Daniel ”Krösus” Berlin till SAIK, men Pär Hellmyrs hade man i alla fall kvar. Inte heller Broberg hade fått fira på länge; 1977 kom söderhamnarnas senaste guld – detta var dock ett av lagen som blivit tydligast förstärkta, med värvningar av liberon Ilari Moisala, Linus Forslund från SAIK och Joel Edling från Byn, eventuellt lockade av Brobergs nya och vidriga bandyhall. Vetlandas senaste guld låg exakt 25 år tillbaka i tiden, 1992, och inför denna säsong hade det varit en del omsättning, man hade bland annat tappat påläggskalven Martin Landström till VSK, men å andra sidan fått in den duktige Niklas Gälman från SAIK.

De sista fyra motståndarna hade alla relativt färska guld i bagaget. Hammarby hade vunnit sitt andra och senaste guld fyra år tidigare, 2013 – nu hoppades man förbättra fjolårets svaga åttondeplats med värvningarna av ryske Lebedev, den processglade ex-blåsvarte Ilja Grachev, och ryssproffset Christoffer Fagerström. Sveriges malligaste lag, Sandviken, vann guldet 2014, och kunde mycket väl göra det igen; man hade visserligen tappat två stjärnor i Erik Pettersson och Alan Dzhusjoev, men värvat in fullgoda ersättare i ”Krösus” Berlin och Erik Säfström. Våra naturliga ärkerivaler Västerås tog guldet året innan, 2016, och laget såg nu stabila och starka ut, med ryssvännen Simon Jansson och nye Martin Landström. Och så slutligen var det Edsbyn som hade det allra färskaste guldet, från i våras; laget drevs mycket av supertvillingarna Määttä, och så hade man värvat hem veteranen Stefan Larsson, som därmed återvände till sin moderklubb efter 22(!) säsonger på annat håll.

Malliga SAIK hölls som knappa guldfavoriter inför säsongen, med främst regerande mästarna Edsbyn, men även VSK och Hammarby som utmanare. I andra änden av tabellen fanns en tydlig förväntad bottenkvartett: Tellus, Motala, Tillberga och Kalix.

Och Sirius då? Ja, förhandstipsen var positiva – Sirius fick faktiskt klart flest röster i kategorien ”årets överraskning” på upptaktsträffen. För att nå slutspel krävdes dock att vi inte bara höll bottenkvartetten bakom oss, utan även två lag till, och vilka skulle det egentligen vara? Ett rysslöst Vänersborg? Ett talangfullt men ofärdigt Vetlanda? Tja, kanske, men det skulle bli svårt, och mer sannolikt låg det en odramatisk okvalplats i korten för blåsvart.

 

Försäsongen

Träningsmatcherna såg hyfsat bra ut, och skvallrade inte om annat än att vi gick en positiv säsong till mötes. Vi inledde, liksom förra året, med en finnlös uppställning då våra blåvita spelare var på landslagsuppdrag. Istället fick juniorerna Oscar Qvist och Simon ”Långburk” Karlsson chansen när Sirius slog Ljusdal med 5-4. Därefter följde en säker seger mot det förväntade bottengänget Tellus med 6-1, och en uddamålsförlust mot Broberg med 3-4, efter att Sirius tappat en 3-1-ledning. Sedan blev det segrar i ytterligare två matcher mot förväntade bottenlag, 4-2 mot Kalix och 3-0 mot Tillberga. Och som sagt – så här långt såg det bra ut. ”Vi har ett annat självförtroende i år, vi ska upp ur bottenträsket”, tyckte Fall. ”Vi har tränat bra, spelarna har blivit snabbare. Vi spelar med mer fart, och vi gör mål på de spelmönster som vi tänkt oss”, tyckte en nöjd tränare Gabrielsson.

Svårare blev det, inte så oväntat, mot ryskt motstånd, när Sirius föll med 1-5 mot Baikal Energy. Sedan var det dags för tävlingsmatcher, då blåsvart på något oklara grunder fått en reservplats till World Cup i Sandviken. Det blev faktiskt vinst i den första matchen mot Vänersborg med 3-2, men sedan följde förluster med 1-4 mot ryska Neftyanik, och med 1-5 mot malliga SAIK. Genrepet slutade dock med storseger mot förvisso klent, finskt motstånd: 13-3 mot Akilles.

Sirius skulle ändra lite på formationen den här säsongen, och det var ingen hemlighet – det berättade nämligen Olle i tidningen redan i maj. Man skulle spela med ett tremannaanfall, med en tydligare spets och två mer tillbakadragna vingar. I målet stod Kjellsson kvar, och i backlinjen var alternativen få: Lundberg var libero, Tranblom och Lill-Hydas spelade på flankerna. Även högerhalven Fall och vänsterhalven Jenefeldt var givna, med Nisse Bergström som första reserv. På mittfältet fanns det fler alternativ, här spelade Määttä tillsammans med antingen Tobinho, eller den mer offensive Rintala. Den sistnämnde kunde även spela som vinge, tillsammans med Kalle Mårtensson, alternativt Kumpuoja – om ingen av dessa istället spelades som spets, men den positionen var i första hand påtänkt till den unge och oprövade Heinonen.

Målsättningarna var inte glasklara, men Sirius skulle i alla fall förbättra tiondeplaceringen från fjolsäsongen var det sagt. Därtill skulle man ”visa mer vilja” än motståndarlaget i varje match, samt ”följa sin matchplan i varje läge” oavsett var motståndaren gjorde. Med facit i hand så framstår det ju som något ironiskt att det var i just de här ganska banala målen som Sirius floppade under säsongen 17/18.

 

Elitserien

Fre 27 okt: Tellus-Sirius 5-5 (2-3), Zinkensdamm

0-1 (2) Markus Kumpuoja, 0-2 (4) Janne RIntala, 0-3 (20) Teemu Määttä, 1-3 (38) Filip Skoglund, 2-3 (40) Joel Pettersson, 2-4 (50) Määttä, 3-4 (69) Elias Engholm, 4-4 (77) Pettersson, 4-5 (83) Oskar Rönnqvist, 5-5 (89) Lucas Blom. Domare: Niclas Skog, Målilla. Publik: 327.

De höga förväntningarna på säsongen 17/18 höll i sig – i ungefär en halvtimme. För jäklar vad enkelt det såg ut att spela bandy då. Kumpu tutade in en hörna efter bara någon minut, och strax därefter föste Rintala in tvåan på en hörnretur. Nästa strut dröjde en dryg kvart till, då Tellus passade i gapet på RIntala nere vid kortlinjen, en passning snett-bakåt till Määttä och så stod det 0-3. Det här skulle bli en rolig säsong!

Denna drömstart borde givit råg i ryggen, men istället skar Sirius spel oväntat och oförklarligt ihop totalt. Filip Skoglund vann boll, snirklade sig förbi ett antal Siriusspelare och reducerade, och ganska direkt kom nästa Tellusmål då Joel Pettersson skar in och sköt. Försprånget var nästan tappat, men andra halvlek började bra då Määttä tog ned en långboll och krigade in 2-4. Detta gav dock inget momentum eller självförtroende; Sirius led av den utmanande isen, och Tellus tog över. Reduceringen kom: Sirius tappade boll på mittplan, den talangfulle Elias Engholm kom fri och sprätte in bollen. Och kvitteringen kom: Tellus slog ett frislag till Pettersson, som laddade och sköt in bollen invid stolpen. Ett sista hopp om en premiärseger tändes när Oskar Rönnqvist följde på i andravågen och sköt in 4-5 med ett kanonskott i krysset. Men Tellus satte upp en hemsk press mot Kjellsson de sista minuterna, och när man till slut krutade upp en hörna i nättaket var det synnerligen välförtjänt. Vad blåsvart pysslade med kunde man däremot undra. Här hade vi fått allt serverat för en skön premiärseger – och så kastade vi bort den på det här viset.

 

Ons 1 nov: Sirius-Bollnäs 3-3 (1-3), Studenternas

0-1 (3) Marcus Ståhl, 1-1 (33) Teemu Määttä, 1-2 (37) Christian Mickelsson, 1-3 (42) Per Hellmyrs, 2-3 (81) Markus Kumpuoja, 3-3 (88) Kalle Mårtensson. Domare: Adam Jokinen, Tranås. Publik: 855.

Nå, lite överdrivet var det kanske att dödförklara säsongen 17/18 efter en halvtimme. Matchen i andra omgången – en pinne mot fjolårsfinalisten Bollnäs – var trots allt väl godkänd. Det regnade rejält över Studan, och följaktligen var det långbollar som gällde; på en sådan från Hellmyrs kom ett snabbt ledningsmål för gästerna, när Marcus Ståhl tog ned bollen och satte den i mål. Hos blåsvart var det Kjellsson som var bäst i den första halvleken; först stod han för ett antal klassräddningar, sedan låg han bakom kvitteringen med ett jätteutkast, som Määttä fiskade upp och omvandlade till ett mål. Bollnäs såg dock ut att avgöra det hela med två snabba mål innan paus; en skottretur och en hörna. Men gästerna tappade farten i andra på den varma och tungåkta isen, och Sirius kom igen. Några mål blev det dock inte förrän Olle tog timeout och gick ned på fyrbackslinje. Effekten blev omedelbar då Kumpu sköt in en hörna, och med minuten kvar kom också kvitteringen, då Kumpu slog in en isare i straffområdet – och där stod Kalle och drog in sitt första Siriusmål med en rökare i krysset. Det var en fin och värdefull poäng, som kunde ses som en kompensation för den svaga premiärmatchen.

