Fotbollssäsongen 2018

Dalkurd, kokain, Kinkanaffärerna, Karims målvaktsspel, Dissteffes död, båtkryssningar, och en av the greatest escapes som har gjorts. Säsongen 2018 innehöll dramatik, djup sorg och glädje så att det var tillräckligt för tio år framöver.

 

Läget i laget

Livet som Siriussupporter under Kim-Tolles sexåriga regim hade inte kunnat beskrivas som annat än en dans på rosor. Men dansar man tillräckligt länge på rosor så sticker man sig till slut, och nu började ett antal taggar sticka upp i fötterna. En tagg var tvivlet på laget – när Sirius stapplade sig igenom den allsvenska hösten 2017 med sju raka förluster såg man ut som allt annat än ett allsvenskt lag. Ett annat frågetecken var hur bygget av den allsvenska föreningen egentligen gick: Ekonomin var liten och sårbar, och ett färdigbyggt Studenternas låg fortfarande flera säsonger bort. Men den största taggen av alla var förstås våra nyinflyttade grannar. Dalkurd kom till Uppsala med ambitioner om Champions League-spel, och var uppbackade av extremt rika finansiärer som gjorde det trovärdigt. Summan av alla dessa faktorer var att det dels fanns en påtaglig risk att Sirius allsvenska saga skulle ta slut 2018 – och en minst lika påtaglig risk att det inflyttade Borlängelaget skulle ta över som Uppsalas allsvenska representanter. Och som blåsvart supporter fanns det förstås bara ett sätt att förhålla sig till detta: DET FICK FÖR I HELVETE BARA INTE SKE.

Ville man ha mer att oroa sig över så kunde man oroa sig för hur vi skulle klara oss utan vår kapten: Niklas ”NBT” Busch Thor hade tröttnat på livspusslet som partiledarmake och elitfotbollsspelare; och det var den sistnämnda rollen som fick stryka på foten. En till Siriusikon fick ett mer kontroversiellt farväl: Kim Skoglund, med tolv blåsvarta säsonger i bagaget, fick efter säsongens slut beskedet att det inte skulle bli någon kontraktsförlängning, och försvann därmed ur truppen utan att få chansen till ett värdigt avsked – ny klubbadress blev seriekonkurrenten Sundsvall. Ett till kännbart tapp var den nyttige anfallaren Alexander ”GT” Nilsson, som valde att flytta hem till Stockholm och den allsvenska nykomlingen BP, och den kvicke Johan ”Jander” Andersson ville ha en nystart, och landade – en aning förvånande – ett kontrakt med storlaget Djurgården. Två sargade hjältar hade också gjort sitt i blåsvart, nämligen de båda Antarna; Ante Björkebaum och Andreas ”Ante” Eriksson, vars kroppar hade gjort sitt på elitnivå. Hjälten från Örjans vall, Jakob Bergman, sökte sig till Varberg i jakt på speltid, och fjolårets nyförvärv Diego Montiel hade aldrig hittat in i laget och hittade en ny klubbadress i Örgryte. Slutligen hade den älskvärde men svajige målvakten Lukas Jonsson lånats ut till norska Mjöndalen i en efterlängtad roll som förstemålvakt, medan Zackarias Faour hyrdes ut till Öster. Och så fortsatte Sirius förbannelse med korsbandsskador, den här gången var det Elias Andersson som råkade illa ut under en kylig träning i januari, och det var riktigt sura nyheter då den unge skåningen var en nyckelspelare på mittfältet.

Det hann bli Lucia innan det första nyförvärvet anlände, och det var Charbel Georges från Syrianska, en ”typisk Siriusspelare”, d.v.s. en offensiv, lite oslipad mittfältare med hög potential. Och sedan rasslade det på: In kom Axel Björnström från Vasalund, en väldigt offensiv vänsterback med fint skott, utsedd till en av de hetaste division 1-spelarna 2017. In kom också Tim Björkström, från Djurgården, men senast utlånad till Östersund – en skapligt rutinerad högerback, men påtänkt som mittback i blåsvart. En värvning för framtiden var 18-årige anfallaren Henry Offia, från nigerianska FC Dynamo Academy – samma klubb som den älskade Moses Ogbu en gång kom ifrån; för Offia blev det dock ett omedelbart utlån till Sollentuna. Vi behövde också en ny målvakt, och det blev blott 19-årige Gustav Nyberg från AIK’s ungdomsled. Den olycklige Elias och hans korsband behövde också ersättas, och ersättarna blev två: den fysiske mittfältaren Mauricio Albornoz som hämtades från nedflyttade AFC Eskilstuna och skrev på ett korttidskontrakt fram till sommaren. Och Abdul Razak skänktes bort av IFK Göteborg efter ett misslyckat år, men ivorianen hade ändå en spännande bakgrund som ungdomsspelare i Manchester City, med både inhopp i Premier League och a-kamper med Elfenbenskustens landslag på meritlistan. Så långt kändes sillyn ganska grå, men den fick lite mer glans i mars: En silly-snackis sedan länge var AFC Eskilstunas anfallsstjärna, Omar Eddahri – och med några veckor kvar stod det klart att han hade valt Sirius, i konkurrens med både utländska och andra rikare allsvenska klubbar. ”Jag känner Tolle och har alltid haft en bra relation till Sirius, det har varit snack med en del klubbar, men Sirius var det bästa alternativet”, meddelade Eddahri och skänkte lite välbehövligt hopp och tro på det blåsvarta lagbygget. Slutligen så belönades den unge och egenfostrade mittfältaren Sherko Faiqi och försvararen Linus Nygren med varsitt a-lagskontrakt – den sistnämnde skulle dock primärt spela med GUSK i tvåan.

I den övriga truppen fanns den färgstarke målvakten Josh Wicks kvar, trots att det hade varit mer eller mindre klart att han skulle lämna – men efter att ha erbjudits det troligen mest lukrativa kontraktet i Sirius historia blev amerikanen kvar i Siriusburen. I backlinjen återfanns flera av de trognaste spelarna: den lille evighetsmaskinen på högerkanten, Karl ”Kalle” Larson, och Västerås finaste mittback, Oscar ”OP” Pehrsson. Våra två andra mittbackar hade ett skadefyllt 2017 bakom sig: den spelskicklige Johan ”Eis” Eiswohld hade haft en krånglande tå, och den välväxte Daniel Jarl hade på Siriusvis dragit korsbandet. På vänsterbacken spelade förstås den skottskicklige västgöten Jesper Arvidsson. Som defensiva mittfältare spelade den tyste och hårde Christer ”CG” Gustafsson, och den ståtlige Philip Haglund, med den hjärnskakningsdrabbade Oscar ”Ogge” Kindlund som alternativ. och som mer offensiv sådan fanns den ständigt skade- och sjukdomsdrabbade Stefano Vecchia. På kanterna hittades veteranen Ian ”Iaaan Iaaan Iaaan Iaaan” Sirelius och förra årets sommarvärvning Sam Lundholm, och som anfallare fanns den akrobatiske ikonen Moses Ogbu – tillika ny lagkapten, och den målfarlige Shkodran Maholli.

Sirius var annars inför 2018 en klubb som försökte sy upp en allsvensk kostym, trots att det bara fanns lump i garderoben. Klubbledningen kunde konstatera att ekonomin fortfarande var bland de minsta i serien, men att få den att växa när hemmaplanen var en byggarbetsplats var inte det enklaste. Tack vare Kinkan-försäljningen var ekonomin åtminstone i balans (och exakt hur mycket i balans skulle komma att avgöras i de rättsprocesser som skulle följa), men en befogad fråga var hur vi skulle få ihop det 2018? Några fler storförsäljningar var sannerligen inte garanterade, och förutsättningarna på Studan skulle faktiskt bli ännu sämre än 2017.

För nu påbörjades ombyggnaden på allvar; hela västra träläktaren var borta, och det kompenserades bara delvis av utbyggnader av de båda temporära kortsideläktarna – den norra till de blåsvarta och den södra till bortasupportrarna. På den västra långsidan påbörjades nu bygget av den nya huvudläktaren, samtidigt som även den södra ståplatsläktaren började byggas bakom den temporära. Sammantaget betydde det att publikkapaciteten sjönk ytterligare, från 7100 till 6300 åskådare. Och vid sidan om detta fanns det även farhågor kring gräsmattan. Mars var kall och snöig, gräset mådde inte bra, och det fanns stor risk för att hemmapremiären mot Sundsvall inte skulle gå att genomföra – skulle det behöva bli ännu en dyrbar matchflytt till Gävle?

Vi kunde i alla fall glädjas åt en sak: De skämtsamma videohälsningarna från Jacke Sjödin ströks, och ersättes av något som visserligen var rätt menlöst och fånigt, men i alla fall inte lika förnedrande: Nu skulle Ola Andersson istället måla en tavla som skänktes till motståndarna inför varje hemmamatch.

 

 

Försäsongen

Försäsongen 2018 var classic Sirius – d.v.s. halva truppen var indisponibel p.g.a. olika exotiska skador. Elias och Jarl drogs förstås med sina korsband och skulle missa hela respektive halva säsongen, Eis hade sina tåproblem men var på väg tillbaka, därtill saknades även Wicks, Haglund, Moses, Sirelius, Kindlund och Nygren. Den konstigaste skadan stod dock OP för: han hade skurit av vadmuskeln på en vass skidkant i pisten under nyårssemestern.

Och i och med detta skadeläge blev det också gott om skrala resultat och tveksamma prestationer i träningsmatcherna. Det inleddes med hemska 0-4 mot Sundsvall, där unge Nyberg fick en jobbig debut i buren. Nästa match mot BP blev ett litet fall framåt, då ett tidigt underläge efter straff kvitterades av CG, till slutresultatet 1-1. Därefter var det dags för vinterns träningsläger på sydligare breddgrader; denna gång gick resan till portugisiska Vilamoura, där man till skillnad från förra säsongen inte spelade en enda match, utan enbart ägnade sig åt mysigt gruppbyggande. I februari-mars spelades cupen, där Sirius åkte ut utan att lyckats vinna en match, och försäsongen avslutades sedan med två ytterligare kryss: Först 1-1 mot Häcken, där de båda vårförvärven Eddahri och Razak debuterade, och sedan 2-2 mot Superettalaget Gefle, där Sirius hamnade i underläge, vände genom ett långskott från Vecchia och ett hörnmål av Kindlund, men till slut släppte in en kvittering – och Sirius hade därmed gått vinstlösa igenom hela försäsongen.

Laguppställningen var samma 4-2-3-1 som Kim-Tolle kört från första början; vilka namn som fyllde positionerna styrdes som så ofta av skadeläget. I mål stod den färgstarke amerikanen Josh Wicks. I backlinjen hade Sirelius vikarierat under försäsongen, men lagom till seriestart såg Eis ut att göra comeback, vilket gav en backlinje formerad enligt: Kalle – Björkström – Eis – Arvidsson; och därtill var OP inte långt från spel efter sin skidolycka. Som defensiv mittfältare spelade CG, bredvid honom testades Razak på försäsongen, men rollen var kanske i första hand vikt åt Haglund som var på väg tillbaka. På kanterna fanns alternativ, men förväntat var att Vecchia och Eddahri skulle få mest speltid, samtidigt som Lundholm och Sirelius var starka alternativ. Moses spelade som länk mellan mittfält och anfall, och på topp var Maholli given. Så såg det i alla fall ut inför premiären – men oväntade saker väntade kring hörnet, och någon månad senare var flera av de förväntade nyckelspelarna ute ur leken av olika anledningar.

 

Svenska cupen

Likt förra året var det IFK Göteborg som var våra huvudantagonister i cupens gruppspel, men detta år var det blåsvart som var topprankade tack vare fjolårets sjundeplats. Vidare ställdes vi mot två Superettanlag med varsin ex-blåsvart hjälte: I Öster fanns skyttekungen från 2016, Super-Dragan Kapcevic, och i Varberg spelade Örjans vall-hjälten Jakob Bergman.

 

Lör 17 feb: Sirius-Öster 1-1 (0-1), Löten

0-1 (42) Simon Helg, 1-1 (72) Stefano Vecchia. Domare: Victor Wolf, Tranås. Publik: 454.

Vänsterbacken Arvidsson och mittfältaren Albornoz bildade mittbackspar, och ytterspringaren Sirelius fick spela på topp. Ja, med de förutsättningarna är det inte så konstigt att det inte blev någon vidare bra match mot superettanlaget Öster. Ett svajigt Sirius fick bara igång sitt bollkontrollerande spel under korta sekvenser, och en pigg Vecchia stod för det lilla konstruktiva blåsvarta spel vi fick se. Öster däremot kontrade farligt, och sågade sig igenom Sirius reservdelsbestående backlinje oroväckande enkelt. Målet kom också i slutet av halvleken, när Kalmarlånet Calle Johansson friställde Simon Helg med en djupledsboll, och Wicks var chanslös. I andra var Sirius… ännu sämre dessvärre, och Super-Dragan var nära att tåa in bollen till en tvåmålsledning, men Wicks sträckte ut och klarade.  Lite från ingenstans kom istället ett blåsvart mål, när Faour visade framfötterna mot det Öster han snart skulle bli utlånad till: en fin framspelning till Vecchia, som smekte in kvitteringen. De sista 20 minuterna var det Sirius som dominerade – men det var långt ifrån den gamla goda Lötmagin, och ett segermål kom aldrig särskilt nära.

 

Sön 25 feb: Varberg-Sirius 2-1 (1-1), Övrevi IP

1-0 (22) Nahom Girmay Netabay, 1-1 (39) Stefano Vecchia, 2-1 (64) Perparim Beqaj. Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 421.

Det var dåligt mot Öster, och det blev sämre mot Varberg. Matchen tog oss för första, och sannolikt sista, gången till den halländska hålan Tvååker och idrottsplatsen Övrevi, och uppvärmningen på det lokala steakhouset var helt klart dagens höjdpunkt. Att Moses gjorde comeback efter sin fotfraktur var en annan positiv sak, men där tog det slut. Sirius hade stora problem att få till ett fungerande passningsspel, och Varberg tog ledningen sedan ännu ett blåsvart uppspel gått fel; Varberg spelade sig enkelt fram till straffområdet, och den blivande blåsvarte Nahom Girmay Netabay placerade in 1-0. Siriusspelet höjde sig något mot slutet av halvleken, och Sam Lundholm slog in bollen som en framstörtande Vecchia stötte in till 1-1. Men botten var inte nådd, för den andra halvleken blev närmast pinsam. ”Varberg är bättre än oss i alla delar, vi tappar boll hela tiden och är svaga i närkamperna”, erkände Kim Bergstrand efteråt. Varberg bombarderade Wicks under 20 minuter, och efter ännu ett dåligt uppspel fick Varberg tag i bollen, dundrade upp den i ribban, och Perparim Beqaj satte 2-1 på returen. Och sedan kunde hallänningarna enkelt kontrollera hem matchen till en seger – Sirius skapade inte en enda kvitteringschans värd namnet.

Nej, detta såg inte bra ut, skadorna var förstås en anledning, men så här dysfunktionellt fick det inte se ut. Vi hade visserligen ett gäng spelare där uppe i banan som kunde ställa till problem för motståndarna, men som det nu såg ut fick de aldrig några bollar att jobba med, eftersom det inte fanns någon som kunde förse dem med bollar, eller ens ta bollen från motståndarna. Cupen var redan körd, men värre var att orosmolnen inför serien bara tätnade.

