Hundstjärnan

Förra omgången var det Sirius som var riktigt pressat. Det löste man genom att vinna mot ditills obesegrade Väsby United. Dalkurd å sin sida gick in i matchen mot Vasalund med stort självförtroende och en bra trend. Och fick styrk av ett smart och kallt spelande Vasalund. Och därför är det nu Dalkurd som spelar under en enorm press i morgon. Seger, och de rusar från tionde till tredje plats i tabellen med okej häng på ledande Frej. Förlust, och de ligger kvar som tia med åtta poäng upp till toppen.

Det är en sjukt sårbar position att gå till match med. Dalkurd är med all säkerhet peppade till tänderna med revanschlystnad. De har spelarna för att sätta egentligen vilket lag som helst i serien under press med sin offensiv. Men om Sirius står emot i början i morgon kommer också misstagen från ett försvar som har problem, kanske framför allt i mitten trots värvningen av Sundström. Femmannamittfältet med Mambo-Mumba (oftast i defensiv roll tillsammans med bloggar-Johannsson), Brwa Nouri och Ammar Ahmed är riktigt bra och kompenserar för en något svagare spets. Dalkurd hoppas mycket på att Västeråsförvärvet Temme Berhane ska börja röra på sig ordentligt efter årtionden av skador.

För Sirius del gäller det framför allt att få koll på Mambo-Mumba, både ute på planen och i den egna boxen. Seriens bäst tajmade nickavslutare? Och naturligtvis att få Brwa Nouri att ha en dålig dag. Därför vill jag helst återigen se Blomman på mittfältet och Kim ett snäpp längre fram i banan. Dalkurd har järnkoll på Sirius svagheter - svårt att argumentera mot det klubbchefen Diljen Otlu säger i UNT:s fotbollsblogg. Sirius har haft problem när motståndarlagen har parkerat en kloss på Kims tår. Och svagheten i blå-svart är att man under försäsongen gjort sig beroende av det spelet. När så det är läst så har vi haft stora problem att få mittfältspelet att klicka. Det i sin tur har lett till mindre bollinnehav högt i planen och väldigt korta anfall. Vilket i sin tur (ja, det är väl så - saker hänger liksom ihop på en fotbollsplan) har lett till att Sirius inte fixa att ha den extremt höga pressen i försvarsspelet och därmed färre bollvinster högt upp i banan.

Kim och Tolle har delvis kompenserat för det genom att hålla hårdare i ytterbackarna och fokusera på ett tajt försvarsspel. Mot Väsby användes dessutom Blomman i praktiken som tredje mittback när Väsby var bollförande. Fördelen är ett stabilare försvarsspel och färre misstag för Fi att utnyttja. Nackdelen är att offensiven blir endimensionell - flippa upp lädret på Ante och Sosseh och hoppas att de löser situationen genom ren klass. antingen genom egna baljor, eller genom farliga frisparkar. Det är en strategi som har funkat helt okej, och som kanske kan fortsätta göra det ett tag, men jag är lite orolig över att det kan slå tillbaka över tid. Sirius måste hitta ett fungerande sätt att ta sig genom mittfältet helt enkelt. Och att anfalla med större variation.

Så vad har vi då inför i morgon? Två lag med en hel del frågetecken kring spelet. Men bara ett lag spelar med en giljotin mot nacken, och jag undrar om inte det är en avgörande faktor i morgon. Sedan Dalkurd har gått upp i ettan har de varit notoriskt dåliga på att hålla ihop i 90 minuter. Och de har haft svårt att hantera favoritskapet i motgång. Om Sirius stänger ihop första 30, och dessutom tofflar in en ledningsboll är 90 % vunnet. Men släpper man in en så ska man nog också vara inställd på att det inte kommer bli lika lätt att vända på den steken som senast. Sirius är bättre i defensiven och i offensiven. Lyckas man neutralisera mittfältet genom att få bort Nouri ur matchen (Ammar är tydligen redan borta pga skada) tror jag på goda poängchanser. Om dessutom Sosseh kan spela - han tränade idag på Löten i regnet - är mycket vunnet. Ante och Sosseh är seriens bästa anfallsduo. Med båda dem på planen behöver inte alltid spelet funka. Och jag tar gärna skit från Borlängehåll i morgon kväll för att Sirius spelat primitivt och dåligt. Bara poängen sitter där.

