Mjällby AIF – Strandvallen

 

”…bland tallar på mager sand bredvid stranden längst in i Hälleviksbukten, insvept i tung tångdoft…”

Den s.k. ”Extraläktaren” på kortsidan är Strandvallens största läktare.

 

Hur är det att vara på arenan?
Det viktigaste med en fotbollsarena är, när det kommer till kritan, att den har en karaktär och personlighet, och det har Strandvallen så det räcker och blir över. Där arenan ligger bland tallar på mager sand bredvid stranden längst in i Hälleviksbukten, insvept i tung tångdoft, påminner den mest om ett campingområde, nödtorftigt maskerad till idrottsplats. Detta intryck förstärks av att både läktarna och byggnaderna på Strandvallen är uppförda i strandstuge-stajl, med sandgula träpaneler överallt. Den rejälaste läktaren hittar man faktiskt på kortsidan; ”Extraläktaren” som den kallas är ingen klackläktare, utan en hög och öppen sittplatsläktare. Mjällbyklacken hittas istället på den västra långsidan, närmast bortaläktaren för att ge förutsättningar för maximal hets. Dessutom finns en mindre ståplatssektion även på den andra långsidan, lömskt placerad bakom bortalagets spelarbänk för att skapa en lagom fientlig atmosfär. De båda långsideläktarna är låga, inte mer än runt åtta bänkrader höga, och ordentligt inbyggda med väggar och ett lågt tak – men det ger väl också ett visst skydd när havsbrisen friskar i. Och det gör den ofta – Strandvallen är nog den blåsigaste och kallaste fotbollsarenan i allsvenskan. Den fjärde läktaren är såklart den sämsta; bortasektionen är en liten taklös metall-läktare på södra kortsidan, där Strandvallen är som allra jävligast vindpinad. Strandvallen ligger inte i själva Mjällby, utan man får fortsätta färden ut på Listerlandet till fiskeläget Hällevik för att komma hit. Det är också kanske landets badvänligaste arena, med Hälleviks havsbad precis runt knuten. Granne med Strandvallen ligger också Hälleviks camping.

Hemmaklackens ståplats på Strandvallen är för ovanlighetens skull placerad på långsidan, här sedd i från den deppiga bortaburen.

 

Stämning/klack
Det är svårt att begära så mycket högre publiksiffror än vad Mjällby har: guldåret 2025 hade man ett publiksnitt på 5100 – i Mjällby distrikt bor 5500, vilket ger att 92% av invånarna går på Mjällbys matcher. I själva verket drar man förstås folk från Sölvesborg och andra närliggande städer, men ändå – oerhört imponerande. Mjällbys klack heter Sillastrybarna, och det beror inte på ett tryckfel, utan namnet är stavat på listerländska. Några Mjällbyultras finns det faktiskt inte, däremot en duktig tifogrupp.

Liten by men stor klack – trots det lilla publikunderlaget är det ofta fullt på Strandvallens läktare. Foto:Sillastrybarna.

 

Var kan man ta en öl?
Nöjeslivet i Hällevik är säsongsbetonat – under sommaren behöver man inte gå törstig, men på våren och framåt höstkanten kan det bli svårare. Det klassiska hotellet Hanöhus med dess Beach Bar bör man naturligtvis inte missa.

Frågan är dock om inte mysiga Dagmars Hamnkrog smäller högst ändå, denna hänger ihop med Hennings Rökeri, och här håller man bl.a. ”byaöl” varje fredag.

Har man inte turen att komma hit på sommaren så får man öla i Sölvesborg istället, exempelvis på sportbaren Taste invid stationen.

