Fotbollssäsongen 2017

Vi flög högt på våren och kraschade hårt på hösten. Men från Sirius första allsvenska säsong på 42 år det ändå mest solskenet man minns.

 

Läget i laget

Hur ska det kännas när man står inför en comeback i allsvenskan efter 42 säsonger? Pirrigt, läskigt och nervöst? Eller spännande, förväntansfullt och underbart? Ja, som supporter var det förstås lite av båda – jag hade längtat efter att få se Sirius i allsvenskan i, om inte 42 år, så i varje fall i 20. Så en del av mig kunde inte bärga mig tills jag stod där på Tele2 i premiären mot Djurgården, medan en annan del var rädd för att drömmen skulle sluta med ett platt fall. Objektivt sett fanns det saker som talade för både den negativa och för den positiva livssynen. På den negativa sidan: Ekonomin och arenan. På den positiva: Tränarna och lagbygget.

Förtroendet för tränarduon Kim-Tolle var förstås skyhögt, och som väl var avvärjdes hotet från Hammarby ganska fort: Bajen verkade ett tag sugna på att ersätta sin Bergstrand (Nanne) med vår Bergstrand, men i slutänden fastnade man för dansken Jakob Michelsen istället, och Kim-Tolle förblev kaptener för vår blåsvarta skuta. En till meriterad herre kom dessutom in som ny akademichef: den f.d. landslagsbacken Petter Hansson, och så återvände ”Rit-Ola” Andersson efter en kort frånvaro från klubben, nu i rollen som scout. Och lagbygget flöt på perfekt under vintern; Sirius fick behålla i stort sett alla spelare som spelat upp oss, med ett undantag: jänkarbacken Patrick Hopkins – han ville stanna, Sirius ville behålla honom, men en jobblösning sprack och det blev ekonomiskt omöjligt. Vid sidan om detta var tappen marginella: Den unge försvararen Gustav Thörn fick napp hos Sandviken, och den än yngre Kyria Kambusi lånades ut till GUSK, medan den marockanske målvakten Kerim Fegrouch inte längre ingick i truppen.

Och värvningarna kändes samtidigt bra. Det här var en tid innan Sirius fick resurser att shoppa på marknaden, och för de sju spelare som kom in betalade vi inte en krona i övergångssummor, men det var smarta värvningar. Från vår nya ärkefiende Dalkurd hämtades den unge offensiva mittfältaren Diego Montiel, som beskrevs som en ”mini-Ante” (Ante E, d.v.s.). En till offensiv mittfältare var Stefano Vecchia (Holmqvist), ett tidigare underbarn som fick rubriker redan som sjuåring när han värvades från Vasalund till BP – skador hade sedan hämmat den unge talangen, men han hade nu ett par hela säsonger bakom sig. På försvarssidan inleddes Sirius satsning på det skånska spåret med en lundabördig back från Ängelholm: Johan ”Eis” Eiswohld var mittfältare i grunden, men hade skolats om till en spelande mittback. En försvarare av annan typ var den långe Daniel Jarl, ursprungligen från Bålsta och nu inhämtad från nykomlingskollegan AFC. Och att vi hämtade in kontraktslösa spelare från just AFC var förstås extra glädjande; en till sådan var den minst sagt profilstarka målvakten Josh Wicks, en amerikan med brokig karriär och med rykte att vara en osäkrad pjäs – men en förbannat bra målvakt var han också. Det sista förvärvet var också det mest meriterade; entreprenörstypen Philip Haglund hade varit Hollandsproffs och spelat i de båda storklubbarna Blåvitt och Bajen, nu hade den välväxte och allsidige spelaren valt att fortsätta karriären i blåsvart efter några sämre säsonger på Söder. Det kanske allra bästa med sillyn var att truppen var så tidigt färdigbyggd; blåsvart var så gott som klara redan i början av december, medan våra förmodade konkurrenter fortfarande famlade med både tränare och trupp.

En titt på de kvarvarande spelarna i truppen avslöjade ett orosmoln kring målvaktspositionen; inte för att vi hade för få målvakter, utan för att vi hade för många. Wicks hade värvats in som tilltänkt förstamålvakt, men kvar i truppen fanns båda målvakterna som hade delat på förstahandskarna under 2016. Klubben meddelade att man ville satsa vidare på den extroverte gotlänningen Lukas Jonsson, och att den tredje målvakten, den tidigare Bajenkeepern Benny Lekström, var fri att söka ny klubb. Problemet? Benny var nöjd med sitt kontrakt, och ville inte alls söka någon ny klubb. ”Jag tänker stanna och konkurrera, och de måste komma med ett bra erbjudande om jag ska lämna”. Bäddat för trubbel alltså, och det såg väl inte helt snyggt ut när hela truppen reste iväg till Spanien på försäsongsläger – förutom Benny som lämnades hemma. Till slut köptes Lekström i alla fall ut från sitt kontrakt, och nästa destination blev division 3-klubben Ängby.

I övrigt följde en stor del av stommen som följt med ända sedan division 1-tiden med upp i allsvenskan – till exempel den offervillige mittbacken Oscar ”OP” Pehrsson, och den lojale Karl ”Kalle” Larson. Given i backlinjen var också vänsterförsvararen Jesper Arvidsson med sin fina frisparksdoja, och som alternativ fanns ytterbacken Jakob Bergman som nickat oss upp till Allsvenskan. Fler fina trotjänare hittades på mittfältet: den kloke lagkaptenen Niklas ”NBT” Busch-Thor, den rivige Christer ”CG” Gustafsson, och den allsidige Kim Skoglund som i princip kunde spela varsomhelst på planen. Kreatörerna på mittfältet var den avige lille ghananen Kingsley Sarfo, vidare hoppades vi på att magikern Andreas ”Ante” Eriksson skulle komma tillbaka efter sin korsbandsskada, och här fanns också den lovande Oskar ”Ogge” Kindlund, och den löpvillige Alexander ”GT” Nilsson. På kanterna spelade den vindsnabbe Johan ”Jander” Andersson till höger, och den galante Ian ”Iaaan Iaaan Iaaan Iaaan” Sirelius till vänster. På topp fanns slutligen två starka alternativ i den tyngdlagstrotsande Ante Björkebaum, vars sköra knän var den enda svagheten, och den bosniska bulldozern Dragan ”Super-Dragan” Kapcevic. Och slutligen så fanns det ju ett åttonde nyförvärv, även om han redan spelade för blåsvart den föregående hösten: Den älskade anfallaren Moses Ogbu flyttade nu permanent hem från Jönköping igen.

Så långt det som var positivt – på den negativa sidan fanns faktumet att vi spelade på en byggarbetsplats; inte bara 2017 utan tre säsonger framöver. Så nu började en tid då vår hemmaborg kunde ändra utseende från en match till en annan; läktare försvann och förvandlades till bråte, tillfälliga läktare smälldes upp, och bit för bit skulle konturerna av det nya Studenternas växa fram. Till premiären 2017 var dock det mesta sig fortfarande likt, med undantag för att det tillkommit en temporär kortsideläktare på norra kortsidan, där Västra Sidan skulle placeras. Publikkapaciteten vid säsongens inledning var 7200, men under sommaren skulle den västra träläktaren rivas, och ersättas av en något större kortsideläktare på södra sidan, vilket skulle ta upp kapaciteten till 7500 åskådare.

Att fylla Studan skulle säkerligen gå av sig själv i stormatcherna, men att locka publik till byggarbetsplatsen i serielunksmatcherna kunde också bli en utmaning, när den inledande hypen väl hade lagt sig. För detta syfte rekryterades den lokala humoristen Jacke Sjödin för att spela in putslustiga reklamfilmer där motståndarlagen välkomnades till Studenternas – ett grepp som kanske roade vissa kretsar, men som definitivt inte föll i god jord hos alla. Man kan väl lugnt säga att Jackes lättsamma ton skar sig rejält med jargongen hos supporterkollektivet, som uppfattade filmerna som studentikosa och skämmiga.

Och så var det ekonomin: Budgeten var med allsvenska mått minimal, och de klubbar som Sirius sneglade på som förebilder var inte direkt några jättar: Gefle, Falkenberg och Sundsvall nämndes. Och läget verkade inte bra; under vintern kom den alarmerande nyheten att Sirius hade 1,4 Mkr i skatteskulder hos Kronofodgen – ”Det är ingen fara”, lugnade ordförande Ove, ”vi har problem med likviditeten och försäljningen släpar efter, men resultatet kommer att gå ihop”.

Det vreds och vändes på alla möjligheter att få in pengar; under vintern kom ett bud från en okänd ”utländsk investerare” om att köpa in sig i klubben för 12,5 Mkr – men det minst sagt oattraktiva upplägget var att Sirius då skulle ingå i en paraplyorganisation där spelare snabbt kunde slussas mellan de ingående klubbarna – ingen bra idé, tyckte som tur var styrelsen. Istället sjösatte man ”transferlotteriet”, där man gavs möjlighet att köpa en sorts andelar i spelartruppen, och vinsten skulle bli en del av transferöverskotten från de två kommande transferfönstren. En lite gullig och småskalig form av spekulationsekonomi, där klubbens hopp var att dra in 900 tkr. Man gjorde också klart med en säljpartner i det skandalomsusade franska bolaget Lagardère, som samtidigt var inblandade i någon form av tvist med AIK. På det hela taget navigerade Sirius i ny och okänd terräng för Sirius när man nu skulle försöka bygga en allsvensk ekonomi, utan någon erfarenhet i klubben, tradition i staden, eller vettig arena att spela på. Och så var det ju den lilla detaljen att vår stora och pålitliga inkomstkälla just hade sinat:

 

Affär 3: Ågerupgate

I den långa listan på skandaler och affärer som Sirius blev inblandade i under de här åren har vi nu kommit till Ågerupskandalen – en skandal som egentligen inte var Sirius, men som ändå påverkade både klubb och supportrar. Q-Med-miljardären hade ju som bekant finansierat det mesta av Sirius resa från konkursmässigt division 1-lag till färska allsvenskar, men nu var det slut med det, då UEFA hade förbjudit det tredjepartsägande som upplägget byggde på. Och egentligen var det väldigt bra tajming för Sirius del, eftersom Skatteverket under vintern kom med beskedet som innebar att Ågerup nu kunde betraktas som Sveriges största skattesmitare. Ågerup hade varit under utredning av Skatteverket ända sedan 2013, och i december 2016 kom beskedet att han var skyldig det svindlande beloppet 1,4 miljarder kr.

Att det inte längre fanns några formella kopplingar kvar mellan Sirius och Ågerup var alltså tur, men det var ju ofrånkomligt att vi ändå skulle komma att associeras med denna skatteskandal. Ur mitt eget perspektiv var Sirius förstås så äkta som ett fotbollslag någonsin kunde bli, men jag tvingades nu inse att andra kanske såg ett plastlag finansierat av en skattesmitande miljardär – inte ett dugg bättre än t.ex. det ÖFK som vi så intensivt föraktade. Vissa kanske sket i vad andra supportrar tyckte, men mig störde det en hel del. Och sedan ska det också sägas: Vad man än anser om Ågerups skattemoral så hade vi honom att tacka för de framgångar vi njutit av de senaste säsongerna – utan hans miljoner hade vi antagligen fortfarande harvat med Vasalund och Arameiska-Syrianska i Norrettan.

 

Försäsongen

De första matcherna under vintern lovade gott, då vi slog tillbaka två allsvenska konkurrenter: 4-2 mot Örebro, följt av 2-1 mot Sundsvall. Därefter reste Sirius till spanska Salou för träningsläger, och det blev väl inte helt lyckat. Blåsvart drabbades av skador i mängder, och de två träningsmatcherna som spelades blev ganska dåliga. Det blev 1-3 mot Malmö, och sedan prövades en trebackslinje mot Östersund, med mindre lyckat utfall: 0-4 i baken, och Ante E gick direkt sönder i sin comeback med en bristning i baksidan. Väl hemma i Sverige igen väntade cupspelet, där Sirius som vanligt inte gick vidare.

Efter cupen mådde blåsvart inte bättre, utan kunde knappt skrapa ihop till en startelva till den näst sista träningsmatchen mot AIK; det blev 0-1 i en match där Sirius fick kasta in den oprövade testspelaren Mohamed Konthe från Sierra Leone. Men när premiärdagen närmade sig var ändå de flesta tillbaka på banan, och det var bara trion Haglund, Jander och Ante E som fortfarande rehabbade. I ett stabilt och kontrollerat genrep slogs slutligen nydegraderade Gefle med 4-0, och sedan väntade det stora äventyret, med Tele2 Arena som första anhalt.

Även om Kim-Tolle experimenterade en del under försäsongen så var det ändå något mellan 4-3-3 och 4-5-1 som gällde när serien rullade igång. Given i målet var såklart den invärvade Wicks. Backlinjen var sig till ¾ lik från förra säsongen; Kalle till höger, OP i mitten och Arvidsson till vänster, och som andre mittback var det jämnt mellan Eis och Jarl. På mitten bildade NBT och CG defensiv mittfältsduo, medan Kinkan fortsatte som länk mellan mittfält och anfall. Kedjan längst fram var den lagdel som var mest skadehämmad; här fick Ian eller Vecchia spela på varsin kant när de kunde, Alex fick speltid där det behövdes, och när Moses kom tillbaka från Jönköping under våren blev det han som fick ta targetrollen.

 

Svenska cupen

Sön 19 feb: Arameisk-Syrianska – Sirius 0-5 (0-2), Södertälje Fotbollsarena

0-1 (17) Alexander Nilsson, 0-2 (43) Kingsley Sarfo, 0-3 (58) Stefano Vecchia, 0-4 (60) Dragan Kapcevic, 0-5 (89) Diego Montiel. Domare: Jim Petersson, Motala. Publik: 193.