Kim Bergstrand försöker tona ner betydelsen av dagens match i UNT. Visst är det bra att vinna, men det är en lång säsong, etc, etc, etc. En förlust är ingen katastrof, etc, etc, etc.

Nä, ordet "katastrof" ska man väl spara för sådant som är, tja, katastrofer. Estonia, Srebrenica, Tjernobyl. Men hur förståeligt och logiskt det än är att spela ner betydelsen av dagens fotbollsmatch går det inte att komma ifrån att Sirius sitter i en riktigt jobbig sax om det blir förlust. Fem poäng är förvisso inget omöjligt gap, problemet är bara att det är just ett gap. Inför varje match behöver spelarna i så fall gå in med känslan av att man måste vinna för att inte förlora ytterligare mark - och kanske i bästa fall knappa in. Den stressen är betydligt jobbigare att hantera än vad man kan tro. Den stressen är precis fel bagage att ta med sig till nästa veckas drabbning mot Dalkurd.

Och den stressen förstärks naturligtvis av Sirius favoritskap i serien. Det hela illustreras väl av hur Mirza Jelecak uttrycker det i intervjun i UNT:s fotbollsblogg.

”Real Väsby” har gått fullt hittills i serien med tre vinster på lika många matcher. Att laget nu har en tvåpoängsledning i tabellen tycker man är skönt.
– Pressen ligger ju på Sirius, vi har skaffat oss ett bra utgångsläge i och med vår inledning, vi är inte piskade att vinna."

Exakt så kan Sirius resonera inför nästa veckas match mot ett pressat Dalkurd om man vinner i morgon. Alla som tror att sådant inte spelar roll bör tänka om. Fråga bara spelarna i Sirius som var med förra året om starten i fjol var ett problem eller inte.

Mycket står därför på spel ikväll. I synnerhet för Sirius nya tränarduo. Jag läser i forumet här bredvid att vi är flera Västringar som skriver kommentarer i stil med att "det är nu jag vill se att vi har seriens bästa tränarduo". Och att det är ett bra läge att visa klass under press. Så är det ju naturligtvis på ett sätt. Å andra sidan måste Kim och Tolle ges utrymme att till och med sladda lite på vägen mot det långsiktiga målet - Superettan. Marginalerna är såpass små att en enstaka förlust eller vinst även i ett sådant här läge säger väldigt lite om tränarnas kvalitet. På sin höjd kan den avslöja hur redo spelarna är för riktigt viktiga uppgifter. Är rädslan att förlora tyngre än viljan att vinna? Där måste laget ha gjort jobbet i veckan.

Om man så tittar på Sirius trupp noteras att samtliga som skadades och byttes ut senast är tillbaka i truppen. Kim vill av förståeliga skäl inte släppa startelvan för att inte bjussa på onödiga fördelar till Väsby. Samtidigt ska man inte överdramatisera betydelsen av att alla finns med i truppen. Förbundet utökade ju här om året truppstorleken från 16 till 18 spelare, och Sirius har inte ens fyllt upp de 18 platserna i alla matcher i år. Det är alltså fullt möjligt att Kim och Tolle har tagit ut en spelare som inte alls kan spela enbart för att förbrylla. Klokt i så fall.

Min gissning är att Ante knappast startar i alla fall. Hjärnskakningar som leder till desorientering och partiell minnesförlust är inga enkla grejer, och även om han kört fullt i tre pass nu är maxbelastning i 90 minuter knappast aktuellt. Åtminstone hoppas jag att man inte tar några chanser så här års.

Det där skapar förstås lite problem för Sirius. När spelet över mitten inte har funkat har man gjort sig beroende av att Ante och Sosseh levererar på topp. Det har stundtals nästan sett ut som när Ante spelade i ÖFK - upp med bollen bara och sedan hoppas på att han gör nåt bra. Och de två är såpass bra att det funkar. Nu får Sirius lita på Sosseh som target, och förmodligen Blomqvist i en tydligare forwardsroll om han kan spela. Säkert är det frestande att flytta upp antingen Elliot eller Linus ett hack i banan. Jag är dock tveksam till det. Backlinjen var bra senast och det känns dumt att rubba det. Däremot är jag nästan 100 på att Blomman kommer in på mitten. Jag undrar om inte Sirius kommer försöka sig på något mer i stil med 4-4-2 och drar ner yttermitt ytterligare.

