Bandysäsongen 2018/19

Martin Erlandsson Lampa

12 maj 2026 19:24

Säsongen 18/19 bjöd på öl med Esa på Hampan, en fantastisk resa till Sjöaremossen och snöbollskrieg med kränkta Bajare. Länge såg den även ut att bjuda på ett slutspel, men till sist fick vi som vanligt nöja oss med okval.

Läget i laget

2010-talet var ett decennium av ständiga ombyggnader och nystarter för Sirius bandy: av föreningen, av organisationen, och av truppen. Det började 2011 när Magnus Berglunds långsiktiga bygge kraschade (eller om det i själva verket var en del i den listiga 2027-planen), och det fortsatte 2015 när Demon-Thony floppade och ordföranden Claes-Håkan Sandberg körde ekonomin i botten. Och 2018 hade det alltså hänt igen: Ordförande Erik Weiman hade hamnat i ännu en ekonomisk kris och hoppat av, tränare Olle Gabrielsson hade gått in i väggen, och den tillfällige ersättaren Erik ”Sudden” Sundin visade inget intresse att fortsätta – och dessutom stod vi inför en generationsväxling i laget. Men som tur var fanns det åtminstone en röd tråd i föreningen, och det var klubbchefen Jimmy Helmersson. Så i mars 2018 fick Helmersson sätta sig med ett ganska så blankt papper, för det var mycket som var ovisst kring Sirius bandy.

Säsongerna under det sena 2010-talet var ju kulmen för Sirius finska era – vi hade redan en handfull finska spelare i truppen, och nu var det dags att vända oss mot vårt östra grannland även i tränarjakten. Blickarna föll då på Esa Määttä, tränare för Botnia-69, samt far till vår offensive mittfältare Teemu Määttä. Esa beskrevs som en ”hård tränare som gillar hård träning”, och var enligt egen utsago ”bandybesatt”, ett inte för starkt ord om en man som suttit framför datorn hemma i Finland och följt sonen Teemu i varenda Siriusmatch under de senaste två säsongerna. Det var även tydligt att vi värvat en frispråkig tränare, för han tvärsågade det Sirius han hade fått se: ”Det har varit en rätt så tråkig bandy. Ett sånt bollinnehav på egen planhalva är helt värdelöst – att åka runt hur mycket som helst, spelarna blir trötta och så har man ändå inte kommit någonstans.” Att den blåsvarta ekonomin var knackig bekymrade heller inte Esa det minsta: ”Herregud, här har jag spelare som är anställda, som får betalt för att spela bandy. I Finland får man betala istället.” Tanken var också att Esa även skulle jobba med juniorerna för att få hela föreningen bakom sin filosofi om offensiv bandy. Till sällskap som assisterande anslöt Johan Wängelin, senast i Uppsala BoIS.

Och denne hårde finne skulle få ett ungt och orutinerat lag att forma, för Sirius tappade mycket rutin under sommaren. Vår lagkapten, gentlemannen Lars Fall, hade en sliten kropp och hade redan i höstas meddelat klubben att detta var hans sista säsong. Och så blev det även för ”alla tiders största”, Johan ”Lill-Hydas” Jansson-Hydling – han var bara 29 år gammal, men privatlivet med familjen i Ljusdal gick inte ihop. Ännu fler bandyår – om än inte blåsvarta sådana – hade backkollegan Stefan Tranblom i ryggen, och även han annonserade sin bandypension p.g.a. familjeskäl. Göteborgaren Jakob Jenefeldt drabbades av hemlängtan, och flyttade hem till västkusten och nykomlingen Frillesås, och även arbetsmyran Tobias ”Tobinho” Andersson valde att vända hem, till moderklubben Falun som tagit klivet upp till Elitserien. Den rutinerade Janne Rintala hade inte blivit någon dunderhit, nu drog han vidare till AIK’s smutsiga satsning efter bara en säsong i blåsvart, och den kanske tråkigaste förlusten var att talangen David Thorén lockades över till Södermalm och Hammarby. Och Henrik Kjellsson, ansedd som en av seriens bättre burväktare, fick snabbt förtränga att han nyss stått och sjungit ”Hata, hata VSK” i blåsvart sällskap när han nu återvände till moderklubben – samtidigt som hans back-up Ludvig Jonasson lämnade för Helenelund.

Det fanns enorma hål att fylla alltså, och när sillydammet hade lagt sig så var väl inte direkt känslan att de hade fyllts. På målvaktssidan kom dock en spännande värvning in i form av den lovande och skapligt unge Erik Persson, andremålvakt i Edsbyn bakom Anders Svensson. I försvarslinjen kom den skäggige stockholmaren August Elebring in, senast från Tillberga, och att han nämnde supporterkulturen som en anledning att välja blåsvart gav förstås direkt pluspoäng hos Västra. Vi hade tappat båda våra halvor, och åtminstone den ene ersattes med William Liw, en Edsbyprodukt som senast spelat för Falun. Och så behövdes det ju en finne för att upprätthålla finnkvoten, denne hittades i Kalix, spelade mittfältare eller halv, och hette Tuomas Liukkonen. En hemvändare i form av Kjell-sonen Jakob Edberg värvades från Motala. Flera spelare hämtades från det UNIK som åkt ur allsvenskan, och det lät ju inte mycket för världen – men idag är det ingen tvekan om att den mångsidige lidköpingskillen Jerker Ortman var en kanonvärvning. Från UNIK kom även Edsbysonen Edward Sigfridsson, som ju redan provat på spel i blåsvart säsongen 16/17, samt den unge mittfältaren Mårten Pousette. Och så plockades slutligen den välväxte anfallaren Simon ”Långburk” Karlsson, 19 år ung, upp ifrån egna led.

Det var alltså en mycket ung, och på många platser oprövad trupp vi ställde upp med säsongen 18/19. En tunn men stark ryggrad fanns i liberon och den nya lagkaptenen Victor Lundberg, som efter mycket tvekan till slut skrivit under på ett nytt tvåårskontrakt; den offensive mittfältaren och tränarsonen Teemu Määttä, samt den kreative anfallaren Markus Kumpuoja, som med sina 29 år var truppens ålderman. Övriga spelare som fanns kvar i truppen var målvaktslöftet Anton Andersson, den hete backen Oscar Qvist, den lugne försvararen/mittfältaren Oscar Rönnqvist, den avspände halven Nils Bergström, den skridskostarke talangen Samuel Heeger, den blygsamme anfallaren Kalle Mårtensson, och den tystlåtne målsprutan Jimi Heinonen. Det var helt klart en talangfull trupp, men det var läskigt tunt på rutin – vi hade inte mer än fem spelare som firat sin 25-årsdag.

Så långt truppbygget alltså, men det behövdes ju också sättas en helt ny styrelse. Och vem vågade nu ta på sig självmordsuppdraget som ordförande för Sirius bandy, och anträda en väg som nästan alltid tycktes leda mot kris och konkurshot? Jo, den modiga mannen hette Peter Nordgren, och benämnde faktiskt sig själv som en ”självmordspilot” som gillade att ta sig an omöjliga uppdrag; en söderhamnare som lirat pojklagsbandy i Broberg, och en föreningsmänniska som suttit i diverse styrelser – nu skulle han framförallt fokusera på att få till en bra föreningsstruktur och kontroll på ekonomin. Men än mer spännande var att sommaren 2018 var då de blåsvarta supportrarna klev in i finrummen – inte mindre än tre personer från Västraled valdes in i den nya styrelsen. Det var den långvariga supportern och SLO’n Johan ”Farsan” Haglund; det var Magdalena Carlstedt, supporter i tredje generationen och känd från bl.a. ”Sirius-TV”, och det var inte minst den levande legenden Jonas ”Qvarne” Qvarnström som nu skulle ta befäl över skutan.

Det ekonomiska arvet som lämnades till den nya styrelsen såg nu ändå inte så betungande ut. Neddragna löner hade räddat budgeten, vi hade faktiskt lyckats minska vårt negativa kapital, från 111 000 till 70 000 kr, och bland annat så var skulderna till kommunen nu betalda. Ett tråkigare ämne var arenafrågan; nu kunde vi visserligen till vår glädje konstatera att hallplanerna för tillfället var döda. Problemet var dock att det inte fanns någon annan plan heller. En ny väg skulle dras mot sjukhusbacken, vilket skulle betyda slutet för den västra träläktaren, och dessutom skulle isbanorna behöva flyttas. Därtill påverkades även bandy-Studan av ombyggnaden av fotbollsarenan, delar av ytorna var en byggarbetsplats, och lokalerna var i uselt skick: det var mögel i kioskerna, trasiga toaletter och en matchklocka som fungerade ibland – och trots allt detta hade kommunen höjt hyran med 25% under säsongen. Så medan IK Sirius FK kunde se fram emot en lyxtillvaro på den nya fotbollsstadion fick IK Sirius BK finna sig i att hålla till i en skabbig betongslum – men det hade ju också sin speciella charm.

Till denna säsong infördes till slut också de åttondelsfinaler som skulle ha spelats redan förra säsongen, och detta innebar att elitserietabellen fick det utseende den har än i dag: Lag 1-6 gick direkt till kvartfinal, lag 7-10 fick spela åttondelsfinaler (bäst av två), lag 11 fick okvala, lag 12-13 fick kvala nedåt, och lag 14 åkte ur.

Motståndarna

Ur serien hade gudskelov urtrista Tillberga åkt, till allas glädje, och även Kalix hade åkt ur i kvalspelet, till mångas sorg. Men det vi fick upp var två fina utomhuslag. Frillesås, laget med den magiska bandypisten Sjöaremossen långt ute i ingenstans hade vunnit serien, och därmed hade vi för första gången fått upp ett halländskt lag i högstadivisionen. Framgången var kanske oväntad, men en stor del i den hade Mattias Johansson, Villaspelaren som flyttat hem till moderklubben och tagit den till nya höjder – i övrigt hade man i stora delar byggt truppen på tidigare spelare från Kungälv och GAIS, t.ex. den ex-blåsvarte Jenefeldt. Den andra nykomlingen hade desto mer historia i ryggen: Falun var tillbaka i Elitserien efter sju säsongers frånvaro, och under denna tid hade man både hunnit med att gå i konkurs och återuppstå. Och det såg väl skapligt lovande ut för masarna, med en listig tränare i Jocke Forslund, en lovande målvakt i brobergaren Max Bergström, och ett mittfält med den blivande blåsvarte Daniel Bäck och den ex-blåsvarte Tobinho.