 

Sön 4 mar: Sirius-Göteborg 2-2 (0-0), Löten

1-0 (50) Jesper Arvidsson (straff), 1-1 (54) Elías Már Ómarsson, 1-2 (80) Sebastian Ohlsson, 2-2 (91) Linus Nygren. Domare: Mohammed Al-Hakim, Enköping. Publik: 1221.

Chansen att gå vidare i cupen var borta, men i den sista matchen mot Blåvitt visade Sirius i alla fall för första gången under försäsongen att man kunde spela fotboll – kanske till och med av någon sorts allsvensk klass. Vi fick se bra Siriusspel och visst tryck mot Göteborgsmålet i den första halvleken, men inga mål. Skadorna fortsatte dock regna över Siriustruppen; i paus klev Björkström av med smärtande ljumskar, och i andra ställde Sirius upp med den juniora ytterbacken Nygren som mittback, och Ian Sirelius som högerback – för första gången sedan han återfunnits under Ken Semas skosula efter den hemska 0-5-matchen mot Östersund förra hösten. Och mycket riktigt blev försvaret lite darrigt i andra, men först var det Sirius som tog ledningen efter att Moses gått omkull i straffområdet – Jeppe tryckte in straffen till 1-0. Kvitteringen kom dock fort, islänningen Ómarsson tryckte in bollen från nära håll, och med tio minuter kvar tog gästerna också ledningen. Men Sirius ville ha lite upprättelse efter två svaga cupmatcher, och det fick man också: på stoppitsch tajm satte unge Nygren sitt första, och enda, tävlingsmål för blåsvart när han nickade in en frispark från kanten.

Kvitteringen var skit samma för Sirius del, men den ledde ändå till att gruppen fick en anmärkningsvärd upplösning – för nu hade Göteborg och Öster samma poäng, samma målskillnad, lika många gjorda mål, och hade kryssat i det inbördes mötet. Utfallet? Göteborg gick vidare på högre ranking, till tonerna av en mycket befogad kronobergsk ilska. För det var ju så tydligt att cupens gruppspel i alla led var riggad till storlagens fördel.

 

Motståndarna

Tre lag hade försvunnit ur fjolårets allsvenska: de båda lagen som hade gjort Sirius sällskap i uppflyttningen från Superettan – Halmstad och AFC Eskilstuna – åkte direkt ur, och Jönköpings Södra föll i ett snöigt kval. Laget som slog ut J-Södra var Trelleborg, som därmed gjorde comeback i allsvenskan efter sex säsonger i lägre divisioner. Och som vanligt levde klubben på andrasorteringen av Malmötalanger – stjärnan Dino Islamovic hade lämnat, men kvar fanns spännande namn som Deniz Hümmet och Dennis Hadzikadunic. Upp hade också Brommapojkarna gått, efter att ha rusat från Norrettan och rakt igenom Superettan. Dock såg det rörigt ut hos ungdomsklubben från Västerort; tränaren Olof Mellberg hade lämnat och ersatts av den oprövade portugisen Luis Pimenta, och spelaromsättningen var enorm: kvalitetsnamn som Gyökeres, Starfelt och Karlström hade lämnat, och ersättarna var knappast av samma kaliber. Den tredje nykomlingen? Jo, det var ju de tidigare nämnda Dalkurd som plågade oss i våra mardrömmar. Det handlade som bekant om en minst sagt resursstark nykomling, men nyförvärven andades snarare smartness än omåttlighet: norrmannen Oliver Berg, kortmaskinen Simon Strand och den hale anfallaren Mohammed Buya Turay. På tränarbänken hade Andreas ”Brännan” Brännström petats efter någon typ av schism, och in kom istället Azrudin Valentic.

Det var en triss i riktigt svaga publiklag som tagit sig upp, och resterande lag presenteras här i publiksnittsordning, bakifrån. Hisingelaget Häcken hade såhär innan sitt första SM-guld riktigt risiga publiksiffror (2996). På tränarbänken hade en ex-gnagare, Mikael Stahre, ersatts med en annan ex-gnagare, Andreas Alm, och laget var starkt – men knappast starkt nog för den absoluta toppen. Inte heller norrlandslaget Sundsvall lockade mycket folk (4161), trots att man fortsatte med den spanska satsningen med spelare som Batanero och Juanjo – och därtill starka kort som nigerianen Chidi Omeji, fransk-amerikanen Romain Gall, och medelpadingen Linus Hallenius. Östersund hade inte dragit några publikmassor till Jämtkraft Arena 2017 (5265), men efter en osannolik vinter i Europa League, där man gjort resultat mot bjässar som Galatasaray, Athletic Bilbao och Arsenal, var man ett av seriens mest uppskrivna lag, och man hade dessutom lyckats behålla artister som Saman Ghoddos och Ken Sema. Kalmar (6236) var inte längre något topplag, och tränarveteranen Nanne Bergstrand fick fortsatt hoppas på att Viktor och Rasmus Elm kunde bära lagbygget. Instabila Örebro (6282) hade några stjärnspelare i Nahir Besara, Nordin Gerzic och Kennedy Igboananike, men i övrigt såg Axel Kjälls lag ganska jämngrått ut. Och i Elfsborg (7002) hade Jimmy Thelin tagit över, succétränaren vars gloria dock hamnat lite snett sedan han tränat ur sitt J-Södra ur allsvenskan – i Elfsborg hade han dock tillgång till starkare spelare, som Stefan Ishizaki, Samuel Holmén och Issam Jebali. Störst av de mindre var, slutligen, Norrköping (9003), som vid det här laget tappat det mesta från guldupplagan 2015, men som värvat intressant i de dubbla hollandsproffsen Simon Thern och Jordan Larsson, plus den vasse målvakten Isak Pettersson.

Återstod de fem storlagen, och av dessa låg Göteborg sämst till i publikligan (12 299). Efter ett tungt fjolår satsade man nu nytt och ungt, med den uppsalabördige Poya Asbaghi på tränarbänken, och lovande spelare som Carl Starfelt och tonårssensationen Benjamin Nygren i laget. Hos Djurgården (16 240) hade hemvändaren Kim Källströms allsvenska comeback bara blivit ettårig, men både Andreas Isaksson och Jonas Olsson fanns kvar, tillsammans med ett koppel unga och lovande brommapojkar. Rikard Norlings AIK (17 807) satsade på att utmana MFF, och det gjorde man med starka nyförvärv som slitvargen Enoch Kofi Adu, norsk-marockanen Tarik Elyounoussi och hemvändaren Alexander Milosevic. Svenska mästarna Malmö (18 253) siktade förstås på att bli mästare igen, trots minst sagt tunga tapp av Jo Inge Berget, Anton Tinnerholm, och framför allt Anders Christiansen. Ersättarna var å andra sidan helt OK: Søren Rieks från Blåvitt, Fouad Bachirou från Österund, och Arnor Traustason från Rapid Wien. Klart mest publik (22 136) drog dock mittenlaget Hammarby; tränaren Stefan Billborn var ny, men annars hade det inte hänt så mycket under vintern – nyckelspelare var spelmotorn Jiloan Hamad och målvakten Johan Wiland.

Som nog framgått av texten så var tilltron till Sirius inte superhög inför säsongen 2018. Så man fick nog vara glad för att åtminstone två av nykomlingarna såg direkt svaga ut, samtidigt som den tredje – Borlängelaget – var svårbedömd av flera olika skäl. I tipsen inför serien placerades Sirius i en bottenkvintett, som vid sidan om nykomlingarna också inkluderade spanska Sundsvall – men i de flesta experttips spåddes blåsvart ändå hänga kvar. I den guldstrid som Sirius absolut inte hade något att göra med tippades såklart Malmö ta hem vinsten, med AIK och Östersund som främsta utmanare.

 

Affär 2: Dalkurdgate – del 2

Dessa säsongskrönikor är förstås skrivna med Sirius i fullt fokus, men det går inte att blunda för att säsongen 2018 för oss blåsvarta handlade lika mycket om en helt annan klubb – Dalkurd. 2016 hade de försökt påverka toppstriden i Superettan genom utspel om flytt till Uppsala, och ordföranden i idrottsnämnden, Rickard Malmström, hade spelat nyttig idiot. Under 2017 hade Dalkurds sportsliga satsning fortsatt; klubben hade tagit hem segern i Superettan, och flyttplanerna aktualiserades genast igen. Klubbens styrelse och VD beslutade om att klubben skulle flyttas, innan man insåg att det krävdes ett medlemsbeslut – och ett sådant piskades snabbt igenom på ett extrainsatt möte.

Och vad händer när Dalkurd knackar på dörren till Uppsala? Jo, då gör kommunen bort sig. Och det hände ännu en gång i frågan om hemvisterna på Studenternas. Tanken hade varit att Sirius skulle dela på Studan med damföreningen IK Uppsala, och under de förutsättningarna hade Kim-Tolle och Ola suttit med på möten med projektledare och arkitekter. Men när Dalkurd nu kom till Uppsala hade man ställt krav på att få tillgång till en hemvist på Studenternas från 2020, och så dök det plötsligt upp andra ritningar med tre hemvister inplanerade. ”Vi har alltid planerat för tre, det måste vara någon missuppfattning”, lät det som vanligt från Rickard Malmström. Och Sirius fick nu alltså se sig tvingade att inte bara dela matcharena, utan även träningsanläggning, med en direkt konkurrerande förening. ”Hela agerandet är utom alla gränser”, sa en ilsken Ove Sjöblom till UNT. ”Vi konkurrerar och kan inte ha en gemensam hemvist, vi har varit jättetydliga med kommunen att det inte fungerar”. Även om nog Dalkurd myste över turbulensen så insåg man nog också själva att det inte var optimalt att dela hemvist, och man meddelade snart att målet var att bygga en egen träningsanläggning i Uppsalatrakten, senast till 2021 – jo, de tysk-kurdiska telecom-miljarderna skulle säkert räcka till sådant också.

Efter denna affär stängde dock kommunen den tydligaste gräddfilen för Dalkurd. De skulle inte få träna på Löten som man hade önskat, utan hänvisades istället till Österängen, med tillfälliga moduler som omklädningsrum. Och man meddelade också att endast Sirius skulle få spela matcher på Studenternas under 2018-19, och Dalkurd skulle under tiden spela hemmamatcherna på Gavlevallen. Det var bara att hoppas på att det inte skulle uppstå fler ”missförstånd” i Malmström-kommunikationen även i dessa frågor.

Kommunens var en tacksam och legitim måltavla för frustrationen man kände, med allt sitt fixande, trixande och mörkande, men i slutänden var inte det som skavde mest. Utan det var ju – med risk för att jag upprepar mig nu – att vi nu skulle få dela stad med en seriekonkurrent med extremt mycket mer resurser, enorm potentiell publik, högtflygande visioner och större medialt intresse än vad vi genererade. Och det otäcka var att Dalkurd också tycktes agera smart. Man hade anställt en erfaren klubbchef i ex-gnagaren Mikael Ahlerup. Man pratade utåt ödmjukt om hur man ville etablera sig i Uppsala, samtidigt som det skickades Siriusriktade tjuvnyp under bordet. När Dalkurd valde att pryda matchtröjorna med välgörenhetsorganisationen ”Min stora dag”-loggan (vilket såklart inte var ett problem med de pengar bröderna Junad hällde in i klubben), tolkade vi Siriussupportrar det bara som en lömsk handling för att skapa goodwill. Att slå tillbaka Dalkurd var allting säsongen 2018 skulle handla om – och inför serien kändes det sannerligen inte som att oddsen stod på vår sida.

 

 

Allsvenskan – vårsäsongen

 

Sön 1 apr: Hammarby-Sirius 3-1 (1-0), Stockholmsarenan

1-0 (45) Jiloan Hamad (straff), 2-0 (50) Hamad (straff), 2-1 (74) Sam Lundholm, 3-1 (91) Hamad. Domare: Jonas Eriksson, Sigtuna. Publik: 30 220.

Återigen var det premiär på Tele2-Arena, återigen rullade sex Västrabussar till Stockholm, men den här gången mötte vi Hammarby istället för Djurgården. Och även om Bajens två stjärnvärvningar Djurdjic och Zengin missade matchen p.g.a. pappersstrul så var det nog få som trodde på en upprepning av fjolårets premiärknall. Vi fick ändå se ett klart stabilare Sirius än under försäsongen, men Bajen vann enkelt ändå, med god hjälp av stjärndomare Eriksson som grävde fram två rätt billiga straffar för hemmalaget.

I första Wicks gjorde två fina parader för att hålla rent, men i övrigt skapade ett dominant Bajen inte särskilt många chanser, och vi såg ut att gå mot en mållös första halvlek – då dömde Jonas Eriksson den första av dagens två pisstraffar. Det började med att Vecchia, felaktigt, fick frispark mot sig på mittplan, Hammarby ställde om, Imad Khalili sköt, och träffade Jeppe Arvidsson på överarmen. Det var inte en direkt felaktig straff, men som de flesta handsstraffar kändes den billig och fattig – men det struntade Jiloan Hamad i när han sköt in ledningsmålet. Den andra pisstraffen kom ganska direkt i andra när Sirelius la händerna på Serge-Junior Martinsson Ngoualis axlar, Serge-Junior Martinsson Ngouali föll enkelt, och den här gången kryddade Eriksson straffavblåsningen med ett rött kort – frilägesutvisning. Det blev 2-0, numerärt underläge, och en jävla uppförsbacke. Nu fruktade man förstås en kollaps och många fler insläppta mål, men istället började Sirius gnaga sig in i matchen; en utveckling som kulminerade med ett riktigt drömmål: Sam Lundholm kom in, och det gick inte ens en minut innan han tog sig fram på högerkanten, skar in i planen, och satte ett långskott rätt i krysset. Längre än så räckte det dock inte, och på stoppitsch tajm kom det förutsägbara kontringsmålet – Hamad rullade in sitt tredje mål till slutresultatet 3-1. Och det hela var väl ungefär som förväntat; en normal och rättvis förlust mot ett bättre lag, men där vi ändå kunde skylla en del på både domaren och regelboken.

 

Sön 8 apr: Sirius-Sundsvall, Studenternas

Nej, det blev ingen hemmapremiär mot Sundsvall, de få grässtrån som kommit upp skulle inte räcka för spel. Vi fick dock vara tacksamma mot Giffarna, denna hedervärda klubb, som gick med på att flytta matchen till ett datum i början av juli. Sirius slapp därmed – till sportslig och ekonomisk nackdel – spela en hemmamatch på Gavlevallen även denna säsong.

Allsvenskans andra omgång orsakade dock illamående ändå, eftersom Dalkurd såg obehagligt starka ut i upptakten. Efter en hedersam förlust mot Gnaget i premiären sopade Borlängegänget nu mattan med succélaget Östersund – 3-0 blev det, och Dalkurd såg nästan ännu bättre ut än vad man hade fruktat. Och 2018 såg verkligen ut att kunna bli den fullständiga mardröm som man hade fruktat.

 

Lör 14 apr: Elfsborg-Sirius 0-1 (0-0), Borås Arena

0-1 (91) Stefano Vecchia. Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 4635.

Sirius lyckades i alla fall hitta en seger innan allt gick åt helvete på riktigt, och tur var nog det för ens mentala hälsa. Offret var Jimmy Thelins Elfsborg, som fått en trög start på säsongen – och det var en tacksam uppgift att möta ett darrigt lag inför en missnöjd hemmapublik. För Elfsborg såg svårbegripligt dåliga ut i den första halvleken; det här var ändå ett lag för den övre mitten, men de tycktes knappt kunna få ihop två passningar i rad. Sirius var heller inte särskilt bra, men stod ändå för de få chanserna: Eddahri och Moses spelade fram Maholli varsin gång, men vår sniper hade ännu inte ställt in siktet för säsongen.