 

Lör 4 nov: Sandviken-Sirius 10-0 (5-0), Göransson Arena

1-0 (18) Christoffer Edlund, 2-0 (21) Daniel Berlin, 3-0 (25) Albin Thomsen, 4-0 (31) Edlund, 5-0 (41) Edlund, 6-0 (58) Edlund, 7-0 (70) Rasmus Forslund, 8-0 (74) Thomsen, 9-0 (78) Edlund, 10-0 (87) Edlund. Domare: Petri Kuusela, Torneå. Publik: 647.

Det blev som alltid vidrigt i Göransson Arena, men denna gång blev det extra vidrigt. Vi gjorde inte ett enda mål. Vi släppte in tvåsiffrigt. Och Lego Edlund gjorde fem påsar inför dryga 600 döda själar på likvakan i Sandviken. Olle kom med matchplanen att göra det tätt och trångt framför eget straffområde, vilket funkade bra under de första 18 minuterna då hemmalaget inte hade en målchans. Men så spräckte Edlund nollan, och vips kom också tvåan och trean – det sistnämnda genom junioren och den blivande blåsvarte Albin Thomsen. Olle tog en tajm-out för att stoppa blödningen, och effekten var i alla fall skaplig eftersom SAIK endast gjorde två mål till på de kommande 33 minuterna. Men sen slog Edlund till igen, och så gick proppen ur igen. Sirius stod för ett otroligt tamt och passivt försvarsspel där man bara backade ned i knäet på Kjellsson, och framåt hände – vid sidan av ett stolpskott från Kumpu – absolut ingenting. Och som rejält med lök på laxen utgick också Lundberg med en lårskada som skulle ta åtminstone ett par veckor att läka. Det hade inte varit en glimrande start, men Sirius parkerade i alla fall på en elfteplats – den sista okvalplatsen. Det skilde dock bara målskillnad från både Broberg på den sista slutspelsplatsen, och till Tillberga på kvalplatsen.

 

Tis 7 nov: Sirius-Västerås 0-5 (0-3), Studenternas

0-1 (9) Mikael Olsson, 0-2 (19) Magnus Joneby, 0-3 (32) Ted Bergström, 0-4 (47) Bergström, 0-5 (75) Simon Jansson. Domare: Niclas Skog, Tranås. Publik: 789.

Nollade igen! I fotboll är det väl ganska normalt, men i bandy är det en direkt skandal att spela två hela matcher utan att hitta nätet. Matchen i sin helhet var dock bättre än den mot SAIK; 13-4 i hörnor till Sirius skvallrar om att blåsvart var allt annat än utspelat. Men anfallsspelet var för blekt – för att låna en målande formulering från Bandypuls så avslutades de flesta hemmanafallen ”likt en våg som slog i en robust klippa vid strandkanten”. Och VSK satte samtidigt sina chanser: En smörpass från Simon Folkesson friställde Mikael Olsson, som sprätte in 0-1, tvåan kom när Joneby sköt ett långskott som Kjellsson nog borde tagit, och efter en halvtimme gav Hydas bort bollen till ryssvännen Simon Jansson, som spelade fram den blåsvarta bekantingen ”Super-Ted” Bergström till 0-3. I andra var det Sirius som tog initiativet och jagade en reducering, men trots detta blev det inga mål framåt, och ytterligare två i baken.

 

Fre 10 nov: Villa-Sirius 7-2 (1-0), Lidköping Arena

1-0 (39) David Karlsson, 2-0 (59) Karlsson, 3-0 (60) Martin Johansson, 4-0 (66) Karlsson, 4-1 (73) Johan Jansson-Hydling, 5-1 (77) Martin Andreasson, 5-2 (82) Jakob Jenefeldt, 6-2 (86) Christoffer Norin, 7-2 (90) Nicolai Jensen. Domare: Jacob Liljegren, Falköping. Publik: 2709.

Ännu en halvlek gick utan att Sirius hittade målet – fast det var ändå en bra halvlek, där blåsvart både höll Villas offensiv i schack, och skapade en del chanser. Men som sagt – bollen vägrade sitta. Ett ynka mål föll innan paus, som David Karlsson sköt in ur klen vinkel. Sirius höll ställningarna en kvart in på andra också, men sen tappade Rönnqvist bollen i utsatt läge, och Karlsson sköt in 2-0. Och så var det ju det där med att följa matchplanen i varje läge. För det var just vad de blåsvarta killarna inte gjorde; istället tappade laget disciplinen, med följden att det trillade in två hörnmål på några minuter. Sedan kom äntligen det efterlängtade målet i rätt bur, och för det krävdes det en straff: Kumpu skrinnade in i straffområdet och fälldes, och Lill-Hydas sköt in 4-1 från straffpunkten. Det skapade förstås ingen direkt spänning i matchen; Villa gjorde ett mål till, Jenefeldt satte ett andra Siriusmål på hörna. Villa satte sedan ytterligare ett par strutar innan fredagsunderhållningen blåstes av, och hemmapubliken firade med sina handklappor.

 

Sön 12 nov: Sirius-Vänersborg 2-6 (1-2), Studenternas

0-1 (18) självmål, 0-2 (44) Joakim Hedqvist, 1-2 (45) Teemu Määttä, 1-3 (67) Emil Wiklund, 1-4 (74) Hedqvist, 1-5 (80) Mikko Lukkarila, 2-5 (89) Jakob Jenefeldt, 2-6 (93) Wiklund. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 522.

Visst, det var surt att fortfarande inte vunnit i serien, men motståndet hade också, frånsett Tellus i premiären, varit tufft. Nu ställdes vi mot ett färglöst Vänersborg med ryssbaksmälla – och det kunde väl vara en lämplig uppgift? Så såg det också ut i inledningen av matchen när blåsvart satte västgötarna under en våldsam press, men så kom ett obegripligt misstag av vår målvakt: Väners slog en slumplyra mot Hedqvist som Kjellsson gick ut för att plocka ned – men istället daskade han in bollen i eget mål. Sirius fortsatte trots motgången att spela bra; och när Hedqvists satte 0-2 på hörnretur replikerade man direkt när Kumpu drog upp ett snabbt anfall och spelade fram Määttä till reduceringen. Början till slutet kom dock i andra när Rönnqvist fick en smäll i huvudet och tvingades utgå, Olles schackdrag blev att dra ned Määttä på mittfältet, men där tappade också laget all sin offensiva kraft. Och gästerna drog ifrån till en enkel seger: 1-3 på hörna, 1-4 sedan Heeger givit bort bollen i utsatt läge, och 1-5 på ett tjusigt solomål. Matchen rann Sirius ur händerna, och Jenefeldts tröstmål på slutet gav ingen tröst eftersom Väners också klämde in en hörna till på stoppitsch tajm. Säsongsinledningen hade gått från otillfredsställande till direkt dålig – vid en eventuell förlust mot Tillberga i nästa omgång var det katastrofläge. Sirius på tolfteplats i tabellen som innebar kval, med tre pinnar upp till Broberg på slutspelsplats, två till Kalix på okval, och två ned till Motala på nedflyttningsplats.

 

Fre 17 nov: Tillberga-Sirius 2-7 (0-4), ABB Arena Syd

0-1 (6) Markus Kumpuoja, 0-2 (11) Kalle Mårtensson, 0-3 (13) Janne Rintala, 0-4 (27) Samuel Heeger, 0-5 (72) Jimi Heinonen, 1-5 (74) Robin Andersson, 2-5 (79) Kim Barklund, 2-6 (81) Heinonen, 2-7 (92) Kumpuoja. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 185.

I seriens sjunde omgång fick vi äntligen fira i bar övis igen – fyrapoängsmatchen mot Tillberga kändes otäck på förhand, men var avgjord efter mindre än en kvart. Kumpu satte ettan på en hörnretur, och sedan fick de båda nyförvärven Kalle och Rintala varsitt friläge på varsin lyrboll – och satte varsitt mål. Sedan kom även fyran innan paus, då Rintala stal bollen på mittplan, och sedan serverade den unge Heeger till sitt första elitseriemål. Allt var dock inte guld och gröna skogar i den första halvleken, för libero Lundberg som gjorde comeback efter lårskadan fick en Tillbergasving på handen, och det orsakade en tumfraktur, och ytterligare 5-6 veckors frånvaro. Men en lövtunn bänk fanns det inte mycket att välja på, så nu fick 18-årige Oscar Qvist göra blåsvart debut i backlinjen.

Matchen var oavsett detta redan avgjord, den andra halvleken blev mer avslagen, men mot slutet trillade det in en del mål ändå. Det var inte bara Heeger som blev debutmålskytt den här dagen, utan även Heinonen, som snirklade sig fram, sköt på målvakten och sedan satte returen i mål till 0-5. Sedan kom Tillberga igen med dubbla reduceringar – Qvist visade vem han var från första början, och orsakade en straff, och sedan åkte en tillbergare igenom till 2-5. Två finska mål på slutet återställde sedan siffrorna: Kalle friställde Heinonen som gjorde sitt andra mål, och Kumpu tog emot ett långt Kjellssonutkast och satte slutstruten. Känslan var, efter denna lekande lätta seger, att det nu hade lossnat efter den tröga starten – men 17/18 skulle visa sig vara ett trött åbäke till säsong, som det var otroligt svårt att sparka liv i.