 

Lite om Mjällby AIF
Bortaguiden minns tankarna från det första besöket på Strandvallen – hur otroligt det var att den här byhålan kunde ha ett lag i Superettan. Så vad ska man nu säga, när Mjällby 2025 tog hem ett SM-guld i överlägsen stil, och därtill slog poängrekord i allsvenskan? Att ett lag från en socken som mest består av potatisåkrar, vindsnurror och fiskebåtar, står för en sådan prestation är ju helt enkelt ofattbart. Mjällby hör hemma på halvön Listerlandet i Blekinge, som motsvarar ungefär Mjällby distrikt. Föreningen bildades under andra världskrigets orosår som en sammanslagning mellan Listers IF och Hälleviks IF. Kriget påverkade föreningen som hade problem med att många av spelarna var inkallade under de första åren. Man etablerade sig ändå ganska snabbt på god Blekingenivå, men vad som skulle komma anade nog ingen. Det var 1975 det började röra på sig, MAIF vann först Blekingefyran, sedan gick man rakt genom division 3 och upp till näst högsta serien, där man lyckades etablera sig som ett topplag. 1980 nådde man sedan otroligt nog Allsvenskan; bärande i laget var bl.a den danske raketen Flemming Pehrsson, Anders Linderoth samt brödratrion Rolf-Inge, Sven-Bertil och Bo Andersson. Väl i högsta serien gjorde även den oförglömlige engelske playboyen Frank Worthington entré på Strandvallen. Det räckte det inte för att hålla kvar MAIF i Allsvenskan, det klarade man heller inte av 1983 eller 1985, även om man -83 faktiskt var bara 46 sekunder från förnyat kontrakt. Dock bet man sig envist kvar i fotbollseliten, för Mjällbys underverk hade bara börjat. Det blev först en till allsvensk sejour, och nu höll man sig kvar i hela fem säsonger, 2010-14. Och när man tog sig tillbaka igen, nu med ex-spelaren och jordgubbsodlaren Hasse Larsson som sportchef, tog man sig upp till de obegripliga höjder som nåddes 2025. Med spelare som bulldozern Jacob Bergström, vinnarskallen Tom Pettersson, norrlänningen Herman Johansson, och framförallt den suveräna målvakten Noel Törnqvist blev man oslagbara och chockade hela fotbollssverige med sitt överlägsna SM-guld. Mjällby har också sett till sitt oansenliga befolkningsunderlag fostrat många fotbollsspelare själva; mest berömd är den avige dribblern Christian ”Chippen” Wilhelmsson, andra bekanta namn är målvakten med långbyxorna; Mattias Asper, mittbacken Patrik ”Bagarn” Rosengren, och den långvarige lagkaptenen Jesper Gustavsson. Även landslagsmittfältaren Tobias Linderoth fick sin tidiga fostran i MAIF, under överinseende av pappa Anders. På tränarfronten sticker den originelle Peter ”Tysken” Antoine ut, samt Anders Torstensson, militären och rektorn som tränade Mjällby till 2025-guldet.

Det är många blekingar i Mjällbys lag, en av dem är Tobias Grahn, tvåa från vänster i mellersta raden.

 