I andra såg Elfsborg aningen bättre ut, och Wicks fick också jobba hårdare för att freda sitt mål med några stabila räddningar. Absolut farligast framför Siriusmålet var dock Abdul Razak, som styrde ett inlägg i egen stolpe. Allt pekade på en mållös match när klockan tickade in på stoppitsch tajm, Maholli vann en boll ute på vänsterkanten, skickade in ett skott-inlägg som Stuhr-Ellegard lämnade retur på, och Vecchia störtade fram och skickade upp bollen i krysset framför en busslast av jublande västringar. En oerhört skön och efterlängtad seger, och det var framförallt fint att se att vi verkade ha fått till ett försvarsspel som höll ihop; mycket tack vare att Eis var tillbaka efter ett år av fotproblem.

 

Ons 18 apr: Sirius-Häcken 0-0, Studenternas

Domare: Bojan Pandzic, Hisings-Backa. Publik: 3230.

När vi samlades på Studans norra kortsida för första gången för säsongen bjöds vi på en rejäl överraskning: I målet framför oss stod inte Josh Wicks, som lämnat sent återbud av ”personliga skäl”. Och där stod heller inte andremålvakten Nyberg, som fortsatt fick värma bänken. Utan där stod den meriterade målvaktstränaren Kerim Fegrouch, redo för sin första fotbollsmatch på lite drygt tre år. Framför sig hade han dessutom ännu en helt ny variant på backlinje efter att både Björkström och Kalle dragit på sig nya skador. Usla förutsättningar alltså, men vi var kanske hjälpta av att planen var lika usel den – ”jag skulle inte släppt ut min hund på den här planen”, menade Häckenanfallaren Moustapha El-Kabir. Och därmed blev det inte mycket till fotboll som spelades den här onsdagskvällen.

Det var alltså 90 minuter helt fria från dramatik och underhållning – med ett undantag. Efter 20 minuter gjorde Fegrouch en vådlig utrusning och kapade Häckenforwarden ”Crespo” Kamara över fotknölarna – Fegrouchs blåsvarta målvaktskarriär kunde nog ha tagit slut där, men kortet blev gult istället för rött, och marockanen fick stanna kvar på planen. Och under resten av matchen kunde han hålla nollan utan några helst bekymmer; det kunde dock även Abrahamsson i Häckenmålet. För Sirius del kom den största chansen på stoppitsch tajm när Moses nickade en hörna i famnen på Abrahamsson, men mycket att skriva hem om var det inte. Och det var heller inte den fullständigt patetiska publiksiffran: 3230 åskådare i en hemmapremiär. Uppsalapubliken verkade redan ha tröttnat på allsvensk fotboll efter en säsong. Tabellmässigt såg det ändå helt OK ut. Med en match mindre spelad låg Sirius på niondeplatsen, en pinne före BP på kvalplats och tre före Trelleborg på nedflyttningsplats – och framförallt även en pinne före Dalkurd som inte hade lyckats spinna vidare på sin lovande inledning.

 

Affär 5: Koksgate

Dagen efter Häckenmatchen kom svaret på vilka ”personliga skäl” det var som förhindrat Wicks från att spela. Han hade nämligen sällat sig till Tommy Körberg, Claes Malmberg, Magnus Hedman och andra kända kolatorskar – dopingprovet efter premiärmatchen hade påvisat spår av kokain. Och detta innebar förstås ett abrupt slut på Wicks blåsvarta karriär. Nu ställdes han inför en avstängning som skulle mätas i år snarare än dagar, och när klubben på torsdagen kallade till presskonferens var beskedet att det inte fanns någon framtid i Sirius för amerikanen. Kontraktet revs visserligen inte omedelbart, ”vi kommer inte att kasta ut honom på gatan”, meddelade ”player managern” Claudio Leal – däremot blev han omedelbart avstängd av klubben tills vidare, med indragen lön.

Det var förstås en situation med enbart förlorare. För Wicks innebar händelserna en tragedi, och målvakten beskrevs som ångerfull och väldigt, väldigt ledsen.  ”Han har behövt kämpa i hela sitt liv, och nu är han nere för räkning”, beskrev Leal tillståndet. Och Sirius hade förlorat den målvakt och nyckelspelare man hade lagt absolut mest resurser på av alla spelare i truppen. De flesta dörrar var stängda, det gick inte att låna in någon målvakt från en annan klubb, och det gick inte heller att kalla tillbaka Lukas från Mjøndalen. Kvar stod vi med en andramålvakt som tränarna uppenbarligen inte trodde på, en rostig målvaktstränare, samt den oprövade junioren Oskar Nilsson. En sista möjlighet var att hitta en kontraktslös målvakt någonstans, men sådana stod ju inte direkt i kö utanför Löten. Det var bara att konstatera att de redan jobbiga förutsättningarna, med skador och haltande form, i ett slag hade blivit mycket, mycket värre.

 

Mån 23 apr: Norrköping-Sirius 1-0 (0-0), Idrottsparken

1-0 (52) David Moberg Karlsson. Domare: Stefan Johannesson, Täby. Publik: 6125.

Med vår kaotiska målvaktssituation, och ännu en ommöblering i backlinjen då det nu var Arvidssons tur att dra på sig en skada, var förväntningarna så låga att 1-0-förlusten närmast sågs som en framgång. Sirius var faktiskt riktigt bra i första halvlek, åtminstone defensivt, med ett aggressivt presspel som förstörde för Peking. Hemmalagets överlägset farligaste spelare, David ”DMK” Moberg Karlsson, prickade ribban i inledningen, Eddahri gjorde detsamma för Sirius, men sedan hände det inte så mycket mer – Sirius tog över, men skapade ytterst lite. En svag period i inledningen av andra förstörde poängchanserna; först prickade DMK ribban en andra gång, sedan sprintade han loss och sköt ett lågt skott i steget, mellan benen på OP, och in i mål. Sirius slutförde sedan matchen helt OK, men det var för trubbigt framåt, och det var istället Pekings omställningslägen som blev farligast – Fegrouch räddade bl.a. ett friläge från Jakobsen med huvudet. Det blev, faktiskt, vår enda förlust på Idrottsparken över de nio allsvenska säsonger vi möttes i obruten följd, men den gick att leva med – viktigast var att vi faktiskt såg ganska solida ut bakåt trots knarkande målvakter och haltande backar.

 

Fre 27 apr: AIK-Sirius 2-0 (1-0), Nationalarenan

1-0 (21) Nabil Bahoui, 2-0 (58) Bahoui. Domare: Kristoffer Karlsson, Höganäs. Publik: 15 187.

Vi hade precis hamnat i en av de värsta sportsliga kriser man kan tänka sig, och situationen gjordes inte bättre av ett överjävligt spelschema: efter den blivande serietvåan på bortaplan väntade ett dubbelmöte mot de blivande mästarna – mötet på Studan hade flyttats från augusti p.g.a. Gnagets europaspel. Men först var det dags att resa till vidriga Friends, där Sirius trots ännu en godkänd insats förutsägbart nog kammade noll. AIK startade furiöst; Sirius fick inte låna bollen under första kvarten, och just som vi började vrida oss ur greppet kom baklängesmålet, när Saletros slog en crossboll till en helt omarkerad Bahoui, som elegant tog ned bollen och placerade in den i Siriusmålet. Och blåsvart fick sedan vara tacksamma att det bara var ett 1-0-underläge i paus, efter att Bahoui skjutit klockrent i stolpen, och Milosevic hörnnickat i undersidan av ribban. Samtidigt fortsatte bara skadeeländet; både Arvidsson och Kalle gjorde comeback från sina skador – och gick direkt sönder igen, nu tillsammans med Razak, vilket betydde att blåsvart hade gjort alla sina byten redan i halvtid. Nåväl, Kim-Tolle gick ned på en trebacklinje, vilket var exakt så många hela försvarare som fanns i truppen, och motgångarna till trots stod Sirius sedan för en riktigt bra andra halvlek. Men målet – det gjorde ändå AIK, när Bahoui väggspelade med Rasmus Lindkvist och la in 2-0 en knapp kvart efter paus.

Visst; vi var motarbetade av skador, knark och spelscheman, men nog var det svagt att bara ha gjort två mål på fem matcher. En av de spelare man kanske hade väntat sig mer av, Omar Eddahri, satt på avbytarbänken och blev kvar där hela matchen, och det var inget som landade bra hos nyförvärvet: ” Jag blev värvad som stjärna, det är klart att man höjer på ögonbrynen när man bänkas. Men jag behöver ingen förklaring. Kommer man inte in i matchen säger det allt”, klagade Eddahri till Fotbollskanalen. Förutom hela backar verkade även harmoni vara en bristvara i årets Siriustrupp.

Målvakter hade vi däremot flera stycken av, i alla fall sedan Joakim ”Vargen” Wulff lämnat sin pensionärstillvaro i Laholm för ett allsvenskt äventyr i Sirius. 39-åringen hade senast stått i Varbergs mål, men hade också gjort någon handfull allsvenska matcher i Elfsborg och Öster. Hur han skulle användas i blåsvart var ännu oklart, men nu hade vi i alla fall en spretig målvaktsbesättning, med två fotbollspensionärer, och en talang som tränarna uppenbarligen hade noll förtroende för.

 

Ons 2 maj: Sirius-AIK 2-3 (2-1), Studenternas

0-1 (7) Anton Salétros, 1-1 (16) Christer Gustafsson, 2-1 (28) Moses Ogbu, 2-2 (64) Nicolas Stefanelli, 2-3 (81) Stefanelli. Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 6139.

Ännu hade vi bara spelat i allsvenskan i en dryg säsong, och mönstren hade inte dragits upp ännu. Ett mönster vi skulle bli alltför bekanta med var att vi alltid hittade ett sätt att torska mot AIK på. Och när vi nu rev av säsongens båda AIK-fajter i ett dubbelmöte började det bli tydligt.

För i den första halvleken såg Sirius faktiskt bra ut – nästan våren-2017-bra. Visserligen tog Gnaget en snabb ledning när Koffe Olsson skar upp ett hål i backlinjen och trädde fram bollen till Salétros som satte 0-1, men annars var det ett Sirius med trebacklinje och wingbacks som förde matchen – och som äntligen gjorde mål. Moses nickade ner en boll till CG, som visade upp sina gamla forwardstakter och sköt in kvitteringen på halvvolley, och Moses kastade sig sedan själv fram på ett inspel från Maholli och satte ledningsmålet. Det var en blåsvart toppenhalvlek, men tyvärr syntes det ganska direkt efter paus att det inte skulle hålla. Gnaget kastade in Stefanelli och Daniel Sundgren – inga dussinspelare precis – och tog över kontrollen. Det var bara att erkänna att kvitteringen var vacker: Salétros chippade bollen över Sirius backlinje, Stefanelli sköt kontrollerat på volley invid stolproten. Sirius var låga, försiktiga och trötta i den andra halvleken, men vi höll ut, och man kunde nästan luras att tro att vi var på väg mot en efterlängtad poäng. Men med tio minuter kvar på klockan kom det onödiga förlustmålet: Bahoui kom loss i djupled, Kerim halvräddade och Eis nickade bort på mållinjen, men sedan förlorade Björkström duellen med Stefanelli som placerade in 2-3 målet.

Att förlora två gånger mot Gnaget på sex dagar var drygt, men inte särskilt konstigt. Mer störde sig då många supportrar på Sirius underdåniga inställning till matcherna mot storlagen – man stod fortfarande ”med mössan i hand” som det sades. För det var lika uppenbart som orimligt hur häftigt många av klubbens anställda tyckte det var när stockholmslagen dundrade in med alla sina supportrar. Det ropades om ”stormatch” i högtalarsystemet, Speaker-Åke annonserade glatt att Salétros gjorde det första målet på Studenternas för säsongen, och vi hjälpte till att annonsera ut AIK’s minnes-tifo för den bortgångne Ivan Turina. Att vi blåsvarta ständigt var i numerärt underläge mot Stockholmssupportrarna var en sak – men att vår egen klubb fick oss att känna oss som gäster på vår egen hemmaarena kändes snett och fel. Sirius befann sig förstås i tabellbotten på näst sista plats, men det var tajt: ett mål saknades upp till Trelleborg på kvalplats, och lika lite upp till Dalkurd ovanför strecken.

 

Mån 7 maj: Sirius-Örebro 2-4 (0-1), Studenternas

0-1 (5) Kennedy Igboananike, 1-1 (49) Philip Haglund, 1-2 (57) Igboananike, 1-3 (63) Filip Rogic, 2-3 (79) Ian Sirelius, 2-4 (82) Nahir Besara. Domare: Bojan Pandzic, Hisings-Backa. Publik: 3534.

Från en trist tradition till en annan: Vi fick alltid spö av AIK, och vi släppte alltid in fyra mål mot ÖSK på Studan. Det var fyra riktigt billiga mål, det var nya skador, det var en usel publiksiffra och vi blev utsjungna av Kubanerna – kort sagt så var allt totalt jävla piss. Matchen började med ett otroligt flytmål för ÖSK: den blivande blåsvarte Igboananike sköt ett slumpskott, som via Tim Björkströms fot gick i en hög båge över Fegrouch och in i mål. Och på det tvingades vi återigen till byten redan i första halvlek; nu gick både Eis och Lundholm av med varsin trasig baksida. Hoppet väcktes till liv i inledningen av andra när Haglund tog emot en bakåtpassning och satte bollen perfekt i krysset, men på det följde en usel halvlek när blåsvart bjöd på allt. Som när Moses slarvigt tappade bollen på mittplan till Besara, som slog en genomskärare till Igboananike, och så ledde ÖSK igen. Och inte imponerade försvarsspelet på 1-3 heller; en frispark och ett inlägg som den omarkerade och blivande blåsvarte Rogic kunde nicka in. Sirius hittade sedan en reducering med drygt 10 minuter kvar när Björnström slog ett fint inlägg som Ian satte pannan till, men det var ett falskt hopp, för ÖSK dödade sedan matchen med en omställning där Besara sköt in örebroarnas fjärde mål. ”Vi agerar som ett bottenlag just nu”, konstaterade Tolle efteråt. Och det var sant, men problemet var ju större än så – vi hade ju i princip agerat som ett bottenlag ända sen fjolårets augusti. Och det krävdes nog ett massivt arbete för att vända den här blåsvarta skutans färd åt fel håll.

 

Mån 14 maj: Kalmar-Sirius 1-0 (1-0), Guldfågeln Arena

1-0 (9) Nils Fröling. Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 4386.

I Siriustruppen var vi nu nere på fyra spelare som hittills inte varit skadade under långa delar av säsongen och försäsongen: Division 1-värvningen Björnström, Charbel – som ändå lyckats hamna i Kim-Tolles frysbox, panikvärvningen Albornoz, och Vecchia (!). Så illa var det alltså, och i Kalmar fick därför den 17-årige junioren Jonas Olofsson ta plats i truppen, samtidigt som Wulff fick en första chans att visa vad han gick för i buren.