 

Tis 21 nov: Sirius-Hammarby 3-9 (2-4), Studenternas

0-1 (6) Christoffer Fagerström, 0-2 (17) Fagerström, 1-2 (20) Kalle Mårtensson, 1-3 (32) Kalle Spjuth, 1-4 (39) Jesper Jonsson, 2-4 (41) Johan Jansson-Hydling, 2-5 (52) Ilja Grachev, 2-6 (69) Adam Gilljam, 3-6 (76) Stefan Tranblom, 3-7 (79) Grachev, 3-8 (80) Jonsson, 3-9 (88) Ivan Lebedev. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 1115.

Nä, Tillbergavinsten gav ingen vidare effekt i nästa match, där det mesta såg ut ungefär som vanligt igen. Det var visserligen ett svårt motstånd, och vi hade en uttunnad trupp, men det var ändå en besvikelse att se att vi som vanligt bjöd på flera mål, var passiva i eget straffområde, och knappt kunde åstadkomma några spelmål. Bajen tog tidigt kommandot, Fagerström gav stockholmarna ledningen genom ett fartfyllt anfall, och spädde på med 0-2 på ett skott som styrdes in av en blåsvart back. Kalle replikerade med ett mål (ett spelmål!), men oflytet fortsatte när Bajen satte 1-3 på en bjudhörna, och 1-4 kom sedan efter en målvaktsretur. Blåsvart fick sedan en sista chans att göra match av saken när Kalle fixade en straff som Lill-Hydas klämde in, och det fanns sedan lägen till ännu en reducering – och närkontakt. Men matchen avgjorde med ett underligt mål då den processglade Ilja Grachev fick klubban på en hörnretur, och vad som hände sedan såg ingen – mer än att bollen låg bakom Kjellsson i målet. Hade bollen möjligen gått in genom ett hål i nätet i burgaveln? Kanske, men det var dömt mål hursomhelst. Några ytterligare motgångar; en utebliven straff när Määttä fälldes, och en billig straff till Bajen, sänkte den blåsvarta moralen några snäpp till, och det trillade in en hel del onödiga baklängesmål i slutet. Det var bara att konstatera att det var ett steg tillbaka efter Tillbergamatchens framåtkliv.

 

Fre 24 nov: Edsbyn-Sirius 3-3 (1-1), Edsbyn Arena

1-0 (14) Martin Frid, 1-1 (43) Jimi Heinonen, 2-1 (55) Tuomas Määttä, 3-1 (82) Oscar Wikblad, 3-2 (89) Teemu Määttä, 3-3 (91) Teemu Määttä. Domare: Andreas Broberg, Västerås. Publik: 1015.

Med nio SM-guld är Edsbyn 2000-talets klart bästa bandylag, och bortamatcherna i Byn borde rimligen vara de allra svåraste matcherna. Men Sirius har ändå radat upp ganska skapliga resultat i trälådan under åren – som till exempel denna, en av inte särskilt många positiva insatser under säsongen 17/18. Blåsvart var som väntat ändå kraftigt nedpressade under 90 minuter, och Byn tog också en förväntad ledning när Martin Frid tog ner en långboll och fick in 1-0. Men Kjellsson, som stått för en del tveksamheter under säsongsinledningen, höll tätt, och i slutet av första gav sig Lill-Hydas ut på en åkning på offensiv planhalva, och passade Heinonen, som kvitterade med ett dunderskott. I andra såg det ändå ut som att Byn gick mot sin förväntade seger; Tuomas Määttä klippte in 2-1 på en hörna, och med åtta minuter kvar dribblade Fall bort sig i eget straffområde, och Wikblad fick tag i bollen och satte 3-1.

Men så fick vi skåda ett litet minimirakel i slutminuterna. Teemu hade utlovat ”minst två mål”, vilket inte såg ut att lyckas när klockan stod på 89 minuter. Men så kom en långboll som Byn inte lyckades ta undan, Teemu fick skottläge och pangade in 3-2 med en riktig golfsving. Och så, på stoppitch tajm, bjöd Joakim Svensk tillbaka efter Falls vansinnesdribbling: Svensk fick bollen av målvakten och skulle spela upp, men blev attackerad av fyra Siriusspelare, tappade bollen, och Teemu kunde peta in kvitteringen. Och med denna mirakelpoäng segade sig Sirius upp över kvalstrecket – nu låg man på en elfteplats, en pinne före Kalix på kvalplats, och tre upp till Vetlanda på slutspelsplats.

 

Ons 29 nov: Sirius-Broberg 4-4 (4-1), Studenternas

1-0 (7) Janne Rintala, 2-0 (11) Teemu Määttä, 2-1 (26) Martin Söderberg, 3-1 (40) Markus Kumpuoja, 4-1 (45) Määttä, 4-2 (50) Robin Redin, 4-3 (61) Söderberg, 4-4 (67) Söderberg. Domare: Daniel Labe, Mölndal. Publik: 565.

En oavgjord match kan kännas som en seger – som den i Edsbyn. Och så finns det oavgjorda matcher som svider som förluster – som den här. Och vi visste inte ens vart i skulle rikta ilskan och irritationen – mot den synnerlige värdelösa domaren Labe, eller mot det egna laget och deras usla och fega andra halvlek.

Ett skade- och sjukdomsdrabbat Sirius fick låna in en UNIK-spelare för att fylla truppen, och det var ingen mindre än Jerker Ortman som gjorde blåsvart smygdebut. Och i början av matchen var det bara glada miner, med två fina Siriusmål: Rintala åkte igenom och satte ettan, och sen tog Teemu emot ett utkast på vänsterkanten, skar in och la in tvåan från nära håll. Sedan klev Labe in i handlingarna genom att döma en fullständigt idiotisk straff: En brobergare backade in i Lill-Hydas och föll, och Broberg reducerade. Men blåsvart ryckte ytterligare ifrån innan paus, Kumpu åkte ikapp en förlupen boll, kom in i straffområdet med fart, och satte 3-1; och precis innan paus krigade Teemu ner ännu ett långt utkast och satte fyran. Men så regnade all spelglädje bort i andra. Nederbörden drog in över Studan, och Sirius gick över till att slå dåliga långbollar. Gästerna hade däremot inga större problem med isen, och underläget var snart upphämtat: Broberg grötade in en första reducering, och en andra kom efter en känslig flipp från Arkhipkin till Söderberg. Och så dömde Labe en andra idiotisk straff; den här gången när en brobergare kom runt och blev nuddad av Lill-Hydas. Om ens det var bestraffningsbart var väldigt tveksamt, men dessutom var bollen redan död med en decimeters marginal – det var en ren gåva, från Labe till Broberg. Efter kvitteringen bevakade de båda lagen sin respektive poäng på den utmanande isen. Det var återigen en frustrerande match, och det var ett Sirius som tycktes ha väldigt svårt för att tackla motgångar i matcherna, oavsett om det handlade om en inkompetent domare eller utmanande väder (eller som i detta fall – båda delarna).

 

Lör 2 dec: Sirius-Kalix 5-2 (4-0), Studenternas

1-0 (7) Jakob Jenefeldt, 2-0 (9) Jenefeldt, 3-0 (16) Kalle Mårtensson, 4-0 (46) Jimi Heinonen, 4-1 (52) Anton Voronchikhin, 4-2 (57) Viktor Mardakin, 5-2 (82) Markus Kumpuoja. Domare: Christoffer Aidesjö, Surte. Publik: 985.

Någon sorts formtopp var vi nu ändå inne i, med sex poäng på de fem senaste matcherna. Det var ett härligt, krispigt vinterväder, det var den underbara avslagstiden 13.15, och i laguppställningen hittades den assisterande tränaren och 2009-hjälten Erik ”Sudden-Sudden” Sundin, som dammats av för att fylla ut den tunna truppen. Matchen bestod, precis som senast, av en riktigt bra förstahalvlek, och en svagare andrahalvlek – men denna gång räckte det till en bekväm vinst. Två snabba Jenefeldt-mål bäddade för vinsten: 1-0 efter en diagonalpass från Teemu, och 2-0 efter en precis långboll från Fall, som Jacko tog emot och lobbade in i mål. Trean dröjde heller inte länge; en fin hörnvariant där Fall lurade ruset och spelade fram Kalle framför mål. Och fyran kom precis innan paus genom ett snyggt samarbete mellan Teemu och Heinonen. Så långt var det fantastiskt, men inledningen på andra oroade. Den svårstavade ryssen Voronchikhin gjorde en soloåkning som avslutades med ett skott i krysset; Olle tog tajm-out, bara för att få se sina mannar släppa in ytterligare ett ryssmål på direkten. Nu blev det oroligt – skulle vi tappa matchen igen? Men nej, Sirius lugnade ned spelet och tog hem matchen, och med knappt tio minuter kvar punkterade Kumpu tillställningen med ett slumpskott från vänsterkanten. Det var en viktig seger i en fyrapoängsmatch – Sirius låg kvar på den elfte- och sista okvalplatsen i tabellen, med nu med tre pinnar ned till Kalix på kvalplats, och bara två till Vänersborg på slutspelsplats.

 

Ons 13 dec: Motala-Sirius 1-1 (1-1), Motala Isstadion

1-0 (24) Viktor Ulin, 1-1 (26) David Thorén. Domare: Jacob Liljegren, Falköping. Publik: 570.

Under det korta landslagsuppehållet hände ett par positiva saker: Thorén var äntligen spelklar igen efter sin handskada, och så blev klubben med sportchef i form av Kristoffer Ekdahl, tidigare bandymålvakt på blygsam nivå, som nu tog sig an en halvtidstjänst på posten. När serien drog igång igen var det optimism i luften: Decembers spelschema såg intressant ut, och kunde vi rida vidare på den sakta stigande formkurvan fanns det möjligheter att nosa på den där efterlängtade slutspelsplatsen. Den första motståndaren på vägen, nästjumbon Motala, skulle knappast bjuda några svårigheter – trodde vi när vi reste ned mot Poppelstaden.