Lite om Listerlandet
Listerlandet utgörs av den halvö som skjuter ut precis i mitten av Hanöbukten, i sydvästra Blekinge. Om man avgränsar Listerlandet till den yttre delen som utgör Mjällby församling bor här runt 5400 personer på c:a 70 kvadratkilometer, de flesta i någon av tätorterna Mjällby, Lörby, Hällevik, Hörvik och Nogersund. Till området hör också Hanö, en granitklippa i Östersjön med en fyr, vacker natur och runt åtta bofasta invånare. Listerlandet tillhörde från början Skåne, men det var en isolerad bygd som i mångt och mycket skötte sig själv, vilket avspeglas i den särpräglade dialekten listerländskan, en av landets mer svårbegripliga. Tack vare den bördiga jorden och ymniga fisket var det ändå en ganska välbärgad bygd, och det är ännu idag fisket och jordbruket som fortfarande föder större delen av Listerlandets invånare. Länge var bygden också känd för sin minkindustri; här låg nästan hälften av landets minkfarmar, innan allihop avvecklades i början av 2020-talet efter långvarig kritik från djurskyddsföreningar, och i kölvattnet efter pandemin där minkar befarades sprida smitta. Listerlandet har också figurerat i märkliga diskussioner om genbankar och inavel, då rasbiologen Herman Lundborg först gjorde sig ett namn med sin avhandling om epileptiska sjukdomar på Listerlandet, som han menade berodde på utbredd inavel. Bygden fick därigenom den tvivelaktiga äran att ge namn åt en specifik sjukdom, Listersjukan, även känd som Unverricht-Lundborgs sjukdom. Listerlandet har även figurerat i andra sjaskiga rasbiologiska teorier, då det ansetts att invånarna är ovanligt mörkhåriga, vilket har ansetts bero på ett arv från det mytiska germanska folkslaget herulerna, som skulle ha koloniserat Listerlandet på 500-talet. De flesta kända personer från Listerlandet har fotbollskoppling – de viktigaste har redan nämnts ovan, men som man kan ana från namnet har även den granithårde landslagsbacken Johan Mjällby rötterna i just Mjällby. Den största kändisen inom andra gebit är sångerskan Jenny Wilson, uppvuxen i Istaby. Det största evenemanget i bygden är Hällevik Tradjazzfestival, som anordnas varje år i augusti och då lockar runt 10 000 besökare. Ännu större är gubbrockfestivalen Sweden Rock som äger rum i Norje, någon mil norrut uppåt kusten från själva Listerlandet

Naturen på Hanö är karg men vacker.

 

Seriematcher genom historien
Sirius-Mjällby 3-1 (Superettan -07)
Mjällby-Sirius 3-1 (Superettan -07)
Sirius-Mjällby 1-1 (Superettan -08)
Mjällby-Sirius 1-0 (Superettan -08)
Mjällby-Sirius 4-0 (Superettan -09)
Sirius-Mjällby 1-4 (Superettan -09)
Sirius-Mjällby 1-0 (Superettan -15)
Mjällby-Sirius 1-2 (Superettan -15)
Mjällby-Sirius 1-1 (Allsvenskan -20)
Sirius-Mjällby 0-1 (Allsvenskan -20)
Sirius-Mjällby 2-1 (Allsvenskan -21)
Mjällby-Sirius 2-3 (Allsvenskan -21)
Mjällby-Sirius 3-0 (Allsvenskan -22)
Sirius-Mjällby 0-1 (Allsvenskan -22)
Mjällby-Sirius 3-0 (Allsvenskan -23)
Sirius-Mjällby 2-3 (Allsvenskan -23)
Mjällby-Sirius 3-2 (Allsvenskan -24)
Sirius-Mjällby 1-1 (Allsvenskan -24)
Sirius-Mjällby 1-2 (Allsvenskan -25)
Mjällby-Sirius 2-1 (Allsvenskan -25)

 

Hur hittar man till arenan?
Kollektivt/Till fots: Att ta sig till Strandvallen med kollektiva färdmedel är möjligt, men det tar sin lilla tid. Man börjar med att ta tåget till Sölvesborg från Malmö/Karlskrona, därifrån kan man sedan ta buss 432 mot Hörvik hamn som stannar precis utanför Strandvallen. Denna buss går ungefär varje timme på vardagar och varannan timme på helger, hållplatsen heter Strandvallen, och resan tar 30 minuter.
E22 från Kristianstad/Karlshamn: Tag av mot Mjällby vid trafikplats Listerlandet (strax efter Sölvesborg från väster, c:a 7 km efter Norje från norr). Följ vägen 8 km, förbi Mjällby och avfarten mot Hällevik-Hanöhus, ta sedan till höger i T-korsningen mot Nogersund. Håll till vänster mot Nogersund efter 2,5 km, ta sedan höger efter 400 km på Campingvägen, Strandvallen ligger då på höger sida.