Den avdammade pensionären fick dock ingen rolig start då Kalmar snabbt satte 1-0: Blåsvart hade ett inkast men tappade bollen, Måns Söderqvist stormade fram på högerkanten och slog ett inspel parallellt med mållinjen, som den unge Nils Fröling stötte in. Men sedan spikade Wulff på något sätt igen – att han var ringrostig syntes, och han höll flera gånger på att ställa till det för sig, men några fler mål lyckades inte Kalmar göra, trots dominans och ett flertal chanser. Så långt det positiva – det negativa var att Sirius var fullständigt ofarliga framåt. I första halvlek försökte man med kontringar, men det blev mest stressade och meningslösa långbollar av det. I andra provade man istället att pressa Kalmars uppspel, men svagt duellspel och slarviga passningar gjorde att inte heller denna taktik blev framgångsrik. Eftersom allt hela tiden gick åt helvete avslutades förstås matchen i moll, då Björnström drog på sig en andra varning och blev utvisad, och därmed försvann ännu en ingrediens ur den redan tunna trupp-soppan. Och nu var Sirius seriejumbo, på samma poäng som huvudfienden Dalkurd. Upp till Elfsborg på kvalplats var det dock bara en poäng, och till BP ovanför strecken var det två.

 

Lör 19 maj: Sirius-Trelleborg 1-1 (1-1), Studenternas

0-1 (36) Felix Hörberg, 1-1 (39) Oscar Pehrsson. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 2928.

En poäng på de sex senaste matcherna var förstås uselt, men det fanns ett svagt hopp i att vi på de sex matcherna hade mött tvåan (två ggr), trean, fyran, femman och sexan i serien. När vi nu ställdes mot den svaga nykomlingen Trelleborg på Studan, då krävdes det helt enkelt en trepoängare. För vinner man inte sådana matcher, då åker man ur serien – sådant förstod t.o.m. Rikard Malmström mitt i sitt livspusslande.

Men nej, vi vann inte, och vi förtjänade inte att göra det heller. Matchen kickade igång med att Sirius blev blåsta på ett drömmål, när Haglund hanterade en nickboll genom att volta i luften och skjuta in en klockren bicykleta rätt i mål; bara för att få se linjedomaren förstöra allt med sin tråkiga offsideflagga – för nicken kom från en Trellespelare. Efter denna kittlande öppning tog dock gästerna över, och Wulff hann med att rädda ett friläge från Jonas Brorsson, samt en trelleborgsk trippelchans när Siriusförsvaret inte fick undan bollen, innan 0-1 kom: En ballongpassning gick ut mot högerkanten, där Ian tappade bort Felix Hörberg, som smällde in målet på halvvolley. Nu var det en sann mardröm som utspelade sig där nere på det lerblandade gräset, men som tur var väcktes vi snabbt upp av OP, som snabbt kvitterade med en nick på hörna. Andra halvlek blev sämre och temposvagare. Debutanten Faiqi fick Sirius bästa chans när han sköt högt över ur rent läge i straffområdet – men Trelle var hela tiden farligare i sina omställningar och hade bl.a. en boll i stolpen. Och som vanligt drabbades vi av nya skador i backlinjen, och matchen avslutades med CG på den ovana positionen som högerback.

Man kunde ju försöka intala sig att vi i alla fall hade brutit förlustsviten med denna sketna poäng. Och man kunde, faktiskt på allvar, glädjas åt att den sketna poängen tog oss om mäktiga Dalkurd (!) i botten av tabellen. Men faktum är nog: varken spelet, resultaten eller publiksiffrorna höll i närheten av allsvensk klass. Det enda som fanns att hoppas på var att vi skulle dra med oss Dalkurd i fallet. Sirius upp till femtondeplatsen, en poäng före Dalkurd, en poäng efter Elfsborg på kvalplats, och tre pinnar upp till Trelleborg på säker mark.

 

Ons 23 maj: Östersund-Sirius 5-2 (1-1), Jämtkraft Arena

1-0 (28) Alhaji Gero, 1-1 (39) Philip Haglund, 2-1 (54) Curtis Edwards, 3-1 (69) Jamie Hopcutt, 4-1 (71) Dino Islamovic, 4-2 (73) Jesper Arvidsson (straff), 5-2 (93) Sotirios Papagiannopoulos. Domare: Kristoffer Karlsson, Höganäs. Publik: 5287.

Ett par gånger hade vi åkt upp till Östersund, blivit totalt utspelade, men ändå åkt hem med poäng. Den här gången gjorde vi en helt OK match – men fick dyngstryk. För det var bara en sån säsong det var. Hemmalaget började starkast, och ledningsmålet kom efter en halvtimme; ÖFK one-touch-passade sig genom hela Siriusförsvaret, och nigerianen Alhaji Gero avslutade med en läcker chipp. Men sedan bet Sirius tillbaka, Haglund nickade in kvitteringen på en frispark, och CG var sedan nära att ge blåsvart ledningen innan paus, men Aly Keita klarade det svaga avslutet.

Men i andra föll vi, på marginaler som inte ville oss väl, men framför allt på vårt fruktansvärt ihåliga försvar. Tesfaldet Tekie hittade det första hålet när han tog emot en passning, drog sin blåsvarta gubbe och sköt, och en helt obevakad Edwards kunde enkelt stöta in målvaktsreturen. När Sirius sedan fick nästa målchans prickade Maholli kryssribban, och direkt kom 3-1 istället när Hopcutt, trots hård uppvaktning, både lyckades ta emot inspelet, sikta och skjuta in bollen. Och sen var det dags för en målvaktstavla, då Islamovic sköt in bollen ur snäv vinkel mellan stolpen och Wulff. Sedan tändes ändå ett litet hopp när Sirius fick en straff: Maholli löpte in i straffområdet och blev fälld, och Jeppe Arvidsson sköt in 4-2. Men mer spännande blev det inte, istället kom ett femte baklängesmål genom en omställning på stoppitsch tajm. Och ännu en bedrövlig match den bedrövliga våren 2018 kunde läggas till handlingarna.

 

Sön 27 maj: Sirius-Djurgården 1-5 (0-1), Studenternas

0-1 (23) Tino Kadewere, 0-2 (77) Jonathan Ring, 0-3 (86) Kadewere, 1-3 (88) Moses Ogbu (straff), 1-4 (90) Kadewere, 1-5 (93) Kadewere. Domare: Jonas Eriksson, Sigtuna. Publik: 6192.

Snart gick gong-gongen för vår-ronden av Allsvenskan, och Sirius var ett ringvrak som hängde mot repen efter de två avslutande smällarna. Vi inbillade oss kanske att vi skulle ha någon form av chans mot just Djurgården eftersom historien talade för det, men istället blev det återigen en handfull insläppta mål och ny förnedring. Man kunde möjligen låtsas som att det betydde något att blåsvart faktiskt spelade bättre än Djurgården under delar av matchen, men det som stannade i minnet var snarare de rent horribla sista tio minuterna, då alla bara sket i allt.

Gästerna tog ledningen med ett irriterande mål, då dagens man-of-the-match, zimbabwiern Tino Kadewere, skarvade in en boll som dagens målvakt Karim räddade – ett par centimetrar innanför mållinjen. Efter målet jämnade matchen ut sig, och i andra tog Sirius t.o.m. över. Och framåt 70:de minuten började man t.o.m. skapa riktigt heta chanser, och hoppet började vakna. Moses frispelades och avslutade, Isaksson klarade men lämnade en retur som Faiqi sköt i ribban, och på den returen sköt Haglund utanför. Strax därpå klackade Faiqi snyggt fram Moses, som chippade bollen över Isaksson – men avslutet gick precis utanför stolpen. Och istället kom dråpslaget 0-2 – det enda DIF-mål som Kadewere inte gjorde passade han istället till, då han tog ned ett inlägg och la upp bollen till Jonathan Ring som sköt in målet med en hård vänster. Sedan återstod bara den pinsamma avslutningen: Kadewere skarvade busenkelt in 0-3, varpå Moses putsade siffrorna genom att både fixa och skjuta in en straff. Men ingen orkade eller ville stå upp när Djurgården fortsatte trycka på, och Kadewere gjorde ytterligare två mål innan skiten var över – både matchen och hela den vidriga, värdelösa vårsäsongen. Sirius var nu tillbaka som seriejumbo, dock på samma poäng som huvudfienden Dalkurd. Upp till BP på kvalplats var det fem poäng, och sex pinnar upp till Trelleborg ovanför strecken.

 

Sommaruppehållet

På grund av Sveriges VM-deltagande blev sommarlovet ovanligt långt – hela sex veckor, men för Sirius del kortades det till 5½, då vi skulle smygstarta den uppskjutna matchen mot Giffarna. Det hade dock gärna fått vara 20 veckor långt, för helvete vad trött man var på fotboll efter den här mardrömsvåren. Spelare uttalade sig pliktskyldigt om att ”jag är inte jättestressad, ett par vinster så är vi med i matchen igen”, eller ”vi kommer absolut att hänga kvar, vi har varit det bättre laget i många matcher”. Men den som hade ögon att se med kunde ju enkelt konstatera att det inte var otur som gjorde att vi låg där vi låg. Visst spelade vi bra ibland, i kortare perioder av enstaka matcher, men det var svårt att peka på någon enda av alla förluster och säga att vi kunde ha vunnit – det var helt enkelt för stora brister på alla håll och kanter i lagbygget.

Den första att lämna blev vårens stjärnvärvning Omar Eddahri, som inte alls hittat in i laget och som mest hade haltat runt småskadad. ”Inget lyckat äktenskap”, konstaterade Tolle, och Omar försvann till Marocko och Ittihad Tanger. Även Shkodran Maholli hade haft en riktig fiaskovår, och såldes till Silkeborg för en billig peng en bit in i juli.  Så vips var vår på förhand så starka forwardsbesättning mer eller mindre utraderad – kvar fanns nu bara Moses som ju dock helst spelade lite längre tillbaka i planen nuförtiden. En tredje anfallare försvann dessutom, även om han inte ingick i truppen; det var den Österutlånade Faour som valde att bryta kontraktet. Vidare lånades ett par spelare som haft svårt att ta en tröja ut; Ogge Kindlund och Faiqi gick till norska andradivisionen; Nybergsund-Trysil respektive Nest-Sotra, och Linus Nygren till det mer närbelägna GUSK. Slutligen lämnade även Wulff efter sitt blixtinhopp, och dök senare upp i Värnamo under hösten.

Vi var uppenbart i akut behov av att förstärka truppen, men ett hot mot möjligheterna att göra detta seglade upp då MFF nu meddelade att man tänkte agera mot Sirius i Sarfoaffären – oklart hur, men det handlade sannolikt om att återkräva hela eller delar av betalningen. Om detta skulle hända skulle läget bli prekärt, för några sådana belopp fanns inte att hosta upp, men ordförande Sjöblom verkade ändå lugn: ”Det måste finnas en juridisk grund, och det har jag svårt att se att det gör idag”, menade den gamle advokaten. Nyckelordet var väl ”idag”, och det var bara att hoppas att MFF inte skulle lyckas trolla fram en sådan.

Ett nyförvärv kom in redan under uppehållet innan fönstret hade öppnat, och det var en riktig bomb. Robert ”RÅP” Åhman-Persson var mångas drömförvärv, och så även mitt: en – med Siriusmått mätt – supermeriterad mittfältare/försvarare, med kaptenskaraktär och Uppsalarötter. RÅP kom senast från ett proffsår i portugisiska Belenenses, men ville nu vända hemåt – det hade pratats om Örebro och AIK, det hade även ryktats om att han var så gott som klar för Dalkurd, men det blev alltså blåsvart. RÅP-förhoppningarna var höga, men hur mycket skillnad kunde egentligen en spelare göra i en trasig trupp? En som var både entusiastisk och försiktigt skeptisk var Blåsvarta baksmällan-poddaren Johann Bernövall, som utfärdade det berömda löftet att göra en RÅP-tatuering om Sirius skulle hänga kvar – och det gick ju att se som en fin win-win-deal.

Vidare löstes målvaktsfrågan med den mest lågt hängande frukten: Lukas Jonsson kallades tillbaka från sitt lån till Mjøndalen, och därtill kallades två ytterligare lån tillbaka: den till Norrtälje utlånade junioren Sylvin Kayembe, samt den nye Henry Offia från Sollentuna. Väl inne i augusti kom också två nya spelare in: den förste var den snabba och hårdjobbande mittfältaren Mohammed ”Mo” Saeid, en 27-åring med Örebrobakgrund som tillbringat de senaste åren i MLS, men vars senaste klubbadress var Lyngby. Och från GAIS hämtades den ettrige anfallaren Jonas ”Myggan” Lindberg; en spelare med många superettasäsonger i bagaget, som Kim-Tolle haft span på under en lång tid – fast någon vidare målform hade Myggan inte visat på sistone, med en ynka strut på femton matcher under våren.

Två träningsmatcher spelade också; i den första fick blåsvart skrapa ihop det lilla man hade, och med en trupp innehållande fyra juniorer, bl.a. en ung Jamie Roche, blev det stortorsk mot Örebro med 0-3, och hoppet kändes långt borta. Men den andra matchen gav ändå lite framtidstro; Sirius slog då serieledaren Hammarby med 2-1, i en match där RÅP debuterade, och en malisk provspelare vid namn Mamby Koita både spelade och gjorde mål – trots detta blev det inget kontrakt för denne lovande 20-åring.

 

Dalkurd

Vårsäsongen 2018 var full av potentiella ”sliding doors”-ögonblick för Dalkurd – och därmed också för Sirius. Dalkurd hade spelat bra i många matcher, men förlorat knappt och tappat flera ledningar. Detta betydde att äregiriga föreningen ändå parkerade i botten på tabellen, med samma ynkliga poängskörd som blåsvart. Och nu skakade föreningen i sina grundvalar. Först fick tränare Valentic foten, och sportchefen Adil Kizil tog tillfälligt över. Sedan kom nyheten att klubbchefen Ahlerup skulle lämna, och kort därefter briserade bomben – miljardärbröderna Junad hade tröttnat på den svenska föreningsdemokratin där investerarna stod utan inflytande, de hade därtill rykt ihop med Kizil-familjen som styrde klubben, och nu lämnade Junads sina åtaganden med buller och bång. Och med dem försvann också Dalkurds hela ekonomiska grund.

Men vad hade egentligen hänt om Dalkurd hade skrällt i premiärmatchen mot AIK där man spelade så bra? Eller om man hade hållit i tvåmålsledningarna mot Sundsvall eller Örebro? Hade man hamnat i en positiv spiral och kanske hållit sig någonstans i tabellmitten? Och hade isåfall bröderna Junad haft lite mer tålamod med det svenska systemet och med Kizilfamiljen? Vi får aldrig veta, för det blev inte så – istället imploderade Dalkurd inför öppen ridå. Med spel i Gävle inför sådär 1000 åskådare per omgång hade man inte en chans att gå runt utan sina telekom-miljardärer – nu gick klubben istället tre miljoner back i månaden. Klubben paniksålde sina största stjärnor: Heradi Reshidi, Yukiya Sugita, Oliver Berg, Rewan Amin försvann. Och så försäljningen som räddade klubbens överlevnad tillfälligt: anfallsstjärnan Mohamed Buya Turay såldes till St Truiden för 20 miljoner.

Lite drygt var det ju att klubben satt på så stora spelartillgångar att man ändå kunde överleva – men det stod klart att det nu var en ny spelplan i matchen om fotbollstronen i Uppsala. Från att vi tidigare stått emot en motståndare som spelade i en helt annan division när det gällde ekonomi och resurser, så stod Dalkurd nu avklädda, nakna och hemlösa. Visst kändes Dalkurd fortfarande som ett hot, men nu som ett betydligt mer svårbedömt sådant – nu spelade vi åtminstone på mer rättvisa villkor.