Men se, där trodde vi fel, för detta blev istället den första anhalten på resan nedåt, mot sportslig och ekonomisk kris och misär. Det var en match som helt och hållet präglades av kamp, ställningskrig och riskminimering. Och det blev inte mer än två mål över 90 minuter: Motala gjorde det första när Kjellsson släppte in ett långskott från Viktor Ulin, Sirius svarade direkt när Kalle hittade den comebackande Thorén med en smörpass. Sen hände det inte särskilt mycket mer. Fall hade två riktigt bra lägen att ge ledningen till blåsvart, men målvakten klarade både långskottet och närskottet, och i andra halvlek var låsningen total. I slutminuterna stod vi otåligt och trampade vid utgången för att hinna med den sista Östgötapendeln hem, och tempot skruvades upp något, men det var snarare hemmalaget som stod för ökningen. Sirius räddade bollen på mållinjen två gånger om innan slutsignalen ljöd, och vi lyckades med nöd och näppe rädda poäng mot nästjumbon – det här var inte riktigt vad vi hade velat se.

 

Lör 16 dec: Vetlanda-Sirius 6-1 (2-1), Vetlanda Arena

1-0 (15) Jesper Hvornum, 1-1 (21) Teemu Määttä, 2-1 (33) Hvornum, 3-1 (48) Patrik Johansson, 4-1 (57) Johan Löfstedt, 5-1 (79) Joakim Andersson, 6-1 (90) Andersson. Domare: Christoffer Aidesjö, Surte. Publik: 723.

Nej, inte blev det något lyft mot Vetlanda. Sirius gjorde en ungefär lika klen insats som mot Motala, men eftersom smålänningarna var ett bättre lag resulterade det i en ganska rejäl förlust. Det började i och för sig lovande, då Thorén och Kumpu skapade varsin jättechans, men Borvall i målet var svårpasserad. Sedan följde varsitt hörnmål för de båda lagen, men likt mot Motala torkade Sirius offensiv sedan in totalt, medan hemmalaget kontrade och hörnsköt sönder det blåsvarta försvaret. Hvornum sköt upp en raket i nättaket till 2-1, Judas-Putte satte trean efter ett mönsteranfall, och stjärnan Löfstedt gjorde ett solomål till 4-1. Ännu hade dock inte Vetlandas stora skyttekung presenterat sig, men det gjorde Jocke Andersson med två hörnmål i slutet av matchen. Sirius anfallsspel var nästan obegripligt svagt; det bestod – trots en tråkigt perfekt hall-is – nästan enbart av fantasilösa lyft som inte ledde någonvart. Någonting saknades uppenbarligen i detta lag, men frågan var vad? Hur kunde det se så torftigt och tråkigt och räddhågset ut?

 

Ons 20 dec: Sirius-Vetlanda 1-5 (0-1), Studenternas

0-1 (38) Daniel Johansson, 0-2 (50) Johansson, 1-2 (52) Jimi Heinonen, 1-3 (54) Johansson, 1-4 (55) Johan Löfstedt, 1-5 (86) Joakim Andersson. Domare: Adam Jokinen, Tranås. Publik: 1018.

Serien vände med ett dubbelmöte mot Vetlanda, och Sirius stod för en lika likblek i hemmamatchen som i bortamatchen. I stora drag åtminstone, även om blåsvart gjorde det skapligt den första halvtimmen då ett hemmamål låg i luften. Men den blåsvarta effektiviteten var fortsätt bedrövlig, och så hade man dessutom otur när Vetlanda istället tog ledningen genom ett skott som styrdes in via Hydlings skridsko. Och med den motgången lade Sirius ännu en gång ned vapnen, och visst var det lite ironiskt att vi under en säsong där ett av målen uttalat var att följa matchplanen i varje läge, så verkade vi ha så oerhört svårt att göra just detta. Hela matchen avgjordes under några hemska minuter i början av andra: Daniel Johansson satte sin andra påse för dagen, minuten senare reducerade Heinonen efter fint förarbete av Kumpu, men Vetlanda replikerade två gånger om inom ytterligare tre minuter, med mål från Johansson och ett kanonskott från Löfstedt. Sirius var uppgivna, avslagna och energifattiga ända tills vi på slutet testade att lyfta upp Hydas och Fall på topp – vilket resulterade i ännu ett baklängesmål. Nej, vi var verkligen inte där vi ville vara, och det enda man nu önskade sig i julklapp var ett strukturerat anfallsspel.

 

Tis 26 dec: Kalix-Sirius 3-1 (2-1), Kalix IP

0-1 (23) Oscar Qvist, 1-1 (27) Johan Sundqvist, 2-1 (42) Anders Englund, 3-1 (85) Anton Voronchikhin. Domare: Petri Kuusela, Torneå. Publik: 801.

Det blev ingen vidare julfrid oss blåsvarta själar, och allra minst för tränare Gabrielsson, som satt nervöst och googlade efter värmeplåster för att laget skulle klara av den förväntade kylan i Kalix. För Gabrielsson var på väg in i utbrändhetens mörker, låg vaken på nätterna och grubblade över spelvägar som inte fungerade, och varför spelarna inte gjorde som han ville – vilket han förtjänstfullt själv berättat om i en tidigare säsongskrönika.

Annandagens ”derby” spelades alltså detta år mot Kalix, vilket innebar att istället för 300 000 sköna kronor in i klubbkassan vid en hemmamatch, fick klubben istället slanta ut med 70 000 spänn för flyg och hotell. Och stackars Gabrielssons mående blev inte bättre när Sirius stod för ännu en plattmatch, helt utan offensiva ambitioner. Det tappra minibussgäng som rest 91 mil enkel resa och som hade lika långt hem fick åtminstone glädjas åt en sak: Qvists första Siriusmål, då han tog vara på en hörnretur efter halva första halvleken. Men glädjen blev kortvarig då skyttekungen Sundqvist pinsamt enkelt gled igenom hela Siriusförsvaret och kvitterade, och sedan hade Liukkonen en lika enkel gata när han spelade fram Anders Englund till 2-1. För Sirius del handlade det – återigen – om långa lyft utan resultat; det enda som kom i närheten av en kvitteringschans var Heinonens isare som målvakten dock klarade. Och Kalixsegern var till slut odiskutabelt rättvis när Kumpu tappade bollen, och ryssen Voronchikhin sköt in 3-1.

Vårt Sirius hade nu ett snitt på ett mål framåt över de fyra senaste matcherna. Och det handlade inte ens om att vi missade massor av chanser, utan vi tycktes totalt sakna förmågan att dra upp ett strukturerat anfall. Vi hade vår hemmaplan utomhus, men tycktes ändå bli helt paralyserade så fort isen var lite utmanande. Vi hade en huvudtränare som var på väg rätt in i väggen med en alltför hög hastighet, samtidigt som laget aldrig ens lyckades komma upp i styrfart under matcherna. Det var en ovanligt mörk och dyster vinter som hade sänkt sig över Uppsala.

 

Tor 28 dec: Sirius-Motala 5-7 (3-2), Studenternas

0-1 (7) Elias Gillgren, 1-1 (10) Jimi Heinonen, 2-1 (15) David Thorén, 2-2 (27) Philip Florén, 3-2 (33) Teemu Määttä, 3-3 (48) Albin Rohlén, 3-4 (53) Florén, 4-4 (67) Thorén, 5-4 (81) Janne Rintala, 5-5 (82) Erik Ivarsson, 5-6 (87) Olle Nordlund, 5-7 (92) Erik Lisell. Domare: Daniel Labe, Mölndal. Publik: 515.

Två dagar hade gått sedan annandagsfloppen, och nu stod vår assisterande Sudden i båset istället för Olle – han var magsjuk enligt den officiella förklaringen. Den läskigt viktiga fyrapoängsmatchen mot Motala blev i alla fall annorlunda, men inte bättre. För när vi nu vågade lite mer framåt och gjorde en del mål, så blev det istället total cirkus i försvaret. Den första halvleken målmässigt jämn, men ändå med ett Sirius som drev händelserna. Motala tog ledningen med ett skott från vänsterkanten; Sirius vände när Heinonen slog in en målvaktsretur, och Thorén gjorde mål på en hörnvariant; Motala replikerade, men ledningen i halvtid var blåsvart sedan Teemu gjort mål efter ett frislag från kortlinjen.

Efter paus drog sedan en tjock dimma in över Studan, blåsvart gick vilse, hittade tillfälligt ut, men drogs in i det gråa mörkret igen och kom ut som förlorare på andra sidan. Och på läktarna slets vi mellan förtvivlan och hopp medan matchen krängde som ett X2000 med trasig korglutning. Motala: Tog sig fram i mitten och kvitterade, och sköt sedan upp en hörna i nättaket till 3-4. Sirius: Kvitterade på en hörnretur, och så tog sig Rintala upp i banan och satte ledningsmålet med tio minuter kvar. Men istället för efterlängtat jubel fick vi se en total kollaps från hemmalaget. Motala kvitterade omedelbart på ett billigt långskott, och sedan körde östgötarna över blåsvart de sista tio. 5-6 kom på en hörna, Sirius gav upp, och släppte till ytterligare ett mål på stoppitsch tajm. Och nu hade vi förlorat två raka matcher mot lagen i den på förhand hopplösa bottenkvartetten. Pilarna pekade rakt mot ytterligare ett vidrigt kvalspel framåt mars. Sirius låg trots den svaga formen på en tiondeplats som betydde okval, men avståndet ned till Kalix under strecket var bara en poäng. Upp till Broberg på slutspelsplats var det sex pinnar, och lika många var det ned till Tillberga på nedflyttningsplatsen. Det handlade nu om en kamp med Tellus, Kalix och Motala om att klara okval.