Trodde vi att vi var klara med Södertälje Fotbollsarena? Det var vi inte, för Botkyrkagänget Arameisk-Syrianska valde att förlägga sin cupmatch på landets ocharmigaste betongklump. Motståndarna höll en kaxig linje inför matchen, och den spelande tränaren, den gamle bekantingen Vadde Jevtushenko Jr., menade att Sirius saknade ”teknisk finess”. Men det fick lill-Vadde äta upp, för Sirius körde över Arameisk-Syrianska, och visade massor av just teknisk finess. Den första halvlekens bäste spelare, Alex Nilsson, gjorde ett mål och passade fram Kinkan till nästa, innan han drabbades av hälsmärtor och sällade sig till den långa skadelistan. Istället presenterade sig ett nyförvärv i andra: Stefano Vecchia satte ett galant 3-0-mål genom väggspel med Dragan, sedan satte vår Super-Jugge själv fyran, innan Vecchia spelade fram ännu ett nyförvärv, Diego Montiel, till femman. Det var den sortens vinst man ville se mot ett Norrettan-lag, och det såg ut som ett lovande steg mot en kvartsfinal, eftersom den uppenbara huvudkonkurrenten i gruppen, Blåvitt, endast mäktade spöa Ljungskile med uddamålet.

 

Lör 25 feb: Sirius-Ljungskile 2-0  (1-0), Lötens IP

1-0 (30) Stefano Vecchia, 2-0 (55) Kingsley Sarfo. Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 824.

Det var egentligen Ängelholm som hade stått på vår lott, men det skånska kaoslaget hade dragit sig ur cupen, och istället fick Ljungskile ett wild-card och tog plats i gruppen. Nåväl, gult eller grönt motstånd spelade ingen roll; Sirius stod för en extremt stabil insats på Löten – det stannade vid 2-0, men kunde ha blivit mycket mer om det inte varit för gästernas duktige målvakt Simon Forslund. En glödhet Kinkan låg bakom det mesta – dock inte ledningsmålet, där istället nästan alla andra spelare var inblandade; CG drev fram och spelade till Vecchia, som spelade tillbaka till CG, som spelade fram till Dragan, som väggade tillbaka till CG, som skarvade till Kalle, som sköt, och på returen la Vecchia in 1-0. Tvåan fick däremot Kinkan sätta själv, efter att ha fiskat upp ett inspel, snurrat runt, och avslutat vid stolproten. Mot slutet slog blåsvart av på takten, vilket skulle kosta Sirius – det var nämligen mycket som var riggat till göteborgarnas fördel i den här cupgruppen. Blåvitt fick spela tre hemmamatcher, eftersom Arameisk-Syrianska valde att flytta sin hemmamatch till Götet, och fick dessutom möjlighet att spela på Sirius resultat. Och mycket riktigt gjorde Blåvitt exakt vad som behövdes – 6-0 – och det var därmed fördel för fiskmånglarna inför avslutningen i Göteborg.

 

Lör 4 mar: Göteborg-Sirius 2-2 (1-0), Bravida Arena

1-0 (2) Mikael Boman, 2-0 (61) Thomas Rogne, 2-1 (73) Jakob Bergman, 2-2 (86) Bergman. Domare: Stefan Johannesson, Täby. Publik: 2325.

Egentligen var det kanske ett optimalt utfall för Sirius: Vi åkte ur cupen med minsta möjliga marginal, och kunde därmed fokusera på huvuduppgiften: Allsvenskan. Men vi hade samtidigt fått ett kvitto på att vi kunde mäta oss med de största. Och vi gjorde det dessutom med en svårt skadesargad trupp: endast 13 man var friska nog för att åka ned till Göteborg. Det började tufft, när Mikael Boman redan efter någon minut fick en boll i djupled, löpte ned Eis, och curlade in 1-0. Och det fortsatte tufft, med ett tungt forcerande Göteborg som tvingade Wicks att jobba hårt hela halvleken. Men matchen levde fortfarande i paus, och efter denna kom blåsvart ut med ny energi. Både Kim och NBT testade Pontus Dahlberg i hemmamålet, Sirius låg på för en kvittering, men istället nickade Thomas Rogne in 2-0 på hörna efter en kvart. Och nu var det väl kört? Nej, en Bergman på lyckat vikariat som vänsterytter ville annat. Först stal han bollen av en drällande Bjärsmyr och sköt in 2-1, och med fem minuter kvar löpte han sig fri, tog emot passningen från NBT och satte kvitteringen. Fortfarande krävdes dock ett segermål; blåsvart gav det chansen, Jarl nickade strax över ribban på en hörna – men Sirius åkte ur med minsta möjliga marginal. Tidigare säsonger hade ett uttåg som detta svidit som tusan, men nu smärtade det inte särskilt mycket – den cupkvart som låg i potten kändes inte lika spännande längre när vi snart skulle få möta allsvenska lag varje vecka.

 

Motståndarna

Allsvenskan var full av lag som det skulle bli stort att möta, klubbar som vi kanske inte hade mött på de 42 år som gått sedan vi senast låg i allsvenskan – och en som vi aldrig tidigare hade mött i tävlingssammanhang. Men den innehöll också många motståndare som inte kändes så sexiga – lag vi nyligen hade stötts och blötts emot i Superettan, och därtill ett par klubbar som väckte varje sunt tänkande människas förakt. I den här säsongskrönikan blir det naturligt att presentera motståndarna i den ordning som vi senast hade stött på dem i seriesammanhang:

Två lag hade följt med Sirius upp till Allsvenskan från Superettan, och vi hade följaktligen mött dem så sent som förra säsongen. Det ena var svensk fotbolls stora skamfläck: AFC United. Klubbens starke man, Alex ”Ryssen” Ryssholm, hade sett det hopplösa i att försöka driva elitfotboll i AIK’s skugga, och flyttat vidare cirkus AFC till en helt annan plats: Eskilstuna, en stor stad med en fin fotbollsarena, och fullständigt hopplösa fotbollslag. Så nu hette klubben istället AFC Eskilstuna, och hoppades kunna etablera sig i rostbältesstaden. Under sillyn hade man tappat flera av sina bärande spelare, främst Wicks och Jarl till blåsvart, men också den blivande blåsvarte Filip Rogic till ÖSK, och nyförvärven var mestadels från den billiga hyllan. Om något talade för AFC var det kanske den berömde tråktränaren Pelle Olsson, som hade rutin av att hålla svaga lag kvar i allsvenskan. Tillsammans med Sirius och AFC hade även ett stabbigt Halmstad gått upp, efter att ha slagit ut ett dysfunktionellt Helsingborg i kvalet, och mest spännande här var den stekhete tonårstalangen Sead Haksabanovic.

Säsongen innan, 2015, hade ju blåsvart snuvats på uppflyttning av två motståndarlag, och båda dessa fanns kvar i allsvenskan: Jimmy Thelins Jönköpings Södra såg inte så jättespännande ut, försvagade som man var efter tappet av den blivande speltorsken Pavel Cibicki, och gällande värvningar hade man behövt förlita sig på lånespelare, som AIK’aren Christos Gravius. Desto starkare såg Östersund ut; att vi blåsvarta avskydde klubben spelade mindre roll när de nu var svensk fotbolls nya kelgrisar, nu stod man inför en historisk cupfinal, och ett starkt lag hade man onekligen, med bl.a. den trixiga Ken Sema och målmaskinen Saman Ghoddos. Och även de båda lagen som flyttades upp 2014 fanns kvar i Allsvenskan: Norrlandslaget GIF Sundsvall, som tappat den ex-blåsvarte Stefan Silva till Palermo, men som också hade fått in hetare krut i den återvändande hemmasonen Linus Hallenius. Och så det sovande storlaget Hammarby, som ännu inte hade nått status som toppklubb, men som kanske var på väg dit med värvningar som den erfarne mittfältaren Jiloan Hamad och dansken Bjørn Paulsen.

Två av motståndarna hade vi senast stött på under vårt första Superettanäventyr, 2007-2009: Norrköping hade sedan dess blivit till ett allsvenskt topplag, och det mesta pekade på att man under tränaren Jens Gustavsson skulle förbli så även under 2017: Stommen från guldlaget 2015 fanns kvar, och laget hade förstärkts med bl.a. den blivande trixige landslagsmannen Niclas Eliasson och den finlandssvenske Simon Skrabb. Och även Häcken hade gjort en liknande resa sedan senast, även om man tenderade att prestera ojämnt mellan säsongerna. Inför 2017 hade meriterade Mikael Stahre tagit över, den jättelike mittfältaren Erik Friberg hade värvats in från MLS, men den störste stjärnan var såklart fortfarande brassen Paulinho. Och så var det Djurgården, som vi senast hade stött på under norrettanåren på 90-talet; nu var laget under återuppbyggnad efter några magra år, och namnet på allas läppar var förstås hemvändaren Kim Källström, som nu återförenades med landslagskamraten Andreas Isaksson i målet – och dessutom hade landslagsbacken Jonas Olsson skrivit på för blåränderna. Tränade gjorde mirakelmannen Özcan Melkemichel, som efter att ha fört upp både Syrianska och AFC till allsvenskan nu fick chansen i en större klubb.

Fyra av lagen hade vi inte mött i seriespel sedan den senaste allsvenska säsongen 1974: Örebro, mittenlagens mittenlag, tränade av den karismatiske Alexander Axén, och med hoppjerkan Kennedy Igboananike som stjärnvärvning till anfallet. Elfsborg, med en ganska grå upplaga, och med tappet av stjärnan Viktor Claesson förväntades boråsarna inte nå några topplaceringar. AIK, som haft stor sillyomsättning och tappat bland annat anfallarna Chinedu Obasi och tonårssensationen Alexander Isak, men som fått in kvalitet i form av mittfältsduon Kristoffer Olsson och Simon Thern, samt hemvändaren Henok Goitom. Och så Malmö, regerande mästare och seriens självklara storlag sedan några år tillbaka, som i år hade en ny tränare i den ex-blåsvarte Magnus Pehrsson, och en ny stark spelare i danske Lasse Nielsen. Även Göteborg hade vi mött under våra tidigare allsvenska äventyr, men då inte sedan 1969: efter några skapliga år var det nu ekonomiskt skakigt i Blåvitt, och värvningarna gjordes från budgethyllan – ett lån av norsk-amerikanen Mix Diskerud var det mest spännande man kunde presentera.

Och så återstod ett lag som vi faktiskt aldrig någonsin mött i tävlingssammanhang: Kalmar. Smålänningarna letade fortfarande efter en identitet efter Nanne Bergstrand-eran, och tränaren Peter Swärdh ryktades hänga löst redan innan serien hade startat.

I tipsen var det förstås Malmö som låg överst i nästan alla förhandstabeller, medan AIK, Norrköping, Djurgården, och till vår grämelse även Östersund spåddes utmana. För de blåsvartas del var förstås tipsen i bottenregionen mer intressanta, och där var det uppmuntrande att de flesta faktiskt trodde på att Sirius skulle klara sig kvar. De båda nykomlingskollegorna AFC och Halmstad tippades ta bottenplatserna, och även Sundsvall och J-Södra sågs av många som svagare lag. Kim-Tolle hade också satt upp ett tydligt poängmål för att säkerställa att vi skulle hänga kvar: Minst 36 poäng skulle vi spela in, var det tänkt.

 

Allsvenskan – vårsäsongen

Mån 3 apr: Djurgården-Sirius 0-2 (0-0), Stockholmsarenan

0-1 (54) Kingsley Sarfo, 0-2 (55) Sarfo. Domare: Mohammed Al-Hakim, Enköping. Publik: 26 648.

Vi hade tagit oss upp till Allsvenskan burna av en våg av självförtroende, vilja och metodik. Men känslan inför den allsvenska avsparken var att det fanns mer kraft kvar i vågen att rida vidare på. Så jag kände mig optimistisk inför premiären, inte minst för att Sirius hade satt någon sorts trollmoj på Djurgården: Under 2000-talet hade vi vunnit båda två cupmatcherna vi spelat mot blåränderna, samt tre av fem träningsmatcher. Så på plats på läktaren tillät jag mig till och med att njuta av ljudvolymen, färgerna och Djurgårdens (förvisso fulhånade) tifo. Men framförallt, förstås, tog jag in kraften från de nära 1000 blåsvarta supportrar som tagit sig till Stockholm, för att synas och höras.

De flesta andra hade dock storlagsfokus på Djurgården, och hos de blårandiga talades det t.o.m. om ”årtiondets premiär”. Men den här dagen tystade Sirius alla ex-landslagsmän på planen, och det var vår egen Kinkan som skapade rubriker av alla de rätta anledningarna. Den första halvleken var försiktig men klok från Sirius, man lät hemmalaget föra matchen, men försvarade sig prickfritt. Så långt bjöd matchen inte på många chanser åt någotdera håll, men tio minuter in på andra smällde det till två gånger på en minut: Sirius fick till en sekvens när man bet sig fast i motståndarnas straffområde; Vecchia avslutade och Isaksson lämnade retur, och på denna klippte Kinkan in 0-1 med en volley. Och vi hade inte ens hunnit jubla färdigt innan bollen låg bakom Isaksson igen: Sirius bröt ett anfall i eget straffområde, ställde om och kom i ett tre-mot-två-läge, och Vecchia spelade fram Kinkan som distinkt satte 0-2 vid högerstolpen. Och sedan spelade Sirius bara enkelt hem en underbar premiärseger, precis lika säkert och tryggt som när vi spelade upp oss till Allsvenskan där på Örjans vall för ett halvår sedan. Plötsligt hade hela fotbollssverige ögonen på blåsvart och på vår ghananske lille trollkarl. Kingsley Kofi Sarfo, om det ändå hade varit för detta du blivit ihågkommen.