 

Dissteffe

Han kunde sjunga crustpunk och kupletter men samma självklarhet. Han var en självklarhet på Siriusläktarna sedan lång tid tillbaka, och gjort sin samhälleliga plikt som kassör i Västra Sidans styrelse. Han var dessutom något så ovanligt som Siriussupporter av tredje generationen: Hans farfar växte upp i Svartbäcken på 20-talet och var tillräckligt gammal för att se rött när någon nämnde orden ”IFK Uppsala”, och hans pappa förfrös tårna på Studenternas under 60-talets bästa bandydagar. Han var kompromisslös i allt han gjorde, ofta cynisk, och alltid oerhört rolig. Och nu var han borta – Stefan ”Dissteffe” Pettersson.

Han hade visserligen varit sjuk länge; den otrevliga cancersjukdomen myelom hade slagit klorna i honom 2015, och han hade redan genomgått två behandlingar och tillfrisknanden. Gnällig var det sista han var, när man frågade honom hur hans hälsa egentligen var så svarade han ganska obekymrat: ”Alltså, jag kommer ju inte att bli gammal. Men jag mår OK nu så det är lugnt”. Och så långt vi visste så var det iallafall för tillfället just OK med Steffe, men den 28 juni plingade det till i den ganska nystartade ”Gubbchatten”, där Jeppe meddelade att han tidigare under dagen hade somnat in i sviterna av TBE. Med ett immunförsvar som var utslaget av cancerbehandlingarna hade han inte haft en chans att klara av fästingviruset.

Och Dissteffes sorgliga död adderade ännu ett lager till en ångestladdad och ödesmättad sommar. Det var ett uselt Sirius som var jumbo i tabellen, och det var den påfrestande kraftmätningen mot Dalkurd. Det var min egen pappa som också fått ett cancerbesked, och det var en annan närstående som hade hamnat i en svår situation. Och den nästan apokalyptiska känslan förstärktes av att det var den torraste och varmaste sommaren i mannaminne: inte en droppe regn föll, det var 30 grader dag efter dag, och delar av Sverige höll bokstavligt talat på att brinna upp. Det var en malande stress som satt i kroppen, och det fanns kanske inga enkla botemedel – men om blåsvart bara kunde visa lite form i omstarten av allsvenskan skulle det onekligen kännas som balsam för själen.

 

Allsvenskan – höstsäsongen 

Tis 3 jul: Sirius-Sundsvall 1-3 (1-1), Studenternas

1-0 (27) Shkodran Maholli, 1-1 (32) Romain Gall (straff), 1-2 (57) Linus Hallenius, 1-3 (77) Maic Sema. Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 2602.

Det var en dag av glädje för de flesta fotbollsintresserade i landet, när Sverige tog sig vidare till kvartsfinal i VM. Och samtidigt var det en dag för sorg och ilska i Uppsala, på Studenternas. Man kunde i alla fall känna sig smått unik som en av få sorgsna fotbollsälskare i sommarsverige.

Vi ställdes mot ett piggt Sundsvall i omstarten, vars spanska satsning hade givit fina resultat så här långt. Inramningen var deppig, då blott 2600 åskådare hade tagit sig till Studan efter Sveriges triumf mot Schweiz – bottenstrid i Allsvenskan var uppenbarligen inte tillräckligt sexigt för Uppsalapubliken. Och spelet var deppigt då blåsvart inte fick till något som helst ordnat spel i inledningen; Sundsvall trillade boll runt passiva Siriusspelare, och det enda vi kunde hoppas på var de fasta situationerna. Och just en sådan gav faktiskt resultat – en lång frispark slogs in i straffområdet, och bollen hamnade lite slumpartat hos Maholli, som placerade in bollen i burgaveln och därigenom satte sitt sista mål för blåsvart innan den stundande Danmarksförsäljningen. Men hoppet varade bara i fem minuter, för sedan åkte Sirius på en förhatlig handsstraff: Moses gick upp i en helt vanlig nickduell i straffområdet, råkade få bollen på armen, och så blåste domare Nyberg i sin töntiga pipa. Förbannad blev man, och inte blev man mindre arg när den lilla råttan Romain Gall firade målet genom att hyscha kortsidan.

Det var trots allt en svag förstahalvlek av Sirius; den andra blev lite bättre, men det var Giffarna som gjorde målen. Moses fick en fin chans, och sedan sköt Ogge ett skott som täcktes av en bortaspelare, och detta resulterade i en kontring, där råttan Gall tog sig förbi Siriusförsvaret och spelade in till Hallenius, som enkelt kunde skarva in ledningsmålet. Matchen var fortsatt jämn, Vecchia hade en chans men fick inte iväg skottet, och istället kom 1-3 då spanske Batanero sköt en frispark klockrent i stolpen, och Maic Sema la enkelt in returen. Sirius kämpade på matchen ut, men förlorade igen – för att vi helt enkelt inte räckte till, precis som i så många tidigare matcher.

Och efter matchen kokade det över. Jag dröjde mig kvar på Sektion N, och satte mig ner och sörjde både Dissteffe och vårt usla fotbollslag. Då kom en uppenbarligen mentalt störd arenavärd som inte borde ha släppts ut från sin madrasserade cell, började skälla ut mig och capon Joint och kalla oss för svin och grisar för att det låg kvarlämnade tomflaskor och pappmuggar kvar på läktaren. Jag är en lugn och fridsam människa, och blir sällan arg, men detta var den första och hittills enda gången jag faktiskt varit nära att använda mitt mycket ringa våldskapital.

 

Lör 7 jul: Sirius-Malmö 0-4 (0-1), Studenternas

0-1 (15) Markus Rosenberg, 0-2 (47) Rosenberg, 0-3 (49) Arnor Traustason, 0-4 (84) Søren Rieks. Domare: Stefan Johannesson, Täby. Publik: 1823.

Ännu hade vi inte slagit i botten, men det gjorde vi i den här på alla sätt miserabla matchen denna torra och heta julilördag. Visst, vi mötte svenska mästarna, men ett stabbigt MFF hade verkligen inte rosat marknaden i serien så här långt. Men vi blev utklassade inför en fullständigt patetiskt liten publik, och det blev allt tydligare att vi inte tyckte om det här laget längre – och laget verkade heller inte tycka om oss.

Ett Malmö, där den hårde tysken Uwe Rösler gjorde tränardebut efter att MP fått foten, gjorde lite vad man ville med ett otroligt håglöst blåsvart. Markus Rosenberg piskade in 0-1 efter en snett-inåt-bakåt-passning, men det hade med enkelhet kunnat stå 0-4 i paus: Carlos Strandberg brände flera chanser, och sköt även en boll i ribbans undersida. Men 0-4 blev det till slut ändå, för den andra halvleken var inte det minsta bättre – tvärtom. Och det var sorgliga mål vi bjöd på: OP slog en usel bakåtpassning till Rosenberg, som satte 0-2 direkt efter paus. Men det var händelserna kring trean det snackades om efter matchen: Albornoz missade en brytning, och spankulerade därefter mycket lugnt och makligt hemåt medan MFF trillade bollen vidare ända in i mål. ”Ta ett jävla hemjobb någon gång”, skrek en ilsken Johann Bernövall mot Albornoz, som svarade med en enkelfuck mot klacken. Och så lågt hade vi alltså sjunkit nu; en publik som inte kom till matcherna, ett lag som inte spelade fotboll, och en hopplöst trasig relation mellan de båda.

Dansken Rieks gjorde ett fjärde, mycket välförtjänt mål från Malmö, innan vi äntligen fick lämna Studan och istället bänka oss framför VM-kvartsfinalen mot England, för att beskåda ännu en torsk. Den gjorde dock inte i närheten lika ont som att beskåda det totala blåsvarta förfallet. Vi kunde kanske fåfängt hoppas på att RÅP’s intåg skulle förändra någonting, och att Lukas stundande comeback i målet möjligen kunde stabilisera försvarsspelet. Men uppförsbacken var enorm, och det fanns nog inte många kvar i vare sig Uppsala eller resten av landet som trodde på en allsvensk blåsvart framtid. Kunde livet bli värre? Ja, visst kunde det, för ett brandskattat Dalkurd mosade BP med 3-0, så nu var blåsvart ohjälpligt sist i tabellen med våra sketna fem poäng. Det var fem pinnar upp till just BP på kvalplats, och sex till Trelleborg på säker mark.

 

Lör 14 jul: Brommapojkarna-Sirius 0-1 (0-0), Grimsta

0-1 (60) Jesper Arvidsson. Domare: Victor Wolf, Tranås. Publik: 869.

Så vad gör man som klack när precis allt suger? Jo, vi vänder oss till en annan dessvärre avliden Västraprofil – vår grundare Jens Sidén. För var det något vi hade lärt oss från Jens så var det att det ska fan vara roligt att stå i en klack, oavsett vad som händer på planen. Så nu skulle vi ta båten till Grimsta och bortamatchen mot Brommapojkarna – en femtimmars kryssning på S/S Ogbu, med stekande sol på däck som lindrades av en sval sjöbris, med Farbror som DJ och massvis alkohol i baren. Men ett stråk av sorg fanns också med på resan; att Dissteffe var borta blev så påtagligt i och med att han faktiskt var anmäld på resan – så hastigt hade det gått. Men i någon form fanns han med ändå då vi byggde ett litet altare med en bandspelare som spelade Diskonto-, Sportlov- och Usurpress-låtar under hela resan. Väl framme ankrade vi vid Berghamns brygga, och Högbergs buss tog oss de sista kilometrarna till Grimsta.

Trots fem timmars alkoholkonsumtion, begynnande solsting och nervositet kokande som kolsyra i artärerna levererade Västra från läktarplats – det var kanske inte den tajtaste sången, men intensiteten var total. Matchen såg å andra sidan väl ut ungefär som man kan vänta sig av en ångestmatch mellan två bottenlag i 30-gradig värme – det hände så gott som ingenting. Hela matchen innehöll egentligen bara ett enda moment värt att skriva om, och det var just segermålet en kvart in på andra: Moses ordnade en frispark just utanför straffområdet, och precis som Oskar Bernövall hade profeterat i Blåsvarta baksmällan så stegade Jeppe Arvidsson fram, och smekte med sin allra känsligaste vänsterfot in bollen i krysset. Och, som sagt, sedan hände det inte mycket mer. Så äntligen, äntligen fick vi jubla över en trepoängare igen, för det hade gått prick tre månader sedan det senast hände. Och extra kul var ju att vår motvillige målvakt Karim fick känna på segerns sötma i sin allra sista insats på planen – i nästa omgång skulle Lukas vara tillbaka i truppen, och sannolikt också i målet. Så den sista ramsan som ekade över Grimsta blev den klassiska ”Karim, Karim, Karim Fegrouch”, till vår marockanske hjälte.

Det hade inte varit mycket till fotbollsmatch om man skulle vara ärlig. Med nöd och näppe hade vi lyckats slå ett uselt BP, och mycket mer än så skulle krävas för att ha en chans på ett nytt kontrakt. Men det var just mycket mer än så – det var känslan av att vända sorg till glädje, att vända förtvivlan till hopp. Och det var kraften i det som skulle komma att vända på hela säsongen 2018 – nu hade det börjat. Sirius fortfarande sist, en pinne bakom Dalkurd, men nu hade vi kontakt: bara två poäng till BP på kvalplats, och fyra till Trelleborg på säker mark.

 

Sön 22 jul: Sirius-Göteborg 3-2 (1-2), Studenternas

0-1 (12) Emil Salomonsson (straff), 0-2 (37) Giorgi Kharaishvili, 1-2 (45+2) Philip Haglund, 2-2 (56) Jesper Arvidsson (straff), 3-2 (76) Arvidsson (straff). Domare: Mohammed Al-Hakim, Enköping. Publik: 4112.

När nu RÅP och Lukas gjorde intåg i laget fanns det hopp om att kunna rida vidare på segerkänslan. Och till slut blev det så, i en galen match som innehöll både mängder av mål och kontroversiella domslut, men till en början såg det absolut inte så ut. Sirius föll i samma fälla som i fjolårsmötet; man förde matchen men sårades illa av blåvita kontringar. Och så blåste Al-Hakim för den första av många straffar för dagen när georgiern Kharaishvili föll enkelt över CGs utsträckta ben, och Lukas nolla blev bara tolv minuter gammal. När samme georgier sedan, tio minuter innan vilan, löpte in i banan och placerade in 0-2 vid vänsterstolpen kändes det som att absolut inget hade förändrats av någon BP-seger eller solig båtkryssning. Vi var fortfarande ett uselt fotbollslag, RÅP eller inte.

Men se – idag låg det en mirakelvändning i korten. Det började med ett psykologiskt mål precis innan paus, då Arvidsson slog in en frispark i straffområdet, och Haglund fick en fot på bollen och stötte in reduceringen. I andra kom sedan Sirius ut piggare, särskilt Vecchia som bytte kant från höger till vänster, och Vecchia fixade också dagens kanske enda rättdömda straff då han löpte in och tacklades i ryggen tio minuter in i andra. Arvidsson sköt in kvitteringen, och nu stod matchen och vägde; det var chanser åt båda håll, men blåsvart kändes lite hetare. Al-Hakim hade dock inte blåst färdigt i pipan, och hittade ännu en straff – ärligt talat totalt feldömd då Haglund klev in framför Boo Wiklander och föll. Men skit i det, Arvidsson sköt in även denna straff, och vändningen var fullbordad. Nu gällde det bara att hålla ut den sista kvarten, men än var det inte slut på dramatiken. Den notoriskt fladdrige Lukas gjorde en vådlig utrusning med tio minuter kvar, och klippte Tobias Hysén med ett solklart rött kort som följd – och visst var det bisarrt att vad vi än gjorde den här säsongen så slutade det med att Karim stod i målet. Men, trots utvisningen och målvaktsbytet kunde Sirius hålla tätt och ta hem segern utan större problem, och om vinsten mot BP kunde varit frukten av tillfälligheter så var det här något annat: nu såg vi ut som ett lag med både kvalitet och vilja igen. Och den här säsongen, som vi hade givit upp så många gånger om, levde plötsligt igen. För nu hade vi kravlat oss över åtminstone ett streck: Sirius nu på kvalplats, en pinne före BP på nedflyttningsplats, och en efter Trelleborg på säker mark.

 

Lör 28 jul: Dalkurd-Sirius 1-3 (0-2), Gavlevallen

0-1 (28) Christer Gustafsson, 0-2 (31) Moses Ogbu, 1-2 (48) Mohamed Buya Turay, 1-3 (96) Ian Sirelius. Domare: Kaspar Sjöberg, Malmö. Publik: 1238.

Så var det dags för bataljen jag hade fruktat i över åtta månader, men kriget mot Dalkurd följde inte längre det förväntade manuset. Jag hade sett framför mig en kamp David och Goliat, men efter Dalkurds organisationskollaps var det nu snarare en strid mellan David och David; en sexpoängsmatch mellan två bottenlag. På grund av min strikta flyttlagsbojkott åket jag förstås inte till Gavlevallen, men även Västra Sidan uppmanade till bojkott – av kioskerna. Denna korvbojkott gav en del rubriker i tidningarna, och det påpekades att den snarast skulle drabba småklubben Strömsbro som skötte kioskerna på Gavlevallen – men all uppmärksamhet är ju bra uppmärksamhet, och någonstans behövde vi markera.