Hursom helst kommer det viktiga slaget utspela sig på mitten. Väsby har Ayuba - Jelecak - Prince där och det är knappast läge att sätta ett hittills dåligt fungerande mittfält med Kim - Björk och Petter mot det. Man har kört en del sådant på träningarna, och pratat just om att skapa mer offensivt tryck på så sätt. Dags att pröva det nu?

Hur som helst. Nagelbitare på gång. Själv hänger jag väl på sjukan som vanligt nuförtin.

Sköna typer de där farbröderna i Svenska Fotbollsförbundet. I vintras gick det upp för dem att det var både olagligt och dumt att spöa på sin fru. Ni minns säkert. Efter att några av farbröderna gått ut och i praktiken sagt att det var väl inte så farligt med lite sovrumsboxning, och att vi skulle tänka på att det är en ung kille med hela karriären framför sig - han kunde ju bli jätteledsen, liksom - så råkade Lagerbäck läsa tidningen och förstod att ute i verkligheten tyckte folk annorlunda. De stängde därför av Gerndt. Och berättade att Förbundet minsann tog avstånd från sånt som var brottsligt. Jättemycket avstånd tog man.

Nu har man dock tagit avstånd färdigt tack. I alla fall från Gerndts brott. Det kommunicerar man med ett brev. Där deklarerar man att Gerndt visserligen inte fått någon riktig dom än, men att det dröjer så hiiimla länge (och det är ju EM jättesnart liksom) att man bestämt sig för att det får räcka nu. Han tvingades ju avstå från den där januariturnén han ändå inte fick vara med på ändå. Och OM det nu skulle vara så att han får en annan dom i hovrätten så kan man tänka sig att stänga av honom lite mer, senare i höst. Typ över nästa januariturné.

Men avstånd från misshandel, det tar man minsann. Från "all form av kvinnomisshandel i allmänhet och hustrumisshandel i synnerhet".

Alltså. Det blir alltid så himla kul när fotbollsförbundet ska leka juridisk instans. Lite på samma sätt som de drar lott om avstängningstider och disciplinärenden uttalar de sig om olika typer av misshandel. Spöa tjejer är ju himla dumt liksom. Men att spöa gifta kvinnor är superduperdumt. Det är liksom rött kort direkt.

"Detta är inte förenligt med att representera något av våra landslag."

Öh, nä. Det är ju rimligt. Men vänta nu. Vad var det jag läste sju rader längre upp? "Med hänvisning till den senarelagda rättegången rörande landslagsspelaren Alexander Gerndt har nu Förbundsstyrelsen beslutat att Gerndt på nytt är tillgänglig för landslagsspel."

Så många frågor. Framför allt om det där med att det är värre att spöa gifta kvinnor än ogifta kvinnor. Undrar om det spelar roll vem kvinnorna är gifta med också, förresten?

Nä. Det bästa är om Förbundet kan sluta leka jurister och i stället bete sig som en landslagsledning. De hade kunnat säga något i stil med att "Gerndt kommer vara avstängd från allt landslagsspel under den tid rättegångsprocessen varar och så länge han avtjänar ett eventuellt straff. Det brott han är anklagad för är naturligtvis oförenligt med det hedersuppdrag det är att representera landslaget. Efter avtjänat straff är han välkommen tillbaka i landslaget på det villkor att han tydligt visar att han accepterar de särskilda förpliktelser man har som svensk landslagsspelare i fotboll vad gäller uppträdande på och utanför planen."

Oh well. Jag har inga större förhoppningar där. And while we're at it. I vårt kära Uppsala har kommunen tydligen sagt att Sirius damer inte får spela på Studan eftersom det blev sådant hemskt slitage på mattan efter herrarnas match i veckan. Okej. Tänker man. Ett tag. Tills det visar sig att Uppsala 86:ers ska spela match på Studan i stället. En match i amerikansk fotboll på en dålig gräsmatta är ungefär lika hälsosamt för underlaget som att klippa håret med en skördetröska.