 

Sön 9 apr: Sirius-Göteborg 0-2 (0-0), Studenternas

0-1 (63) Mix Diskerud, 0-2 (85) Mikael Boman. Domare: Andreas Ekberg, Lund. Publik: 7248.

Fotbollsuppsala bubblade, kokade och fräste inför hemmapremiären. Alla ville gå, det var lapp på luckan, och ”vi hade kunnat sälja 12 000 biljetter, minst”, tyckte klubbchefen Mikael Lundgren. Men det var inte så lätt att skapa någon stämning på den nya kortsideläktaren: Det var knökfullt, omöjligt att röra sig en centimeter, massvis med stumma klackturister, och inte en capo i sikte eftersom det inte fanns någon capoplats. Och inte heller var det lätt att spela fotboll på den katastrofusla planen. Nog hade vi sett många hopplösa vårplaner på Studenternas, men detta slog nog rekordet; tuvorna for och flög under spelarnas sulor, och planen var snart mer brun än grön. Bjuda in Borlängelag till staden kunde kommunen göra, men att odla en gräsmatta som satt fast i marken var tydligen för mycket begärt.

Och tyvärr var det gästerna som gillade läget och hanterade underlaget bäst. Matchstatistiken är talande; Sirius hade 63% bollinnehav, men i avslut blev det hemska 3-13 till göteborgarna. Blåvitt tog ner Kinkan totalt med både schyssta och oschyssta medel, och Sirius skapade noll. Samtidigt var Göteborg hela tiden giftiga i omställningarna, där Søren Rieks friläge kom allra närmast. Knappt 20 minuter in på andra fick Sirius äntligen ett läge – ett farligt frisparksläge. Kanske blev blåsvart lite överentusiastiska, för återigen åkte man på en omställning, och den här gången satte Diskerud bollen i mål. Det definitiva avgörandet kom sedan med fem minuter kvar på – jodå, en omställning, där inhopparen Boman stötte in 0-2. ”Här var det festligt, här var det glatt, här var det blommor i morsans hatt”, avslutade speakern Åke Hammarström dagen – det kanske det var i Göteborgslägret, men för de blåsvarta kändes hemmapremiären som ett riktigt antiklimax, där det inte funkade på vare sig plan eller läktare.

 

Mån 17 apr: Norrköping-Sirius 0-2 (0-0), Idrottsparken

0-1 (70) Moses Ogbu, 0-2 (94) Christer Gustafsson. Domare: Kaspar Sjöberg, Malmö. Publik: 7083.

Så hade den där vågen vi red på ebbat ut nu? Nej, inte på långa vägar faktiskt. Så länge vi hade en spelbar matta att lira på, så kunde Sirius rå på i stort sett vilket lag som helst i den här serien. Norrköping – cupfinalister, och svenska mästare för 1½ år sedan? Inga problem, vi åkte till Parken och satte dem på plats.

Den första halvleken må ha slutat mållös, men var ändå enligt Västras egen expert Jonathan Pinheiro Diamant ”den kanske bästa halvlek Sirius spelat i historien”.  Ett flödande och varierat anfallsspel gav mängder av målchanser, där det enda problemet var att avsluten alltid gick precis utanför virket: Kinkans väggspel med Alex, Björkebaums nedtagning och avslut, och Kalles lobbskott. Men några mål blev det inte, och i början av andra bet Peking tillbaka. Under 20 minuter var pressen rejäl mot Wicks, och allra närmast var det när Daniel Sjölund sköt en retur i kryssribban. Men stormen mojnade, och då gjorde Sirius också mål på sin första chans under halvleken: Ett högt inlägg från Arvidsson nådde inhopparen Moses vid bortre stolpen, och vår favoritnigerian nickade in 0-1 från nära håll. Norrköping låg förstås på för en kvittering, och lyfte upp mer av mer av laget ju närmare slutsignalen kom – men det gav mest gyllene kontringslägen för Sirius. Och i den allra sista matchminuten avgjorde CG på en sådan; snorfri på högerkanten vek han in och placerade in 0-2, med budskapet att Sirius premiärseger mot DIF inte bara var en tillfällighet.

 

Mån 24 april: Sirius-Kalmar 3-0 (2-0), Gavlevallen

1-0 (19) Kingsley Sarfo, 2-0 (26) Ian Sirelius, 3-0 (71) Alexander Nilsson. Domare: Markus Strömbergsson, Gävle. Publik: 1071.

Under påsken gjorde vintern comeback och dödade de få grässtrån som fanns kvar på Studenternas. Så när förbundets inspektörer besökte Uppsala på torsdagen gjorde de tummen ner för planen, och Sirius tvingades flytta Kalmarmatchen till reservarenan Gavlevallen. Irritationen över att kommunen varit så passiva i frågan om gräsmattan var förstås stor, och uttalandet från kommunens högste idrottspolitiker, Rikard Malmström, utstrålade heller inte någon handlingskraft: ”Det vore väl sjutton om det inte kom varmare väder snart”.

Nåja, gratisbussar ordnades av klubben, och till slut hade åtminstone 1000 blåsvarta supportrar tagit sig till Norrlands sydligaste utpost för den avlägsnaste hemmamatch vi spelat. Och även om det var både pinsamt och trist att vi inte kunde spela vår hemmamatch på hemmaplan så blev det ändå en väldigt rolig och unik matchupplevelse – med tusen av de mest hängivna Siriussupportrarna på plats kunde vi skapa en härlig ljudmatta av blåsvarta ramsor över Gavlevallen. Dessutom så fick en gammal ramsa ett nytt format denna dag, då ”Jag har fått pengar från CSN…” kompletterades med det taktfasta mässandet ”SIRIUS-klapp-klapp-klapp, SIRIUS-klapp-klapp-klapp” – skapad då Pagge på något vis hamnade i otakt.

Och som grädde på moset spelade Sirius dessutom väldigt bra fotboll, och vann oerhört enkelt mot ett svagt Kalmar – det såg mer ut som när vi mötte Selånger i norrettan än den fjärde omgången i Allsvenskan. Kinkan öppnade målskyttet när han dribblade sig fram från mittlinjen till straffområdet, och i steget vrickade in bollen invid vänsterstolpen. Och tvåan kom inte långt därefter, när Kalmars Emin Nouri misslyckades att ta ned en långboll från NBT; målvakten var redan ute och cyklade, och Ian kunde lägga in bollen i öppet mål. 2-0 stod det i paus, och då fick Kalmar vara glada att Ians fräsande skott hade prickat ribban. I andra drog blåsvart lite ned på tempot, utan att för den skull släppa kontrollen på matchen. Vi fick ännu ett mål att jubla åt när Alex slog ett frisparksinlägg, som passerade alla och landade bakom Kalmarmålvakten. Och så vann vi den tredje av våra fyra allsvenska matcher, och alla tre hade vi vunnit genom att spela bättre fotboll än motståndarna – det allsvenska äventyret hade så här långt överträffat alla förväntningar. Sirius tvåa (!) i allsvenskan, en pinne bakom Malmö. Ner till de streck vi ville undvika var det redan fem poängs avstånd.

 

Tor 27 apr: AIK-Sirius 1-0 (1-0), Nationalarenan

1-0 (31) Eero Markkanen. Domare: Mohammed Al-Hakim, Enköping. Publik: 13 517.

Jag hade växt upp med ett Sirius som brukade åka till Solna och vara underdogs mot Vasalund på Skytteholm – nu åkte vi till Solna och var knappa favoriter mot AIK på Nationalarenan. Det kändes overkligt, minst sagt. Men nu tog vi ingen gulsvart skalp den här aprilkvällen; istället blev det starten på en lång och trist tradition av förluster mot Gnaget. Dessutom fick jag för första gången smaka på allsvenskans absolut sämsta bortaresa: Jag hatade allt med Nationalarenan. Den vidriga promenaden från pendeltåget under arenans betong, den usla bortasektionen med sittplatser i ett litet hörn av läktaren, och den värdelösa akustiken. Fotbollens svar på Göransson Arena helt enkelt.

Och inte var matchen bra från Sirius sida heller: AIK var hetare, och tog fullt rättvist hem en uddamålsseger som hade kunnat vara större. Sirius var sega, loja och kanske lite slitna efter tätt matchande, och låg steget efter hela tiden. Första halvlek blev en svartgul chanskavalkad; det var frilägen, det var ett skott i ribbans undersida, och så var det 1-0 när Simon Thern slog en djupledsboll, och den rätt tröge finnen Markkanen fick ett så pass stort försprång att han kunde löpa sig fri och sätta bollen bakom Wicks. I andra halvlek – AIK being AIK – backade hemmalaget hem och försvarade sin uddamålsledning. Och inte ens en Kinkan i högform kunde penetrera ett AIK på defensiven. Sirius fick betydligt mer boll och en del halvchanser i andra, men kvitteringen var aldrig nära, och hade inte varit rättvis heller. Det fanns tydligen gränser även för detta Sirius, i alla fall när vi spelade på äkta, levande gräs.

 

Mån 1 maj: Sirius-Jönköpings Södra 1-1 (0-0), Studenternas

0-1 (61) Tommy Thelin, 1-1 (88) Kim Skoglund. Domare: Kristoffer Karlsson, Höganäs. Publik: 4928.

Jodå, nu godkändes mattan på Studan igen, så nu fick vi göra comeback på hemmaplan. För motståndet stod fjolårets pigga nykomling J-Södra, men nu stod de inför ”det svåra andraåret”, medan Sirius så här långt var seriens stora snackis. Och det syntes i matchbilden vilket lag som var på väg upp, och vilket som var på väg ner. Trots att planen fortfarande var av utmanande kvalitet så spelade Sirius sig fram till mängder av målchanser i den första halvleken. Framförallt var det Björkebaum som kom till lägen, men de ville inte sitta: när han kom fri gick avslutet utanför, och en volley från nära håll gick över ribban. Och när han väl fick bollen i mål, framspelad av Kalle, blev det felaktigt bortviftat för offside. Allra närmast kom annars Arvidsson, då målvakten Cajtoft räddade med en otrolig parad, och i paus hade Sirius fortfarande inte hittat nätet.

I andra gick spelkvaliteten ner, och en bit in kom också misstaget i försvarslinjen; ett inlägg, en markeringsmiss, och så kunde Tommy Thelin nicka in det ologiska ledningsmålet för de gröna. Sirius tryckte på hårdare och hårdare för en kvittering, men lägena var svårare att hitta. Med ett par minuter kvar kom den dock, och det var den Kim Skoglund som följt med blåsvart från den absoluta botten som fick göra det: Eis slog en långboll, Arvidsson stod vid kortlinjen och skarvade upp den i luften, och Skoglund vräkte sig hänsynslöst fram och nickade in bollen från en meters håll. En pinne var väl egentligen för dåligt sett till matchbild och motstånd, men det var ändå några barriärer som bröts: Det första målet, och den första poängen, på gräs för säsongen.

 

Fre 5 maj: Häcken-Sirius 2-2 (1-0), Bravida Arena

1-0 (11) Daleho Irandust, 1-1 (48) Moses Ogbu, 2-1 (51) Alhassan Kamara (straff), 2-2 (91) Christer Gustafsson. Domare: Jonas Eriksson, Sigtuna. Publik: 2336.

Häcken borta var en svår match, men läget var tacksamt – Häcken hade ett göteborgsderby i benen sedan tisdagen, och så var vi tillbaka på plastmattorna som vi tydligen trivdes på 2017. Men i början gick allt ändå åt helvete. Björkebaums baksida gick redan i tredje minuten, och in kom Alex istället. Åtta minuter senare sprang talangen Irandust ned Jarl vid kortlinjen, löpte in, och satte ledningsbollen i nät ur obefintlig vinkel. Och sedan utgick dessutom Eis med en skadad stortå. Underläge, utspelade och tvingade till två tidiga byten – det här kunde vi väl ändå inte vända?

Men jo, den andra halvleken blev något helt annat. Direkt i andra kom kvitteringen när Kinkan avancerade vid kortlinjen, och slog ett svårhanterligt inlägg som Moses lyckades få kontroll på och skarva in i mål. Glädjen blev dock kortvarig, då Jander klumpigt drog ned Egzon Binaku, med Häckenstraff och mål som följd. Uppförsbacke igen, men för andra matchen i rad kämpade Sirius sig till en sen kvittering. Det här var en säsong när vi hade verktygen för att bita oss fast i motståndarnas straffområde. NBT vann mark på mittfältet och lassade in långbollar, och spelare som Moses, Haglund och Skoglund krigade om varje boll uppe i straffområdet. Trots mängder av avslut mot Häckenmålet såg det ut att bli förlust, när hemmalaget kontrade, och Nasiru Mohammed kom helt fri mot Wicks, men blev felaktigt avblåst för hands av stjärndomaren Jonas Eriksson. Och så kom stoppitsch tajm, och så kom kvitteringen: Haglund nickade ner ännu en långboll till Moses, som la bollen snett inåt till CG, som la in en låg strumprullare vid vänsterstolpen. Fullständigt rättvist sett till den andra halvleken, och ännu ett bevis på att det här Siriuslaget aldrig kunde räknas ut.

 

Sön 14 maj: Sirius-Elfsborg 4-1 (1-1), Studenternas

0-1 (4) Per Frick, 1-1 (12) Christer Gustafsson, 2-1 (61) Oscar Pehrsson, 3-1 (75) Moses Ogbu, 4-1 (81) Ogbu. Domare: Bojan Pandzic, Hisings-Backa. Publik: 4482.