När matchen startade syntes det vilket lag som ändå hade hittat lite form och medrull. Dalkurd hade boll, men sällan annat än ofarliga sidledspassningar. Sirius hade däremot hittat en ny innermittsbesättning, med RÅP och CG som defensiva, och Haglund som offensiv, vilket gav en helt annan balans till laget. Och Sirius kom både runt och igenom Dalkurdförsvaret, som på 0-1-målet: CG fångade upp en andraboll, väggade med Haglund, hittade en lucka och la in bollen i mål. Och tvåan lät inte vänta på sig, när Ogbu högg på en hörna och sparkade in nästa mål. Men vi hade ju fortfarande en knepig målvaktssituation, och det blev tydligt direkt efter paus när en långboll slogs mot Buya Turay; Karim gjorde en totalt feltajmad utrusning, och Buya Turay rullade bollen mellan benen på OP och in i ett tomt mål. Nu lade sig blåsvart på försvar, vilket kunde verka som en vansklig taktik med tanke på att vi hade en kroniskt läckande backlinje med en målvaktskarusell bakom sig. Men det fungerade förvånansvärt bra; visst kom Buya Turay igenom någon gång, men det räddade Tim Björkström upp, och så småningom började Sirius komma upp i banan igen. En chans till fick Dalkurd att utjämna, då Andrew Stadler fick skottläge, men sköt utanför. Och långt in på stoppitsch tajm dödade till slut Ian matchen med ett avslut från nära håll, efter att Sirius rullat upp ett Dalkurd som inte längre tänkte på något försvarsspel. Och så hade vi tagit hem sexpoängsmatchernas sexpoängsmatch, som ju inte bara gällde frågan om nedflyttning, utan i förlängningen hela fotbollstronen i Uppsala. Slutfajten var kanske inte avgjord ännu, men nu Dalkurd hängde mot repen. Sirius däremot, klättrade vidare i tabellen med blicken stadigt uppåt.

 

Fre 10 aug: Göteborg-Sirius 2-3 (0-0), Gamla Ullevi

1-0 (47) Patrik Karlsson Lagemyr, 2-0 (57) Sebastian Ohlsson, 2-1 (65) Moses Ogbu, 2-2 (80) Philip Haglund, 2-3 (87) Sam Lundholm. Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 9357.

Blixten slår inte ner två gånger på samma ställe… eller, det gör den ju visst, ganska ofta till och med. Och på samma sätt har skeenden i fotbollsmatcher en tendens att upprepa sig, så kanske var det inte så osannolikt att Sirius återigen lyckades vända ett tvåmålsunderläge mot Blåvitt till en seger, mindre än tre veckor efter den första gången. Det var en märklig match så tillvida att ingenting hände i den första halvleken, sedan hände allt i den andra. Det var dock ett, jämfört med de senaste matcherna, tillbakadraget Sirius som kom till spel; de för dagen gulklädda blåsvarta parkerade långt ned i banan, och fick inte till något passningsspel alls. Och i början av andra sprack dessutom defensiven – ett par minuter efter vilan klackade Sebastian Ohlsson fram den blivande blåsvarte ”Paka”, som sköt in 1-0 mellan benen på Lukas. Tio minuter senare kom det märkliga 2-0-målet: En tydligt offsidestående Sebastian Ohlsson tog emot en boll i straffområdet, flaggan kom upp, och Ohlsson sköt uppgivet in bollen i mål bakom en passiv Lukas – men då blåste domare Glenn för mål! Och detta var tyvärr helt korrekt, eftersom bollen hade kommit till Ohlsson genom en brytning från Philip Haglund, så nu var Sirius i rejäl uppförsbacke.

Men efter 60 minuter i skyttegravarna klev Sirius upp för attack, och det gav omedelbart resultat: En hörna förlängdes mot bortre stolpen, och där sträckte Moses fram tån och sköt upp reduceringen i nättaket. Och Sirius fick råg i ryggen och började vinna dueller och hota framåt, men det var de fasta situationerna som gjorde det: Jeppe Arvidsson slog en frispark i djupet, och Haglund hoppade högst och skallade in kvitteringen. Och spelarna tänkte, hemmapubliken tänkte, den blåsvarta klacken tänkte, alla tänkte på den förra vändningen – kunde samma sak hända igen? Ja, det kunde det: Ännu en frispark slogs in, och andrabollen hamnade framför Sam, som saftade i och satte vinstmålet lågt invid stolpen. Nästan hela Gamla Ullevi buade och busvisslade, och ett stukat Blåvitt var inte i närheten av att samla nytt mod, så Sirius kunde enkelt spela av de sista minuterna till en fjärde rak seger. Och scenförändringen över sommaren var total: från avgrundsdjup kris till total succé. Och nu kändes nedflyttningshotet plötsligt oskadliggjort, desarmerat och bortglömt. Sirius uppe på tolfteplats i tabellen, med fyra poäng ned till BP på kvalplats, och fem till Trelleborg under strecken.

 

Fre 17 aug: Sirius-Dalkurd 2-3 (0-1), Studenternas

0-1 (27) Eero Markkanen, 0-2 (47) Ahmed Awad, 0-3 (50) Robin Tranberg, 1-3 (81) Philip Haglund, 2-3 (85) Charbel Georges. Domare: Mohammed Al-Hakim, Enköping. Publik: 4626.

Retur mot Dalkurd, och nu hade vi chansen att ytterligare distansera oss från strecken, att cementera Borlängelaget under samma streck. Och inte minst hade vi chans att sätta de tidigare så kaxiga Dalkurdsupportrarna på plats när de nu skulle spela säsongens enda match på sin framtida hemmaplan. Jo, det var bra för att vara sant. Och jo, självklart förlorade vi.

Första halvlek blev jämn, och kanske inte så kontrollerad som vi blåsvarta hade hoppats. Chanser skapades åt båda håll; för Sirius del var det främst Sam som var het på sin högerkant. Men målet gjordes dock tyvärr av Dalkurd: Ahmed Awad trollade bort Myggan och spelade in bollen till gästernas nyförvärv Eero Markkanen, som stötte in 0-1 bakom Lukas. Två katastrofala sekvenser i inledningen av andra förstörde sedan hela dagen: Först slog Eis en hemsk passning i gapet på Awad, som sedan iskallt kunde lobba in bollen över en Lukas på mellanhand. Och bara tre minuter senare sköt Tranberg en häxpipa som på något vis gick rätt igenom händerna på Lukas.

Det var ett Sirius som var tillbaka i gamla synder, med ett obegripligt slarvigt försvarsspel. Men nu, i tremålsunderläge, vaknade äntligen blåsvart och började rada upp chanser som smultron på ett grässtrå. Och målen kom, men tyvärr kom de försent. Med tio minuter kvar slog Mo ett alldeles underbart inlägg, prick på Haglunds huvud, och så var det reducerat. Och fyra minuter senare vann Ian en boll nere vid kortlinjen och spelade in bollen till planens hetaste blåsvarte spelare, Charbel Georges, som sköt in ett stenhårt, lågt skott i Dalkurdmålet. Det luktade ny mirakelvändning – men nej, den här gången hade vi vaknat för sent. Återigen hade blåsvart slarvat bort en match, och det var trist hur Lukas hade så svårt för att övertyga i Siriuskassen – rapporterna från Norge hade talat om idel stabila insatser, men tillbaka i blåsvart var det direkt darrigt och skakigt igen. Och nu hade det kostat oss chansen att haka av våra nyinflyttade fiender för gott.

 

Tis 21 aug: Strömsberg-Sirius 0-4 (0-3), Heden (SvC, kvalomgång)

0-1 (21) Moses Ogbu, 0-2 (39) Ian Sirelius, 0-3 (44) Charbel Georges, 0-4 (84) Henry Offia. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 550.

Som ett plåster på såren efter den svinsura Dalkurdförlusten så hade vi fått en absolut drömlottning i cupen: det stundade ett Upplandsderby mot det lilla bruksgänget Strömsberg på den underbara idrottsplatsen Heden. Och Högbergs – Sveriges bästa bussbolag – bjöd på en fin present i form av gratisbussar upp till Tierpsbygden. Det var en cupdröm som blev till ett litet andningshål under en säsong som annars handlade så mycket om kamp, ångest och sorg – att få besöka en liten fotbollsidyll, med dansbana, gistna träläktare och murkna byggnader; och att dessutom vinna en fotbollsmatch både enkelt och odramatiskt.

Det tog lite tid innan Sirius hade bekantat sig med groparna och tuvorna på Hedens gräsmatta, men när man väl gjort det kom målen. Björnström slog ett inlägg som styrdes vidare till Moses, som la in ledningsmålet från nära håll. Tvåan kom när Myggan slog en smörpassning i djupled till Ian, som placerade in bollen vid stolpen. Och även trean kom innan paus, efter att Sirius hållit hemmalagets straffområde under belägring fick Charbel skottläge, och sedan satte han sin egen retur i mål. Strömsberg frestade Lukas ett par gånger i andra – men det skiljde trots allt tre divisioner mellan lagen, och Sirius var förstås ändå närmare att göra fler mål. Till slut kom det, och det var en het debutant som fick näta: ett snyggt mål där Offia drog sin försvarare och prickade skottet i krysset. Det var en dag på jobbet helt enkelt – men en väldigt härlig dag.

 

Sön 26 aug: Malmö-Sirius 5-0 (0-0), Stadion

1-0 (62) Markus Rosenberg (straff), 2-0 (66) Romain Gall, 3-0 (72) Gall, 4-0 (76) Anders Christiansen, 5-0 (88) Marcus Antonsson. Domare: Martin Strömbergsson, Gävle. Publik: 11 237.

Till Malmö åkte jag inte den här gången, och kände inte för det heller. För efter Sarfoaffären skulle ju Sirius knappast vinna några popularitetstävlingar nere i södra Skåne. Det var lite fjompigt kanske, men för mig kändes det jobbigt. Under alla mina 20 år som Siriussupporter hade jag överallt nästan bara mött positiva reaktioner; motståndarsupportrar hade respekterat oss och välkomnat oss till Allsvenskan. Men nu var vi plötsligt intensivt hatade av landets mäktigaste fotbollsförening. Och jag orkade inte mötas av skånska glåpord riktade mot min blåsvarta halsduk, eller att få se hela Stadion glädjeexplodera över att få ge igen på pedofilförsäljningen med ett drömmål på Lukas. Så jag stannade hemma.

Och det var nog klokt, för hemmapubliken fick ge igen femfalt på ett, till slut, virrigt och uppgivet blåsvart. Till en början försvarade sig dock ett defensivt Sirius väl, och när väl någon ljusblå kom igenom, i form av den från Sundsvall inköpte råttan Gall, räddade Lukas skickligt. Den andra halvleken fortsatte på samma sätt, och från och till var Sirius uppe i banan och störde Malmö, men en tillfilmad straff blev sedan till den lilla spricka som fick det blåsvarta spelet att krackelera. Eric Larsson kastade sig över Arvidssons utsträckta ben, straff blev det, som Rosenberg sköt in utan pardon. Och det blev starten på en hemsk kvart: Råttan Gall sköt in 2-0 från distans, innan han trollade bort RÅP och stänkte upp 3-0 i krysset, och sedan hoppade stjärnan Christiansen in och tog 15 sekunder på sig att nicka in en hörna från nära håll till 4-0. Blödningen stoppades sedan i tolv minuter innan Antonsson tog emot en långboll och lobbade den över en Lukas på mellanhand, och årets största torsk var därmed ett faktum.

 

Sön 2 sep: Sundsvall-Sirius 4-0 (0-0), Idrottsparken

1-0 (60) Maic Sema, 2-0 (63) Linus Hallenius, 3-0 (76) Carlos Gracia, 4-0 (91) Hallenius. Domare: Johan Hamlin, Enköping. Publik: 5328.

Hade RÅP bara varit kortisoninjektionen som skänkt en terminal patient en sista gnista av liv innan döendet? Ja, så såg det i alla fall ut, för nu spelade vi lika illa som under den hemska våren igen – tolv insläppta mål mot Dalkurd, MFF och Giffarna var inga starka papper att ha med sig i bottenstriden. Sirius gick in med missionen att förstöra Giffarnas spanska spel, och lyckades bra med det under matchens första 2/3-delar. En ettrig press förstörde hemmalagets passningstrianglar, och det var väl bra så, även om blåsvart inte skapade mycket – ett skott strax utanför stolpen från Myggan efter en rörig situation i slutet av första var väl allt. Men vi höll i alla fall Giffarna i strama tyglar, fram till den 60:e minuten det vill säga, då en kollektiv handelsförlamning plötsligt trädde in: Hallenius stormade fram och sköt, och därefter misslyckades de blåsvarta att rensa bort hela tre returer, vilket ledde till att Maic Sema kunde bomba in ledningsmålet. Och precis som i Malmö havererade Sirius sedan totalt: Sema slog en delikat genomskärare till Hallenius som satte tvåan, och trean kom på hörna. På sttoppitsch tajm satte sedan Hallenius sitt andra mål för dagen, återigen efter en kedja av usla försvarsingripanden från de vitklädda blåsvarta. Det var en sorglig uppvisning i håglöshet, och nu var vi åter inblandade i den bottenstrid vi trodde att vi sluppit ifrån. Sirius på trettondeplatsen, en pinne före BP på kvalplats, och med fyra poäng ner till Dalkurd under strecken.

 

Mån 17 sep: Sirius-Hammarby 1-1 (1-0), Studenternas

1-0 (16) Philip Haglund, 1-1 (79) Vladimir Rodic. Domare: Martin Strömbergsson, Gävle. Publik: 6377.

Säsongen hade spårat ur igen. Tolv insläppta mål på de senaste tre matcherna var inte hållbart, och nu kom landslagsuppehållet lägligt för att få huvudena på rätt plats, och för att skruva ihop ett fungerande försvarsspel. Uppgiften i omstarten var svår – ett guldjagande Bajen på Studan – men det var också ett rejält fokuserat blåsvart som gick ut på Studan. Den första halvleken var jämn, men Sirius använde sin absolut farligaste kombination och fick utdelning på det: Arvidsson slog in en frispark i straffområdet, och Haglund hoppade högst och knoppade in 1-0 efter en kvart. I övrigt var Moses en gigant i första, och såg till att vi för ovanlighetens skull kunde prova på lite etablerat spel på fiendens planhalva, och ett farligt avslut strax utanför stolpen fick han också till.

I andra tog dock Bajen, inte så överraskande, över mer, och mer, och mer. Men Siriusspelarna försvarade sitt mål heroiskt, och täckte bort de flesta avslut som kom. Det gick dock inte att hålla emot hela halvleken, och till slut kom kvitteringen: en långboll, en snabb skarv, och Rodic hann steget före och slog in 1-1 bakom Lukas. Med vittring på en trepoängare ökade Bajenpressen, men Lukas stod pall och höll tätt. Att inte ens trippelchansen i slutminuterna resulterade i ett baklängesmål var tack vare både tur och skicklighet; Svendsen, sköt i ribbans underkant, returen täcktes bort av en blåsvart, och så klarade Lukas andrareturen från Paulsen. Delad poäng alltså, men det var rätt tydligt att det ena laget såg det som en förlust och det andra som en vinst – de blåsvarta på planen och läktarna firade pinnen ordentligt.

 

Lör 22 sep: Sirius-Östersund 0-1 (0-0), Studenternas

0-1 (96) Samuel Mensiro. Domare; Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 3840.

Veckan bjöd på två truppnyheter, en tråkig och en rolig. Den tråkiga var att den till Norge utlånade Ogge Kindlund chockartat meddelade att karriären var över vid blott 21 års ålder – en lång rad av upprepade hjärnskakningar hade omöjliggjort vidare fotbollsspel. Den roliga var att vår ex-kapten Niklas ”NBT” Busch-Thor plockade ner skorna från hyllan för en comeback i blåsvart. ”Saknaden efter fotbollen blev för stor, så Ebba sa åt mig att gå ner och testa”, lät partiledarmaken meddela. Siktet var framförallt inställt på 2019, formen var lite rostig, men NBT hoppades kunna bidra både på och vid sidan av planen redan i år.