 

Lör 30 dec: Broberg-Sirius 6-8 (1-5), Söderhamn Arena

0-1 (5) Markus Kumpuoja, 0-2 (12) Johan Jansson Hydling, 0-3 (17) Jakob Jenefeldt, 1-3 (27) Jonas Englund, 1-4 (30) Jimi Heinonen, 1-5 (36) Kumpuoja, 1-6 (48) Kalle Mårtensson, 2-6 (49) Jonas Nygren, 3-6 (51) Fritjof Hagberg, 3-7 (58) Mårtensson, 4-7 (65) Jesper Öhlund, 5-7 (76) Adam Wijk, 6-7 (84) Martin Söderberg, 6-8 (85) Mårtensson. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 1045.

Hur långt kommer man egentligen på ren vilja och adrenalin? Jo, exakt så långt som vi såg i Söderhamn nya deppiga bandyhall på årets näst sista dag: till en knapp, nervpåfrestande, och livsviktig seger mot Broberg. Dagen efter Motalafiaskot hoppade Olle Gabrielsson nämligen officiellt av tränaruppdraget – utbrändheten nämndes inte rakt ut, men det sades att han inte den ”kraft och ork” som krävdes. Spelarnas reaktion talade ändå ganska tydligt om att frågan handlade om mående. Lars Fall sa att ”man får ju dåligt samvete för att vi inte har gjort det bättre – men nu spelar vi för Olle!”

Och spelade för Olle gjorde man. Blåsvart klev ut och körde över Broberg fullständigt i den första halvleken. Ettan fick vi gratis då målvakten Rehnvall släppte in ett långskott från Kumpu, och tvåan kom på straff via Hydlings klubba. Trean var däremot ett konstverk; Falls slalomåkning genom Brobergsförsvaret, följt av en perfekt stickare till Jenefeldt som slog in bollen. Broberg stack upp och sköt in 1-3 på tennis, men Sirius fortsatte: fyran kom efter en felpass som friställde Heinonen från halva plan, och femman efter klapp-klapp-spel: Kumpu -> Fall -> Teemu -> Kumpu -> mål. Glädjen var stor i halvtid, men där gnagde också en oro för hur vi skulle klara av att hålla ut.

Och oron var befogad, för halvlek #2 blev en helt annan historia. Den började dock lovande, då Teemu slog in ett högt inspel som Kalle tog ned och omvandlade till 1-6. På läktaren tänktes en och annan förbjuden tanke om att det här nog var klart nu, men det bestraffades omedelbart med dubbla Brobergsrepliker inom tre minuter. 3-6, och nästan match igen, men så kom ett märkligt Siriusmål när Kumpu missade en mottagning, men ändå lyckades peta fram bollen till Kalle som kom fri och fick in sjuan. Återigen tänkte vi att det kanske var klart, men det var nu det otäcka började på riktigt. Broberg klev högt upp och störde ut Sirius. Och mål för mål knaprade de gula ikapp försprånget – med sju minuter kvar stod det 6-7 på tavlan, och nu kändes det plötsligt helt kört, för med de papp-psyken det här laget hittills hade visat upp så skulle vi knappast kunna stoppa tävlingen. Men, för tredje gången på halvleken, satte Kalle vad som kändes som ett avgörande mål när han krutade in 6-8 med ett distansskott i krysset. Och det räckte faktiskt – bollarna ven kring Kjellssons stolpar de sista fem minuterna, men Sirius tog hem en fruktansvärt viktig och skön seger. Dels för tabelläget, men kanske minst lika mycket för att hedra en tränare som gett allt och brunnit ut. Sirius tog ett steg uppåt i tabellen till tiondeplatsen, med en pinne ned till Kalix på kvalplats, och fyra upp till Broberg på slutspelsplats.

 

Fre 5 jan: Sirius-Edsbyn 0-13 (0-6), Studenternas

0-1 (8) Daniel Burvall Jonsson, 0-2 (28) Daniel Liw, 0-3 (33) Jonas Edling, 0-4 (35) Oscar Wikblad, 0-5 (40) Liw, 0-6 (44) Tuomas Määttä, 0-7 (63) Wikblad, 0-8 (66) Wikblad, 0-9 (68) Liw, 0-10 (72) Määttä, 0-11 (76) Mattias Hammarström, 0-12 (83) Edling, 0-13 (89) Edling. Domare: Jakob Hallkvist, Linköping. Publik: 695.

Sudden hade kastats rätt in i elden med obefintlig varsel, men nu stod det klart att han skulle få fortsätt förtroende åtminstone säsongen ut, och ett nytt team formerades med Tranblom som spelande assisterande tränare, tillsammans med målvaktstränaren Fredrik ”Linken” Lindqvist. Sudden hade fått en flygande start med succén i Söderhamn, men nu väntade en desto värre kraschlandning – efter urladdningen mot Broberg blev det en patetisk och fullständig kollaps mot Byn. Men inget ont som inte har något gott med sig: Västra Sidan fick i alla fall tillfället att visa vilka som är bandyns enda riktiga supportrar.

Sirius höll ihop under lite knappt den första halvtimmen, då man bara släppte in ett hörnmål. Men sedan visade sig den blåsvarta försvarsmuren vara lika solid som en skånsk spettekaka. Baklängesmålen var stundtals pinsamma att se; ofta samlades fyra, fem eller sex blåsvarta spelare runt en skridskoåkande By-bo, utan att någon vågade stöta, och så kunde den skridskoåkande by-bon ostört åka in med bollen ända in i mål, frispela någon medspelare, eller kanske skjuta in bollen i mål. Efter sex insläppta avslutades en usel halvlek på ett uselt sätt, när Hydas sköt en straff högt över målet. Det pratades allvar i pausen förstås, om att göra saker bättre och att stå upp för varandra, men trots detta blev andra halvlek minst lika dålig som den första. Nä, de enda blåsvarta som inte behövde skämmas denna trettondagsafton var vi som stod på läktaren; som vägrade sluta sjunga trots att baklängesmålen överskred antalet ägg i en stor förpackning. Det var en beklämmande match som effektivt raderade ut den tro som Brobergssegern hade uppväckt – nu var vi på tillbaka på botten igen.

 

Sön 7 jan: Hammarby-Sirius 6-3 (1-1), Zinkensdamm

1-0 (21) Robin Sundin, 1-1 (45) Tobias Andersson, 2-1 (58) Alan Dzhushoev, 3-1 (68) Christoffer Fagerström, 3-2 (71) Markus Kumpuoja, 4-2 (72) Sundin, 5-2 (78) Robert Rimgård, 6-2 (83) Fagerström, 6-3 (90) Teemu Määttä. Domare: Niclas Skog, Målilla. Publik: 1810.

Man vet att det är en dålig säsong när man inte ens slår Hammarby på Zinken. Efter Edsbyhaveriet var dock det viktigaste att få skallarna på plats, och visst – det fick Sirius. Det var trots allt en OK insats mot ett tyvärr starkt Bajen, och en nykomponerad backlinje bestående av Qvist-Hydas-Rönnqvist som skötte sig bra i sjuke Tranbloms frånvaro. Blåsvart proppade igen mitten av planen, Kjellsson var stark i målet, och i första halvlek släpptes det bara in ett baklängesmål när Jesper Jonsson tog sig runt på kanten och spelade in. Och så, precis innan paus, spelade Hammarby bollen i gapet på Teemu, Sirius ställde om, och Tobinho sköt in kvitteringen.

Matchen levde, skrällhoppet fanns där – men i andra var Bajen helt enkelt för starka. Ett utkast gick fel, och den svårstavade ryssen Dzhusoev sköt in 2-1, en felpassning i backlinjen gav Fagerström läget till 3-1. Och just när Kumpus hörna till 3-2 givit oss hopp, gjorde Robin Sundin fyran med en soloåkning och ett skott. Två ytterligare baklängesmål trillade in innan Teemu satte punkt med ett frilägesmål. Det var – som sagt – en skaplig match av Sirius ändå, men nog var det lite provocerande att spelare och tränare verkade såpass nöjda efter en klar förlust. Bajen borta brukade ju inte vara något att frukta för en bandyspelare i blåsvart.

 

Ons 10 jan: Sirius-Tillberga 3-3 (2-1), Studenternas

1-0 (12) Teemu Määttä, 2-0 (31) Kalle Mårtensson, 2-1 (34) Niklas Gustafsson, 2-2 (51) Kim Barklund, 2-3 (63) Niklas Engström, 3-3 (79) Lars Fall. Domare: Jacob Liljegren, Falköping. Publik: 525.