Med två nya utelag så fick vi faktiskt en elitserie där hälften av lagen spelade utomhus, vilket förstås var glädjande, och motståndarna presenteras den här gången i ordning efter vilken man tagit steget över till den onda hallsidan. Motala, först och främst, hade varken då eller nu någon hall att spela eller träna i, men hade ändå gjort en oväntat stark säsong i elitseriecomebacken – och man hade dessutom fått behålla alla nyckelspelare, som Viktor Spångberg från Spångbergklanen, och backen Elias Gillgren. Även Hammarby var och är ett utomhuslag, även om man idag har fått en reservhall i Gubbängen – och det såg lovande ut för fjolårstrean som i stort sett hade ett intakt lag, med den elegante stjärnan Christoffer Fagerström i spetsen. Sedan har vi Bollnäs, hall-lag sedan 2022, men utomhuslag säsongen 18/19; stjärnspäckade med Hellmyrs och Patrik ”Sura Hästen” Nilsson, och ny tränare var förbundskaptenen och Brobergsikonen Svenne Olsson. Slutligen, bland utelagen 18/19 räknade vi också in Tellus, som sedan flyttade in i Gubbängshallen 2020 – kvartersgänget hade överraskat med starkt och disciplinerat spel över sina två elitseriesäsonger, nu var läget ovisst efter en stökig silly, men kanske kunde den ex- och blivande-blåsvarte Johannes Camilton skjuta kvar Hägerstensgänget i Elitserien?

Sedan går vi över till den tråkiga hallhalvan av serien, och färskast i det gänget var Broberg som flyttat in i sin plåtlåda året innan – stjärnan hette Vadim Arkhipkin och ny tränare var den ex-blåsvarte Björn ”Böna” Eriksson. Vetlanda hade flyttat in i sin motsvarande plåtlåda 2011, och smålänningarna hade haft en hemsk silly, där stjärnorna Löfstedt, Jocke Andersson och Pontus Blomberg alla hade lämnat utan att egentligen ersättas; nu hoppades man istället på de unga och de lovande. Sedan landar vi i 2009 då bandysveriges tre samtliga evenemangshallar invigdes. Sist ut var Lidköping, där Villa flyttade in i sin evenemangshall till annandagen 2009; Villa som nu definitivt var störst, mäktigast och rikast, men som fortfarande stod på exakt noll SM-titlar – skulle det bli ändring på det nu när man värvat in Löfstedt och Andersson från Vetlanda kanske? Vänersborgs snökänsliga bygge invigdes på hösten samma år; i laget inför säsongen 18/19 hade det inte hänt mycket alls, för trots att man varit ute med värvningshåven hade man inte fått någon ordentlig fångst, istället hade man blivit av med två av sina ordinarie försvarare. Den stämningsdödande Göransson Arena stod slutligen klar på våren 2009, och Sandviken såg inför 18/19 fortfarande både stjärnspäckade och svinstarka ut, trots en alltmer förfallande ekonomi: Här fanns bl.a. Christoffer ”Lego” Edlund, Daniel ”Krösus” Berlin och Erik Säfström.

Västerås fick sin genomdeppiga betonghall redan 2007, och VSK hade mest värvat in billigt från grannen Tillberga, samt Kjellsson från Sirius, men man hade sett starka ut på försäsongen med seger i Svenska cupen. Och så hade vi till sist pionjärerna när det gällde innebandy: Edsbyn, som fick sin hall redan 2004 – de regerande mästarna hade tappat veteranerna Stefan Larsson och Daniel Liw och inte värvat in en enda spelare, men det fanns ingen anledning att inte räkna med Bandybyn även denna säsong.

Sammantaget förväntades vi få en serie i två skikt, och vad de nio lagen i det förväntade övre skiktet pysslade med var inte speciellt intressant för vår del. Nej, Sirius förväntades bilda en bottenkvintett tillsammans med Frillesås, Falun, Tellus och Motala, och det fanns många streck där nere i botten att hamna på rätt sida av – sammantaget spände möjligheterna från jumboplatsen och direkt nedflyttning, till tiondeplatsen och slutspelskval. Initialt var förväntningarna på det unga Siriuslaget i botten; det fanns ”experter” som tippade att blåsvart skulle komma sist, utan att vinna en enda match, men efter den skapliga försäsongen så stärktes i alla fall vårt anseende något – kvalplats blev det genomsnittliga tipset.

Försäsongen

Träningsmatcherna gav blandade resultat, och annat var väl inte att vänta. Men sett till den enorma omsättningen tycktes Esa ändå ha fått ihop bitarna ganska så fort. När det hade gått 25 minuter av försäsongen låg vi visserligen under med 0-5 mot Edsbyn, men sedan spelade Sirius upp sig till en hedersam 6-9-förlust. Därefter kom en match mot ryska Start som slutade med förlustsiffrorna 4-6, men Långburk visade framskridskorna med sina tre mål. Sedan förlorades en match mot finska landslaget med 3-7, där Heinonen spelade med finnarna, men resten av våra blåvita spelade för blåsvart. Efter fyra raka torsk var det dags för ett mer positivt resultat: 5-5 mot Hammarby i en match där Anton briljerade i målet, därefter följde ett riktigt bottennapp med 1-5 mot Tellus, och sedan blev det 7-4 mot finska Veiterä. Mot Jenisej blev det sedan 0-8 efter en timme spelad, men efter en bättre avslutning slutade det 4-9.

Sirius fick sedan för andra året en bonusplats i World Cup, och där stod ett starkt nederlagstippat blåsvart för en ganska stark insats: Vi skrällde först med en 4-2-vinst över Edsbyn, sedan blev det 2-6 mot Start, och slutligen var blåsvart sekunder från att nå en förlängning mot Vänersborg i den sista matchen, men föll till slut med 2-3 efter ett hörnmål av Hedqvist i slutminuten. Framgångarna tycktes dock ha givit en baksmälla när det var dags för genrep mot Falun, där Sirius gjorde en svag insats och föll med 5-8.

Den nya Esa-regimen var ambitiös på alla plan – mer och hårdare träning, offensivare och roligare bandy. Det skulle gå rakare och snabbare, och exempelvis betydde detta att även försvarsspelarna skulle få roller i offensiven. Men för den delen skulle heller inte försvarsspelet glömmas bort: ”de lagen jag har tränat tidigare har släppt in väldigt få mål”, meddelade Esa. Det som var tydligast var att detta spelsätt ställde mycket högre krav på skridskoåkningen, och hela sommaren hade det körts stenhård benträning för att orka.

Det gällde också att hitta roller för spelarna i en trupp som till så stora delar var ny. Persson var påtänkt som förstamålvakt, även om även Anton hölls högt och fick speltid. I backlinjen var kapten Lundberg förstås given som libero, och bredvid sig hade han i första hand nye Elebring, och Rönnqvist. På högerhalven fick Liw ta över, och på vänstersidan stod det mellan Nisse och nye Liukkonen. Det var aningens tunt på mittfältet, men Jerker var i alla fall en sådan, och Teemu hade också etablerat sig som offensiv sådan, medan Kumpu agerade länk mellan mittfält och anfall. På topp var det i första hand Mårtensson och Heinonen som fick spela, men även Långburk hade fått mycket speltid – och levererat – under försäsongen.

Elitserien

Fre 26 okt: Sirius-Tellus 5-4 (1-1), Studenternas

0-1 (3) Elias Engholm, 1-1 (20) Simon Karlsson, 2-1 (47) Markus Kumpuoja 3-1 (59) Karlsson, 4-1 (60) Kalle Mårtensson, 4-2 (78) Engholm, 4-3 (85) Rasmus Hård, 5-3 (91) Teemu Määttä, 5-4 (97) Aksel Örn Ekblom. Domare: Jacob Hallkvist. Publik: 825.

Det var största möjliga allvar på en gång: ett himlakroppsderby och fyrapoängsmatch hemma på Studans tunna höstskorpa. Det började illa med ett riktigt oturligt baklängesmål efter bara två minuter, när Tellus slog ett frislag som styrdes in bakom Persson i mål. Men så skulle Studanpubliken få lära känna den där killen som sprutat in så många mål under försäsongen: Han kallades för ”Långburk”, han var huvudet längre än alla andra, han var stark och tog ned långbollar som ingen annan – och det var precis så han gjorde när han i 20:e minuten åkte sig fri och satte kvitteringen. Rycket kom sedan i andra, Kumpu satte tidigt 2-1 på straff, och sen kom två mål inom två minuter: Först gjorde Teemu en åkning ända in i straffområdet, och där kunde Långburk fånga upp och slå in bollen, och direkt därpå kom Liukkonen runt på vänsterkanten och spelade in till Kalle mitt framför målet.

Allt var frid och fröjd så långt, men sen hände det som verkligen inte fick hända: vår absoluta MVP, libero Lundberg, fick en smäll i huvudet när han skulle ta ned en långboll och kolliderade med Elias Engholm; Lundberg leddes av isen, och genast blev blåsvart darriga. Tellus reducerade på ett inspel framför mål, och reducerade igen när Persson inte kunde greppa en hörna, och så var det obehagligt spännande igen. Ett fantastiskt fint samspel mellan Kumpu och Teemu räddade dagen – den sistnämnde åkte perfekt och lurade offsiden, och den förstnämnde slog passningen med optimal tajming, och en fri Teemu kunde sätta 5-3 minuten in på stoppitch tajm. Och nu tog sig Tellus inte in i matchen igen; visserligen kom ännu en reducering, men då återstod bara 20 sekunder att spela, och det kunde inte ens ett Lundberg-löst Sirius klanta bort. Så en enormt viktig premiärseger var tagen; kanske ingen flygande start, men vi hade i alla fall fått upp styrfarten – trodde vi.

Ons 31 okt: Västerås-Sirius 10-2 (5-0), ABB Arena Syd

1-0 (14) Måns Engström, 2-0 (19) Ted Bergström, 3-0 (32) Robin Andersson, 4-0 (35) Andersson, 5-0 (41) Mikael Olsson, 6-0 (46) Andersson, 7-0 (50) Martin Landström, 7-1 (56) Markus Kumpuoja, 8-1 (64) Tobias Holmberg, 9-1 (74) Bergström, 10-1 (82) Landström, 10-2 (87) Jimi Heinonen. Domare: Daniel Labe, Mölndal. Publik: 1105.

Känslan från försäsongen var att Esas bandyfilosofi kunde sammanfattas som ”Full fart framåt – läck gärna bakåt”, och det var ungefär så det såg ut mot VSK. Sirius kom ut framåtlutade och modiga, och skapade ganska mycket på gurkorna – men problemet var dels att vi bommade våra chanser, och dels att VSK hela tiden skapade ännu mer framåt. Så VSK satte ettan på hörna, tvåan när ”Super-Ted” Bergström tog emot en passning och sköt, trean när Storken Andersson satte bollen mellan benen på Persson, fyran på straff och femman på ett inspel från kortlinjen. Och samtidigt så bommade Liukkonen sitt tokrena friläge, och Kjellsson räddade Långburks avslut från någon meters håll. Direkt efter paus kom både sexan och sjuan snabbt innan Sirius äntligen fick stopp på blödningen, och äntligen satte en chans, när Kumpu snappade upp en andraboll och sköt in 7-1. Men resten av matchen fortsatte i samma stil: Sirius skapade, och Sirius brände – eller Kjellsson räddade. Till slut blev det dessvärre tvåsiffrigt i baken, men så värst förvånad kunde man inte vara när vi mötte Sämsta Aros på bortaplan, utan libero Lundberg i laget.