Det återstod väl egentligen bara en sak kvar att uppnå: att vinna hemma på Studan. Och det gjorde vi mot Elfsborg i den åttonde omgången – med jävla besked. Det Elfsborg som kom på besök var ett trasigt fotbollslag, där det ryktades att 22 av 23 spelare saknade förtroende för tränare Magnus Haglund. Trots detta inleddes matchen med att Siriusdödaren Per Frick lyckades nicka in bollen i en rörig situation, men Elfsborgs tid i förarsätet blev kort. Kvitteringen tog åtta minuter, och det var starten på Moses show när han krigade ner en långboll i straffområdet och peggade upp bollen för CG som sköt in 1-1. Därefter hade blåsvart full kontroll på händelserna och radade upp chanser mot dansken i bortamålet – ändå dröjde det till en kvart in på andra innan ledningsmålet kom, då Alex slog en fint avvägd frispark som OP knoppade in. Ett redan havererat Elfsborg fick det inte lättare när Jon Jönsson kapade Kim Skoglund på löpning in mot straffområdet, och reducerades till tio man. Därefter var det afrikanskt samspel två gånger om när Kinkan spelade fram Moses till både 3-1 och 4-1. Moses show, som sagt, och Jimmy Thelin undrade nog vad det var han hade missat när han skeppade Moses tillbaka hem ifrån Jönköping efter bara ett halvår. Sirius, Norrköping och AIK hade alla 14 poäng, sex pinnar bakom överlägsna Malmö – men Sirius målskillnad var bäst, och därmed höll man andraplatsen i tabellen.  

 

Ons 17 maj: Östersund-Sirius 0-0, Jämtkraft Arena

Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 4758.

De Västringar som tog Inlandsbanan upp till Östersund fick åtminstone en magisk resa. En rälsbuss över fjäll och genom snö, och sedan en extra tur till lokstallarna, varifrån lokföraren – även ÖFK-supporter – skjutsade upp resenärerna till Jämtkraft Arena. Väldigt fint (men låt oss inte glömma att avsky ÖFK bara för det).

Matchen blev inte lika magisk, men våra defensiva spelare fick glänsa: Det var OP, Jarl, och i synnerhet mannen allra längst bak, Josh Wicks, som räddade poängen. Spelet var förlagt på Sirius planhalva, men blåsvart stängde igen väl, och det blev sällan särskilt farligt. När det blev det var det ofta genom Ken Sema, som dagens högerback Bergman hade det riktigt jobbigt med, och Sema låg också bakom matchens stora chans när han tog sig runt och spelade in till en helt ren Saman Ghoddos – men avslutet blev svagt, och en egentligen chanslös Wicks fick upp en hand och räddade, och klarade sedan även returen. Efter att ha pressats och knådats i 45 minuter spelade Sirius sig upp lite i banan i andra, men några chanser till ett ledningsmål skapade man aldrig. Istället tog jämtarna tillbaka initiativet mot slutet av matchen och pressade på rejält igen, men backlinjen och Wicks höll tätt hela vägen ut. Och ett kryss i vad som faktiskt var en av säsongens svåraste bortamatcher var det bara att vara nöjd med. Värre var att Sirius – som alltid – var skadedrabbat, och under denna match gick CG’s ljumske sönder, vilket skulle hålla honom borta för resten av våren.

 

Sön 21 maj: Sirius-Hammarby 1-1 (1-1), Studenternas

1-0 (12) Niklas Busch Thor, 1-1 (45) Fredrik Thorsteinbø. Domare: Magnus Lindgren, Göteborg. Publik: 7124.

Varenda säsong sedan 2017 har vi haft tre matcher på Studan som jag inte ser särskilt mycket fram emot – de mot de tre stora Stockholmslagen. Även om det långsamt, långsamt blir jämnare i läktarkampen så är det deppigt att tre gånger om året få se sin hemmaborg tas över av fienden. Och denna match var den första av alla dessa prövningar. Owe Thörnqvists välkomstsfilm, där textraden ”Go Bajen Go” kunde höras mellan munspelstonerna, gjorde inte saken bättre, och blev till en symbol för Sirius ”mössan i handen”-attityd när Uppsala invaderades av Stockholmsslödder.

Men vi tog i alla fall ännu en pinne, och detta mycket tack vare Bajenmålvakten Kristinssons taffliga ingripande drygt tio minuter in: Kinkan flippade in bollen till NBT, som sköt ett studsande skott som Kristinsson inte fick kontroll på, och bollen wobblade in i mål framför ett vilt jublande Västra Sidan. Nästa gång hemmaläktaren skrek var det istället av ilska, då Bajens Bjørn Paulsen spräckte ögonbrynet på NBT med en ful armbåge – men storlagsdomare Lindgren blundade, trots att han stod alldeles intill. Hammarby fick sedan tryck på Sirius genom att mata inlägg och djupledsbollar, och när man tryckte in en kvittering på hörna i slutet av första kändes det som att vi skulle gå mot en torsk. Andra halvlek blev dock bättre från blåsvart, men det var två trötta och slitna lag som stångades mot varandra, märkta av skador och ett tätt spelschema. Kim Skoglund hade fått kastas in i startelvan, än här och än där, och nu fick han spela mittback bredvid OP, vilket han gjorde med den äran. Att Sirius trots bristen på kontinuitet ändå hängde ihop så bra i match efter match var en styrka, även om vinsterna inte hade duggat så tätt på sistone.

 

Mån 29 maj: Örebro-Sirius 2-1 (1-0), Behrn Arena

1-0 (32) Kennedy Igboananike, 2-0 (57) Johan Mårtensson, 2-1 (87) Jesper Arvidsson. Domare: Stefan Johannesson, Täby. Publik: 5622.

Så här långt hade Sirius haft en del flyt, men mot Örebro gick verkligen precis allt åt helvete. Den av skador redan decimerade truppen försvagades än mer då Moses var avstängd, och på måndagen kom dessutom beskedet att Kinkan skulle missa p.g.a. ”personliga skäl” – dödsfall i familjen sades det. Sirius fick därmed ställa upp med en elva där bl.a. Skoglund var mittback, Ogge spelade på mittfältet, och Super-Dragan tagits fram ur frysboxen för att spela på topp. Denna reservbetonade elva gick som befarat ut på Behrn Arena och blev rejält överkörda i inledningen. ÖSK tryckte ner Sirius långt ned i banan, och matade in inlägg och inspel i boxen. Efter tjugo minuter började blåsvart spela sig ur pressen, och skapade också chanser: Ogge sköt precis utanför, och Dragan kom en centimeter försent på ett inspel. Istället fick ÖSK retroaktiv utdelning, då den blivande blåsvarta bänkvärmaren Kennedy Igboananike språngnickade in 1-0 på ett inlägg mot förstastolpen. Och när Sirius sedan fick en fribiljett tillbaka in i matchen genom en handsstraff – då sköt Skoglund lamt, och målvakten Oscar Jansson kunde rädda.

Eländet fortsatte sedan i andra. Ogge gick ut med en av de hjärnskakningar som skulle komma att avsluta hans karriär i förtid, och ÖSK gjorde igen mål efter ett högerinlägg mot förstastolpen; den här gången skarvade Mårtensson in bollen. Sirius omgrupperade och gjorde sitt bästa för att komma igen; Alex kom riktigt nära med ett avslut från nära håll, men Jansson gjorde ännu en jätteräddning. Och den värsta smällen kom i 80:e minuten, då NBT tvingades av planen med skadad fot – nu hade vi gjort alla byten och fick avsluta med tio man. Att vi trots allt fick in en reducering och gjorde matchen lite spännande var ändå starkt: Jeppe Arvidsson sköt in en fin frispark med tre minuter kvar på klockan. Någon kvittering var det aldrig riktigt nära, men man fick ändå ge Sirius att laget kämpade heroiskt matchen ut, även när precis allting gick emot. Efter endast en vinst på de sju senaste matcherna tappade blåsvart förstås i tabellen, nu låg vi sjua, dock med bara två pinnar upp till Djurgården på tredjeplatsen, och med åtta poäng ned till Kalmar på kvalplats.

 

Sön 4 jun: Sirius-Halmstad 2-1 (0-1), Studenternas

0-1 (26) Fredrik Olsson, 1-1 (50) Moses Ogbu, 2-1 (92) Philip Haglund. Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 4561.

Philip Haglund – vår meste målskytt i Allsvenskan. I den sista vårmatchen 2017 presenterade han sig med sitt första blåsvarta mål, och det var ett typiskt Haglund-mål: sent och med huvudet. Och tack vare detta mål tog vi hem en skön trepoängare som lät oss hålla avståndet till strecken över sommaruppehållet.

Det var en match som påminde lite om en annan sommaravslutning, tio år tidigare. Då sjöng vi in ett stoppitsch tajm-mål mot J-Södra, nu gjorde vi det mot Halmstad. En urusel förstahalvlek bäddade för vändningen: ”Sämsta sedan Syrianska-Kerburan 2012”, tyckte en minnesgod Tolle. Det var energilöst, stillastående, och svagt försvarsspel. Superettanikonen Fredrik Olsson visade att han kunde göra mål även i allsvenskan, men då fick han god hjälp av en Arvidsson som inte hade mycket koll i boxen. Kort sagt funkade ingenting innan paus, men efter ett allvarligt halvtidssnack ryckte blåsvart upp sig. Fem minuter in på andra slog Alex ett mellanting mellan inlägg och djupledsboll, och Moses sköt in kvitteringen på volley. Sirius tog sedan ett milt stryptag på Halmstad, som hårdnade mer och mer ju längre tiden gick. Till en början tilläts gästerna komma i en del kontringslägen, men mot slutet blev det i stort sett bara spel mot Halmstadsmålet. Det stannade dock hela tiden vid täckta skott och nästanlägen, men på stoppitsch tajm vaskade Sirius fram en sista chans: Kalle slog ett inlägg från höger, och över muren med gula bortaspelare reste sig en blåsvart titan: Phille Haglund nådde högst och skallade in segermålet. Nu var det visserligen en söndagsmatch, men med en klämmåndag framför oss behövde vi inte hålla igen på firandet – inte bara för den här segern, utan för en fenomenalt bra allsvensk vår.

 

Sommaruppehållet och sommarsillyn

Vi har under de allsvenska åren blivit vana vid att sommaruppehållet präglas av värvningsstress – vi måste förstärka för att hänga kvar. Under den första allsvenska säsongen 2017 var känslan inte riktigt så panikartad, men det betydde inte att det inte fanns ett jobb att göra. Hur fin våren än hade sett ut så fick man inte blunda för faktumet att Sirius trupp var ålderstigen (klart äldst i serien) och skadedrabbad, och inte heller för att våra framgångar var ganska så beroende av en storstjärna som nu förväntades lämna. Ryska Krasnodar och svenska Malmö var de hetaste spåren för en Kinkan-försäljning, men under sommaren stod det alltmer klart att det var de svenska mästarna som gällde – Kinkan var ute efter ett svenskt pass, och då behövde han stanna i landet i ytterligare ett år. Och Malmö blev det också för Kinkan under juni; MFF bjöd 10 Mkr, Sirius krävde 15, och till slut landade det på 13 Mkr och en vidareförsäljningsklausul på 20-30% i vad som var Sirius första verkliga spelaraffär av värde. Vidare släpptes två spelare som mest nött bänk under våren; fjolårets skyttekung Super-Dragan höll inte riktigt för allsvenskan och släpptes till Öster, medan nyförvärvet Montiel lånades ut till Gefle, och så småningom lånades också Örjans vall-hjälten Jakob Bergman ut till Nyköping.

Skadeläget hade samtidigt ljusnat på vissa håll, och mörknat på andra. Ogge, Vecchia och CG var alla tillbaka från sina respektive skavanker, och NBT hade fixat till knäet med en enkel operation. Värre var det med mittbackarna Jarl och Eis som båda hade ett tag kvar till comeback, och allra värst var det för stackars Ante Björkebaum – när han äntligen kämpat sig tillbaka från den senaste skadan knäppte det till i knäet på en träning, och den fjärde korsbandsskadan var ett faktum.

”Vem ska nu ersätta Kinkan”, undrade förstås alla, och det närmaste ett svar vi kom var Elias Andersson, en ung, teknisk och skånsk innermittfältare som tillbringat de senaste åren i Varberg, och som vi mindes för den sena och sura kvitteringen på Påskbergsvallen hösten -15. Därtill behövde vi fylla på anfallsbesättningen med Dragan flyktad och Ante B ur spel, en bit in i juli kom en spännande värvning in från Häckens avbytarbänk i form av Shkodran Maholli – fjolårets skytteligavinnare i Superettan hade flyttat från Åtvidaberg till Hisingen, men aldrig fått chansen i den gulsvarta tröjan, och nu blev det blåsvart istället. Och på en annan avbytarbänk, nämligen Nijmegens, hittades den hala och tekniska yttern Sam Lundholm, som slagit igenom i AIK, men sedan hamnat i en holländsk frysbox. En sista sommarvärvning trillade in i augusti: Den Malmöbördiga talangen Zackarias Faour, anfallare och ungdomsproffs i Manchester City, senast utlånad till Nordsjaelland, men i stort sett utan erfarenhet från seniorfotboll – nu köptes han loss och skrev på ett kontrakt på 3½ år.

Och så hann blåsvart med en träningsmatch mot ÖSK också, där Sirius var det sämre laget, men ändå vann med 1-0 efter att Sirelius utnyttjat en försvarsmiss.

 

 Allsvenskan – höstsäsongen

 Lör 1 jul: Sundsvall-Sirius 1-2 (1-0), Idrottsparken

1-0 (12) Jonathan Morsay, 1-1 (73) Jesper Arvidsson, 1-2 (93) Philip Haglund. Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 3862.

Vårsäsongen avslutades med att Sirius vände ett 0-1-underläge till seger genom ett stoppitsch-tajm-mål av Philip Haglund. Och höstsäsongen inleddes med att Sirius vände ett 0-1-underläge till seger genom ett stoppitsch-tajm-mål av Philip Haglund. Man behövde inte vara kryptolog för att ana ett mönster här.