Frågan är om någon bandysäsong varit så full av besvikelser som 17/18 var. Det var magplask efter magplask, och formkurvor som bara vägrade att peka åt rätt håll. Alla matcher mot bottenkonkurrenter vi inte lyckades vinna – och det kanske värsta bottennappet var när vi inte ens slog hopplösa jumbon Tillberga hemma på Studan. Det började enligt plan, när Teemu gav Sirius ledningen efter dryga tio minuter, och sedan spelade han även fram Kalle till 2-0. Men tvåmålsledningen varade bara i ett par minuter, för sedan sköt Tillberga in ett reduceringsmål på hörna, och effekten blev som av en rejäl näve grus i maskineriet. Anfallsspelet blev huvudlöst och chansartat, och Tillberga fick lägen att kontra. Matchens Bermudatriangel blev som vanligt kvarten efter paus, när spelet och självförtroendet försvann spårlöst, medan Västra satt kvar i tältet och hinkade öl. Den blivande blåsvarte Jimmy Jansson spelade fram till både 2-2 och 2-3, och nu satt Sirius djupt nere i skiten.

Väl i underläge tog blåsvart äntligen fram den nödvändiga desperationen, och satte B-gurkorna under massiv press, men en kombination av oflyt och ineffektivitet gjorde att underläget bestod. Kumpu sköt en hörna klockrent i ribban, domare Liljegren nekade att blåsa en solklar straff – och när vi sedan fick en retroaktiv chans från straffpunkten så räddade målvakten Hydas försök. Till slut, med tio minuter kvar, fick vi äntligen in en boll – ett frislag från kortlinjen som lyftes in framför mål, och kapten Fall fick in kvitteringsmålet. Men det stannade där, och vid ett kryss som gjorde båda lagen till förlorare. Sirius på elfteplatsen, med en poäng ned till Kalix på kvalplats. Dessutom hade vi nu fem nästan omöjliga matcher på raken innan säsongsavslutningen mot Tellus – man kände kvalstanken i näsborrarna.

 

Fre 12 jan: Vänersborg-Sirius 5-3 (1-1), Arena Vänersborg

0-1 (1) Markus Kumpuoja, 1-1 (3) självmål, 2-1 (52) självmål, 3-1 (55) Mikko Lukkarila, 4-1 (60) Joakim Hedqvist, 4-2 (74) Kumpuoja, 5-2 (82) Hedqvist, 5-3 (91) Kumpuoja. Domare: Andreas Broberg, Västerås. Publik: 1339.

Självmål i bandy är inte supervanligt. Men Vänersborg bjöd vi på hela tre stycken sådana under säsongen – ett i hemmamatchen, och nu två till i Arena Vänersborg. Efter en kalasstart på matchen, när Kumpu tog hand om en borttappad långboll, åkte in i straffområdet och avslutade i krysset, kom det första självmålet direkt när Väners slog in en boll från kanten som Fall olyckligt styrde in i mål. Sirius krigade ändå på bra i första, och skulle även den här matchen haft en klar straff när Kumpu blev neddragen, men ”Läder och Lack” hade tydligen inte satt i linserna ordentligt. Den avgörande sekvensen kom i början av andra, då Kyllönen först gjorde en spagaträddning på ett frislag från Kumpu, varpå Sirius i nästa läge bjöd på ännu ett självmål – Qvist var sist på bollen då han försökte få undan en retur från Kjellsson. Snart kom också 3-1 när Rönnqvist var för klen i närkamp med Lukkarila, och där var spelet förlorat. Hedqvist och Kumpu turades sedan om att skjuta in hörnor till slutresultatet 5-3. ”Jättetråkigt att förlora en helt jämn match”, tyckte Sudden efter matchen. Och jo, visst var det tråkigt att förlora både jämna och ojämna matcher, men tyvärr var det mest förluster den här säsongen kommit att handla om.

 

Den ekonomiska krisen 2018

”Jag tror inte det finns några läropengar”, svarade Jonas ”Josse” Johansson på frågan om han trodde att klubben hade lärt sig något av kriserna kring millennieskiftet. Och så rätt han hade, Josse. Ty det är en naturlag att Sirius bandy, oavsett styre, alltid hamnar i en ekonomisk kris förr eller senare. För det hade bara gått tre år sedan den tidigare ordföranden Claes-Håkan Sandberg körde klubben i diket, och det var redan dags igen.

I januari hade klubbchefen Jimmy Helmersson kommit tillbaka efter över ett års sjukskrivning, och tog som en första arbetsuppgift en titt på ekonomin. Kort sammanfattning: Den såg inte bra ut. Sirius skulle få svårt att slutföra säsongen om inte åtgärder vidtogs omedelbart, så nu meddelades kraftiga löneneddragningar för spelare och ledare. Hur mycket pengar som egentligen saknades ville ordförande Weiman inte svara på, och heller inte vilka konsekvenser som väntade om krisplanen inte lyckades. Indragen elitlicens? Eller konkurs? Håkan Lundh spekulerade i alla fall i UNT om att det saknades ½ till en miljon kr. Att klubben inte gick ut med en bred tiggarkampanj, likt 2015, var möjligen ett gott tecken – eller så var det bara en gnutta självinsikt som sade att swish-viljan hos supportrar och sponsorer kanske inte var jättestor, så här kort inpå den förra krisen. Men frågan och farhågan var nu framförallt hur truppen skulle reagera på de negativa beskeden. För vi hade ju varit med förut och sett vilken demoraliserande effekt indragna löner kunde ha på prestationerna på isen. Och just krigarvilja var något som redan var en bristvara där nere på isen.

Och på ett personligt plan innebar förstås krisen och konkurshotet ännu en släng av psykisk ohälsa. Det var en slags självvald bipolaritet i tillvaron, som styrdes av (in)kompetensen hos den för närvarande sittande bandystyrelsen.

 

Fre 19 jan: Sirius-Villa 1-5 (0-2), Studenternas

0-1 (19) Christoffer Norin, 0-2 (33) Felix Phersson, 0-3 (59) Martin Johansson, 1-3 (71) Markus Kumpuoja, 1-4 (73) Joel Broberg, 1-5 (87) Johan Esplund. Domare: Keijo Hyvärinen. Publik: 645.

På Västra Sidans dag vann vi ju alltid, eller? Nej, även denna fina tradition bröts av den ogina säsongen 17/18. Men OK, med tanke på svårt motstånd och att spelarna just fått stora delar av sitt levebröd indraget så kunde man väl inte förvänta sig mer än så här – blåsvart stod i alla fall upp och försökte under 90 minuter. Laget kom ut med optimism och testade Villas målvakt Thimfors direkt – tyvärr stod han pall, och Villa grötade istället in ett ledningsmål efter 20 minuter, och sedan tryckte Felix Phersson sig igenom hemmaförsvaret och lyfte in 0-2. Sirius krigade på; en hörna i slutet av halvleken var centimeter från att trilla in, och efter paus fortsatte reduceringsjakten, men Thimfors klarade allt. Istället satte Villa 0-3 på hörna, hoppet var ute, och Västrafesten förstörd. Till slut fick Sirius en chans från straffpunkten som inte ens Thimfors klarade av, men direkt på det bjöd Siriusförsvaret på en chans, och Joel Broberg satte 1-4. Ytterligare ett mål trillade in på slutet, och glädjen fick sökas i Relitatältet, alkohol och trevligt sällskap – för någon bandyglädje stod fortfarande inte att finna.

 

Sön 21 jan: Västerås-Sirius 8-3 (5-1), ABB Arena Syd

1-0 (4) Simon Jansson, 2-0 (20) Simon Folkesson, 3-0 (29) Patrik Sjöström, 4-0 (33) Ted Bergström, 4-1 (41) Janne Rintala, 5-1 (44) Anders Bruun, 6-1 (50) Jansson, 7-1 (57) Tobias Holmberg, 7-2 (79) Teemu Määttä, 8-2 (84) Bruun, 8-3 (86) Markus Kumpuoja. Domare: Adam Jokinen, Tranås. Publik: 1427.

Sirius fick stopp på blödningen i andra halvlek, och det fick väl duga så. För så mycket högre förväntningar än en någotsånär hedersam förlust i Arosderbyt gick det inte att ha. Ryssvännen Simon Jansson inledde matchen med att smälla upp en hörna i nättaket, och Sirius hade som vanligt enormt svårt att hitta spelvägar genom ett samlat försvar. Och bakåt blödde blåsvart in mål på mål – Rintala stack emellan, tog ned en långboll, kom fri och gjorde ett sällsynt Siriusmål, men annars var det bara VSK. Dryga tio minuter in på andra tog Sudden tajm-out, och när spelet var igång igen gick det 18 sekunder innan släppte Kjellsson in dagens sjunde påse, och det såg inte bra ut. Men tajm-outen fick effekt till slut, och Sirius stängde till sista halvtimmen. På slutet hittade blåsvart t.o.m. nätet ett par gånger till; Teemu kom fri på ett långt utkast, och Kumpu satte en straff.

”Vi räknade in VSK-spelarna bättre efter tajm-outen, jag tycker vi börjar hitta tillbaka till grunderna”, menade Sudden efter matchen. Det var kanske svårt att dela Suddens optimism – men någonting var faktiskt på gång, vilket skulle visa sig i de tre avslutande matcherna som väntade efter landslagsuppehållet. Det viktigaste målet för dagen var dock Brobergs 4-3-mål mot Kalix, vilket betydde att Sirius fortsatt höll norrbottningarna en poäng bakom sig i tabellen.