Sön 4 nov: Sirius-Bollnäs 2-4 (1-0), Studenternas

1-0 (27) Kalle Mårtensson, 1-1 (55) Christian Mickelsson, 1-2 (60) Patrik Nilsson, 1-3 (62) Joel Wigren, 2-3 (82) Jerker Ortman, 2-4 (89) Mickelsson. Domare: Daniel Labe, Mölndal. Publik: 635.

Det var dags för en blivande målvaktshjälte att presentera sig: Anton Andersson gjorde debut mellan stolparna, och plötsligt gjorde vi också en försvarsmässigt stabil match, vilket räckte för att skaka topplaget Bollnäs. De orange-blå ärgade gästerna började bäst och Antons första kvart i Siriusburen blev svettig. Men sen tog blåsvart över, och gick till pausvila i välförtjänt ledning efter att Kalle gjort halvlekens enda mål med ett hockeyskott på hörna. Det höll tills det sprack, och det gjorde det tio minuter in på andra: Sura Hästen slog in ett inspel till Mickelsson som kvitterade, och sköt sedan själv in en hörna till 1-2, och den ex-blåsvarte Wigren spädde på med ett distansskott till 1-3, allt inom sju minuter. Jerker skapade sedan lite nerv när han satte sitt första Siriusmål på en hörna, men med minuten kvar dödade Mickelsson matchen på en kontring. Trist, men vår storspelande debutant i målet var ändå ett ljus i novembermörkret.

Och värmde gjorde också eftersnacket på Hamnpaviljongen – för det skulle ju bli till en mysig liten vana att Esa efter varje match kom förbi vårt stamhak, där han villigt diskuterade allt som hade med bandy att göra över en öl eller två. Och i tabellen parkerade Sirius efter tre omgångar på okvalplatsen, med ett minusmål upp till Vetlanda på den sista slutspelsplatsen, och två pinnar ned till Motala på kvalplats.

Ons 7 nov: Vetlanda-Sirius 9-1 (5-1), Vetlanda Arena

1-0 (6) Eetu Peuhkuri, 2-0 (19) Jonathan Svensson, 2-1 (23) Markus Kumpuoja, 3-1 (24) Pontus Vilén, 4-1 (31) Jesper Hvornum, 5-1 (44) Emil Fedorov, 6-1 (48) Daniel Johansson, 7-1 (51) Johansson, 8-1 (62) Adam Rudell, 9-1 (70) Fedorov. Domare: Niclas Skoog, Målilla. Publik: 741.

Sirius åkte ner till Njudung med en liknande gameplan som mot Bollnäs: ett lågt och disciplinerat försvarsspel. Men den här gången sprack den ganska omedelbart eftersom Vetlanda var taskiga nog att sätta sina chanser: Eetu Peuhkuri sköt tidigt in 1-0 ur liten vinkel, och Jonathan Svensson satte 2-0 efter en dragning och ett skott. Ett kort ögonblick såg Sirius sedan ut att etablera kontakt när det öppnade upp sig på vänsterkanten, och Kumpu sköt in en reducering, men Vetlanda replikerade direkt sedan blåsvart misslyckats att rensa bort bollen. Och därefter var det faktiskt bara uselt: sex till insläppta strutar på drygt 40 spelminuter. Och detta mot gråbleka Vetlanda där spelare som Eetu Peuhkuri och Adam Rudell hade framträdande roller – inget ont om dessa, men det var ju inga storstjärnor direkt. Visst ville man ha tålamod med vårt unga blåsvarta lag, men det såg inte särskilt bra ut, och man hoppades att libero Lundberg kunde skynda på sin klättring uppför hjärntrappan.

Lör 10 nov: Sirius-Villa 3-10 (1-7), Studenternas

0-1 (3) Joakim Andersson, 0-2 (5) Johan Löfstedt, 0-3 (6) Andersson, 0-4 (16) Andersson, 0-5 (26) David Karlsson, 0-6 (29) Karlsson, 0-7 (35) Karlsson, 1-7 (39) Samuel Heeger, 1-8 (46) Andersson, 1-9 (47) Löfstedt, 1-10 (62) Karlsson, 2-10 (65) Jimi Heinonen, 3-10 (72) Heinonen. Domare: Jacob Liljegren, Falköping. Publik: 515.

Sirius kom ut på isen, och sen var den matchen körd. Efter sex minuter hade Jocke Andersson kört igenom hela Siriusförsvaret och satt 0-1, Löfstedt gjort 0-2 på hörna, och Andersson satt sitt andra mål på en omställning. Efter ytterligare en halvtimmes spel stod det 0-7 – ”jag började undra om vi skulle släppa in 15 eller 20 mål”, tyckte en inte alltför nöjd Esa efter matchen. Heeger spräckte sedan nollan när han styrde in ett skott från Ortman, och i paus pratades det om att kämpa och försöka putsa till siffrorna – sedan gick blåsvart ut och släppte in ytterligare två mål på 85 sekunder. Matchen höll på att utvecklas till en fullständig mardröm, men här vände det ändå. Västra sjöng vår favoritramsa mot Villa, där vi påminde om hur många SM-guld Sirius hade tagit, och samtidigt ställde frågan om hur många sådana motståndarna hade spelat hem. Och så vann faktiskt blåsvart de sista 43 minuterna av matchen, då Villa bara gjorde en påse till, medan Heinonen satte två – en målvaktsretur och en hörna. Men i sin helhet var det förstås svårt att vara nöjd, och att försvaret fortsatte släppa till mer än en löptik var helt enkelt inte hållbart om vi ville slippa ifrån kvalträsket igen.

Ons 14 nov: Vänersborg-Sirius 11-1 (5-0), Arena Vänersborg

1-0 (10) Joakim Hedqvist, 2-0 (12) Robin Öhrlund, 3-0 (16) Juho Liukkonen, 4-0 (19) Öhrlund, 5-0 (28) Hedqvist, 6-0 (54) Adam Herou Löf, 7-0 (56) Hedqvist, 7-1 (62) Victor Lundberg, 8-1 (63) Johan Koch, 9-1 (71) Herou Löf, 10-1 (72) Joakim Johansson, 11-1 (85) Robin Lundqvist. Domare: Jacob Liljegren, Falköping. Publik: 1263.

Bandydepressionen kom tidigt den här säsongen – redan efter sex omgångar kände man för att låsa in sig och kasta nyckeln i Fyrisån. Och som så ofta var det en usel insats i mardrömshallen Arena Vänersborg som var orsaken. Efter värmning på Dello Sport – det enda bra med Vänersborg – kände vi ett visst stråk av optimism inför avslag när vi såg att libero Lundberg var äntligen tillbaka på isen. Men en matchotränad Lundberg hängde inte alls med i svängarna när Vänersborg drog upp tempot, och det gjorde ingen annan heller. För det här gick nog in på topp 5-listan över de sämsta matcher jag sett, och det säger MYCKET. Ett långt målvaktsutkast gav Hedqvist läge för 1-0, och strax gjorde Öhrlund tvåan efter en solokörning. Trean kom på hörna, fyran var ett halvdant skott som Persson i målet borde ha tagit, och femman var ett frislag rätt i mål. Andra halvlek inleddes sedan med att Kumpu missade en straff, och allt var babylon och rövsvett. Till slut stannade det vid 11-1 efter att libero Lundberg gjort blåsvarts enda mål på hörna, och det hemska var att siffrorna snarast var i underkant. Att släppa in 48 mål på sex matcher var sanslöst svagt, och det var bara att tacka för att det faktiskt fanns två lag i tabellen som ännu inte spelat in några poäng. Sirius på kvalplats i tabellen, före Tellus och Frillesås som stod på noll poäng. Dock skiljde endast målskillnad upp till Falun på okvalplats (14 mål) och Broberg på slutspelsplats (21 mål).

Lör 17 nov: Sirius-Frilleås 9-4 (3-2), Studenternas

1-0 (6) August Elebring, 1-1 (10) Fredrik Brandin, 2-1 (14) Jimi Heinonen, 3-1 (29) William Liw, 3-2 (38) Johan Grahn, 3-3 (48) Grahn, 4-3 (50) Kalle Mårtensson, 5-3 (55) Simon Karlsson, 5-4 (56) Calle Litsmark, 6-4 (81) Heinonen, 7-4 (86) Elebring, 8-4 (93) Teemu Määttä, 9-4 (95) Mårtensson. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 657.

Nu var det dags för Esa att visa att han var mer än en paskapuhe taiteilija, och att det fanns någon substans bakom allt snack – nu behövdes en vinst i den livsviktiga sexpoängsmatchen mot Frillesås. Tur då att Esa fick hjälp av Västra Sidans dag – för på den dagen vann ju Sirius nästan alltid.

Och visst blev det en seger till sist, även om den var långt ifrån så säker som man kunde tro av slutsiffrorna. Det var en underhållande match i högt tempo, där Sirius hela tiden låg steget före, men aldrig tilläts att dra ifrån. Blåsvart öppnade målskyttet på en hörna; gästerna kvitterade på straff. Och sedan följde en nervig dans: Sirius drog ifrån till en tvåmålsledning efter ett fantastiskt solomål av Heinonen, och ett lite mindre fantastiskt mål av William Liw efter en misslyckad hörnvariant – som råkade lyckas. Men Frilleås kom igen, med en reducering före, och en kvittering strax efter paus. Blåsvart tog tillbaka tvåmålsledningen efter mål av Kalle, och ett långskott från Långburk; men Frillan reducerade direkt, och pressade sedan på för en kvittering under 25 jobbiga minuter. Det radades upp hörnor framför Siriusmålet, men Anton höll tätt, och tio minuter från slutet kom det avgörande målet när Heeger kom runt på vänsterkanten, och spelade in till Heinonen som stötte in 6-4. Och nu knäcktes nykomlingarna från Halland, och ytterligare tre blåsvarta mål trillade in och säkrade en ofantligt viktig och skön seger – precis som det ska vara på Västra Sidans dag. Och Sirius klättrade upp på en okvalplats, med en pinne ned till kvalplats, och fyra ned till Frillesås på nedflyttningsplats – upp till Broberg på slutspelsplats skiljde bara 17 mål i målskillnad.