Västra Sidan körde en pubbuss till matchen, och upplevde två kallduschar efter att ha anlänt till Sundsvall: Först de hemska ölpriserna på Bishop’s Arms, och därefter Sundsvalls tidiga ledningsmål, där en klen rensning från CG bäddade för att Jonathan Morsay kunde skjuta in 1-0 från nära håll. Den första halvleken var kanske inte så dålig som mot Halmstad, men bra var den inte. Sundsvallsstjärnan Hallenius oroade ständigt, och med ett skott i stolpens insida, och ett friläge som Wicks klarade, kunde hemmaledningen varit större i paus. Andra började med en stor blåsvart chans, när Moses sköt ett skott som Naurin i hemmamålet precis styrde undan, och bollen rensades sedan på mållinjen. Därefter var det dags för en ny duell mellan Wicks och Hallenius när den senare kom i ett nytt friläge, men Wicks klarade igen. Men sedan började Sirius ta över matchbilden och skapa chanser. Kvitteringen kom med 20 minuter kvar, när Arvidsson måttade ett inlägg som täcktes och kom tillbaka – den här gången satsade Arvidsson på ett skott istället, som snyggt skruvade in sig innanför vänsterstolpen. Nu var det Sirius som gick för segern, och matchen gick mot sin redan avslöjade upplösning. Med en minut kvar att spela tog sig Moses fram och sysselsatte ensam fyra Sundsvallsförsvarare. Till slut föll Moses i en duell, men Ogge plockade upp bollen och sköt, skottet täcktes, men bollen landade framför Haglund, som drog till på volley och sköt in vinstbollen. Och på bortaläktaren rådde förstås extas – nu hade vi glömt både den dyra bärsen och det tidiga baklängesmålet, och Sirius hade inlett höstsäsongen som vinnare.

 

Lör 8 jul: Sirius-AFC Eskilstuna 1-0 (0-0), Studenternas

1-0 (74) Moses Ogbu. Domare: Kristoffer Karlsson, Höganäs. Publik: 4137.

Det roliga med säsongen var inte bara att Sirius var så fantastiskt bra, utan också att skamfläcken AFC var så fantastiskt dåliga. Supportrar till alla lag kunde åtminstone glädjas åt att nästan halva serien hade gått, och AFC hade ännu inte vunnit en match. Men nu fick blåsvart inte svika, och det gjorde vi heller inte – men det satt långt inne.

AFC hade kickat Pelle Olsson och ersatt honom med britten Michael Jolley, men spelet såg ungefär likadant ut: defensiven först, mycket långbollar, och så oroade duon Omar Eddahri och Mohammed Buya Turay på topp. Matchen började trevande, med ett spelförande Sirius, ett försvarande AFC, och ströchanser åt båda hållen. Närmast målet kom Jander, som ur ett typiskt Janderläge från högerkanten sköt lågt i stolpen. Sirius ökade trycket i andra; Haglund orsakade både nätrassel och måljubel med en bicykleta, men bollen hade gått i gaveln, och Alex tvingade AFC-målisen Haghigi till en superräddning med ett skott mot krysset. Till slut kom tabben från det orangea försvaret, när man helt glömde bort Moses vid vänsterstolpen. Det var en rörig situation i straffområdet, bollen hamnade ute hos Kalle, som serverade ett inlägg till Moses, och han bröstade ned bollen och rullade säkert in lednings- och vinstmålet. Ja, för fler mål än så blev det inte; Sirius höll ganska odramatiskt ut, och tog hem sin tredje raka vinst – och AFC var fortsatt vackert cementerade i botten. Sirius var nu tabelltrea med 25 poäng, två pinnar bakom Norrköping, och med fyra plusmål på fyran AIK.

 

Lör 15 jul: Malmö-Sirius 3-3 (2-0), Stadion

1-0 (6) Jo Inge Berget, 2-0 (40) Berget, 2-1 (66) Jesper Arvidsson, 3-1 (69) Kingsley Sarfo, 3-2 (82) Stefano Vecchia, 3-3 (90) Philip Haglund. Domare: Stefan Johannesson. Publik: 15 501.

Av de många hundra bortaresorna jag åkt på är detta den allra bästa – och då vann vi inte ens matchen. Men det var ett weekendlångt party i Malmö tillsammans med i stort sett alla de finaste Siriussupportrarna, och jag gick omkring hela helgen med skön promillehalt i blodet och ett brett flin på läpparna – för härligare än så här hade supporterlivet aldrig varit, och skulle kanske aldrig bli igen.

Helgen inleddes med samling på den mysiga puben Family på Nobelgatan på fredagskvällen, och fortsatte med gårdsparty hos Stahre i det ruffiga området Seved. När vi väl tagit oss till Stadion fylldes bortaläktaren av blåsvart publik – över 300 hade hittat till Malmö, trots bristen på organiserad resa. Förväntningarna på själva matchen var i ärlighetens namn ganska låga, men det skulle bli spännande att se det ”nya” Sirius, utan Kinkan som ju fanns på andra planhalvan, men med nyförvärven Elias och Shkodran Maholli. Och i den första halvleken såg matchen ut att gå mot den bekväma Malmöseger som alla förväntat sig; Jo Inge Berget nickade skickligt in ett inlägg redan efter fem minuter, och det var därefter ett Sirius som bara låg på försvar. MFF var på spelhumör, och i slutet av halvleken kom tvåan när Sirius slarvade på mittplan, och Berget fick chansen att rulla in sitt andra mål för dagen.

Sirius blev långsamt modigare i den andra halvleken, och i 62:a kom äntligen dagens första anslut mot Malmömålet – men det blev livsfarligt, och Wiland räddade nätt och jämnt Arvidssons nick, varpå Moses nickade returen utanför. Arvidsson fick dock göra sitt mål fyra minuter senare, med sin patenterade, skruvade vänsterfotsfrispark, och jag highfajvade medsupportern Sutra för första gången under dagen. Mardrömsscenariot; att Kinkan skulle bli matchhjälte för sitt nya lag, såg dock ut att slå in när han minuterna senare serverades framför mål, slog in 3-1, och jublade respektfullt återhållsamt. Avgjort? Det borde det ha varit, men detta Sirius gick bara inte att räkna ut. Malmö blev lite skönt nonchalanta och ställde till det för sig – ett slappt tillbakaspel och en slarvig nick gav bollen till Maholli, som drev framåt och spelade till Vecchia, som distinkt sköt in 3-2 – och jag highfajvade medsupportern Sutra för andra gången under dagen. Och så var det Haglund och hans sena avgöranden som gjorde dagen – den här gången var det inte stoppitsch tajm, men nästan, när han positionerade sig för en lång hörna, och majestätiskt nickade in kvitteringen i den sista ordinarie spelminuten, och jag highfajvade medsupportern Sutra för tredje gången under dagen.

Så Sirius höll ut de sista minuterna och tog en alldeles förträffligt välsmakande pinne mot serieledarna. Och det kanske allra skönaste var att vi stal rubrikerna från Kinkan och hans övergång, nu skrevs det istället i spalterna om ”Sirius galna upphämtning”. Blåsvart var uppe på de högsta höjder vi skulle nå, och festen fortsatte på Stahres gård och sedan vidare hela vägen in i Malmönatten. Nu återstod bara höstens fria fall till tabellmittens ingenmansland – men om detta visste vi inget under denna underbara sommarnatt. En sista notering från denna klassiska match: Legendaren Ante Eriksson tog farväl från fotbollen den här dagen – hans 15 minuter blev de enda under 2017, och de sista under karriären.

 

Lör 22 jul: Sirius-Häcken 2-2 (0-1), Studenternas

0-1 (25) Nasiru Mohammed, 1-1 (47) Jesper Arvidsson, 1-2 (71) Juhani Ojala, 2-2 (75) Shkodran Maholli. Domare: Johan Hamlin, Enköping. Publik: 5324.

Offer: Moses Ogbu. Förövare: Nasiru Mohammed. Det blev ännu en pinne i hemmamatchen mot Häcken, men det var en riktig pyrrhuspoäng – priset var en fotfraktur på Moses, som skulle hålla honom borta från spel under resten av säsongen.

Mikael Stahres Häcken var ett taggigt, fult och jobbigt gäng att möta; det var hög press, hårda närkamper och snabba omställningar. Ledningsmålet var typiskt; Mohammed Abubakir glidtacklade NBT bakifrån och fick fatt i bollen, Häcken ställde om blixtsnabbt, och Nasiru Mohammed sköt in 0-1. Och bara minuterna senare var Nasiru i farten igen, den här gången blev det en bensax bakifrån på Moses, foten vek sig, och Moses bars ut i smärtor – diagnosen fastställdes så småningom till ”multipla fotfrakturer”. Efter ett långt resonerande med sin linjeman tog domare Hamlin det kloka och rättvisa beslutet att visa ut Nasiru, och med ett numerärt överläge och en inbytt Vecchia gav sig Sirius ut på kvitteringsjakt. Den bar frukt nästan direkt i andra, då CG skickade in ett inlägg i efterdyningarna av en hörna, och Arvidsson skallade in 1-1 i Häckenmålet. Nästa jakt vidtog: den på segermålet – men den blev inte lika framgångsrik. Trots att matchen helt utspelades på Häckens planhalva var det istället bortalaget som tog ledningen igen, när finske backen Ojala nickade in en hörna. Sista ordet för dagen skulle dock en revanschlysten Maholli få. En perfekt crossboll från Arvidsson nådde Vecchia, vars avslut Häckenmålvakten med nöd och näppe klarade – men Maholli nickade in returen, och såg rätt nöjd ut över att ha sänkt det lag på vars bänk han hade tillbringat hela våren.

Men efter fyra mål var det slut med nätrassel. En poäng var vunnen, men så mycket mer var förlorat i och med Moses svåra skada. För nu var båda våra afrikanska stjärnor som förgyllt våren borta – Kinkan i Malmö, och Moses på rehab – och den hemska höstsvackan hade väl kanske inte blivit så djup och lång med Moses på planen.

 

Lör 29 jul: Elfsborg-Sirius 0-2 (0-0), Borås Arena

0-1 (53) Shkodran Maholli, 0-2 (94) Alexander Nilsson. Domare: Kaspar Sjöberg, Malmö. Publik: 5947.

I stort sett alla blåsvarta var eniga: Känslan var dålig. Utan Moses skulle det bli stryk med två-tre bollar mot ett formstarkt Elfsborg. Men ännu en gång tog Sirius fram en mental styrka man knappt trodde var möjlig. Matchen inleddes med ett konstnummer av hemmalagets Simon Lundevall, som dribblade bort en hög blåsvarta spelare, men Wicks räddade avslutet, och sedan hade Elfsborg skojat färdigt. Sirius tog långsamt över, Elias frestade Elfsborg med en frispark som Stuhr-Ellegard tippade över ribban, men första halvleken var ändå jämn och slutade mållös. Ganska kort in på andra sprack dock nollan: Kim nickade ned en hörna, och Maholli fick första foten på bollen och slog in ledningsmålet. Och därifrån spelade Sirius hem vinsten förvånansvärt lätt. Elfsborg kom till exakt en het kvitteringschans, när Issam Jebali lobbade bollen över Wicks, men farten var för låg, och Arvidsson rensade på mållinjen. Istället blev även dagens andra mål blåsvart: Vecchia sköt från distans rätt i stolpen, och på returen gjorde Elfsborg ungefär alla misstag som gick, vilket till slut gav Alex Nilsson chansen att rulla in bollen i öppet mål bakom en bortgjord Stuhr-Ellegard. Vår dåliga känsla hade ännu en gång givit ett bra resultat – och lite så kändes hela säsongen 2017 så här långt. Man bara väntade på att Sirius skulle avslöjas och falla, men det tycktes ju aldrig hända. Sirius tabelltrea, med två minusmål upp till Djurgården på andraplatsen. Ned till de otäcka strecken i botten var det 19 sköna poäng.

 

Sön 6 aug: Sirius-AIK 1-4 (0-3), Studenternas

0-1 (7) Chinedu Obasi, 0-2 (16) Nicolas Stefanelli, 0-3 (37) Obasi, 0-4 (65) Henok Goitom, 1-4 (83) Jesper Arvidsson. Domare: Stefan Johannesson, Täby. Publik: 6748.

“Känner du Obasi, Obasi, Obasi” – den irriterande men catchy ramsan sitter fortfarande i bakhuvudet. För den från Kina nyss återbördade Chinedu Obasi var verkligen vidrigt bra i den här matchen där Sirius till slut blev så avslöjade som vi hade varit rädda för. De blåsvarta blev helt överkörda på mitten, och det syntes plötsligt en backlinje med Kim Skoglund (trots alla sina förtjänster) som mittförsvarare inte riktigt höll för toppstrid i allsvenskan. Det tog bara sju minuter innan Skoglund fällde Obasi, och nigerianen tog också hand om straffen själv och satte 0-1. Och det tog bara en kvart innan Obasi höll undan OP, och sedan spelade Kristoffer Olsson och Stefanelli bort Siriusförsvaret och satte 0-2. Och det tog bara 20 minuter till innan AIK kom i en omställning, Obasi lurade offsidefällan och kom fri mot Wicks, som räddade – men på returen kom 0-3.

Sirius försökte mest säkra en hedersam förlust i andra, men det skulle först bli ännu värre, då Kim och OP nickade ihop på en utspark, och AIK fick en hel planhalva för sig själva. Kristoffer Olsson misslyckades trots det att överlista Wicks, men i andravågen nickade Henok Goitom in fyran. Till slut fick blåsvart in ett tröstmål när den osannolikt målfarlige Jeppe Arvidsson nickade in sitt femte mål för säsongen på frispark, men i övrigt var det bara att tacka gnaget, och den Obasi som vi nu kände, för fotbollslektionen.