Sedan var det dags att möta vår nemesis Östersund på Studan, men det var ett ÖFK som tappat sin magi sedan trollkarlen Potter flyttat tillbaka till öarna, och ersatts av landsmannen Ian Burchnall. Och under Burchnall såg ÖFK plötsligt ut som Benny Guldfot utan sina fotbollsskor, med fyra raka förluster bakom sig. Så nu hade vi en bra chans att släcka den där revanschlustan som brunnit i våra bröst sedan 2012, men istället fick matchen snöpligast möjliga slut. Fram tills den vidriga upplösningen var det en jämn och intensiv match, om än inte särskilt välspelad. Moses fick den första målchansen när han prickade ribban på en retur, men Östersund kvitterade i ribbträffar när Hosam Aiesh gjorde samma sak. I andra blev matchbilden mer tydlig: ÖFK tryckte på, men Sirius kontrade, och i målchanser räknat var det fortfarande helt jämnt. Matchen gick mot ett mållöst och oavgjort resultat, och det kändes ändå helt OK för de flesta blåsvarta på läktarna, men så kom den sjätte stoppitsch tajm-minuten, och så kom ett baklängesmål så typiskt för relationen mellan Sirius och ÖFK: Hosam Aiesh tog sig in i straffområdet och spelade in bollen, och framför mål hade Myggan just fallit platt i närkamp med Samuel Mensiro, som nu stod ren framför mål och enkelt kunde stöta in bollen. Frispark? Säkert nio gånger av tio, men detta var den tionde gången, och så fick vi ännu en gång räkna in en svinsur förlust mot de fuskande jämtarna. I tabellen var Sirius nere på kvalplats igen, en pinne bakom BP på säker mark, och med fyra poäng ner till Dalkurd under strecken.

 

Tis 25 sep: Örebro-Sirius 0-0, Eyravallen

Domare: Kaspar Sjöberg, Malmö. Publik: 3553.

En intetsägande och mållös match mot ett formsvagt ÖSK följde. Den första halvleken gick klart på poäng till Sirius, där en het Mo bidrog med mycket. En stekhet målchans skapades då Myggan spelade in bollen till Haglund, som ren framför hemmamålet fick till ett skapligt avslut, men målvakten Oscar Jansson stod tyvärr för en grym räddning. Det hade också underlättat om vi inte varit så tydligt motarbetade av domare Sjöberg som vi faktiskt var, men 15-1 i frisparkar under halvleken är precis lika orimligt som det låter. I paus gick tyvärr Mo ut med ömmande ljumskar – en dryg månad fick han vara skadefri i Siriuströjan – och blåsvart tappade det spelmässiga övertaget. Chanserna var dock fortsatt få åt båda håll, ÖSK hade ett skott i överkanten av ribban, men farligare än så blev det inte. Men försvarsspelet var fortsatt bra, Lukas fick hålla sin första nolla för säsongen, och blåsvart hasade sig återigen upp över kvalstrecket.

 

Lör 29 sep: Sirius-Norrköping 1-1 (0-1), Studenternas

0-1 (45+1) David Moberg Karlsson, 1-1 (49) Moses Ogbu. Domare: Andreas Ekberg, Lund. Publik: 3555.

Det fyra sommarsegrarna hade visserligen varit underbara, men kanske mer frukten av tillfällig inspiration än verklig stabilitet. Men nu verkade Sirius faktiskt ha hittat någon på riktigt: tre insläppta mål på fyra matcher mot starkt motstånd tydde på att vi äntligen hade lärt oss hur man försvarar sig i allsvenskan. Nu kom ett starkt, andraplacerat, Peking till Studan, men Sirius bad inte det minsta om ursäkt. Blåsvart tog tag i matchen, förde den, och stängde ner de flesta av gästernas kontringsförsök – och en comebackande Jarl var en gigant i försvaret. En boll var dessutom inne i Norrköpingsmålet när RÅP nickade in en boll efter hörna, men offsideflaggan var uppe, och RÅP blåstes på sitt första mål i Siriuströjan. En finfin halvlek till trots var det ändå underläge i paus, då Moberg Karlsson hade stött in bollen precis innan visslan, sedan blåsvart misslyckats att rensa undan ett inspel – men det tog inte långt in på andra innan Sirius replikerade, när Moses skarvade in kvitteringen på en förlängd hörna. När en småsliten CG gick av med 25 minuter kvar att spela tappade Sirius greppet om matchen, och Peking började jaga ett vinstmål, men blåsvart höll tätt. Läbbigast blev det på stoppitsch tajm när ingen mindre än den blivande blåsvarte kaptenen Castegren var nära att nicka in ett inlägg, men trängdes bort av Siriusförsvaret, och krysset stod sig därmed matchen ut. Sju raka matcher utan seger, men tack vare kryssen hade vi nu ändå tagit oss tillbaka på säker mark, en poäng före BP på kvalplats, och tre före Dalkurd under strecken.

 

Lör 6 okt: Sirius-Elfsborg 4-2 (2-2), Studenternas

0-1 (11) självmål, 0-2 (20) Chinedu Obasi (straff), 1-2 (34) Moses Ogbu, 2-2 (45+1) Christer Gustafsson, 3-2 (63) Mohammed Saeid, 4-2 (72) Ogbu. Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 3534.

Vi hade hittat nåt intressant i spelet, och nu skulle vi kapitalisera på det i form av poäng – för det var vår favoritmotståndare Elfsborg som kom till Studan. Men matchen blåstes igång, och 20 minuter och två klumpiga ageranden i straffområdet senare såg det ut som att vi hade slängt bort våra chanser: Tim Björkström var olycklig vid ett inspel och stötte in bollen i eget mål från nära håll, och CG stod för en tämligen klumpig kapning av Pär Frick, vilket gav Elfsborg en straff – och blåsvart var i tvåmålsunderläge efter mindre än en fjärdedel av matchen spelad.

Men känslan var att det ändå inte var kört. Vi hade öppnat matchen bra, de insläppta målen var oturliga, och spelarna visade med kroppsspråk och gester att man inte givit upp. Och innan paus hade blåsvart hämtat igen underläget: Myggan avlossade ett knepigt skott som Elfsborgs inbytte reservmålis tippade ut, och på returen kom Moses först och stötte in reduceringen. I halvlekens sista minut var det sedan kvitterat, och det var CG som tog revansch på sig själv när han sköt in bollen från distans i andravågen på en hörna. Efter lite inledande gul press i början av andra krånglade Sirius sig ur greppet, och tog också ledningen genom ett Mo-Mo-samarbete: Moses slog ett långt inspel mot bortre stolpen, och Mo Saeid behövde bara sätta till foten för att sätta 3-2. Ett ännu enklare avslut fick möjligtvis Moses när han avslutade sin succédag med att sätta Sirius fjärde mål: ett långt inlägg gick till Ian vid bortre stolpen, Elfsborg fick inte undan returen, och Moses satte bollen från sisådär 15 centimeter i öppet mål. Mot slutet byttes vår comeback-man NBT in till publikens jubel, och alla var riktigt härligt höstglada.

Senast vi hade vänt ett tvåmålsläge till seger var 2004 mot Syrianska inför 18(!) åskådare på Södertälje IP. Innan 2018 d.v.s., för nu hade det hänt tre gånger under säsongen. Visserligen mot två riktiga vrak till motståndare, men ändå. Det var spektakulärt – mycket må ha saknats i denna säsongs upplaga av Sirius, men inte lagmoral. Sirius kvar precis över strecken, men nu med en liten lucka nedåt: tre poäng till BP på kvalplats, och sex till Dalkurd under strecken.

 

Sön 21 okt: Trelleborg-Sirius 1-2 (1-1), Vångavallen

0-1 (27) Sam Lundholm, 1-1 (41) självmål, 1-2 (80) Philip Haglund. Domare: Mohammed Al-Hakim, Enköping. Publik: 1037.

Det var båtresornas år – men nu byttes Mälarens stilla vatten mot Östersjöns böljor, när ett stort gäng västringar valde att förvärma med en tysk kryssning i form av en färjetur till Rostock t.o.r.. Själv hade jag annan business att sköta i Skåne, men jag tog mig i alla fall till lyckoarenan Vångavallen – 2016 hade vi tagit en enormt skön och viktig seger för att gå upp till allsvenskan här, 2018 tog vi en lika enormt skön och viktig vinst för att hänga kvar.

Efter den numera traditionella uppvärmningen med exotiska pizzor på Istanbul tog vi oss upp till Vångavallen, och det var inte en stor fotbollsmatch vi fick se. Studsig plan, dåligt passningsspel och mycket långt spel. Och jämnt var det, men Sirius tog ledningen: ett precist inlägg från Ian rätt på Sam Lundholms fot, som Sam tog ned och sköt in i Trelleborgsmålet. Men strax innan vilan var det kvitterat; Trelleborg kom på högerkanten och slog ett inlägg, som elegant språngnickades in i Siriusmålet – synd nog var det Eis som stod för språngnicken, och självmål för andra matchen i rad alltså.

Underhållningsvärdet blev lite högre i andra, med chanser åt båda håll. Moses missade ett jätteläge vid ett inspel från Kalle, medan Deniz Hümmet oroade med flera farliga distansskott. Men det blev vår speciella matchvinnarduo Arvidsson-Haglund som avgjorde även denna dag, och den här gången var det varken på fast situation eller med en nick, utan ett förbannat snyggt spelmål: Razak slog en genomskärare till Arvidsson, som tvärstannade och slog in ett inspel till Haglund, som tog emot bollen felvänd, vände runt och sulfintade i samma rörelse, och placerade in ledningsmålet. En till matchvinnare stod i Siriusmålet; när det gällde Lukas visste man aldrig vad man fick, men nu stod han för en otrolig räddning i slutminuterna, och säkrade därmed segern för blåsvart.

 

Sön 28 okt: Sirius-Brommapojkarna 4-2 (1-1), Studenternas

0-1 (32) Philip Hellqvist, 1-1 (34) Philip Haglund, 2-1 (56) Haglund, 3-1 (57) Robert Åhman Persson, 4-1 (63) Haglund, 4-2 (79) Hellqvist. Domare: Kristoffer Karlsson, Höganäs. Publik: 4204.

Sirius tog 2018 sina poäng som man plockar kantareller – först hittar man ingenting, sen ingenting, och sen massor på en gång. Inför sexpoängsmatchen mot BP var vi inne i säsongens andra segersvit, och hade chansen att lägga så mycket distans mellan oss och kvalstrecket att kontraktet i princip kunde säkras. Själv skulle jag behöva avvika runt 60:e minuten för att hoppa på nattåget till Norrbotten, och hoppades – men utan att tro på – ett tidigt avgörande.

Inledningen av matchen skänkte dock inget hopp om vare sig ett tidigt eller sent avgörande, för istället var det BP som tog för sig. Efter halvtimmen tog man också rättvist ledningen med ett snyggt mål; ett inlägg som Philip Hellqvist lättade in på helvolley. Men baklängesmålet gav Sirius en chans att snacka ihop sig, och matchen vände på direkten. Kvitteringen kom omedelbart; Sirius etablerade tryck, bollen hamnade hos Sam Lundholm nära hörnflaggan, och inlägget satt rätt på Haglunds panna. Det kom sedan flera goda chanser att ta ledningen redan innan paus, men Moses sköt utanför, och BP-målvakten Petric gjorde en vass räddning på Mo’s avslut från nära håll.

Det fortsatte sedan i samma stil i början av andra, med mängder av chanser mot BP-målet, och en osande het Sam låg bakom nästan allt. 2-1 kom på ett volleymål som nog var ännu vackrare än BP’s: Sam stod förstås för förarbetet, Mo för inlägget, och Haglund för vänstervolleyn upp i krysset. Och bara minuten senare var det utökat, när Sam slog ett inlägg mot Moses som nickade, men det var RÅP som tillslut förpassade bollen över mållinjen med en tå. Jag var nu tvungen att börja lämna läktaren och gå mot stationen, men fick precis se en skymt av 4-1-målet, och visst stod Sam för assisten igen – ett inträde i straffområdet och en pass till en omarkerad Haglund som sköt in bollen. Nu kändes det bra i magen att kunna lämna matchen, avgjort var det kanske inte, men det såg lovande ut. Avslutningen på matchen blev dock ändå en aning obehaglig, för BP kom igen. Hellqvist satte sitt andra mål för dagen och reducerade till 4-2, och med tio minuter kvar kom också 4-3 när Finnbogason nickade in ett inlägg – men målet dömdes fullständigt felaktigt bort p.g.a. en i stort sett osynlig knuff. Och där gick luften som väl var ur BP, och vi tog hem vår tredje raka seger utan större dramatik i slutänden. Det enda sura med vinsten var att Dalkurd kunde hålla sig över nedflyttningsstrecket. Men blåsvart var nu i stort sett borta från alla streckstrider, vi var nu uppe på tolfteplatsen, med nio poäng och fem plusmål ner till Dalkurd på kvalplats.

 

Ons 31 okt: Häcken-Sirius 2-1 (1-1), Rambergsvallen

1-0 (21) Daleho Irandust, 1-1 (38) Sam Lundholm, 2-1 (56) Paulinho. Domare: Magnus Lindgren, Göteborg. Publik: 2044.

Så nu återstod det bara att defilera in i mål under de sista tre omgångarna – och vem i hela världen hade trott på en så både lycklig och odramatisk upplösning när vi stod på fem poäng efter tretton omgångar? Helt klart var det visserligen inte ännu, men om någon spänning skulle återuppstå skulle det krävas en komplett härdsmälta.

Det syntes att Sirius var ett lag i bra form, men det syntes också att vi var ett lag som inte längre behövde vara desperata. Det var smånätt och lite slött, och ett Häcken med Europakänning var klart hetare. Och så tog man ledningen när Arvidsson slarvade till det nere vid kortlinjen och gav bort bollen till Paulinho, som spelade in bollen till en helt ren Irandust, och avslutet blev enkelt. Sedan vaknade Sirius tillfälligt till liv och spelade upp sig, och den fortsatt stekhete Sam kvitterade snyggt när han tog ned en långboll, löpte in längst med straffområdeslinjen och curlade in bollen invid stolpen. Men i andra var Häckens glöd återigen större, ledningsmålet kom ganska snart på en omställning där Paulinho hittade en ren yta och stötte in bollen, och sedan kontrollerade hisingelaget händelserna ända till slutsignalen. Det var en slutsignal som förkunnade en förlust, men samtidigt i Norrköping blåstes en annan slutsignal som förkunnade att även BP hade förlorat – vilket betydde att kontraktet för 2019 nu var slutgiltigt säkrat. Det enda som nu återstod för att göra 2018 till en komplett triumf var att önska Dalkurd all olycka i nedflyttningsstriden.

 

Mån 5 nov: Sirius-Kalmar 1-1 (0-0), Studenternas

1-0 (51) Ian Sirelius, 1-1 (74) Hiago. Domare: Stefan Johannesson, Täby. Publik: 3286.