Tis 20 nov: Edsbyn-Sirius 9-4 (4-1), Edsbyn Arena

1-0 (6) Oscar Wikblad, 2-0 (20) Mattias Hammarström, 3-0 (21) Tuomas Määttä, 4-0 (33) Hammarström, 4-1 (36) August Elebring, 5-1 (50) Ted Hedell, 6-1 (57) Jonas Söder, 6-2 (59) Markus Kumpuoja, 6-3 (60) Jimi Heinonen, 7-3 (64) Jonas Edling, 7-4 (67) Teemu Määttä, 8-4 (75) Hammarström, 9-4 (91) Edling. Publik: 1015. Domare: Andreas Broberg, Västerås.

I november rinner bandymatcherna förbi som tomburkar nedför Islandsfallet 1 maj, och det är svårt att hålla fullt fokus på varenda en. En bortamatch mot ett topplag en tisdagskväll handlade mest bara om att hålla koll med ett öga på målrapporterna, och hoppas på att det inte skulle rasa iväg alltför mycket. Och det gjorde det inte heller, i en match som blev en resultatmässig spegelbild av Frillesåssegern – nu blev det 4-9 i baken istället. Inledningen var kanske inte katastrofal, men visst rann målen in bakom Persson i målet lite väl fort – men vid 4-0 blev det en blåsvart straff som stoppade blödningen. Andra inleddes med ytterligare två hemmamål där bl.a. den framtida stjärnan Ted Hedell fick sätta sin första strut, men sedan fick Sirius någon sorts kontakt, när Kumpu satte en hörna och Heinonen fick in ytterligare en reducering till 6-3 minuten senare. Domare ”Läder och lack” förstörde dock snart hoppet genom att blåsa en billig by-straff. Så var matchen avgjord, och de återstående 25 minuterna spelades pliktskyldigt av, med några mål som trillade in i båda burarna.

Tor 22 nov: Sirius-Hammarby 3-5 (2-0), Studenternas

1-0 (32) Jimi Heinonen, 2-0 (49) Kalle Mårtensson, 2-1 (51) Robin Sundin, 3-1 (54) Teemu Määttä, 3-2 (58) Christoffer Fagerström, 3-3 (85) Fagerström, 3-4 (89) Jesper Jonsson, 3-5 (92) Fagerström. Domare: Pavel Silinski, Norrtälje. Publik: 710.

First impression lasts – och man får säga att domare Pavel Silinski gjorde en debut på Studan som var svår att glömma. Det var en match där blåsningarna konsekvent gick åt det gröna hållet, och när vi samtidigt drabbades av en svår skada på en av de blåsvarta spelarna, samt att Bajen vände underläge till seger genom tre sena mål – ja, det var inte konstigt att de högsta ilskenivåerna på hela 10-talet kunde uppmätas på Studan denna torsdagskväll.

Det började med skadan: På en Siriushörna gick Elebring in mot mål för att skjuta, den mötande ”Pizzan” kom på kollisionskurs i ruset, och Pizzan fortsatte i full fart och med röven först så att Elebring stöp i backen med huvudet före. Elebring rullades ut på bår med nackkrage, och Pizzan – tja, han fick spela vidare som om inget hade hänt, inte ens ett frislag blev det.

Trots detta avbräck fick Sirius sedan perfekt träff på sin matchplan och försvarsspel. Ett frustrerat Bajen kom ingenvart, och blåsvart fick dessutom så småningom till ett riktigt bra tryck mot bortamålet. Ledningsmålet kom på hörna, och i slutminuten av halvleken drog Kumpu upp ett anfall, och droppade till Kalle som sköt in 2-0. Ett tidigt hörnmål i andra gav Bajen kontakt, men Sirius svarade när Teemu tog ner en djupledsboll, åkte sig fri och satte 3-1. Nu tuffade dock Bajenstjärnan Fagerström igång, och reducerade med ett solomål, och sedan var Sirius hårt pressade, av Hammarby och av Pavel Silinski. ”Han missade fem straffar, och fyra var åt oss”, tyckte Esa efter matchen – den mest uppenbara var när Heinonen kom fri, och helt sonika rev sned bakifrån av en grönvit. Och så sprack allt de sista minuterna: Gilljam kom runt och spelade in till Fagerström, som kvitterade med fem minuter kvar, med en minut kvar kom Bajens ledningsmål på hörna, och så punkterade Fagerström matchen på stoppitch tajm. Ilskan mot domaren, mot Pizzan och mot hela jävla Hammarby var förstås total, och det var en klen tröst att Silinski enligt uppgift hade bett om ursäkt efteråt, och erkänt att ”han inte hade hängt med i tempot”. Trots två raka torsk låg blåsvart kvar på okvalplats, med en pinne ner till Falun på kvalplats och fyra till Tellus under strecket

Ons 28 nov: Motala-Sirius 2-2 (2-1), Motala Isstadion

1-0 (5) Erik Ivarsson, 1-1 (9) Markus Kumpuoja, 2-1 (10) Ivarsson, 2-2 (91) Jimi Heinonen. Domare: Niclas Skog, Målilla. Publik: 617.

De första tio minuterna hände allt på Motala Isstadions tvättbrädeis: Motala tog ledningen på hörna, Sirius kvitterade sedan Nisse serverat Kumpu med en smörpass, men Motala tog tillbaka ledningen sedan Ivarsson kommit fri på högerkanten. Extrapolera detta, och det såg ut att gå mot ett slutresultat i stil med 18-9, men istället stängde båda målvakterna till. Det var Sirius som låg på framåt för en kvittering, men anfallsspelet var trubbigt, och det blev inte många farliga situationer: det var någon boll som dansade på mållinjen vid en hörna, ett friläge som tveksamt blåstes av för offside, och ett skott av Kumpu i burgaveln. Motala var däremot vassa när de väl tog sig fram, och tvingade Anton till tre-fyra högkvalificerade räddningar. Till slut var det dock i Motalamålet bollen hamnade, när blåsvart fick en hörna en minut in på stoppitsch tajm, och Heinonen lyckades skjuta in tredjereturen. Stor glädje – som nästan fastnade i halsen när Motala fick ett frislag i de absoluta slutsekunderna; bollen droppade ner framför mål, men skottet blockades och poängen delades – en poäng som efter omständigheterna smakade riktigt bra.

Fre 30 nov: Falun-Sirius 3-4 (2-3), Lugnet

0-1 (2) Teemu Määttä, 1-1 (6) Michael Pettersson, 1-2 (9) Simon Karlsson, 1-3 (15) Kalle Mårtensson, 2-3 (41) Caspher Ekström, 3-3 (88) Lukas Mårdberg, 3-4 (95) Markus Kumpuoja. Domare: Christoffer Aidesjö, Surte. Publik: 328.

Studan är vårt hem, men det är ändå bortaresorna man lever för, i synnerhet då den allra finaste formen av bortaresa: bandybortabussen. Den susar igenom ett mörkt, fruset och granskogsklätt Sverige, men innanför rutorna är det varmt, glatt och hjärtligt; där flödar kiren, och där sjungs visorna som alla kan – Rövarkungens ö, De mördades fria republik, och Teuvo, maanteiden kuningas. Och allra härligast är det förstås när det är fredagskväll, resan än lagom lång (två-tre timmar), och går till en trevlig utomhusarena. Kan man begära mer? Ja, kanske en bar med servering på läktaren, och slutligen ett sent straffavgörande i den blodigt viktiga fyrapoängsmatchen mot Falun, så är vi nära den perfekta bandyupplevelsen.

Men det ska erkännas att det var torftig bandy det bjöds på. Precis som i den föregående Motalamatchen hände allt i början och slutet, med ett långt tomrum i mitten. Teemu inledde med att skjuta in en hörna på direkten, Falun replikerade när den blivande blåsvarte Bäck kom runt på högerkanten och spelade in till kvitteringen – men Sirius drog ifrån efter att fint ha kombinerat sig fram till 1-2, och sedan skjutit in 1-3 på en hörna. Det var en bra start på väg mot en bekväm tvåpoängare, men så skulle det inte bli.

Sirius spel dog ut, och inte bjöd Falun på mycket heller, men man kom igenom och hittade en reducering strax innan paus. Och när matchen gick mot sin upplösning förbyttes Siriusklackens goda fredagshumör mot ilska: Först stod Faluns David Forssell för en riktigt ful påkörning på Kumpu, med ett spräckt ögonbryn och skadad arm som följd – men Kumpu spelade tappert vidare. Och sen fick Falun en straff med ett par minuter kvar, och sköt in den bittra kvitteringen. Men det återstod en sista akt i dramat: fyra minuter in på stoppitsch tajm åkte Heinonen in i Faluns straffområde och blev nedriven. En ny straff blev följden, och en enarmad Kumpuoja åkte fram till straffpunkten och sköt in segermålet. Och så blev det verkligen den perfekta fredagen, med bar övis-firande, och en underbar bussresa hem, med mera kir och mera kommunistiska progglåtar. Och visst hade vi att fira, för nu var Sirius uppe på den sista slutspelsplatsen: En pinne ned till Motala på okvalplats, fyra till Falun på kvalplats, och sex till Tellus på nedflyttningsplats.

Ons 12 dec: Sirius-Sandviken 1-6 (1-4), Studenternas

0-1 (11) Christoffer Edlund, 0-2 (15) Dennis Henriksen, 1-2 (25) Tuomas Liukkonen, 1-3 (28) Daniel Berlin, 1-4 (32) Henriksen, 1-5 (46) Hannes Edlund, 1-6 (50) Ted Haraldsson. Domare: Jacob Hallkvist, Linköping. Publik: 655.

När dessa rader skrivs ned är Sirius ett topplag i både bandy och fotboll – en glädjande utveckling på många plan förstås, men det som gläder mig allra mest är kanske att blåsvart idag är ett klasser bättre bandylag än SAIK – denna myglande, fuskande och arroganta klubb som gjorde det till en sport att bryta mot förbundets ekonomiska regler, komma undan med det, fira oförtjänta sportsliga framgångar, och håna de motståndare som skötte sig. 2018 redovisade man åtta miljoner i skulder, två miljoner i ekonomiskt underskott, som bland annat balanserades upp genom att man roffade åt sig pengarna från en insamling till barncancerfonden. För att ge avkall på dyra värvningar och höga löner var ju inte aktuellt för kolsäckarna.