Här vill jag gärna tänka att det inte ligger något sorts resonemang om att damfotboll är skräpidrott som alltid ska flytta på sig och att Amerikansk fotboll är ganska tufft liksom. Klart grabbarna ska få lira! Sirius tränare Kim Bergstrand lär ha fått ett diagnoserbart anfall när han hörde om detta. Jag säger bara - vänta tills han får reda på att den stora picknicken efter Blodomloppet kommer äga rum på hans arbetsplats om några veckor. Hundra meter från stans najsigaste park - där picknicken inte får vara eftersom det sliter för mycket på parken.

Till sist.

Sirius får en intressant utmaning i morgon då det är dags att åka till Skyttis i Solna och möta Vasalund. Vasa har gjort vettiga resultat så här långt på säsongen trots att de har viktiga spelare som Max Fuxberg, Vadim Jevtushenko och Teferi Tedla på skadelistan. Glöm 7-0 från träningsmatchen, Vasa värvade hyggligt i slutspurten. Jag tror dock att Vasa kommer rasa i en jämn serie under året, och att de är ett lag för undre halvan när allt räknas ihop, men de har spets som kan hota Sirius, bland annat gamle Siriuspojklagsspelaren Emil Johansson, som tillsammans med Jens Jacobsson utgör en sorts ryggrad i unga orutinerade Vasa. Men de har en rätt kass målis och bara en riktig försvarsspelare tillgänglig. Det borde räcka för en ny trepoängare.

Det intressanta blir att se hur Kim formerar laget. Kommer dubbel-Kalle få fortsatt mittbacksparsförtroende, eller går mer rutinerade Blomman tillbaka in. Ingen av kallarna stod för en särskilt övertygande insats senast, och Vasa har helt klart bättre spets än ESK. Jag är generellt för att inte spräcka mittbackspar. Och för att inte ändra lag i onödan, men i en idealvärld hade jag gärna sett att Blomman och Nyström hade fortsatt som mittbackspar senast. Nu gjorde de inte det, och då undrar jag om det inte är lika bra att fortsätta. Men då vill jag ändå se Blomman från start, och Björk på bänken. Detta för att få ytterligare central stadga i laget, och ett bättre spel över mitten. Däremot ser jag gärna fortsatt förtroende för Moses. Blomqvist har inte övertygat på sistone, och Moses är inte så dum att ha mot en kass backlinje.

Nå. Den som lever får se.

Åh, det finns mycket som jag borde tjötat om i veckan. Summerat första omgången. Gissat lite kring helgens matcher. Funderat kring matchen mot ESK i synnerhet, och Sirius fotboll i allmänhet. Det blev inte så. Hundstjärnan blev med valp i stället. En investering i Sirius P 12, som dock behöver en hel del extra hjälp så här i början. Men som kan höra segervrålen från Studan från sin kuvös i alla fall!

Anyways. Som tur är finns det i år faktiskt ovanligt mycket norrettanrelaterat att läsa på nätet i brist på Hundstjärneuppdateringar. Börja exempelvis med att läsa Joints intressanta intervju med Kim Bergstrand här bredvid. En text som tål att kommenteras. Återkommer till det vid senare tillfälle. Vidare har mittfältschefen i Väsby United, Mirza Jelecak en norrettanblogg tillsammans med VSK:aren Erik Eklund på Fotboll Direkt. Och UNT-kidsen har en nystartad fotbollsblogg på UNT där de skriver en hel del intressanta saker om serien - som exempelvis djuplodande intervjuer med ESK:s ordförande om hur de ser på Siggis dom i höstas och på att ha honom som förebild och portalfigur för sina unga, lovande spelare.

Bara skojade. Sådant får man förstås inte skriva om på UNT. Men rätt intressant är det i alla fall då och då. En och annan galning från utsocknes lag i serien bloggar också på diverse lokaltidningars hemsidor. Tyvärr är ingen inte ens i närheten av lika bra som Umeås mittbacksrese i fjol. Därför förtjänar ingen heller mödan att länka till dem. Men ni som vill lär hitta dem genom att googla lite.