En betydelselös match mot Kalmar var väl inte så upphetsande, men det fanns andra anledningar kopplade till nostalgi och avsked att släpa sig till Studan. Detta var till att börja med den allra sista gången vi skulle få se fotboll spelas på Studans gräs – nästa säsong skulle det nämligen vara utbytt mot Studans plast. Många kände nog också sorg över att för sista gången få sitta ner på Studans klassiska huvudläktare, som ju också hade varit Västra Sidans hem under tio säsonger av vår existens. Och så var det avskeden: Åtminstone två spelare från division 1-tiden gjorde sina sista framträdanden på Studan: OP hade dragits med en sviktade form under året, och nu var det dags att lämna, och ikonen Moses ville söka sig till ekonomiskt mer lönsamma fotbollsmarknader – ”men jag kommer alltid att hålla på Sirius, var jag än spelar”, lät han meddela.

Matchen i sig var inte lika intressant. Ett Kalmar tränat av den blivande blåsvarte Henrik Rydström försökte spela med högt tempo och stort bollinnehav, men kvaliteten var för låg för att lyckas med detta, och felpassarna var många. Kalmar tilläts ändå dominera till en början, men Sirius började så småningom utnyttja gästernas tillkortakommanden, och äta sig in i matchen. Ledningsmålet kom i början av andra: Razak gjorde förarbetet, men det var den gamle hjälten Ian som fick äran att sätta sista målet på ”gamla” Studan, när han sköt en strumprullare i steget som satt intill stolpen. En grov felpass från NBT gav dock brassen Hiago läge att sätta kvitteringen, och sedan spelades resten av matchen klart utan någon dramatik eller några egentliga chanser. Istället väntade vi in slutsignalen och dagens verkliga huvudnummer: avtackningen av OP och Moses. Och visst var det vackert att den sista skymt vi fick se av vår nigerianske stjärna var insvept i den Mosesflagga som vi hade släpat land och rike runt i så många säsonger.

 

Sön 11 nov: Djurgården-Sirius 1-0 (0-0), Stockholmsarenan

1-0 (13) Kevin Walker. Domare: Adam Ladebäck, Visby. Publik: 11 105.

Den sista matchen för säsongen kom inte att handla om Sirius, för dramatiken i vår säsong var redan överspelad. Och den skulle heller inte handla om Djurgården, som bara hade oviktiga mittenplaceringar att spela om. Nej, den handlade enbart om Andreas Isaksson; den gamle landslagsmålvakten, som skulle göra sin sista match. Så målbilden var klar: att göra åtminstone ett mål, och därmed förstöra avslutningsfesten. Men drömmen om att avsluta säsongen som partypoopers sprack, för blåsvart var trubbiga den här dagen. Ett tidigt baklängesmål trillade dessutom in, sedan Moses spelat bollen i gapet på Kevin Walker, som hamrade in 1-0 med ett skott från straffområdeslinjen. I första var vi svaga, men i andra spelade vi upp oss – dock utan att lyckas skapa några direkta chanser. Närmast att få hål på nollan var Razak med ett tungt distansskott, men det fick bara effekten att Isaksson fick ett sista tillfälle att glänsa litegrann. Till slut blev Isaksson ceremoniellt utbytt två minuter in på stoppitsch tajm (mot den blivande blåsvarte Tommi Vaiho), och när domaren tillät honom att paradera runt på plastmattan och ta emot applåderna blev det lite för mycket för en del Siriussupportrar – det pågick ju fortfarande en fotbollsmatch där vi hade en kvittering att jaga. Nåja, det var väl inte hela världen, utan förlusten kändes ovanligt lättsmält, inte minst eftersom de andra resultat blev som vi hade hoppats: Dalkurd vann visserligen sin sista match, men det gjorde även BP, och därmed var Borlängelaget ute ur allsvenskan. Och skräcksäsongen 2018 hade till sist blivit en drömsäsong: Rätt lag hängde kvar, och rätt lag åkte ur.

 

AIK	30	19	10	1	50-16	67
Norrköping	30	16	9	3	51-27	65
Malmö	30	17	7	6	57-29	58
Hammarby	30	17	7	6	56-35	58
Häcken	30	16	5	9	58-27	53
Östersund	30	15	4	11	51-39	49
Djurgården	30	13	9	8	40-31	48
Sundsvall	30	12	8	10	47-35	34
Örebro	30	9	8	13	34-40	35
Kalmar	30	9	7	14	27-35	34
Göteborg	30	9	4	17	38-53	31
Elfsborg	30	7	9	14	29-41	30
Sirius	30	8	6	16	37-61	30
Brommapojkarna	30	8	2	20	25-64	25
Dalkurd	30	6	6	18	30-57	24
Trelleborg	30	3	6	21	24-64	15

 

Skytteligan

2018 var säsongen då Philip Haglund hastigt och lustigt blev konverterad till anfallare, och skyttekung. Även trotjänaren Moses levererade, även om han inte längre var utpräglad anfallare. Höstens man var annars – förutom RÅP – den pånyttfödde Sam, som låg bakom det mesta i anfallsväg under seriens slutskede.

Haglund 10, Moses 7, Sam 4, Arvidsson 4, CG 3, Ian 3, Vecchia 1, OP 1, Shkodran 1, Charbel 1, Mo Saeid 1, RÅP 1

 

Summering

2018 var kanske den sista dramatiska fotbollssäsongen (antijinx-disclaimer: det kan naturligtvis komma andra dramatiska säsonger i framtiden). Men den innehöll också så mycket dramatik att det kunde räcka och bli över för minst tio år framåt. Det utspelade sig på planen, på läktarna, på båtar och på bussar, i styrelserum, i de kommunala korridorerna, på skumma hemmafester, och i rättssalarna. ”Om jag så är tränare i resten av mitt liv kommer det aldrig att hända så mycket konstiga saker som det gjort i år”, summerade Tolle Lagerlöf saken.

Det var såklart de extremt höga insatserna som gjorde 2018 så otäck. Här avgjordes vårt öde: Skulle vi få se blåsvart spela allsvensk fotboll på den nya fina fotbollsarenan? Eller skulle vi återgå till en tillvaro som andra- eller tredjedivisionslag, spelande inför de närmast sörjande, medan Dalkurd firande triumfer på nya Studan? Ja, alltför länge såg det ju ut som att det första scenariot var det troligare. Inte för att Dalkurd såg ut som ett lag som tänkte fira några triumfer överhuvudtaget, men Sirius var samtidigt så hopplöst dåliga att det var omöjligt att se något ljus i tunneln. Och det var ju heller ingen idé att bara hoppas på en vändning i formen, för vi hade verkligen varit svaga under en lång tid – när vi i början av juli låg tvärsist i tabellen kunde man gå tillbaka till sensommaren 2017, och konstatera att vi hade spelat in totalt 14 poäng på de 26 senaste tävlingsmatcherna. Det var mycket mer än en formdipp, det var ett kvitto på att vi var mycket långt ifrån ett allsvenskt lag.

Men så visade det sig att det faktiskt inte var så många pusselbitar som behövde komma på plats för att maskinen skulle börja fungera igen. Vi behövde en målvakt – inte ens en särskilt bra målvakt, men Lukas kom hem och gjorde jobbet. Vi behövde ett defensivt ankare på mittfältet, och ett bättre sådant än RÅP gick ju inte att hoppas på. Vi behövde en nickstark och stabil mittback, vilket vi fick i en comebackande Jarl. Och vi behövde en kreatör som kunde låsa upp motståndarförsvaren, och det fick vi i Sam som plötsligt hittade en superform. Med dessa bitar på plats förvandlades Sirius som genom ett trollslag från ett uselt sopgäng till något som liknade ett skapligt mittenlag, och det var ändå märkligt hur en så dramatisk säsong kunde få ett så odramatiskt slut, där kontraktet i princip var klart fyra omgångar från slutet.

Spänningen stod istället Dalkurd för, ty även de gjorde en skaplig uppryckning efter att telekommiljardärerna hade lämnat. I slutänden saknades det bara två poäng för chansen att kvala sig kvar, men marginalerna var som tur var inte på de inflyttades sida. Så nu fick vi vinka farväl till vår nya ärkefiende för den här gången, och Dalkurd skulle få försöka landa i Superettan, utan finansiärer, utan hemmaplan och utan publik – hotet var kanske inte avvärjt för gott, men nog var Dalkurd ordentligt avväpnade.

Och för Sirius del väntade en tredje raka säsong i allsvenskan där det gällde att försöka hålla näsan ovanför vattenytan, där vi fick fortsätta spela på en byggarbetsplats, med en ålderstigen trupp och inga stålar på kontot. Men vi hade i alla fall fortfarande Kim-Tolle kvar på kontrakt över 2019; våra fadersfigurer att hålla i handen och vår trygghet i den fortfarande främmande tillvaro som var Allsvenskan – det var en mjuk huvudkudde att sova på om nätterna.

 

Profilen

Hej Ove Sjöblom, hur var det att vara ordförande för Sirius säsongen 2018?

Det var ju till att börja med ganska extrema år för mig – jag hade två heltidsjobb, som advokat och som ideellt arbetande ordförande för Sirius. Vi hade en liten organisation, jag var med i princip överallt och var operativ på ett sätt en ordförande kanske inte brukar vara. Och sen blev ju 2018 väldigt turbulent efter ett fint 2017. Det var minst sagt många utmaningar, absolut inte så roliga alla gånger, men man inspireras ändå på något vis. Så det var en intressant/jobbig säsong på samma gång.

Hur hamnade du på posten från början?

Från början satt jag som ledamot i moderklubbens styrelse, efter att jag lärt känna Lasse Svensson under 00-talet. 2012 hoppade den dåvarande ordföranden Bosse Lundkvist av på våren, och ordförandeposten var vakant under halva säsongen. Det var tydligen svårt att hitta en tillförordnad, men Lasse och Lars-Erik Kinge, som satt i valberedningen, sa att ”vi frågar Sjöblom så får vi se vad han säger”. Jag funderade ett tag, jag var precis nyskild och det hände saker i livet, men jag kände att det var ett uppdrag som lockade. Och Kinge sa att ”det är inget särskilt betungande uppdrag, några styrelsemöten om året bara” – vilket senare visade sig inte helt stämma överens med verkligheten…

Och vad var det för klubb du blev ordförande i?

Det var en liten förening och organisation med skral ekonomi. Jag hade kanske inte sett framför mig att jag skulle sitta i nio år, men jag hade i alla fall en vision. Jag har alltid älskat idrott och tävlade i löpning som ung, men orkade inte fortsätta på grund av min typ 1-diabetes, som jag fick i 19-årsåldern. Så det blev tidigt att jag tog andra typer av uppdrag inom idrotten. Jag ville åstadkomma något bra och insåg fort att vi hade ett fantastiskt tränarteam, men vi behövde förstärka på olika fronter. Vi behövde förstärka ekonomin, och då behövs först en infrastruktur. Det avgörande steget blev när vi gick upp i Superettan och fick delta i SEF (Svensk Elitfotboll). Det var där vi kunde utvecklas, delta i utbildningar och lära oss att bygga en elitklubb. Men ekonomin tog lång tid att stabilisera, det fanns fortfarande gamla skulder som dök upp, och Kronofogden som hörde av sig. Jag och Ola diskuterade och landade i att vi behövde ta oss upp en nivå till, för att få en positiv spiral när det gällde arena, publik och sponsorer.

Tillbaka till 2018 och allt som hände då – vad var jobbigt, och vad var du nöjd med?

Det jobbigaste var nog det som hände kring Josh. Han var ju en härlig person som man tyckte om, och en riktigt profil. Det som hände slog ner som en bomb under första hemmamatchen. Det blev en akut fråga att lösa, vi kallade till en presskonferens som blev välbesökt kan man säga, men all nationell sportmedia på plats. Vi hade ju inte så många alternativ, på grund av allvaret i det som hade inträffat, och med hänsyn till föreningens värdegrunder, men det var en jättejobbig tid med tanke på Josh och också med den situation som uppstod i laget.

Tänker jag på vad som blev bra var det framförallt RÅP. Vi låg ju väldigt illa till på sommaren, och vi hade dåligt med pengar, så vad kunde vi göra? Kim och Tolle hade haft kontakt med RÅP under en lång tid, och i olika omgångar, och under sommaren lyckades vi hitta en lösning för att få hem honom, och ge honom en rimlig ersättning i alla fall. Mentalt var det viktigt för hela klubben och organisationen, och vi lyfte på alla plan efter det.

Du hoppade till slut av för att bli ordförande i SEF, men det slutade inte riktigt som det var tänkt…

Jag blev tillfrågad ett år innan det var dags, men fick höra att det förutsatte att jag skulle lämna posten i Sirius. Jag svarade att jag fick återkomma, jag kände lojalitet men även vilja att fortsätta i Sirius, eftersom jag kände att vi var på en bra väg. Men till slut tackade jag ändå ja på hösten 2020. Men det visade sig att Malmö inte var glada, de hade väl ett horn i sidan till oss efter tvisten om Sarfo, och de fick med sig några andra klubbar. På årsmötet blev det oavgjort, och jag förlorade på lotten. Jag var riktigt besviken så klart, när jag hade hoppat av uppdraget i Sirius för det, men när jag landat efter ett halvår så kändes det ändå rätt skönt med lite mer ledig tid.

Hur var känslorna när du lämnade över till Ulrika?

Då och där hade jag bestämt mig och såg fram emot SEF-uppdraget, och överlämnandet till Ulrika kändes bara bra. Och hon har också gjort ett fantastiskt jobb, utvecklingen har ju bara fortsätt. Jag kunde ju se att läget började ljusna och att vi rullade framåt, men kunde kanske inte ana den enorma utvecklingen som väntade.

Det har varit en fantastisk resa för Sirius sedan du klev in 2012, men många olika personer har varit inblandade. Vilka skulle du säga har varit viktigast för klubbens utveckling?

Bland de personer som var med kring mig så tänker jag bland annat på Christer Abrahamsson. Han var en riktig doer, och ett exempel är när jag och styrelsen diskuterade mina tankar kring bolagisering med honom. Vi hade haft frågan uppe tidigare i styrelsen, kring 2016-17, men då fanns det varken kraft eller ekonomi att göra verklighet av det. Men Christer tog tag i det och snart hade han sjösatt vårt marknadsbolag, som blev en viktig del i vår ekonomiska utveckling. Och sedan är det på den sportsliga sidan Kim, Tolle och Ola Andersson som varit supertunga, vi hade ett fantastiskt samarbete. Det var ju också något jag minns från 2018, hur Kim hörde av sig en vecka efter den sista matchen och bad om ett möte. Jag förstod ju vad det rörde sig om, det var trist, men man måste kunna gå vidare. Och så vill jag nämna matrialar-Gert också. Att bara kunna sticka ner till träningen, kika på övningarna och fika med Gert var bland det bästa som fanns som ordförande.

Men det har ju visat sig att det har gått bra även när de här personerna har försvunnit. Och det är ju det man vill ha som organisation, att det går att byta ut pjäser utan att allt faller. Numera har vi en organisation som funkar och en ekonomi som är stabil. Peppar, peppar ska man kanske säga.

Och hur ser livet ut idag?

Jag jobbar vidare som advokat och har framförallt många uppdrag som konkursförvaltare, det är tyvärr otroligt mycket att göra med det som läget är nuförtiden. Och så har jag några lite mindre styrelseuppdrag, jag är ordförande för stavhoppsgalan Mondo Classic på uppdrag av UIF Fridrott, vilket är jättekul – friidrott är ju min andra stora passion vid sidan om fotbollen, och så är jag ledamot i SvFF’s licensnämnd. Sen njuter jag av att gå till Studan och se hur fint allt har blivit. Kanske är det snart dags att gå ner på en träning igen, och fika med Gert som förr i tiden.