Så när SAIK kom på besök till Studan gick det som vanligt: blåsvart var chanslösa. Vi höll visserligen ihop defensiven bra, men framåt var det nära total torka. Liukkonen bökade in det enda blåsvarta målet, efter fint förarbete och skott från Nisse; annars var det mest bara försvarsspel som gällde. I andra inledde SAIK med två snabba mål och det kändes som risk för ett ras, men då stängde Anton igen totalt. Matchstatistiken var dock talande: 1-14 i avslut på mål. Deppigast för dagen var ändå inte resultatet, utan att den otursförföljde Elebring direkt i comebacken råkade ut för en ny svår skada: Ett brutet okben efter en kollision i första halvlek. Och SAIK var förstås som SAIK var i eftersnacket; Krösus Berlin hånade sin moderklubb när han i eftersnacket skrattade åt Bandypuls frågor: ”Haha, de var aldrig nära vårt mål ens”. Och det hade han i och för sig helt rätt i, men det är ju ingen konst att vara överlägsen när man skiter i regelverken.

Fre 14 dec: Broberg-Sirius 4-3 (3-1), Helsingehus Arena

0-1 (9) Teemu Määttä, 1-1 (12) Vadim Arkhipkin, 2-1 (22) Jesper Öhrlund, 3-1 (41) Martin Söderberg, 4-1 (63) Robert Dammbro, 4-2 (72) Määttä, 4-3 (89) Simon Karlsson. Domare: Ola Wållringer, Johanneshov. Publik: 532.

Det var med viss nervositet vi såg fram emot matchen mot Broberg – i november hade ju en viss Lill-Hydas gjort en brandkårsutryckning i det extremt skadedrabbade söderhamnslaget. Så skulle vi nu behöva ställas emot alla tiders största? Men nej, en så hemsk syn som vår evige lagkapten klädd i gult behövde vi inte se: ”Jag har gjort mitt nu, jag var tydlig från början att jag inte skulle spela mot Sirius, oavsett hur det såg ut med skadorna”, meddelade Hydas, och fortsatte: ”Sirius betyder så mycket för mig, det hade varit otänkbart att spela mot dem, och ett slag i ansiktet på alla som hyllade mig ifjol”. Att vi någonsin tvivlade.

Efter att bandybortabussen stannat till och pubbat på Winchester fick vi se en jämn match i Brobergs nybyggda plåtlåda. Men tyvärr hade blåsvart marginalerna på fel sida, och saknaden efter Kumpu, som fortfarande led av påkörningen i Falun, var påtaglig. Sirius började bra och tog ledningen med ett fint mål, när Heinonen lyfte in en djupledslyra, som Teemu slog in på halvvolley. Men som så ofta blev dålig effektivitet och fasta situationer vårt fall – kvitteringen kom fort på en hörna, och sedan tog Broberg ledningen genom ett solomål från Jesper Öhrlund. Hemmalaget gjorde sedan ytterligare två hörnmål medan Sirius ägnade sig åt saker som att missa öppet mål från en meter – Jimi Heinonen var syndare, och matchen såg förlorad ut. Men efter en strong avslutning skapade Sirius ändå spänning till slut: Teemu bökade in en reducering på en hörnretur, och slog sedan en fenomenal genomskärare till Långburk som satte 4-3 på friläget – men det var för sent. Broberg kunde hålla tätt de få minuter som återstod, och en tung uddamålsförlust var inkasserad.

Foto: Jesper Hammarström

Ons 19 dec: Sirius-Broberg 4-5 (1-3), Studenternas

1-0 (8) August Elebring, 1-1 (19) Jonas Engström, 1-2 (28) Jonas Nygren, 1-3 (34) Jesper Öhrlund, 2-3 (58) Markus Kumpuoja, 2-4 (75) Erik Jonsson, 3-4 (81) Jimi Heinonen, 3-5 (85) Öhrlund, 4-5 (87) Kalle Mårtensson. Domare: Andreas Broberg, Västerås. Publik: 1372.

Serien vände med dubbla uddamålsförluster mot Broberg, och tittar man i efterhand på tabellen så inser man lätt att det var kostsamt – ett mer gjort eller ett mindre insläppt mål i de här matcherna hade ju i teorins underbara värld givit oss en slutspelsplats. Men nu blev det som det blev – Sirius lät Broberg dra ifrån och lyckades sedan aldrig riktigt komma ikapp igen. Precis som i Söderhamn började Sirius bäst, och tog ledningen när Elebring föste in en hörna. Men precis som i Söderhamn tappade Sirius sedan initiativet och lät Broberg komma ikapp och dra ifrån, där bland annat Jonas Nygrens 1-2-mål var irriterande snyggt, med klapp-klapp-spel som avslutades med en solodribbling och kyligt avslut.

I andra reducerade sedan blåsvart tre gånger om, men Broberg höll hela tiden avståndet: Kumpu stal bollen och sköt sedan – trots sin skadade axel – in en riktig mörsare i krysset. Men trots Siriuspress satte Broberg sedan nästa mål på hörna. Heinonen reducerade en gång till efter snyggt samspel med Teemu och Långburk – men så kontrade Broberg in 3-5. Blåsvart fick sedan in ännu en reducering när Kalle lyckades få kontroll på bollen efter en halvdan mottagning och knackade in bollen, men sedan tog det stopp. En sur uddamålsförlust till alltså; Sirius hade gjort två skapliga matcher, men föll på dålig effektivitet och för mycket slarvpassningar. Priset? En tappad slutspelsplats. Sirius nere på okvalplats, med tre pinnar upp till Motala på den sista slutspelsplatsen, två ned till Falun på kvalplats, och fyra till Tellus på nedflyttningsplats.

Ons 26 dec: Sirius-Falun 9-5 (2-4), Studenternas

0-1 (9) Lukas Mårdberg, 1-1 (13) Kalle Mårtensson, 1-2 (23) Martin Bengts, 2-2 (34) Edward Sigfridsson, 2-3 (38) Mårdberg, 2-4 (44) Tobias Andersson, 3-4 (49) Markus Kumpuoja, 4-4 (53) Jimi Heinonen, 4-5 (59) David Jansson, 5-5 (60) Heinonen, 6-5 (69) Mårtensson, 7-5 (78) Teemu Määttä, 8-5 (83) Simon Karlsson, 9-5 (86) Karlsson. Domare: Jakob Liljegren, Falköping. Publik: 2083.

Åtminstone en gång i livet ska man väl prova bäverhojt. Så på bandyfrukosten i Qvarnes lilla enrummare i Knivsta gjorde jag mitt första avsteg från vegetarianismen på 20 år, och tog en klunk av Mikkos medhavda dryck, med resultatet att jag rapade bränt gummi resten av dagen. Men det var det värt.

Till själva matchen blev nu Falun en i raden av Sirius udda annandagsmotståndare – inget derby direkt, men i alla fall en viktig fyrapoängsmatch, och med skapligt goda vinstchanser. Blåsvart började med självförtroende, men ett metodiskt och lugnt Falun tog snart udden av det. Lagen följdes åt upp till 2-2, där Teemus fantastiska smörpassning fram till Kalles 1-1-mål så långt var matchens behållning. Men sedan tog Falun över matchen, 2-3 kom på straff, och precis innan paus slog den ex-blåsvarte Tobinho in 2-4 från nära håll. Ännu en obehaglig skada fick vi dessutom se, då Jakob Edberg krockade och slog huvudet i isen, med en påföljande (dock kort) ambulansfärd till Ackis. Känslan i halvtid var att vi gick emot en stor annandagsflopp med påföljande mellandagsångest.

Men blåsvart hade annat i bakfickan, för den andra halvleken blev en av de bästa vi hade sett på lång tid. Den inleddes dock med ett falufriläge, men Anton räddade, och på kontringen åkte Kumpu in med reduceringen. Sedan spelade Kumpu fram Heinonen till kvitteringen, innan Falun fick ny luft och satte 4-5 på en kontring. Men masarna var trötta nu, och Sirius replikerade direkt när Nisse bröt igenom och spelade in till Heinonen. 6-5 kom på hörna, sedan räddade Anton ett svårt Faluskott, och Liukkonen rensade undan returen på mållinjen. Men det var det sista hotet, och nu avgjorde blåsvart: en misslyckad rensning gav Teemu läget till 7-5, Långburk kom runt på högerkanten och sköt in 8-5 ur liten vinkel, och målfesten avslutades med att Långburk tryckte in ytterligare en påse, på förarbete från Kalle. Julfyllan, som onekligen var uppe på en hög nivå hos många, kunde kanaliseras i glädje istället för ilska, och det firades med bar övis och julsång på Studans läktare.

Fre 28 dec: Sandviken-Sirius 5-2 (2-1), Göransson Arena

1-0 (10) Christoffer Edlund, 1-1 (18) Kalle Mårtensson, 2-1 (26) Edlund, 2-2 (59) Nils Bergström, 3-2 (64) Edlund, 4-2 (88) Daniel Mossberg, 5-2 (90) Oscar Stadin. Domare: Andreas Broberg, Västerås. Publik: 1504.

Den ekonomiska krisen hade tvingat SAIK att agera, men på ett typiskt SAIK-vis: man meddelade att alla spelarkontrakt skulle sägas upp, men först efter säsongen – så nu spelade man i alla fall vidare som om inget hade hänt. Sirius åkte upp till mötet med landets ondaste bandyklubb med två tunga bortfall i anfallsleden: Heinonen hade ömmande ljumskar och Långburk var sjuk, vilket ledde till att u20-spelaren Teo Eklund kallades in. Med tanke på dessa tuffa förutsättningar gjorde blåsvart en kanonmatch i Göransson, även om det som väntat inte räckte till några poäng. I den första halvleken var det målvakten som glänste – Anton hade fått mest uppmärksamhet, men nu var det Persson som agerade levande vägg mellan stolparna. Trots kraftig SAIK-dominans lyckades hemmalaget bara få in två strutar innan paus, båda av Lego Edlund som sköt upp ett skott i nättaket, och satte ett friläge. Men Sirius hade också gjort ett mål; ett friläge för Kalle efter ett fint pass från Teemu, och blåsvart var bra med i matchen.

Ännu bättre blev det dessutom i andra, då Sirius tog över matchen, och kvitterade helt rättvist när Kalle passade fram Nisse, som skyfflade in 2-2. Blåsvart kämpade in i kaklet, men det räckte inte till mer än en hedersam förlust; Lego tog tillbaka ledningen till SAIK, och på slutet dödade kolsäckarna matchen med två sena mål. Det var bara en i den närmast oändliga raden av förluster mot SAIK, men spelmässigt såg det ut som en uppåtgående formkurva. Sirius kvar på okvalplatsen, med två pinnar upp till Motala på den sista slutspelsplatsen, och lika många ner till Falun på kvalplats.

Sön 30 dec: Sirius-Motala 5-4 (3-1), Studenternas

0-1 (8) Philip Florén, 1-1 (16) Kalle Mårtensson, 2-1 (30) Teemu Määttä, 3-1 (40) Markus Kumpuoja, 3-2 (51) Jonas Enander, 3-3 (54) Florén, 4-3 (62) Kumpuoja, 4-4 (73) Elias Gillgren, 5-4 (78) Kumpuoja. Domare: Daniel Labe, Mölndal. Publik: 925.