Anyways. Derby alltså. ESK-arna sluter upp man ur huse för att göra den långa resan till Uppsala, som synes på ESK-support. De har bara två platser kvar i bilen! Men som förklaring till dem stora uppslutningen med hela tre pers bör förstås anges att de får gratis entré. De senaste är att ESK också bjuder på fika till de som åker. Det kan innebära att en av de två sista platserna går under morgondagen.

På planen räknar jag faktiskt med att få se ett ganska överlägset Sirius i morgon. Om jag nu lyckas se matchen. ESK övertygade inte i premiären, och har ett ungt och orutinerat lag som bör passa Sirius ganska väl. Jag är rätt säker på att ESK vet hur de ska spela mot Sirius, men har svårt att se att de har kvalitet nog att göra det tillräckligt bra. Det enda som oroar lite är väl att det sägs att Blomman kommer få starta på bänken, till förmån dubbel-C/Kalle i backlinjen bakom ett mittfält där Blomqvist petas till förmån för Moses. Det sistnämnda kan jag köpa. Kanske. Men Blomman på bänken är för mig obegripligt. Spela gärna ihop Kalle+Calle som mittbackspar, men i sådana fall ser jag hellre Kim ett snäpp upp i banan och Blomman på mitten. Matchen mot Eskilstuna - och mot ÖFK vad jag förstår - gjorde det ganska klart att Sirius får problem när Kim hamnar för långt ner i banan, och blir för ensam.

Oavsett vilket bör Sirius vara klassen bättre än gästerna från rondellen på 55:an. Jag har tidigare flaggat för att Sirius har en del olösta problem i sitt spel som gör att man kommer få det jobbigt mot bra motstånd om man inte rättar till det. ESK är inte sådant motstånd.

Startelvan:

Bylle
Linus - Kalle - Calle - Elliot
Petter - Kim - Björk
Moses - Alle - Ante

Östersund ligger faktiskt skitlångt bort. Därför flyger Sirius upp i morgon. Man har enligt egen utsago haft en bra träningsvecka, och viktigast av allt - Petter Österberg är tillbaka från skada. Det innebär att Sirius kommer kunna spela med sin tänkta startelva. Kim Bergstrand släppte den direkt till UNT, och den innehåller exakt noll överraskningar för den som följt Sirius träningsmatcher:

Jonas Bylund,
Linus Smedjegården - Calle Nyström - Daniel Blomgren - Elliot Käck
Kim Skoglund - Petter Österberg - Jakob Björk
Joakim Blomqvist - Alagie Sosseh - Ante Björkebaum


Min gissning är att det är med blandade känslor Sirius ger sig in i seriespel. Helt klart känner man pressen. Kim Bergstrand var uppenbart besvärad av det enorma favorittryck som lades på laget vid upptaktsträffen, och han har till och med lyckats snacka ned UNT:s förväntningar så till den grad att lokalblaskan svängt från att utropa serieseger på förhand till att tippa Sirius tvåa i dagens förhandstips. Ett reptrick så gott som något.

För är det något som hotar en favoritseger i morgon så är det väl framför allt just pressen och favoritskapet. I genrepet blev man rejält avslöjade i defensiven och det så framgångsrika spelet blev lidande av att City spelade taktiskt och disciplinerat. Poporden för säsongen i Sirius har varit "rakare spel" och "hög press i försvarsspelet". Det har funkat som en klocka under i stort sett hela försäsongen. Men ett lag som backar hem och täpper till ytor är svårare att slå än ett som fokuserar på att träna sig på att spela "sitt spel" och lite skiter i ytorna som uppstår. Flera gånger mot City blev Kim Skoglund stående med bollen liksom om han funderade på vart fan ytorna som brukar vara här har tagit vägen.

Det måste Sirius ta sig förbi. Man måste känna sig trygg i att Ante och Alle på topp på egen hand kan avgöra matcherna om man så bara står och tåpajar upp lädret i vädret från backlinjen. Ingen anledning till panik.