 

VM-uppehållet

Nu väntade två och en halv veckas uppehåll innan den rafflande upplösningen, och våra finnar fick resa ända till Chabarovsk i östligaste Ryssland. För oss på hemmaplan så fick vi pausa kriget om okvalplatsen och fokusera på ekonomifronten under några veckor. Att kaptenen hoppade av den sjunkande skutan – ordförande Weiman tog en ”tajm-out” och smet ut genom bakdörren – kändes inte hoppfullt, men Karin W Holman tog tillfälligt över ordförandeklubban, och verkade ha bättre ordning på grejerna. Det meddelades att underskottet som behövde hämtas igen låg på drygt 600 tkr. Handlingsplanen med reducerade löner, köpstopp för material och indragna resor för ungdomslagen skulle spara in en del, men den stora förhoppningen ställdes till ”bandyfesten” mot SAIK, där målet var att dra in drygt en halv miljon från sponsorer.

Och se – den 3:e februari meddelades att vi faktiskt var nära målet, och det såg ut som att Sirius bandy skulle rida ut ännu en ekonomisk kris. Återstod isåfall att rädda kontraktet, och även på den fronten kom hoppfulla nyheter då libero Lundberg äntligen var spelklar igen efter sin tumskada. Kanske kunde det gå att rädda upp det här vraket till säsong ändå?

 

Ons 7 feb: Sirius-Sandviken 1-2 (0-2), Studenternas

0-1 (16) Erik Säfström, 0-2 (41) självmål, 1-2 (60) Tobias Andersson. Domare: Andreas Broberg, Västerås. Publik: 842.

Nej, vi vann såklart inte mot malliga SAIK. Men detta var i alla fall utan tvekan en hedersam förlust, och för första gången gick det att stämma in i Suddens optimistiska prat om bra prestationer. Och detta gjorde vi trots tunga bortfall: Jenefeldt och Tranblom var sjuka, Fall hade sviter av en hjärnskakning, och i deras frånvaro fick en 17-årige yngling med förpliktigande efternamn debutera: Adam Askelöf.

En för dagen vass Kjellsson inledde med att knipa en straff från Lego Edlund, men när Säfström kom runt, ren från högerkanten, fanns det ingenting att göra. Matchen höll dock inget vidare tempo, och Sirius var väl så bra som de vitklädda kolsäckarna. Efter en halvtimme var det blåsvarts tur från straffpunkten, men det blev lika resultatlöst då Kumpu sköt utanför. Och i slutet av halvleken så bjöd den unge Qvist, som blandat och gett under sin debutsäsong, på ett snöpligt självmål – Sirius fjärde under säsongen. Men i andra var det Sirius som jagade. En reducering kom en kvart in på halvleken: Rintala kom runt på kanten och lyfte in bollen, Teemu sköt, och Tobinho slog in returen. Och vi låg på för kvitteringen, men att hitta målet var svårt även den här matchen, precis som det varit hela säsongen. Heeger kom närmast att sätta ett läge, men det slutade med en uddamålsförlust. En dryg Krösus Berlin skyllde de knappa siffrorna på jetlag, menade att SAIK hade velat ”spara på krafterna”, och tyckte ändå att de borde kunnat ”peta in några bollar och avgjort tidigare”. Det gav mer bränsle åt SAIK-hatet, men just för tillfället var det mer aktuellt att våndas över tabelläget. För trots en bra insats och hedersam förlust hade det förmörkats, då Motala skrällde mot Broberg. Det innebar att Motala nu låg bara en pinne efter Sirius, och dessutom med bättre målskillnad. Därbakom lurade även Kalix på samma poäng som Motala.

 

Fre 9 feb: Bollnäs-Sirius 2-3 (1-2), Sävstaås

1-0 (23) Ville Aaltonen, 1-1 (31) Janne Rintala, 1-2 (40) Markus Kumpuoja, 1-3 (71) Kalle Mårtensson, 2-3 (86) Aaltonen. Domare: Christoffer Aidesjö, Surte. Publik: 1329.

”Det som hände i Bollnäs den 9 februari 2018 var så otroligt osannolikt att egentligen har det nog inte hänt”. För var finns logiken att vi just under den här hopplösa säsongen skulle spräcka den fruktansvärt långa vinstlösa sviten på Sävstaås? Det hade alltså gått 35 år, och spelats 23 matcher sedan vi senast vann på denna mardrömsbana. Men nu, när vi pressades hårt mot kvalstrecket och var piskade att vinna – ja, då grävde vi till sist fram en chockartad tvåpoängare.

Det började som förväntat med Bollnäsdominans och Bollnäsmål; Ville Aaltonen tog ned en långboll och la in 1-0. Men sedan körde hemmalaget fast i Sirius plötsligt väldigt täta defensiv. Och så tog blåsvart dessutom vara på lägena framåt; Rintala tog emot en djupledspass, hittade en väg ur ett trångt läge och sköt in kvitteringen. Och Kumpu samarbetade med Tobinho och sköt ett skott som ganska turligt studsade in via en bollnäsare in i målet till 1-2.

Ledningar på Sävstaås hade vi haft förut, och det fanns ingen anledning att förvänta sig att det skulle hålla just den här gången. Men Sirius tätade till bakåt, och när någon slank igenom så stod Kjellsson där och räddade allt – målvakten stod för en perfekt insats efter en aningens svajig säsong. Tiden gick, ett litet hopp började glöda, och det flammade upp rejält när blåsvart fick in 1-3; ett högt inspel efter en hörna, som Kalle snärtade in. Till slut fick Bollnäs hål på Kjellsson, det var återigen Aaltonen som hittade rätt med ett knackskott. Det återstod tio nervpirrande minuter – men Sirius spottade historien i ansiktet, gjorde upp med kaossäsongen 17!18, och stängde ner Bollnäs totalt. Och den tillresta minibussen (där tyvärr jag inte ingick) fick fira den historiska viktorian i Flames klubblokal inne i Bläsmåla City. Det såg dessutom ut som att segern skulle räcka till nytt kontrakt, men en stoppitsch tajm-kvittering från Motala mot Tellus förstörde den festen. Nu låg Motala kvar i bakvattnet och fiskade; två pinnar bakom Sirius och med exakt samma målskillnad. Motala hade dock rimligen små poängchanser i sin avslutande match mot SAIK.

 

Tis 13 feb: Sirius-Tellus 5-3 (3-1), Studenternas

1-0 (2) Markus Kumpuoja, 2-0 (3) Teemu Määttä, 2-1 (32) Elias Engholm, 3-1 (38) Kalle Mårtensson, 3-2 (62) Tobias Björklund, 3-3 (65) Stig Fischer, 4-3 (72) Määttä, 5-3 (76) Tobias Andersson. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 1055.

Johan Jansson Hydling, a.k.a. (Lill-)Hydas: en av världens bästa bandyspelare och människor. Och hans Siriuskarriär borde blivit längre än den blev, om han bara inte hade envisats med att bo i Ljusdal. Men nu var det färdigspelat i den blåsvarta tröjan, och det dags att ta ett värdigt farväl av Hydas – hoppades vi i alla fall. För allt kunde ju fortfarande gå åt helvete, och säsongen förlängas med sex otäcka kvalmatcher.

Dagen till ära ställde sig Västra Sidan på västra sidan; träläktaren där allting hade börjat. ”Vår generations störste – för alltid våran Hydas!”, lydde texten på banderollen. Vid inmarschen tände vi de polska rökfacklor som CarlApan hade införskaffat, varpå hela läktaren sveptes in i ett enormt blå-svart rökmoln doftande av bränt gummi. Och röken hade inte hunnit lägga sig innan Sirius tagit en tvåmålsledning: Kumpu tog sig fram på högerkanten och sköt in ettan, och i tredje minuten kastade Kjellsson ut bollen till ett friläge för Teemu, som gav tvåan. Så här långt såg det ut som att matchen skulle bli det avslappnade party vi hoppats på, men säsongen 17/18 vägrade släppa sitt kalsonggrepp om oss. En hemsk felpass från Qvist gav Tellus en reducering efter en halvtimme, men vad värre var: Från Motala kom rapporten att hemmalaget ledde över soporna i SAIK med 3-0, och en förlust skulle därmed skicka Sirius under kvalstrecket. Kalle fångade dock upp ett nytt långt utkast från Kjellsson och satte 3-1 innan paus, vilket skänkte lite tillfälligt lugn åt nerverna.

Men det skulle bli värre i andra igen, för Tellus reducerade: Tobias Björklund hittade en lucka mitt i plan och klippte in 3-2. Och Tellus kvitterade: Enander tog sig igenom på vänsterkanten och sköt, och ynglingen med gubbnamnet Stig Fischer sköt in returen. Och samtidigt ledde Motala mot usla, värdelösa SAIK med 4-1, och nu var vi bara ett Tellusmål från ännu ett vidrigt kvalspel. Men nu fick det vara nog med plågor. ”Här finns inga kvalspel, här finns bara fest”, och det var Teemu som var festfixare när han krutade upp 4-3 i nättaket på en hörna. Minuterna senare var Teemu inblandad igen när han flippade fram bollen till Tobinho, som satte 5-3, och kontraktet var klart.

”Jag åkte runt med gråten i halsen i början… det är inte många bandyspelare som får en sån här avslutning”, sa en rörd Hydas efter matchen. Och visst kändes det skönt att vi kunde sätta en så vacker punkt för den här i övrigt ganska hemska säsongen. Vid sidan om Hydas tog vi den här dagen även farväl av en annan blåsvart gigant: kapten Fall, som efter sammanlagt nio säsonger, inklusive succésäsongen, nu la grillerna på hyllan.