Årets sista match var en riktig fyrapoängsmatch, som skulle sätta känslan för det som återstod av säsongen. Vinst – och fortsatta slutspelsdrömmar. Förlust – och vi skulle som vanligt få sikta in oss på den där okvalplatsen. Efter lite typiskt bandyslarv – Motala hade glömt att ta med sig klubborna – kom matchen igång en kvart försenad. Starten blev knackig, och bortalaget tog ledningen sedan Lundberg missat nedtagningen av en lyrboll, men sen tog blåsvart över. Det kvitterades en kvart in på matchen när Kalle sköt in en hörna, och det togs ledningen efter en halvtimme, när Nisse vann bollen på mittplan och spelade fram Teemu till 2-1. Då hade blåsvart redan hunnit med att missa en straff, men det kom en chans till från straffpunkten sedan Heeger hakats upp, och nu stänkte Kumpu dit 3-1.

Så långt gott, men det blev mindre gott i andra när Sirius började slarva ordentligt med bollen. Kumpu drällde bort bollen till Enander, som kom fri och satte reduceringen. Och Långburk bommade en mottagning och gav bollen till Ivarsson, som spelade fram till kvitteringen. Kumpu tog sedan revansch med ett underbart långskott i krysset, men Motala replikerade igen; Ivarsson drog upp anfallet och spelade åter fram till kvitteringen. Säsongen stod och balanserade på en knivudd – men vi fick oväntad hjälp från domare Labe som annars inte gjort oss några större tjänster. Men nu blåste han en tredje blåsvart straff när Heinonen hakades, och Kumpu klev fram och räddade poängen, dagen och säsongens fortsätta dramatik. Och dessutom uppnåddes här en riktig milstolpe: Sirius hade nu tagit 1000 poäng i maratontabellen.

Fre 4 jan: Hammarby-Sirius 4-8 (1-5), Zinkensdamm

0-1 (2) Kalle Mårtensson, 0-2 (3) August Elebring, 1-2 (6) Christoffer Fagerström, 1-3 (36) Jimi Heinonen, 1-4 (37) Teemu Määttä, 1-5 (40) Simon Karlsson, 2-5 (50) Jesper Jonsson, 2-6 (52) Nils Bergström, 3-6 (71) Robin Sundin, 3-7 (80) Määttä, 4-7 (85) David Thorén, 4-8 (92) Karlsson. Domare: Adam Jokinen, Tranås. Publik: 1820.

Säsongens match på Zinken blev som vanligt en succé, och den här gången blev det lite extra heta känslor som svallade:

Bajen hade gått i SAIK’s fotspår och sagt upp spelarkontrakten inför matchen, och det var osäkert om det skulle bli några fler löneutbetalningar för spelarna. Sett till hur Ilja Grachev hade reagerat när samma sak tidigare hänt i Sirius så var Västras vinkling given. CarlApans snabbt målade banderoll rycktes visserligen snabbt ner av matchvärdarna, men från läktaren ekade ramsan: ”Ilja kommer stämma er, stämma, stämma” matchen lång.
Kumpu hade tidigare under hösten talat ut om sin tunga tid i Hammarby, och då levererat det klassiska citatet ”Från dagen jag flyttade till Uppsala var det enda jag ville att sänka Hammarby på Zinken i nästa jävla match.” Ett så fint citat måste ju bara tryckas på en t-shirt – vilket var precis vad Västra gjorde. Och när Kumpu hade bidragit till segern med två fina assist åkte han fram till närmaste fotograf, drog upp matchtröjan och visade upp t-shirten därunder – och en av alla tiders mest klassiska Siriusbilder var tagen.
En udda bollgubbe nere vid sargen tyckte det var läge att stå och hetsa mot Siriusklacken, och efter matchen var det dags för snöbollskrieg: ett gäng bajare hade lite svårt att hantera förlusten och försökte attackera bortaläktaren med ett regn av snöbollar – men klena kastarmar och långt avstånd gjorde att ingen nådde mer än halvvägs. Ännu en Bajenflopp denna dag alltså.

Det hade inför matchen spekulerats om hur Bajenspelarna skulle hantera den uppkomna situationen med uppsagda kontrakt – inte särskilt bra, tycktes det, eftersom Sirius satte både 0-1 och 0-2 innan jag ens hunnit in på Zinken; Kalle slog in ett inspel framför mål, och Elebring sköt in en hörna. Fagerström rann sedan igenom till ett friläge och en snabb reducering, och sedan var det stiltje i en halvtimme, men så stod Sirius för ett brutalt ryck i slutet av halvleken med tre mål på fem minuter; Heinonen sköt in ett oväntat långskott till 1-3, Teemu knackade in 1-4 på halvvolley, och Långburk stökade in 1-5.

I andra halvlek reducerade sedan Bajen tre gånger, men efter varje Bajenmål kom en blåsvart replik. Jesper Jonssons solomål från högerkanten följdes av ett mål på hörnretur från Nisse. När Robin Sundin sedan kopierade Jonssons mål svarade Teemu med att peta in en boll ur obefintlig vinkel. Och när ingen mindre än säsongens Judas, David Thorén bökade in ett mål så avslutade Långburk matchen med att göra likadant. Så firades säsongens topprestation så här långt med Bajenhån från Västra, medan Bajens kränkta trumultras svarade med en snöbollsattack – och det var en seger som tog Sirius upp till de ädlare delarna av tabellen. För nu var Sirius uppe på tiondeplatsen som innebar slutspel igen, med två pinnar ner till Motala på okvalplats, och hela fem till Falun på kvalplats.

Sön 6 jan: Sirius-Edsbyn 3-7 (3-3), Studenternas

0-1 (1) Oscar Wikblad, 0-2 (3) Tuomas Määttä, 0-3 (7) Mattias Hammarström, 1-3 (20) Jimi Heinonen, 2-3 (29) Heinonen, 3-3 (45) Kalle Mårtensson, 3-4 (48) Wikblad, 3-5 (52) Tuomas Määttä, 3-6 (57) Martin Frid, 3-7 (79) Jonas Edling. Domare: Jacob Liljegren, Falköping. Publik: 895.

Mot Bajen gjorde blåsvart två mål på drygt två minuter – lika roligt var det inte att göra tvärtom mot Edsbyn och släppa in två mål på drygt två minuter. Och ännu tråkigare var det sen att släppa in ett tredje efter ytterligare fem minuter. Det såg ut att vara på väg mot en pinsamhet likt förra årets 0-13-match, eller kanske värre, men blåsvart vände på steken: En omställning gav Heinonen ett friläge från halva plan, som han inte missade, och snart kom också nästa reducering efter ett fint anfall som avslutades med en genomåkning av Heinonen. Och i halvtid var Sirius ikapp, sedan Kalle kvitterat efter ett jätteutkast av Persson. Ett trettondagsmirakel på gång? Nej, för den andra halvleken inleddes nästan exakt som den första; ett snabbt mål av Wikblad, och en soloåkning av Tuomas Määttä, och Sirius orkade inte komma ikapp en andra gång. I samma omgång tappade världens sämsta bandylag, SAIK, poäng till Motala, som därmed knaprade in en pinne – men Sirius fortfarande på slutspelsplats.

Ons 9 jan: Frillesås-Sirius 4-6 (2-4), Sjöaremossen

0-1 (2) August Elebring, 0-2 (6) Kalle Mårtensson, 0-3 (24) Markus Kumpuoja, 1-3 (26) Calle Litsmark, 2-3 (38) Fredrik Johansson, 2-4 (38) Kumpuoja, 2-5 (47) Jimi Heinonen, 3-5 (53) Mattias Johansson, 3-6 (70) Nils Bergström, 4-6 (78) Fredrik Brandin. Domare: Adam Jokinen, Tranås. Publik: 527.

Så var det dags för den efterlängtade bortamatchen mot den exotiska nykomlingen Frillesås. Och det var många som lockades: trots onsdagsmatch satte sig över 20 västringar i bistron på tåget mot västkusten. Förväntningarna var höga – men Frillesås och Sjöaremossen var ännu bättre än man vågat tro. Pizzeria Reale inne i byn, med sin märkliga lekhörna där man kunde lämna in eventuella barn. Bandybussen upp till Sjöarn, och mysigt bandysnack med hemmasupportrarna. Den marschallkantade, slingrande landsvägen upp till isbanan. Det hjärtliga välkomnandet av matchvärden, där vi fick höra att ”vi inte behövde gömma våra ölburkar och göra oss till”. Hallvurmare och förbundslakejer fick säga vad de ville – den perfekta bandyupplevelsen får man här, på en isbana invid en göl, vid slutet av en slingande landsväg någonstans i norra Halland.

Och så skulle det ju spelas en bandymatch också, och den var viktig. En seger kunde slutgiltigt lossa oss från bottenstriden, och få resten av säsongen att handla om slutspelsjakten. Likt på Zinken en knapp vecka tidigare fick vi en drömstart med två tidiga mål; det var mannen som älskade att skjuta in tidiga hörnor, August Elebring, som öppnade målskyttet, och Kalle satte tvåan, fint framspelad av Kumpu. Blåsvart skapade sedan en tremålsledning när Kumpu sköt upp en hörna i krysset, innan Frillan reducerade två gånger om och skapade lite spänning i matchen – vilken höll i sig i en halv minut, för då tog Kalle ner en långboll och serverade Kumpu till 2-4.

Och därifrån var det en lugn seglats in i mål. Blåsvart behöll sitt tvåmålsförsprång, Nisse satte Sirius sjätte mål med en ordentlig rökare rätt i krysset, Västra drack öl på läktaren utan att gömma burkarna och göra oss till, och det var en match man ville att den aldrig skulle ta slut. Men när den ändå tog slut så var det roliga inte slut för det – medan mina blåsvarta kamrater åkte mot Göteborg efteråt så tog jag bandybussen söderut, mot Väröbacka där jag hade bokat boende (i ett radhus på Västra Brattåsvägen, en gata som tydligen gick under namnet ”Kokaindalen” i folkmun). Så det blev mer bandysnack med de lokala bandyvännerna, och kvällen slutade inte sämre än att jag blev hembjuden till tränaren i Sunväras damlag, eller om det nu var hans bror, på eftersläckning i hans garage, och vi snackade ner kvällens match över polsk burköl och några Jägermeister. Det var en underbar avrundning på en fantastisk resa, och Frillesås hade satt en ny ribba för vad en bandybortamatch kan bjuda på.