Dessutom har jag en stark känsla av att ÖFK i sin extremt haussade hemmapremiär och comeback i Norrettan inte kommer lägga sig och tokdeffa direkt. De kommer vilja spela. Och det gynnar Sirius. ÖFK spelar med trebackslinje och har ett spel som bygger på att deras yttermittfältare ska springa så inihelvitte mycket. Dessutom har hemmalaget många veckor kvar innan främlingslegionen är hopspelad. De sista pusselbitarna anlände så sent som i förra veckan, och på förhand intressante managern Potter behöver visa på en hel del magi för att få ihop det redan från start av serien. Ett klokt och tålamodsdrivet Sirius bör ha en jättechans att ta tre tunga poäng i morgon. Men nerverna... Lossnar det inte. Får man ett tidigt mål mot. Ja då kan det bli IFK Göteborg av hela skiten. http://www.vastrasidan.se/web/admin/Default.asp?refPid=943&refModID=0&refModView=120&modVID=121

Bergstrand låtsas i pressen som att första matchen inte är något särskilt eftersom det är en lång serie. Yeah right, säger jag. De är nya tränare, de har enorma förväntningar och seriens bästa förutsättningar. De måste vinna i morgon. För arbetsrons skull. Följ matchen på webradio om de blir kvar i stan.

I omgångens övriga matcher kan man notera att Dalkurd dragit vinstlotten. Akalla Bollplan är naturligtvis ospelbar i morgon och premiären spelas på Grimstas konstgräs. Det är en helt annan sak än att spela i höghusområdet. Umeå hade den turen förra året. Det räckte för serieseger då. Om man ska hårddra. En otroligt intressant match, som går att se live via stream här, om man är på det humöret.

Senare möter VSK Vasalund på hemmaplan. Det är en riktigt trevlig startuppgift. Man ska inte underskatta vikten av att ha en gynnsam lottning att börja jobba med. Alla lag är osäkra på var de står när serien drar igång. En seger i första omgången ger arbetsro som i sin tur är en extremt viktig faktor för ett lag med press på sig. Den sista av de fyra favoriterna Forward möter Sandviken hemma. Också en trevlig uppgift.

Oddsmässigt finns det en hel del intressanta alternativ. Unibet betalar 5 ggr pengarna på Luleå borta mot Väsby. Väsby är INTE klara med sitt lagbygge och förlorade i genrepet mot mediokra Valsta. Luleå är kroniskt underskattade. Spelvärde! Över dubbla pengen på både Sirius och Dalkurd är också klart intressant.

Äntligen!!

Det var inte svårt att lista de tre sista i tabellen. Det är inte heller särskilt svårt att lista topp-4. Jag skulle bli hemskt förvånad om något annat lag skulle lägga beslag på en av de fyra översta platserna. Men att exakt förutse hur dessa lag ska fördela sig i toppen känns extremt svårt. Allt hänger på skadeläget skulle jag säga. Ingen av trupperna har en sådan bredd att de klarar av en längre skadeperiod på ett par nyckelspelare. Sedan har vi ett sommarfönster som kan förändra en hel del. Flera lag har unga, lovande spelare av en sådan kaliber att de kan bli värvade under fönstret. Samtliga förmodade topplag - utan undantag - har sådana luckor i trupperna att jag tror de kommer vilja förstärka i sommar. Sådant kommer spela roll.

Men här vilar inga ledsamheter. Vi kör! Här kommer övre halvan - facit - i omvänd ordning.

7. IFK Luleå
Luleå gjorde en helt godkänd säsong som nykomlingar i ettan, och klarade sig kvar i serien med en liten men dock relativt säker marginal. Norrbottenskollegorna Boden åkte däremot ut, vilket å ena sidan gör att IFK tappar derbynerv och derbyintäkter, men å andra sidan att konkurrensen om spelare minskar. Och visst har det rört sig från grönt till vitt i år. Det intressantaste nyförvärvet tog dock vägen via Elfsborg. Bodenfostrade p-landslagsmannen Philip Olofsson lånas ut till Luleå under säsongen. "Den störste norrbottniske talangen genom tiderna". Annars kommer mycket att kretsa kring en annan ung spelare i Luleå. 22-årige Robin Östlind hamnade där efter ett skadehelvete i Kalmar FF och var en av lagets absolut bästa spelare i fjol. I år är han ännu bättre, och får han stanna säsongen ut är det väl en smärre sensation. Förutom honom finns ett par pålitliga målskyttar och en hel del norrländsk stabilitet i truppen. Jag tror det kan räcka till en plats på övre halvan faktiskt, trots att många tippar dem till tvåan.