Jag gick lite lätt besviken  från Studan längs Fyrisån, mot mitt föräldrahem i Ulleråker, när jag under Kungsängsbron plötsligt blev på bättre humör: en vacker grafittimålning med Siriusmotiv prydde betongen. Det var – förstod jag i efterhand – en av de första yttringarna från den ännu inte existerande supportergruppen Vännerna.

 

Lör 12 aug: Halmstad-Sirius 0-3 (0-1), Örjans vall

0-1 (9) Elias Andersson, 0-2 (83) Shkodran Maholli, 0-3 (87) Maholli. Domare: Magnus Lindgren, Göteborg. Publik: 4127.

En bit in i augusti 2017 såg den blåsvarta fotbollsframtiden oförskämt ljus ut. Den saligförklarade tränarduon Kim-Tolle hade under veckan kritat på nya kontrakt över 2020, och i bortamatchen mot Halmstad visade sommarförvärven att det fanns hopp även utan Kinkan och Moses. Elias spelade fint på det offensiva mittfältet, men framförallt: Maholli såg ut som den perfekta anfallaren: Snabb, stark och målfarlig. Och den här dagen var han enväldig kung på sin gamla hemmaplan Örjans vall.

Maholli inledde med att dra upp anfallet som gav 0-1; en stark bolltransport på vänsterkanten, ett inspel från kortlinjen, en ofrivillig skarv från Haglund, och så sköt Elias in den tidiga ledningsbollen för Sirius. Vecchia prickade sedan stolpen innan Halmstad började bjuda lite motstånd. Under första halvleken handlade det mest om distansavslut och hörnor, som Sirius hade full koll på. I andra blev det än mer tryck mot Wicks i målet, men Sirius kröp ned i försvarsposition och genomförde sin uppgift perfekt. Matchen gick mot sitt slut, och då satte Maholli inte bara en, utan två, spikar i kistan. Det första gjorde han helt själv; ett hårt distansskott från 25 meter bakom en chanslös Isak Pettersson. Och därefter slog Kim en vältajmad djupledspassning, Maholli höll undan sin försvarare som föll, och fri mot målet skickade han in 0-3 i krysset. Det var en otrolig Mahollishow; en av de bästa individuella insatserna man sett av en spelare i Siriuströja, och vi såg en ljus framtid tillsammans med vår halländske kosovoalban – det skulle tyvärr inte bli så mycket mer Mahollimagi att njuta av, men denna match blev i alla fall ett eftermäle att vara stolt över. Sirius fortfarande tabelltrea, och fortfarande med två minusmål upp till Djurgården. Nu saknades bara tre pinnar till de 36 poäng som var säsongsmålet.

 

Sön 20 aug: Sirius-Norrköping 0-1 (0-1), Studenternas

0-1 (29) Sebastian Andersson. Domare: Jonas Eriksson, Sigtuna. Publik: 6769.

Torsk #1: 2017 är fortfarande vår placeringsmässigt bästa säsong i Allsvenskan, men den innehöll samtidigt vår djupaste formsvacka: den berömda sju-raka-torsk-sviten. Den första förlusten, hemma mot Peking, kändes dock inte så alarmerande: en uddamålsförlust i en jämn match mot ett topplag. Det såg väl egentligen ut som i många andra matcher under säsongen: Sirius kom ut ganska passiva, släppte in ett mål och låg under i paus, men lyfte sedan laget i andra och tryckte på hårt för en vändning – skillnaden den här dagen var att målen aldrig kom. Pekings mål kom till på en genomskärare som Sebastian Andersson löpte på; Wicks kom för en gångs skull helt snett med en utrusning han borde ha låtit bli, och Andersson rundade honom och rullade in bollen i ett tomt mål.

Efter en förstahalvlek där Sirius inte satt många passningar på fötterna kom man ut som ett nytt, och bättre lag i andra. Det blev en chanskavalkad mot ett defensivt Peking, men marginalerna ville oss illa den här dagen. CG och Vecchia sköt varsitt skott från distans som missade krysset med någon decimeter, en pigg Sam Lundholm sköt hårt precis utanför stolpen, Haglund fick ett läge framför mål men avslutade rakt på målvakten. Och allra närmast kom NBT som prickade stolpens insida, varpå bollen studsade på målvaktens rygg och gick ut över kortlinjen. Nej, det ville sig verkligen inte den här dagen, och den stora förlustsviten var inledd – och det skulle följa några betydligt mindre hedersamma förluster under den.

 

Ons 23 aug: Carlstad U-Sirius 1-2 (1-1), Tingvalla (SvC, kvalomgång)

0-1 (19) Zackarias Faour, 1-1 (24) Albin Lekiqi (straff), 1-2 (55) Christer Gustafsson. Domare: Antti Kanerva, Olofstorp. Publik: 831.

Vi var på väg huvudstupa in i formsvackan, men lyckades i alla fall traditionsenligt trassla oss vidare till cupens gruppspel, genom en knapp seger mot plastgänget Carlstad United. Kim-Tolle passade förstås på att lufta en del bänknötare och juniorer: Isak Bråholm och Linus Nygren  fick chansen att visa upp sig – och så Zackarias Faour, som gjorde sitt första och enda riktiga avtryck i Siriuströjan på Tingvalla. Sirius kombinerade sig in i straffområdet, och Kalle spelade fram Faour till ett blåsvart ledningsmål efter 20 minuter. Det var bäddat för en enkel vinst, men Kalle rev tyvärr upp sängkläderna med en klumpig fällning, som gav en straff och en kvittering till Carlstad United. Matchen var jämn igen, och hemmalaget bjöd bra motstånd, men tio minuter av bra Siriusfotboll i inledningen av andra gav ett nytt ledningsmål: Jander kom in från höger och sköt ur ett typiskt Janderläge, målvakten räddade och Sirelius högg på returen, som blockades, men CG fick in andrareturen till 1-2. Sirius lyckades dock inte stänga matchen ordentligt; Carlstad kämpade hårt och skapade ett stundtals obehagligt tryck mot Siriusmålet. Men det är trots allt skillnad i kvalitet på allsvenska anfallare och norrettanforwards, Siriusförsvaret höll tätt med hjälp från Lukas i målet, och cupavancemanget kunde säkras.

 

Sön 27 aug: Kalmar-Sirius 4-2 (2-1), Guldfågeln Arena

1-0 (7) Papa Diouf, 2-0 (14) Viktor Elm, 2-1 (19) Jesper Arvidsson, 3-1 (52) Herman Hallberg, 4-1 (61) Erton Fejzullahu, 4-2 (64) Niklas Busch Thor. Domare: Mohammed Al-Hakim, Enköping. Publik: 6272.

Torsk #2: Hittills hade Sirius oftast kommit undan med sina svaga matchinledningar; en formstark Wicks hade räddat det mesta, och om någon boll ändå slank in så brukade det gå att vända på steken efter paus. Men nu höll det inte längre. I Kalmar blev det två mål i arslet innan ens en kvart hade gått: Kalmar slog en långboll mot Papa Diouf, som löpte ned OP och klippte in ettan, och tvåan nickade Viktor Elm in pinsamt ostört på ett högerinlägg. Som tur var kunde vår specielle målskytt, vänsterbacken Jeppe Arvidsson, stoppa blödningen när han på måfå sköt ett studsande skott som målvakten Hägg-Johansson släppte in. Sirius fick nu en bra period i spelet, där framförallt Sam Lundholm tog initiativ.

Men Sirius backlinje var inte vad den borde, och den Jarl som kommit tillbaka efter sin skada hade en jobbig match, inte minst då han styrde upp Herman Hallbergs distansskott rätt upp i krysset till 3-1, i början av andra. Och snart kom även fyran, då en Kalmarspelare – igen – närmare bestämt Erton Fejzullahu fick nicka in ett inlägg alldeles för enkelt; Wicks fick fingertopparna på bollen men lyckades inte rädda. Strax därefter distanssköt NBT vackert bollen upp i Kalmarkrysset, men det var för lite och för sent, och de röda kunde ändå enkelt stänga matchen. Matchen var dålig, och matchupplevelsen på Guldfågeln Arena var ännu sämre. Inte för att själva arenan var så usel, men precis allt annat omkring var det. Fula omgivningar, en skrikig speaker, och svinhög musik i högtalarna som dödade alla försök till stämning. Vissa av Den Moderna Fotbollens avarter hade letat sig in i Allsvenskan – åtminstone i Kalmar.

 

Sön 10 sep: Sirius-Sundsvall 0-1 (0-0), Studenternas

0-1 (64) Eric Larsson. Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 5024.

Torsk #3: Ett tvåveckors uppehåll kändes välbehövligt, och känslan var att det var vad som behövdes för att komma tillbaka på banan igen. Vila trötta muskler, rehabba skador, och komma ut som ett nytt, fräscht lag mot Sundsvall. Men nej, Sirius trampade vidare i formsvackans kvicksand. Det var dock inte dåligt på samma sätt som mot Kalmar; blåsvart spelade bitvis bra, men var ospetsiga och missade de chanser som ändå kom. Maholli stod för första halvlekens bästa läge, då han vände bort några sundsvallare och sköt från 20 meter, men Tommy Naurin tippade bollen över ribban. Halvleken slutade sedan dystert då Jarl vred till knät och haltade ut, och backlinjen blev bara tunnare och tunnare. I andra blev det sedan inte bättre, utan sämre – Sundsvall stack upp och började ställa till problem. Sundsvall stjärna, ytterbacken med det anonyma namnet Eric Larsson, kom nära direkt när han tvingade Wicks att sträcka ut rejält, och en kvart senare satte han också ledningsmålet när slank förbi på högerkanten och sköt in bollen ur liten vinkel. Sirius tog såklart över matchen fullständigt när man nu var i underläge, men det resulterade först och främst i ännu en glödhet Sundsvallschans: Bortalaget kontrade, Wicks klarade, men på returen fick Romain Gall bollen med ett vidöppet mål framför sig – på något sätt hann dock OP fram och rensade på mållinjen. Ett par hyggliga chanser kom de sista tio: Maholli fick ett fint läge på ett inlägg, men nickade över, och Sam Lundholm sköt precis utanför stolpen. Men i slutänden var blåsvart alldeles för trubbiga, och vi räknade vidare på den växande raden av nollpoängare.

 

Sön 17 sep: Sirius-Östersund 0-5 (0-3), Studenternas

0-1 (4) Ken Sema, 0-2 (32) Saman Ghoddos, 0-3 (35) Ghoddos (straff), 0-4 (71) Johan Bertilsson, 0-5 (86) Bertilsson. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 5112.

Torsk #4: Och nu var krisen definitivt ett faktum. Kanske inte tabellmässigt, för ännu talade det mesta för att vi kunde förlora oss hela vägen in i kaklet och ändå hänga kvar. Men definitivt spelmässigt, för nu höll Sirius inte samman som lag längre. En uppenbar anledning var att vi bara hade två hela försvarsspelare i truppen; Kim fortsatte vikariera som mittback, och nu fick Sirelius ta rollen som ytterback efter skada på Arvidsson. Men ännu värre var att den Kim-Tolle-boll som burit oss hela vägen till Allsvenskan nu tycktes vända sig emot oss. Kim-Tolle-bollen byggde på mod och självförtroende; det var blåsvart som skulle bestämma över matcherna, oavsett motstånd. När vi nu hade dränerats på både mod och självförtroende återstod bara ett tomt skal. Jo, vi vann faktiskt bollinnehavet även i den här matchen – men det blev nog ingen gladare av.

Det tog bara fyra minuter innan Ken Sema tog emot en utspark från målvakten, sololöpte längs hela högerkanten, vek in och sköt in 0-1. Sedan höll blåsvart tätt i knappt en halvtimme innan Sema hittade en chipp rätt igenom Sirius försvarslinje, Saman Ghoddos följde med och nickade in 0-2 bakom en Wicks på mellanhand. Domaren och Wicks fick sedan dela på ansvaret för trean – Wicks gjorde en vådlig utrusning och hamnade i en duell med Ghoddos; tröjdragningen var tydlig och domare Eriksson pekade på straffpunkten – men förseelsen hade ju skett utanför straffområdet. Och Sirius lyckades inte ens få det att stanna vid en värdig förlust, då Tobbe Vidlund-släktningen Johan Bertilsson gjorde ytterligare två mål för Östersund i den andra halvleken. Den (hittills) största hemmaförlusten i Allsvenskan var ett faktum, och att den kom mot det ÖFK som störde oss så mycket gjorde inte saken bättre.

ÖFK var ett irritationsmoment – Sveriges sämsta sportjournalist, Gustaf Andersson, ett annat. I en fruktansvärt negativ krönika efter matchen konstaterade han som slutknorr att ÖFK inte bara var sportsligt överlägsna, utan även moraliskt, eftersom man till skillnad från Sirius hade deltagit i sin stads Prideparad. Förutom den uppenbara svårigheten för ett fotbollslag att delta i en parad under en matchdag så missade Andersson även att Uppsalas Prideparad inte var öppen för organisationer, utan endast för privatpersoner – så Sirius hade inte ens tillåtits att delta. Men sådana faktaförhållanden var ju ingenting som Andersson höll särskilt högt, så länge man kunde hitta ett skäl att gnälla på Sirius. I tabellen hade Sirius naturligtvis nu tappat kontakten med toppen och befann sig nu i ett mittenland på en sjundeplats; upp till topp-3 var det nu nio poäng, och ned till J-Södra på kvalplats var det tretton pinnar.

 

Affär 3: Familjen Strandgate (Kinkangate 1)

I serien över affärer och skandaler som Sirius blev inblandade i har vi nu kommit till den första komplikationen i Kinkanförsäljningen. I kontraktet med Kinkan fanns en klausul om att akademin Soccer Soldiers i Ghana, vilket i princip verkade vara liktydigt med den skånska familjen Strand som tagit Kinkan till Sverige, skulle få hela 50% av vinsten vid en vidareförsäljning. När försäljningen nu var gjord och nästan 15 Mkr skulle delas upp, hade Sirius dock kommit på andra tankar – man hävdade nu att klausulen var ogiltig och höll inne betalningen till Soccer Soldiers/familjen Strand. Sirius argument var framförallt två: 1) Soccer Soldiers var inte en fotbollsklubb, och kunde därmed inte äga några spelarrättigheter. 2) Kinkan hade aldrig ens haft ett kontrakt med Soccer Soldiers, vilket han själv också hävdade.