Lör 12 jan: Sirius-Vänersborg 7-2 (3-2), Studenternas

1-0 (7) Markus Kumpuoja, 1-1 (15) Emil Viklund, 2-1 (34) Kalle Mårtensson, 3-1 (40) Mårtensson, 3-2 (44) Mikko Lukkarila, 4-2 (51) Mårtensson, 5-2 (70) Jerker Ortman, 6-2 (81) Simon Karlsson, 7-2 (92) Jimi Heinonen. Domare: Andrey Tokmakov, Ryssland. Publik: 812.

En av Västra Sidans obskyrare traditioner är ”bandyblotet”, då vi inför match samlas vid Sten Sture-monumentet och utför diverse hedniska ritualer, och dricker öl förstås. Förutom nöjet så kunde blotet kunde ibland ha en oerhört positiv inverkan på matchen – som här, då blåsvart plötsligt gick ut och gjorde en av sina bästa matcher på många år mot slutspelslaget Vänersborg.

Nu blev vinstmarginalen visserligen njutbart stor till slut, men grunden till segern lades genom Antons fantastiska storspel i första halvlek. Kumpu gav Sirius ledningen på en hörnretur, men sedan tog Väners över. Anton räddade Hedqvists straff, men sedan rann Viklund förbi på vänsterkanten och kvitterade. Istället tog blåsvart tillbaka ledningen när Kalle styrde in ett skott från Nisse, och Antons storspel fortsatte: en fantastisk räddning på Hedqvists frislag som var på väg rätt in i krysset, och så knep han ett friläge från Niclas Nyqvist – bland mycket annat. Istället utökade Kalle till 3-1 när han stötte in ett inspel från Heeger, innan Anton till slut lurades av ett skott som styrdes in till 3-2, strax innan paus.

Anton inledde sedan andra halvlek med att mota ytterligare tre skott, vilket verkade knäcka vänersborgarna totalt, för nu blev det en blåsvart överkörning. 4-2 var en delikatess; Nisse spelade fram Kalle på högerkanten, och Kalle lurade bort två vita försvarare, klev in, och sprätte in bollen i öppet mål. Och även femman var fin, då Rönnqvist hittade Jerker som kom i fart och sköt in bollen. Långburk och Heinonen spädde på med ytterligare mål – och då missade vi dessutom två straffar under halvleken. Nu hade vi fyra segrar på de fem senaste matcherna, och ett stadigt grepp om slutspelsplatsen – men tyvärr visade sig detta vara kulmen på vinterns formtopp. Sirius nu uppe på sjundeplatsen, en pinne före Broberg, och tre ned till Motala på okvalplats. Kontraktet var dessutom så gott som säkrat, med hela nio poäng ned till Falun på kvalplats.

Fre 18 jan: Villa-Sirius 9-5 (4-3), Lidköping Arena

1-0 (5) Johan Esplund, 2-0 (9) Joakim Andersson, 3-0 (14) Andersson, 4-0 (26) Esplund, 4-1 (29) Samuel Heeger, 4-2 (30) Tuomas Liukkonen, 4-3 (42) Nils Bergström, 5-3 (50) Joel Broberg, 5-4 (53) Simon Karlsson, 6-4 (54) Johan Löfstedt, 7-4 (76) David Karlsson, 7-5 (81) Kalle Mårtensson, 8-5 (85) Andersson, 9-5 (86) Andersson. Domare: Anders Berg, Vänersborg. Publik: 2822.

Formtopp eller inte så fanns det fortfarande matcher i serien som det var omöjligt att vinna. När vi åkte till Lisch handlade det fortfarande bara om att hålla nere siffrorna och komma tillbaka levande och med äran i behåll. Till en början såg det inte vidare ärofullt ut när Sirius låg under med fyra mål en bit in på första halvlek, men så tog blåsvart tillbaka matchen genom tre ganska ovana målskyttar: Heeger och Liukkonen satte varsitt friläge inom loppet av en minut, och så sprätte Nisse upp en hörnretur i nättaket. Så var det match igen, och det höll i sig en bit in på andra när Långburk sköt in ett inspel till 5-4 – och visst var det lite komiskt att se hur delar av den hjärndöda Villapubliken satt med handklapporna även när blåsvart gjorde mål. Men såklart och tyvärr höll det inte hela vägen ut, och på slutet kunde Villa döda matchen med ett par sena mål. På det hela taget var det ändå en godkänd utflykt till hockeybandyladan i Skaraborg – äran var fortfarande i behåll, och självförtroendet hade inte tagit alltför mycket stryk. Och dessutom: Tack vare Faluns förlust mot Vetlanda i samma omgång var kontraktet nu matematiskt klart, så nu var det bara att fokusera på de lättsammare streckstriderna.

Sön 20 jan: Sirius-Vetlanda 2-5 (2-2), Studenternas

0-1 (4) Emil Fedorov, 1-1 (17) Edward Sigfridsson, 2-1 (29) Jimi Heinonen, 2-2 (42) Aksel Ekholm, 2-3 (61) Tobias Nyberg, 2-4 (79) Fedorov, 2-5 (91) Adam Rudell. Domare: Petri Kuusela, Torneå. Publik: 1018.

Det här var matchen vi skulle ha vunnit för att göra verklighet av slutspelsdrömmarna. Och vi gav det en bra chans, men Vetlanda var lite mer bestämda, lite mer rutinerade, lite mer kliniska – och där gick också luften ur säsongen. Det såg dock lovande ut i första; efter ett tidigt bortamål fick Sirius fart och började skapa chanser, och snart hade matchen vänt i blåsvart favör: Sigfridsson skyfflade in en hörnretur, och Kumpu slog ett perfekt inspel parallellt med kortlinjen som Heinonen skarvade in. Blåsvart borde haft ledningen i paus, men några olyckliga sekvenser förstörde både matchen och säsongen. Trots numerärt överläge tappade Sirius bort Aksel Ekholm, som tog ner en långboll och kvitterade strax innan paus. Och en kvart in på andra kom matchens avgörande sekvens, som började med att Nisse slog ett inspel som så när hittade en hemmaspelare i straffområdet, men istället fiskade den blivande blåsvarte Tobias Nyberg upp bollen, solokörde från kortlinjen över hela planen, och avslutade med att tunnla libero Lundberg, runda Persson i målet, och lägga in 2-3 till Vetlanda. Ett våldsamt snyggt, men ödesdigert mål. För nu orkade Sirius inte komma igen; Fedorov gjorde fyran i efterdyningarna av en hörna, och Rudell satte spiken i kistan på stoppitsch tajm. Och när Motala samma dag tokskrällde och knep poäng mot självaste Villa – ja, då kändes det som att slutspelståget hade avgått utan Sirius ombord, denna bistra och grå januarieftermiddag. Sirius nere på okvalplats, på samma poäng men med 20 måls sämre målskillnad än Motala, och en pinne bakom Broberg på sjundeplatsen.
Foto: Jesper Hammarström

Ons 6 feb: Bollnäs-Sirius 7-2 (6-2), Sävstaås

1-0 (6) Ville Aaltonen, 2-0 (8) Patrik Nilsson, 2-1 (12) Nils Bergström, 3-1 (13) Nilsson, 4-1 (23) Nilsson, 4-2 (31) Kalle Mårtensson, 5-2 (44) Joel Wigren, 6-2 (45) Kasper Milerud, 7-2 (80) Christian Mickelsson. Domare: Jacob Hallkvist, Linköping. Publik: 1120.

Det 2½ veckor långa VM-uppehållet ägnades för Sirius del åt en hel del kontraktsförlängningar – tunga pjäser som Teemu, Kumpu och libero Lundberg kritade på för ytterligare en säsong, och likaså gjorde det 15-åriga jättelöftet Arvid Tapper, trots intresse från större klubbar. Optimismen och framtidstron spirade i laget, med idel lovord över Esa och lagets utveckling. Och det kunde behövas en positiv injektion inför den korta men intensiva serieupplösningen som väntade, för uppgiften var svår: Vi behövde sannolikt ta fyra poäng av sex möjliga för att nå slutspelsplatsen, och då var två av de tre kvarstående matcherna riktigt svåra.

Den första chansen sprack också ganska ordentligt. Visserligen hade vi dräpt Sävstaåsspöket under föregående säsong, men Bollnäs away var fortfarande en tuff match. Uppförsbacken blev direkt och brant när de orangeblå gjorde två tidiga mål på hörnsituationer, och när Nisse sedan replikerade med ett hörnmål så kom det direkt en försvarsmiss: Libero Lundberg släppte igenom en enkel långboll, och Sura Hästen satte 3-1 – och 4-1 kom till på ett nästan identiskt sätt. Sirius hade ändå skaplig kontakt inför paus efter att Kalle stött in ett inspel till 4-2, men så kom dubbla dråpslag: den ex-blåsvarte Wigren sköt in ännu en hörna, och så lyckades Milerud turligt knäa in 6-2 med sekunder kvar av halvleken. Det var förstås kört, och andra halvlek blev ett sömnpiller av sällan skådat slag, med bara ett nätrassel, och i fel bur. Som förväntat förlorade även Broberg och Motala, så chansen fanns kvar – men haken var att de båda lagen hade relativt enkla matcher i nästa omgång, medan Sirius behövde ta sig an gurkorna från St. Aros.

Fre 8 feb: Sirius-Västerås 4-13 (2-8), Studenternas

0-1 (3) Simon Jansson, 0-2 (10) Oscar Gröhn, 1-2 (15) August Elebring, 1-3 (25) Martin Landström, 1-4 (26) Niklas Gifting, 2-4 (27) Teemu Määttä, 2-5 (30) Tobias Holmberg, 2-6 (31) Jansson, 2-7 (39) Joel Engström, 2-8 (43) Joel Engström, 3-8 (50) Kalle Mårtensson, 3-9 (53) Måns Engström, 3-10 (62) Jansson, 3-11 (64) Magnus Joneby, 3-12 (82) Stefan Edberg, 4-12 (82) Markus Kumpuoja, 4-13 (89) Holmberg. Domare: Jacob Liljegren, Falköping. Publik: 1156.

Man hade någon sorts patetisk förhoppning om att det skulle gå att rubba VSK, och den gick att hålla liv i ungefär tills mitten av den första halvleken. Då hade Elebring reducerat gurkornas tidiga tvåmålsledning på en hörna, och Heinonen varit framme och frestat Kjellsson med ett friläge. Men någon kvittering blev det inte, och i den 25:e minuten började försvaret krackelera. Sex ytterligare VSK-mål rann in bakom Anton innan det blåstes för halvtid – det var ett rejält och ovärdigt defensivt haveri som vi hade hoppats slippa se mera av. VSK hade också sin egen agenda då man ville försöka ta ikapp sin målskillnad gentemot SAIK för att kunna knipa andraplatsen, och därmed fortsatte man ösa på efter pausvilan. Blåsvart visade ändå lite mer hjärta i andra halvlek; två mål framåt blev det, men också fem till bakåt.