6. Väsby United
Ja vad ska man säga? "Ryssen" och "Brytar-Börje" - där har ni namnen på snubbarna som sanerade Väsbys skulder och på några veckor rafsade ihop seriens överlägset mest omskrivna trupp. Bara smeknamnen håller högsta Buster-klass. När det sedan dessutom vimlar av allsvenska meriter i laget har raskt det gamla hockeyepitet Vilda Väsby dammats av i kvällspressen. Frågan är dock i vilken utsträckning det är fotboll eller viktväktarna som står på menyn under våren. Inte alla i truppen har skött egenträningen under vintern att döma av rapporter från de som mött laget på försäsongen. Och i genrepet blev det stryk mot legitimerade bonkegänget Valsta Syrianska. Jag har en stark känsla av att laget har satt en alldeles för "snäll" tränare på det här materialet, och har starka frågetecken för tidsaspekten. Inte tu tal om att här finns klass så det räcker och blir över. Mirza Jelecak är en drömvärvning för alla lag i serien. Bapupa och Prince var en gång i tiden bland de bästa i allsvenskan. Korkmaz var en riktigt bra mittback innan skadehelvetet. Och Ayuba är en gudabenådad bollspelare i sina bästa stunder. Kanske blir de årets höstraket, men jag tror inte att detta kommer räcka till en topplacering.

5. IK Frej
Laget med seriens bladigaste smeknamn - Kyrkråttorna - var förra årets höstlag. Helt plötsligt vaknade Guterstam och spelet satte sig ordentligt och Frej kravlade sig från nedflyttningsplats till nära på topplacering. I år ska de ersätta 20 mål i och med att varken Guterstam eller Blomqvist finns kvar. Ersättarna ser inte lika starka ut. Däremot har flera andra bra spelare kommit in i truppen och laget ser både jämnare och bredare ut i år. Inget lag kommer hämta enkla poäng mot Frej, men jag tycker inte heller att de har spets nog för att blanda sig i den absoluta tätstriden. Men med två av de mest underskattade Siriusspelarna de senaste åren i nyckelpositioner i klubben - Fernberg och Gallo  - kan det ju knappast gå åt skogen? Frej är seriens bästa och jämnaste mittenlag helt enkelt.

4. Dalkurd FF
Det är nu det börjar bli svårt. De fyra lagen som är kvar är jag helt säker på kommer utgöra toppkvartetten. Men jag tror att Dalkurd kommer dra det kortaste strået av dem. Här finns dock sjuk klass i ett par spelare. Brwa Nouri borde inte spela i Norrettan alls. De dagar han är bra är han allsvenskt bra. Likaså finns galen spets i Ammar som har ett av seriens mest naturliga tillslag, och är ett livsfarligt hot framåt. Det finns inte heller ett enda lag i serien som skulle tacka nej till Robert Mambo-Mumba - 16 mål från mittfältet från en spelare med främst defensiva uppgifter säger allt. Men truppen är på tok för ojämn. Framför allt finns stora frågetecken för försvarsspelet. Sandahl, förra säsongens tränare, gjorde ett nära på magiskt arbete med att få ihop ett gäng försvarare som helt enkelt inte håller på nivån till en funktionell defensiv. För mig är det ett mysterium att man inte behåll honom. Vidare tappade de en av seriens bästa målvakter och har inte ersatt fullgott - det innebär en handfull baklängesmål de inte skulle släppt i fjol. Men framför allt saknar de Mirza Jelecak. Intet ont om Tobias Johansson, men det är skor Dalkurd inte kan fylla i år. Bra dagar kommer Dalkurd vara bäst. De flesta dagar kommer de att ha problem - och en inte alltför avancerad gissning är att motståndarnas offensiva vänsterkant kommer fira triumfer, om man säger så.