Detta var en minst sagt rörig historia, som skulle fortgå i nära tre år framöver, med domar och avgöranden i olika instanser. Dokument visades upp hit och dit; familjen Strand grävde fram papper från Ghana som visade att Soccer Soldiers visst hade deltagit i ghananskt seriespel, och Sirius bytte argumentationsfot och hävdade nu att spelrättigheterna hade gått över till FC Rosengård, som var den första klubb Kinkan hade spelat för i Sverige.

Sirius hade visserligen runt sju miljoner att tjäna på processen, men frågan var om det inte fanns mycket att förlora också. Förutom all den tid och energi som gick åt så kunde man också bekymra sig över hur Sirius agerande tedde sig utifrån. Inte för att skånska agentfamiljer som hoppas göra stora pengar på att locka afrikanska talanger till Sverige brukar sitta på något större förtroendekapital, men det gick inte att blunda för att blåsvarts agerande såg girigt ut. Det kunde definitivt ses som att Sirius försökte komma undan att göra rätt för sig genom att hänvisa till detaljer och teknikaliteter, och det såg inte heller helt snyggt ut att Sirius bara några veckor tidigare hade försökt omförhandla den klausul man nu hävdade var ogiltig. Frågan var vad detta skulle komma att kosta Sirius i form av goodwill och anseende.

 

Ons 20 sep: Jönköpings Södra-Sirius 3-1 (2-0), Stadsparksvallen

1-0 (2) Daryl Smylie, 2-0 (22) Dzenis Kozica, 3-0 (79) Tommy Thelin, 3-1 (85) Stefano Vecchia. Domare: Kaspar Sjöberg, Malmö. Publik: 2672.

Torsk #5: Det var turbulent vid sidan om planen, och det gick fortsatt uselt på den. Inför Jönköping hade Kim-Tolle gjort draget att placera Wicks på bänken – amerikanen hade inte sett särskilt säker ut på sistone, men framförallt spridit dålig energi i form av ett envetet gestikulerande och skällande vid varje insläppt mål. Så därmed fick Lukas en chans att visa upp sig i the battle of the formsvaga lag – Sirius med fem raka torsk mot J-Södra med två pinnar på sex matcher. Sirius spelade under stora delar av matchen ganska bra fotboll, men vad spelade det för roll? För försvaret hade ju redan fuckat upp två gånger efter 20 dryga minuter, och givit bort matchen. Det tog bara två minuter att hamna i underläge, då Arvidsson rensade svagt på en hörna, och Daryl Smylie fick öppet läge att lägga in 1-0. Sirius repade mod och låg på för en kvittering, men så släppte man till en kontring – Thelin kom löpande på kanten, både de blåsvarta försvararna mötte upp, men glömde bort Dzenis Kozica i boxen. En enkel passning, och Kozica kunde lugnt skjuta in 2-0 bakom Lukas.

Sirius låg sedan på ordentligt i andra och skapade nog med chanser för att kvittera, men det ville sig inte. Blåsvart hade inte mindre än tre träffar i virket, och därtill en trippelchans som avslutades med att OP (!) räddade bollen på mållinjen. Istället för en kvittering ställde Lukas till det för sig med en utrusning när J-Södra kontrade, och Tommy Thelin satte spiken i kistan med 3-0. Nästan i alla fall: för på slutet var det nära att det blev lite spänning ändå. Vecchia reducerade med fem minuter kvar, och när klockan just tickat in på stoppitsch tajm fixade samme man även en straff – men Maholli sköt den inte bättre än att Cajtoft i hemmamålet räddade. Så fick vi räkna in den femte raka förlusten, och frågan var vilka vi egentligen kunde ta poäng emot, när vi inte gjorde det mot seriens formsvagaste lag?

 

Mån 25 sep: Sirius-Örebro 3-4 (0-2), Studenternas

0-1 (33) Kennedy Igboananike, 0-2 (35) Filip Rogic, 1-2 (52) Stefano Vecchia, 1-3 (54) Rogic, 2-3 (64) Jesper Arvidsson (straff), 3-3 (78) Johan Andersson, 3-4 (81) Rogic. Domare: Magnus Lindgren, Göteborg. Publik: 4186.

Torsk #6: Gör man tre mål ska det väl ändå gå att ta poäng eller? Nejdå, för det kroniskt läckande Siriusförsvaret lyckades ändå släppa in en boll mer. I den här matchen gick Sirius ut och gjorde det många hade efterlyst: Parkera längre ned i banan och försöka gneta sig till ett resultat. Och det höll i en dryg halvtimme, innan den blivande blåsvarte bänknötaren Kennedy Igboananike satte 0-1: Hårt uppvaktad av både OP och Kalle kunde han ändå komma först på inlägget och knäa in bollen. Och ett paralyserat Sirius släppte strax in tvåan också; Nahir Besara kom loss på vänsterkanten och sköt, Lukas räddade med en benparad, men bollen gick ut till en sopren Rogic, och den blivande blåsvarte lagkaptenen sköt in 0-2.

Efter ett halvtidssnack gick Sirius ut och gjorde en bra andrahalvlek, men den totala oförmågan att hålla tätt omöjliggjorde ändå ett lyckligt slut. Blåsvart skapade chanser direkt, Maholli var nära att nicka in reduceringen, och Vecchia hade ett hårt skott som räddades på mållinjen, innan samme halvitalienare gjorde ett briljant solomål – en löpning från egen planhalva ända fram till målet, och bredsidade in 1-2. Men bakslaget kom direkt; två minuter tog det innan Rogic stötte in en djupledsboll från vänsterkanten till 1-3. Nytt mod och ny upphämtning – Jeppe Arvidsson sköt in en ny reducering på straff efter en Örebrohands, och med drygt tio minuter kvar lyfte det icke-existerande taket på Sektion N: Vecchia drog ned bollen till kortlinjen och lyfte in ett inlägg som gick över alla – men där borta kom Jander i en perfekt löpning och sparkade till. Det var kvitterat! Och äntligen var det väl slut på förlusterna? Men nej, Rogic var ännu inte nöjd, och tre minuter senare nickade han in 2017 års överlägset bittraste baklängesmål på en brant slagen frispark. ”Kex och skor finns inte kvar, men fotbollen är underbar” sjöngs det på ÖSK-läktaren – på hemmaläktaren kändes fotbollen däremot inte så underbar, utan tvärtom som en jävla pina.

 

Fre 29 sep: Göteborg-Sirius 4-0 (2-0), Gamla Ullevi

1-0 (15) Mix Diskerud, 2-0 (37) August Erlingmark, 3-0 (61) Tobias Hysén, 4-0 (64) Mikael Boman. Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 7814.

Torsk #7: Denna tillställning kan man beskriva som en ganska jämn fotbollsmatch, där Göteborg gjorde fyra mål, och Sirius inget. Men man ska inte berömma Blåvitt i onödan, för fyra mål på Sirius kunde ju absolut vilket lag som helst göra i det här skedet av säsongen. Det första baklängesmålet kom efter en kvart, då ett missförstånd mellan mittbackarna Kalle och OP gav Tobias Hysén fritt fram emot mål; Hysén spelade snett-bakåt till Boman som sköt, och norsk-amerikanen Diskerud slog in returen. Alex var sedan nära att styra in kvitteringen med en klack, men målvakten klarade, och istället kom 2-0: ett inlägg, en svag Siriusrensning, och så fick unge herr Erlingmark alldeles för mycket tid på sig att pegga upp bollen och skjuta in den. Blåsvart kom ut bra i andra och skapade mängder med chanser, men Göteborg gjorde precis vad Sirius inte klarade av: att spela ett uppoffrande försvarsspel. Så inga Siriusmål föll, istället fick hemmalaget in ytterligare två: Hyséns 3-0 med en riktigt vacker språngnick, och Bomans 4-0 som stöttes in på ett lågt inspel.

Fortfarande såg det ut som att chanserna för att hänga kvar med de 33 poäng vi redan hade var goda, men det var en klen tröst. Huvudproblemet var ju att vi absolut inte såg ut som ett allsvenskt fotbollslag. Bubblan hade spruckit, och nu liknade blåsvart mest det division 1-gäng som hade förlorat matcher mot Syrianska Kerburan några år tidigare. Så visst, vi skulle nog ändå spela i allsvenskan även 2018 – frågan var bara vad fan vi hade där att göra? Sirius tabellnia, med nio pinnar ned till J-Södra på kvalplatsen.

 

Affär 4: Pedogate (Kinkangate 2)

Det tog inte så många dagar efter att Familjen Strand-affären flutit upp till ytan innan nästa mina i Kinkanförsäljningen detonerade. Kinkan hade alltid framstått som en lite strulig och svårhanterlig karaktär, där klubben bland annat sett sig tvungen att stänga av honom under perioden efter misskötsel och stökiga fester. Men nu visade det sig att det fanns ett större mörker i honom än så. Från Malmö kom nyheten att Kinkan blivit häktad, misstänkt för tre fall av våldtäkt på barn, varav de två första skulle ha skett under hans tid som Siriusspelare. Det handlade inte om några små barn ska sägas, och heller inte om någon form av överfall, men Kinkan hade uppenbarligen preferenser för flickvänner som inte uppnått byxmyndighetsåldern.

Frånsett den allmänna tragedin i historien så blev det inga direkta negativa konsekvenser för Sirius i det här skedet – frånsett en nätstorm av ilskna MFF-supportrar som fått se sin miljoninvestering förvandlas till aska. Tvärtom tycktes det som att vi haft en väldig tur med tajmingen, och många drog nog en lättnadens suck att vi hade lyckats kränga iväg Kinkan precis innan skandalen briserade. Det här var dock, liksom Familjen Strand-gate, en följetong som skulle löpa under många år, och det skulle också komma att resas mycket befogade frågetecken kring hur Sirius hade agerat under Kinkans tid i klubben.

 

Sön 15 okt: Sirius-Djurgården 2-0 (1-0), Studenternas

1-0 (44) Alexander Nilsson, 2-0 (72) Stefano Vecchia. Domare: Stefan Johannesson, Täby. Publik: 6492.

Äntligen gick höstluften att andas igen! Att förlustsviten skulle brytas mot starka Djurgården hade nog ingen räknat med, men som sagt – vi hade satt någon sorts trollmoj på Blåränderna, och det var inte första gången vi lyckades slå dem mot alla odds.

Sirius hade laddat batterier under landslagsuppehållet, och kom ut med ny energi, och det blev en sparkande och böljande match där båda lagen bjöd upp. Men den mittfältsbetonade backlinjen som hade läckt så mycket i september fungerade nu fint, och Wicks var tillbaka i målet efter petning och skada och räddade det som slank igenom. Sirius anfall bestod mest av omställningar och distansskott, men de blev farliga: Elias sköt strax över ribban, och Maholli sköt minst lika hårt, men inom räckhåll för Isaksson. Men till slut hade Sirius tur: Kalle överlappade på högerkanten och slog ett halvdant inlägg, som råkade studsa förbi alla och hamna hos Alex, som drog till och sköt in 1-0 vid vänsterstolpen.

Djurgården försökte såklart öka trycket i andra, det regnade in inlägg i Sirius straffområde, men blev sällan farligt. Jacob Une Larsson var dock en felvinklad fot från att kvittera när han sköt över från nära håll. Men Sirius krigade, kämpade och kontrade – och utökade när Elias ryckte ifrån sin försvarare och spelade in en boll mot bortre stolpen, där Vecchia rusade till och stötte in 2-0. Och därifrån var det faktiskt närmare trean än någon reducering, när CG både nickade i ribban på en hörna, och hade bud på en straff som nekades av domare Johannesson. Men skit samma, för segern togs i land ändå, trots att Wicks skadade sig igen, och en ouppvärmd Lukas fick ställa sig i kassen. Och ÄNTLIGEN hade vi tagit de där 36 poängen som var målet för säsongen. Nu var det bara att sänka axlarna, höja huvudena, och ta säsongen i mål. Sirius tabellåtta, och kontraktet var säkrat: det var elva pinnar till J-Södra på kvalplats, med tre matcher kvar att spela.

 

Mån 23 okt: Hammarby-Sirius 3-3 (2-1), Stockholmsarenan

1-0 (17) Jiloan Hamad, 2-0 (22) Sander Svendsen, 2-1 (34) Shkodran Maholli, 2-2 (55) Johan Andersson, 2-3 (61) Maholli, 3-3 (85) Svendsen. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 17 403.

Så hade vi fått tillbaka det Sirius som visserligen släppte in en massa mål, men som också aldrig gav upp. Hammarby gav Sirius försvarslinje, som nu tappat både Kalle och Wicks med nya skador, en tuff start. Birkir Saevarsson hade det alldeles för roligt på Sirius vänsterkant, och låg bakom båda de första målen: Först ett inspel i farten från kanten, som Jiloan Hamad skickligt tog ned och stötte in, och sedan ett instick från kortlinjen som norrmannen Sander Svendsen nickade in från en meters håll. Tvåmålsunderläge efter drygt 20 minuter alltså, och Sirius samlade ihop sig – och lyfte sig. Vecchia bommade en kanonchans, Maholli blev nedriven i fritt läge med bara en varning som följd, och så kom reduceringen på en hörna, där Arvidsson skarvnickade mot bortre stolpen, och Maholli stötte in reduceringen.