Och säsongen var därmed i praktiken över – vi låg två poäng bakom Motala, men hade dessutom 30 mål att ta igen, vilket förstås var omöjligt även om vi mötte nedflyttningsklara Tellus. Avslutningen hade inte varit något vidare; något tycktes ha hänt med inställningen sedan kontraktet hade säkrats, och en viss mättnadskänsla hade smugit sig på. ”Det känns jättesurt att inte få spela åttondelsfinal, men vi kommer nog att vara nöjda när säsongen summeras”, menade libero Lundberg, och visst var det så det kändes. Det var trots allt ett lag som, av vissa experter, hade tippats hamna sist i tabellen utan att vinna en match.

Tis 12 feb: Tellus-Sirius 4-8 (3-3), Zinkensdamm

0-1 (14) August Elebring, 1-1 (25) Tobias Björklund, 2-1 (32) Martin Krigh, 2-2 (36) Jimi Heinonen, 2-3 (38) Markus Kumpuoja, 3-3 (40) Elias Engholm, 3-4 (54) Kumpuoja, 3-5 (74) Samuel Heeger, 3-6 (78) Heinonen, 3-7 (81) Kumpuoja, 3-8 (83) Teemu Määttä, 4-8 (89) Fredrik Rubin. Domare: Petri Kuusela, Torneå. Publik: 168.

Bäst minns vi nog seriens sista match för ett klassiskt läktartjafs: I Tellus spelade den, numera återbördade, ex-blåsvarte Johannes Camilton, som enligt tradition fick utstå en del tråkningar från Västra. Den här gången ryckte dock pappa Camilton, den temperamentsfulle tidigare VP-målvakten Josef, ut till sonens försvar, vilket resulterade i en del munhuggning och ilsket blängande innan var och en återgick till sitt. Och i den eviga brist på framgångar som vi satt fast i var det just sådana udda händelser man fick bejaka och vårda ömt i minnet.

I det odramatiska ”galaxderbyt” som samtidigt utspelades på plan, bjöd den första halvleken bjöd på jämnt spel, sex mål, och två ganska komiska sekvenser: Tellus 2-1-mål var bland de märkligare man sett; ett hopslag framför Siriusmålet där bollen for upp högt i luften – Krigh, som fick målet, hade redan vänt sig om och börjat åka därifrån när bollen återvände mot jorden och gick in precis i krysset på Siriusmålet. Dråpligheten matchades nästan av Sirius kvitteringsmål några minuter senare, när två Tellusspelare frontalkrockade i jakt på en lyrboll, vilket gav Heinonen ett friläge till 2-2. Några lustiga mål räckte dock inte för att man skulle känna sig nöjd med serieepilogen, vi behövde vinna, och det gjorde vi också i andra halvlek. Ledningsmålet kom via ett långskott från Kumpu invid stolproten, och Heeger utökade på hörna. Sedan bjöd Tellus Heinonen på sexan, sjuan kom på en hörnretur och en fin långboll på högerkanten gav Määttä läget till åttan. Och med dessa mål hade en annan milstolpe uppnåtts: För första gången sedan 2011 hade blåsvart gjort över 100 mål i serien.

Villa	26	22	3	1	174-60	47
Västerås	26	19	1	6	153-90	39
Sandviken	26	19	1	6	148-86	39
Edsbyn	26	18	0	8	139-78	36
Bollnäs	26	15	5	6	113-89	35
Hammarby	26	14	3	9	125-120	31
Vänersborg	26	12	4	10	124-100	28
Vetlanda	26	12	1	13	113-116	25
Motala	26	7	7	12	79-101	21
Broberg	26	8	4	14	80-117	20
Sirius	26	9	1	16	105-155	19
Falun	26	4	2	20	76-157	10
Frillesås	26	4	1	21	68-146	9
Tellus	26	2	1	23	51-133	5

Skytteligan

Kumpu 21, Heinonen 19, Kalle Mårtensson 17, Teemu 13, Långburk 11, Elebring 8, Nisse 5, Heeger 3, Jerker 2, Liukkonen 2, Sigfridsson 2, Lundberg 1, Liw 1.

Som sagt: För första gången på åtta säsonger gjorde Sirius över 100 mål, och skytteligan avslöjar att det var bredden som var hemligheten: Samtliga offensiva spelare levererade, och hela fem av spelarna noterades för över 10 mål. Roligt var också att flera av våra egenfostrade spelare nu började visa framfötterna på allvar: Nisse, Heeger och målvakts-Anton hade alla funnit viktiga roller i laget.

Summering

Så slutade det med okval för tredje raka säsongen, men det var tre okval som hade mottagits med helt olika känslor. 2017 – ohämmad glädje och fest efter den största framgången på sex säsonger. 2018 – Ett lass sten som lyftes från ens axlar efter en både sportsligt och ekonomiskt skakig säsong. 2019 – Liknöjdhet, med ett litet stänk av besvikelse och tomhet. För som säsongen utvecklade sig så hade vi ju haft grepp om slutspelsplatsen med bara fem omgångar kvar – och i slutänden hade ett enda mål i någon av Brobergsmatcherna gjort hela skillnaden.

Små marginaler alltså, men det började bli en vana att säsongerna tog slut redan i början av februari. Och efter bara någon vecka kändes det som att man ändå kunde må ganska bra över Sirius insatser. Vi hade tvingats bygga om hela laget inför säsongen, med mestadels ungt och oprövat material, och i och med det fick vi också den yngsta truppen i hela Elitserien. Utifrån de parametrarna var tabellplaceringen ett styrkebesked, och vi nådde den med en frejdig, positiv och rolig bandy, Och även om avslutningen blev lite fadd och trist så hade laget visat upp en fin utvecklingskurva över tid, och spelarna var fulla av lovord inför Esa, hans träningsupplägg och ledarskap. Därtill hade vi en klubbchef i Jimmy Helmersson som verkade veta vart han ville, en ordförande som åtminstone verkade ha båda fötterna på jorden, och en styrelse med flera supporterrepresentanter som garant för att slippa ännu en finansiell urspårning. Vi kunde ändå stänga säsongen 18/19 med en bättre känsla inför framtiden än på många, många år. Och efter att ha snubblat fram på stigar fulla med sly och rötter så började den där vägen mot 2027 som Berglund hade stakat ut en gång i tiden äntligen öppna upp sig.

Profilen

Hej Fredrik ”Linken” Lindkvist, hur var det att vara målvaktstränare i Sirius säsongen 18/19?

Ja, det var väl då Esa hade kommit in. Vi behövde få in en ny målvakt och fick in Erik från Edsbyn med tanken att han skulle vara etta. Men samtidigt hade Anton kommit upp som vi också trodde på, och han visade snabbt att han kommit långt. Jag minns att jag hade sett samtal med Esa efter cupen, då vi insåg att han var för bra för att vara andramålvakt. Samtidigt hade Erik hamnat i en ny miljö och skulle hantera nya förväntningar. Så det blev att vi alternerade målvakter, och det blev en väldigt bra målvaktsmix. Vi fortsatte sedan att spela båda målvakterna under de två säsonger Erik var här, men när det blev kval året efter blev det för mycket för Anton, han kände att det blev jobbigt att spela de matcherna i en klubb som betydde så mycket för honom. Så då blev det Erik som fick stå, där blev hans rutin avgörande.

Säleby, Kyllönen, Kjellsson, Erik Persson, och så Anton. Är det din förtjänst att vi får så många bra målvakter? Vad gör du som målvaktstränare?

Idag har alla lag förstått att det är viktigt, men Sirius var bland de första att satsa på en målvaktstränare. Jag hade kommit in i staben samtidigt som Magnus Berglund 2007, det var från början tänkt att jag skulle ha en annan roll, men Magnus ville ha mig i a-laget, Säleby som var ny målvakt var ganska orutinerad och behövde lite extra stöd. Så det var där jag blev målvaktstränare. De målvakter som sedan har kommit till klubben har kanske inte varit vana att ha någon att prata med, kolla matchklipp, diskutera matchsekvenser och sådant. Sedan har jag med tiden tagit erfarenheter av de målvakter jag har jobbat med också, och har lärt mig vilka tips och trix som fungerar. Jag försöker också förnya mig hela tiden, jag hämtar inspiration från andra sporter och försöker fånga moment som utvecklar målvaktsspelet. Det finns ju en bild av att målvakten i laget är den lataste i laget, men det är i själva verket den position där man behöver mest allsidig träning.

Många tyckte ändå att Anton inte riktigt kom upp i nivå under slutspelet – vad tänker du om det?

Tja, det var en speciell säsong. Vi spelade enormt bra defensivt, och det gjorde det lätt för målvakten att agera. Sedan händer något i slutspelet, jag kände inte igen vårt försvarsspel riktigt, samtidigt som motståndarna prövar andra saker. Det blev nog svårare och inte lika tydligt för målvakten.

Så hur ska Anton bli ännu bättre till nästa säsong?

Jag har alltid idéer om hur spelet ska utvecklas, en del är långsiktiga som vi alltid jobbar med, annat kan vara nya saker man vill prova. Att vara målvakt i bandy är bland det svåraste man kan göra, det är ett stort mål och en liten boll. Så saker som rörelsemönster, skridskoåkning och positionering är viktigt att jobba med. Min filosofi är att man ska göra så lite som möjligt för att rädda så mycket som möjligt. Jag minns att Säleby ofta fick höra att han hade mycket tur och fick bollarna rakt på sig – jag tyckte det var det bästa betyg man kunde få.

Vad minns du bäst från din egen spelarkarriär?

Jag fick vara med om det mesta, jag fick spela semifinal med VSK, sedan har jag åkt ur, gått upp och kvalat med Sirius. Det var ju en stökig tid när jag kom till Sirius, det blev en stor kris andra säsongen jag var där, lönerna drogs in, klubben var konkurshotad och nästan alla stack. Men jag valde att stanna kvar och vi jobbade oss ur det. Jag har alltid känt mig hemma i Sirius trots motigheterna, det är mycket tack vare Västra Sidan. Ni har alltid varit en stark motivation i med- och motgång. Tvivlar man på sig själv så vill man i alla fall spela för er som kommit dit.

Hur ser framtiden ut? Får vi behålla Sveriges bästa målvaktstränare?

Jag är idrottslärare i grunden, det är det som är mitt levebröd. Så målvaktstränarjobbet är förstås på deltid, men under säsong går det ju åt mycket tid. Det är förberedelser, videoanalyser, ja jag vill knappt tänka på hur mycket tid jag lägger. Men det är ju fortfarande roligt, man hittar alltid nya utmaningar. Jag brukar alltid bara förlänga kontraktet med ett år i taget, sedan får man se. Men det har jag gjort sedan början, och det har ändå gått tjugo år snart.