 

Sandviken	26	19	3	4	166-78	41
Edsbyn	26	20	1	5	145-72	41
Hammarby	26	18	3	5	168-93	39
Västerås	26	17	5	4	149-83	39
Villa	26	17	4	5	140-69	38
Vetlanda	26	14	3	9	151-118	31
Bollnäs	26	10	6	10	92-98	26
Vänersborg	26	11	2	13	104-96	24
Broberg	26	7	9	10	104-122	23
Tellus	26	4	8	14	84-135	16
Sirius	26	5	6	15	73-131	16
Motala	26	5	4	17	84-143	14
Kalix	26	3	5	18	84-143	11
Tillberga	26	1	3	22	69-206	5

 

Skytteligan

Kumpu 16, Teemu 15, Kalle Mårtensson 10, Heinonen 7, Rintala 6, Jenefeldt 5, Lill-Hydas 3, Thorén 3, Tobinho 3, Rönnqvist 1, Heeger 1, Tranblom 1, Qvist 1, Fall 1

Det var jämnt i toppen av skytteligan, men Kumpu tog hem den tredje raka skytteligasegern med ett måls marginal. Den finska dominansen bland målskyttarna var närmast total – 60% av Siriusmålen kom från en finsk klubba.

 

Summering

Många har nog, eftersom säsongen 17/18 fick ett lyckligt och relativt odramatiskt slut med säkrat okval, glömt bort hur jobbig den faktiskt var. Vi har upplevt värre nervpinor än så, men sett till skillnaden mellan förväntningar och utfall så är det ändå en av de sämsta bandysäsongerna jag upplevt. Att vi undvek den totala katastrofen och klarade okvalplatsen berodde egentligen helt och hållet på två väldigt osannolika vinster: 1) Broberg borta, där vi på ren vilja körde över hemmalaget i första halvlek, bara för att nästan tappa allt när bensinen tog slut i andra, och 2) Bollnäs borta, där vi med hjälp av en storspelande Kjellsson bröt en 35-årig förbannelse.

Med karaktärsspelare som Hydas, Kumpu, Teemu och Kalle i laget är det svårt att begripa hur det kunde gå så illa – men det var en säsong där precis allt gick snett. Det var nyförvärv som inte hittade in i spelsystemet, det var en sjukskriven klubbchef, det var en tränare som gick in i väggen, det var ekonomisk kris och det var indragna löner. Det var ett lag som i nästan varenda match såg ängsliga ut, som var rädda att förlora, och som inte lyckades ta kontroll över matcherna. Och så var det den kanske enskilt viktigaste orsaken till fiaskot: Libero Lundbergs skador, som höll honom borta från spel nästan hela säsongen – och när han äntligen var tillbaka de sista tre matcherna såg det betydligt bättre ut.

Och så var det en sak som gjorde oss på läktaren mer frustrerade än någonting annat: Lagets oförmåga att hantera utmanande förhållanden. Vi var ett utomhuslag, men utomhusspelet var generellt sett jättedåligt – vi vann bara två av 17 matcher under bar himmel. Det hade väl sannolikt att göra med lagets osäkerhet på sin förmåga; man tränade på perfekt underlag i Relitan, men när man kom ut på verklighetens oförutsägbara isar blev man fega och valde den enkla långbollen istället. Så förklaringar kanske fanns, men det här var inte den identitet vi ville att vårt blåsvart skulle ha.

Säsongen var förstås ett steg tillbaka, och nu var frågan åt vilket håll nästa kliv skulle gå. Det stod åtminstone klart att det fanns många viktiga nyckelpositioner att fylla till säsongen 18/19: Vi behövde en ny ordförande, vi behövde också en ny tränare eftersom Sudden tackade för sig i samma stund som kontraktet var klart, och vi behövde nya ledargestalter ute på isen när nu både Hydas och Fall gått i bandypension. Det saknades sannerligen inte utmaningar inför sommarens silly.

 

Profilen

Hej Johan Jansson Hydling, hur var det att spela i Sirius säsongen 17/18?

Jag hade egentligen tänkt sluta säsongen innan av personliga skäl. Familjen fanns uppe i Ljusdal, och dottern hade börjat säga ”mamma och Johan” när jag var hemma. Och så hade vi ju haft en skön avslutning med segern på Zinken. Så jag tänkte att det var färdigt, men samtidigt hade säsongen varit så kul. Sen så kände jag att jag ville avsluta hemma, på Studan. Och det blev ju en magisk avslutning, jag kommer ihåg att jag som vanligt åkte in på isen och tittade snett bakåt mot läktare, och undrade ”var fan är grabbarna”. Sen såg jag banderollen på träläktaren, och så kom all röken… Jag hade svårt att spela matchen kan jag säga. Det kommer jag aldrig att glömma.

Avslutningen blev ju vad du hade hoppats på, men annars var säsongen mest en besvikelse. Vad var det som gick snett?

Ja, det är svårt att säga. Vi hade ju haft många knackiga år, men från säsongen innan kände vi att vi hade något på gång. Men sedan fick vi bara slita. Vi fick inte igång flytet och vi fick inte igång spelet. Man har ju varit med om många motgångar, om säsonger när vi haft ett bra lag och nästan nått slutspel – och sedan varit en straff från att åka ur i kvalet. Det ÄR svårt att förklara vad som inte funkar när det blir så, man vill inget hellre än att bryta det. Vi hade allt, tyckte jag, en bra grupp och ett bra ledarskap. Men vi fick fan inte till det.

Det var i alla fall skönt att vi klarade det med några bättre matcher på slutet, och sedan kändes det som perfekt tajming att sluta. Helmersson hade ju en plan för klubben, och det var rätt läge att generationsväxla och rensa ut några av de gamla ledarna i omklädningsrummet.

Vilka är dina starkaste Siriusminnen?

Det är väl början och slutet. Jag minns första gången jag fick åka ut på Studenternas med a-laget, jag minns inte vilka vi mötte, men att det var stort att spela där inför kompisar, sponsorer och allt. Och så är det avslutningen mot Tellus. Sista matchen på Zinken 2017 var också fin, jag satte en viktig straff med fem minuter kvar, vi förstod att vi var nära att klara det, och jag åkte direkt mot Västra och målfirade.

Du känns som en väldigt naturlig kapten. Har du reflekterat något över vad du har i din personlighet som gör detta?

Nej, jag har väl alltid haft enkelt för att säga vad jag tycker och tänker. Sen har det kanske att göra med vem man är som bandyspelare. Förutom under junioråren så har jag inte haft någon jättetalang, och jag är ju en bedrövlig skridskoåkare. Så jag har fått kämpa hårt själv. För mig har det handlat om att göra mina medspelare så bra som möjligt; att ge energi till gruppen. Jag skiter i hur bra man är och hur teknisk man är med klubban, men man ska alltid ha gett allt.

Samtidigt verkar du vara omtyckt över hela bandysverige…

Jo, jag hoppas väl att jag är omtyckt. Man kanske kan vara ett svin på plan, men vid sidan om har jag sett det som att jag är en representant för Sirius. Alla håller ju på med det här för att det är kul, och då förlorar man inget på att vara trevlig mot folk, om det så är en domare, en sargvakt i Kalix, eller något annat.

Namnet Hydling väger tungt i Siriuskretsar, hur har det varit för dig?

När jag kom upp i laget när jag var 19-20 år så kändes det som att alla ville jämföra mig med farsan, och jag ville distansera mig ifrån det. Jag ville vara min egen person. Det var därför jag körde med Jansson på tröjan i början. Men jag känner mig stolt över att ha fört arvet vidare också, och det är ju en dröm att grabben en dag ska få spela i Sirius med nr 8 på ryggen. Eller dottern, men då blir det ju i BoIS förstås.

Men annars är det morfar som varit viktig för mig när det gäller bandyn. Jävlar vad han har ställt upp. Han skötte bandycaféet på Studan när jag växte upp, en brun sliten barack på Studan, där han skötte skridskoslipningen och delade ut varm saft. Sen var han också materialare och jobbade på Sirius loppis. Och så har han skjutsat och hämtat mig till och från träningar hur många gånger som helst. Idag har han tyvärr fått alzheimers, men jag ringer honom varje dag, och är det något han kommer ihåg så är det hur kul vi har haft det med bandyn.

Hur beskriver du din relation till Sirius?

Sirius kommer alltid att vara mitt lag, jag följer fortfarande varenda match, oftast på distans, men försöker komma ner till Uppsala ett par gånger per säsong, och också när det är matcher i Hälsingland. Jag skulle aldrig kunna se mig spela en match som motståndare till Sirius, det blev ju aktuellt när min granne, ”Böna” Eriksson, knackade på och bad mig hoppa in i Broberg. ”Vi har inte en gubbe, du måste ställa upp”, sa han, och jag svarade: ”OK, för att det är du som frågar”. Men det var på villkor att jag inte skulle spela i matcherna mot Sirius.

Hur ser ditt liv ut idag?

Jag är deltidsbrandman, och bor här i Ljusdal med Frida och våra barn Alton och Alice. Och det är fortfarande väldigt mycket bandy. Jag har egentligen aldrig slutat – eller jag slutade, och hoppade in i styrelsen i LBK samma dag. Och så är jag tränare för ungarnas båda lag, P14 och F11, så det blir träningar och turneringar runt om i landet då jag träffar samma personer som när jag själv spelade.

Det blir mycket tid för bandyn, säkert 20 timmar i veckan. Men det är så många som har lagt så otroligt många timmar på mig för att jag skulle bli bra på bandy, en del folk som inte lever längre, som ”Lillis” Andersson och ”Knatten” Lindbom som jag hade i skridskoskolan. Jag känner att jag vill göra samma sak själv och ge tillbaka till bandyn, jag har fått så jäkla mycket kul av idrotten.