Men vändningen hade bara börjat – blåsvart kom ut i andra och körde över Bajen. Tio minuter in på halvleken ställde Sirius om och kom i ett tre-mot-tre-läge, och Maholli hittade perfekt fram till Jander som sköt in kvitteringen. Och ledningsmålet sex minuter senare var rätt mycket en repris av det första målet; den här gången stod Haglund för skarven – men det var återigen Maholli som gjorde målet. Tyvärr orkade Sirius inte löpa linan ut och stänga matchen, för nu satte Bajen press igen, och med fem minuter kvar fick man utdelning: Sander Svendsen igen, som tog emot en pass från Kennedy, vände bort Skoglund, och curlade in bollen i krysset. Med tanke på att Hamad sedan sumpade ett jätteläge till 4-3 så fick man nog vara tacksam för poängen, och för att vi inte direkt efter Djurgårdssuccén påbörjade en ny förlustsvit.

 

Sön 29 okt: Sirius-Malmö 0-4 (0-2), Studenternas

0-1 (9) Alexander Jeremejeff, 0-2 (18) Carlos Strandberg, 0-3 (63) Anton Tinnerholm, 0-4 (78) Jo Inge Berget. Domare: Victor Wolf, Tranås. Publik: 4411.

De klara mästarna MFF mot ett Sirius som säkrat kontraktet och nått poängmålet – det här var med andra ord en match med sämre tändning än en avställd Puch Dakota, årsmodell -72. Därtill var det kallt, blåsigt, en trasig matchklocka och två strömavbrott. Och inte minst: Det sedvanliga, tidiga tvåmålsunderläget. Jeremejeff frispelades och rundade Lukas efter knappt tio minuter, och Svanberg slog in ett hårt inlägg till Carlos Strandberg som stötte in 0-2. Blåsvart spelade upp sig och skapade chanser, Elias la ett avslut i stolpen, men när istället 0-3 kom – Berget sköt en frispark som Lukas tippade i stolpen, och Tinnerholm slog in returen – dog den redan halvdöda matchen helt. 0-4 kom genom Berget på en omställning, och sen var säsongens sista hemmamatch äntligen slut.

Höjdpunkten återstod dock: Avtackningen av de båda sargade Antarna, samt kapten NBT till skillnad från Antarna avslutade sin karriär på topp. Hela Sektion N stod kvar och hyllade de tre hjältarna som sammanlagt gjort 15 säsonger i blåsvart (även om flera av dem i Antarnas fall hade tillbringats på rehab) – det blev en fin och känslosam stund, med utdelande av kir och t-shirts, och en partiledare och kaptensfru som ledde klacken i sång.

 

Sön 5 okt: AFC Eskilstuna-Sirius 1-3 (0-0), Tunavallen

0-1 (73) Ian Sirelius, 0-2 (81) Philip Haglund, 0-3 (86) Zackarias Faour, 1-3 (91) Chidi Omeje. Domare: Bojan Pandzic, Hisings-Backa. Publik: 887.

Till den betydelselösa avslutningen i Eskilstuna reste jag förstås inte, och hade heller inte gjort det om så kontraktet hängde på matchen – på grund av min kompromisslösa bojkott av flyttlag. Ett 60-tal blåsvarta supportrar som var svagare i köttet fick dock se Sirius runda av en på det hela taget fantastisk säsong med en seger mot ett redan nedflyttningsklart Plastilstuna.

Det blev till slut en trygg seger som satt långt inne, om man nu kan säga så. I en trög första halvlek hade Sirius det mesta av spelet, men vi hade återigen kunnat hamna i ett tidigt underläge om inte Sasa Matic haft vänligheten att pricka stolpen på AFC’s enda chans. Det öppnade upp sig i andra, med större ytor att spela på, och åtta minuter in fick blåsvart en straff sedan Haglund rivits ned – men Arvidsson slog den svagt, och målvakten räddade. Med en dryg kvart kvar tog Sirius dock ledningen: ett inkast, bollen hamnade hos NBT, som fick en assist i vad som såg ut att bli hans sista match, då han spelade vidare till Ian som sköt in 0-1 på halvvolley. Och sedan kom det mer: Haglund bröstade in 0-2 på en hörna, och ett svagt inspel från Alex nådde tack vare en halkande AFC-back den inhoppade Faour, som där gjorde sitt första och sista allsvenska mål. Lukas fick dock tyvärr inte hålla nollan den här dagen heller, då Chidi Omeji stötte in en frispark på stoppitsch tajm.

Och så slutade Sirius första allsvenska säsong på 42 år, med en oglamourös vinst inför 887 åskådare på Tunavallen. En era hade börjat, men en annan skulle också avslutas. Byggstarten på Studan hade dragit ut på tiden, och inte påbörjats under säsongen, men nu skulle den påbörjas med en rivning av Västra Sidans andliga hem: den västra träläktaren mot Ulleråkersvägen. Och under helgen begav sig blåsvarta supportrar till Studenternas med sågar och fogsvansar i händerna, för att förse sig med en liten bit mögligt plank att bevara för framtiden. Att ta fram, känna och lukta på när vi om några år skulle ha betydligt färskare träplankor under fötterna.

 

Malmö	30	19	7	4	63-27	64
AIK	30	16	9	5	47-22	57
Djurgården	30	15	8	7	54-30	53
Häcken	30	14	10	6	42-28	52
Östersund	30	13	11	6	48-32	50
Norrköping	30	14	6	10	45-40	48
Sirius	30	11	7	12	46-51	40
Elfsborg	30	10	9	11	53-59	39
Hammarby	30	9	11	10	42-43	38
Göteborg	30	9	10	11	42-40	37
Örebro	30	10	6	14	38-54	36
Kalmar	30	9	5	16	30-49	32
Sundsvall	30	7	10	13	29-46	31
Jönköpings Södra	30	6	12	12	31-46	30
Halmstad	30	5	9	16	29-45	24
AFC Eskilstuna	30	4	8	18	28-55	20

 

Skytteligan

Arvidsson 7, Moses 6, Maholli 6, Haglund 4, Vecchia 4, Kinkan 3, CG 3, Alex 3, Sirelius 2, NBT 2, Jander 2, Skoglund 1, OP 1, Elias 1, Faour 1

Att vår vänsterback skulle vinna skytteligan var det nog inte många som hade trott – en delförklaring är att de två vassaste anfallarna bara fick spela en halv säsong vardera, men Arvidssons vänsterfot var spektakulär den här säsongen.

 

Summering

Fler än en nykomling har följt samma båge som blåsvart gjorde säsongen 2017 – högtflygande i starten, burna av självförtroende och samspelthet, och sedan en kraschlandning när verkligheten når ikapp. Det speciella med Sirius 2017 var hur högt vi flög – vi var tabelltrea efter halva serien – och hur totalt vi sedan kraschade. En tröst inför säsongen 2018 var att huvudorsaken till den hemska hösten ändå var lätt att ringa in, och därmed potentiellt också åtgärda: Försvaret läckte ju som ett jävla såll, vilket i sin tur till stor del berodde på att vi saknade spelföra backar; i många matcher ställde blåsvart upp med en fyrbackslinje som bara innehöll två faktiska försvarare.

Ja, höstformsvackan gav en sur eftersmak till säsongen 2017, men man ska ju inte glömma bort hur många fina minnen den bjöd på dessförinnan. Vi fick vara med om att spela skjortan av stabila allsvenskar som Elfsborg och Kalmar, vi skakade storlagen i deras hemmaborgar,  vi fick smaka på känslan av att vara ett allsvenskt topplag, och känna en doft av Europa i näsborrarna.

Och nu stod klubben vid ett vägskäl. Vi ville förstås uppleva alla de där vackra känslorna om och om och om igen, men då gällde det att få skutan på rätt köl igen inför säsongen 2018, för annars var vi nog snart tillbaka i sämre divisioner. Utmaningarna var många; vi behövde bygga upp ett konkurrenskraftigt lag igen, vi behövde få ihop en ny och hel backlinje, vi behövde ersätta kapten NBT, och vi behövde lösa målvaktsfrågan – det verkade ha låst sig med Wicks, som hade nobbat alla nya kontraktsförslag. Och så behövde vi dessutom klara av detta med en mycket begränsad ekonomi (exakt hur begränsad skulle kanske avgöras med utgången av de två Kinkanaffärerna) – i kontrast till våra odrägliga, nyinflyttade och nyrika grannar.

För till slut hade det ju skett: Dalkurd hade nått allsvenskan, och i samma andetag kallat till ett extra medlemsmöte, där man med piska fick igenom beslutet att klubben skulle flytta till Uppsala. Nu skulle man visserligen inte spela i Uppsala under de närmaste två åren, byggarbetsplatsen Studan skulle helt enkelt inte klara av att hysa två lag, men man skulle ändå etablera sig som ett Uppsalalag, och i väntan på den nybyggda Studan skulle man spela sina matcher på en ännu inte bestämd annan ort. Nu gick Dalkurd inte att stoppa längre, det var bara att anpassa sig till en ny verklighet där vi skulle dela stad och anläggning med en konkurrent. Det enda vi Siriusvänner nu kunde göra var att försöka muta in vårt territorium under tiden – vi hade två år på oss att göra Uppsala blåsvart på allvar.

 

Profilen

Hej OP, hur var det att spela i Sirius 2017?

Det var såklart otroligt inspirerande. Allsvenskan var en dröm för mig, som jag hade suktat efter länge. Egentligen hela min karriär, jag var ju lite äldre när vi väl kommit dit. Och så fick vi en otrolig start mot Djurgården, allsvenskan kunde väl inte ha börjat med en större match. Det var en otrolig känsla, och hela våren var fantastisk. Sedan så blev det ju en säsong med två sidor, men det är det roliga man minns.

Hur kunde ett gäng spelare som startade tillsammans i division 1 bli ett topplag i allsvenskan?

För det första så var vi väl lite för bra för division 1 från början. Men sedan var vi en stomme som spelat länge ihop, vi kände varandra både utanför och på planen, och vi hade drillats i Kim och Tolles spelsätt. Och så hade vi gjort bra insatser i cupen mot allsvenskt motstånd, egentligen från första början, så vi kände att vi hade nivån i oss. Och så har det förstås med självförtroende att göra, det fortsatte ju bara att växa efter starten vi fick.

Men hösten blev någonting annat, och du fick det tufft med skador på de flesta medspelare i backlinjen. Hur var känslan då?

Tja, det var väl egentligen lika rörigt hela säsongen. Bara under våren spelade jag mittback med Eiswohld, Jarl, Kim och Bergman bredvid mig, plus att jag väl gjorde någon match som vänsterback också. Men då hade vi flytet och det gick bra ändå. Men så smög sig förlusterna på, och det var först när det började gå dåligt som skadorna började störa. Men så där är det – vi var inte så bra som våra resultat på våren, men vi var heller inte så dåliga som resultaten blev på hösten.

Mitt bästa OP-minne är annars när du offrade korsbandet för att rädda den förlustfria sviten mot Umeå 2013. Men annars blev du nästan aldrig skadad, vilket var rätt unikt i Sirius på 10-talet.

Nej, det stämmer. Jag hade nästan aldrig bristningar eller några andra, ”normala” fotbollsskador. I situationen när jag krockade med stolpen mot Umeå drog jag det bakre korsbandet istället för det främre, som är vanligast. Men det gick väldigt bra att rehabilitera och komma tillbaka. Sedan bröt jag armen och missade ett par månader 2016, och så skar jag upp vadmuskeln på skidkanten när jag föll i skidbacken 2018. Så det var en del udda skador, men jag missade mest försäsongerna.

Vad blev det efter att du lämnat Sirius?

Min karriär efter Sirius var inte mycket att hänga i julgranen. 2019 gick jag till BP i superettan, där gick det åt skogen och vi åkte ur. Jag hade ändå sugen kvar, men vi hade fått barn och ville inte flytta, så då blev det Akropolis. Det gick väl OK första säsongen, men sedan ledsnade jag. Vi fick en tränare som höll riktigt tråkiga träningar, och på planen gick det inte heller bra, och vi åkte ur igen. Hade någon hört av sig hade jag kanske fortsatt, men så blev det inte, och jag var rätt dålig ärligt talat.

Du fick i mina ögon en otroligt fin karriär i Sirius, men jämförde du dig ibland med dina backkollegor från VSK 2010 – Lindelöf och Danielsson?

Nä, jag jämför mig inte med Vigge förstås, det är rätt långt emellan oss. Danielsson är jag fortfarande bra kompis med, men det är inte som att jag känner att jag hade kunnat få hans karriär heller. Det jag känner är väl kanske att min peak, mina bästa år som spelare, hade jag säsongerna innan vi nådde allsvenskan. Så kanske kan jag känna att det hade varit kul att fått prova vingarna på högre nivå redan då. Det kanske hade burit lite högre.

Hur ser livet ut idag?

Jag håller på att avsluta mina studier. Jag har läst till datavetare, men jag har pluggat alldeles för länge, har varit lite slö. Men snart är det dags att söka jobb och bli vuxen.

Med vilka känslor har du följt Arosderbyna förra säsongen?

Jag gillar ju båda klubbarna väldigt mycket, jag spelade ungefär lika lång tid i båda, så det är svårt att välja när de möts. Men såhär, jag är från Västerås, och nu bor jag i Västerås, så jag måste ju säga att jag följer jag VSK närmare. Å andra sidan så är mina absolut bästa minnen ifrån Sirius, så fotbollsmässigt står jag kanske närmare dem. Men idag har jag ju inga personliga kopplingar kvar till Sirius; det finns inga spelare kvar, och alla ledare har bytts ut, så man förlorar ju lite av känslan med tiden.

Avslutningsvis – det var mycket snack om din frisyr under Siriustiden. Är du synthare?

Näe, det är jag nog absolut inte. Det berodde snarare på att jag alltid gick och klippte mig tre månader för sent.