3. Västerås SK
Superettasejouren blev blott ettårig för VSK. Och efter nedflyttningen och förra säsongens ekonomiska krisläge har många spelare lämnat, och att ersättarna inte håller samma klass som exempelvis Mattias Mete, Filip Tronet och Marcus Danielsson är inte konstigt när man glider ner ett hack i seriepyramiden. Fortfarande förfogar man dock över några av rikets mest intressanta unga spelare, där framför allt ytterbacksgymnasisten Victor Nilsson Lindelöf står ut som något alldeles extra. Dock försvinner killen till Benfica i sommar, vilket är nästa STORA avbräck för klassiska Sportklubben. Han är dock inte ensam tonåring att spana lite extra efter. Simon Johansson, Anki Östling och Linus Sjöberg är tre namn vars karriärer ska bli otroligt intressant att följa. Dock ser lagets offensiv rätt svag ut. Man värvade Emir Smajic, som var på sin höjd fjärdeval i Sirius, och tror mycket på honom. Jag vete fasiken... Däremot kan man mycket väl ha hittat seriens bästa mittback i Haisem Ismail - om man lyckas både skola om och motivera honom. Klass rätt igenom bara skallen är med. Jag tycker sammanfattningsvis VSK ser intressanta och habila ut. Det är definitivt ett lag som kommer vara med och slåss om topplaceringar, men bristen på offensiva alternativ gör att det får bli en tredjeplats i tipset.

2. BK Forward
Okej. Det ska sägas direkt. Ingen får gå sönder i örebrolaget om det här tipset ska hålla. Men det gäller å andra sidan fler lag. Forward var bra i fjol. Obesegrade långt in på hösten. Men de var också relativt skadefria, och behövde egentligen aldrig besväras av det faktum att de inte hade fler än 15 seniorer att tillgå. I år ser laget snäppet bredare ut. Man har dock förlorat hysterisk spets i och med att mittfältskreatören Saied har gått till storebror ÖSK. Det är en spelare som inte går att ersätta på den här nivån. Att Herish Kuhi också har lämnat är en enklare nöt att knäcka. Man förlängde med Degerforslånet Stellan Carlsson, och han har visat bra form på försäsongen. Viktigast bland nyförvärven är dock mittfältaren Per Johansson från ÖSK. Det är en spelare som håller i allsvenskan, och som kommer bli otroligt viktig för Forwards balans. Om dessutom Kristoffer Näfver hittar upp i ens 60 % av den klass som gjorde honom till landslagshopp för några år sedan har de en poängmaskin som kommer bli extremt svårstoppad i en fri mittfälts/kantroll. Lägg till det en av landets mest intressanta unga målvakter och Forward har en av seriens absolut bästa startelvor. Jag tror det räcker väldigt långt under kloke tränaren Axel Kjäll.

1. IK Sirius
12 av 14 tränare höll Sirius som favorit till seriesegern på upptaktsträffen. Vilket är en färre än i fjol. Sirius är alltså något mindre favoriter till seriesegern i år. Eller? Tack vare en övertygande försäsong och det faktum att man har fått behålla nästan hela stommen i det lag som nosade på Superettan redan i fjol så är Sirius befogade favoriter. Ändå tror jag att nya tränarduon är extremt nervösa just nu. Genrepet mot Eskilstuna City avslöjade en del rätt jobbiga brister, och truppen är dessutom skadedrabbad. Dock förfogar Sirius över en anfallsduo och hög superettaklass i Ante Björkebaum och Alagie Sosseh. De kommer göra 20-30 mål själva i år. Det räcker oerhört långt. Vidare har man ett något rakare spel, och fler offensiva alternativ än i fjol i och med att Elliot Käck och Joakim Blomqvist kommit in i truppen som nyförvärv. Sirius kommer göra mål på fler sätt och det kommer gå fortare i omställningarna. Akilleshälen är att Kim Skoglund får dra ett extremt tungt lass i och med att Carlos Gaete Moggia lämnat utan att ersättas fullt ut. Det är han som ska bära laget från sin centrala mittfältsposition. Funkar inte han, förloras mycket av Sirius spel. Det finns också frågetecken kring försvarsspelet och lagets förmåga att bära favoritskapet. Men bästa truppen ska vara favorit. Och även om serien ser betydligt jämnare ut idag än för en månad sedan så är blå-svart rättmätiga favoriter. Att sedan alla andra förutom Kim Bergstrand hemskt gärna vill ha det så är en annan sak.

Spelet kan börja!





Tillbaka till toppen

Det är förstås alltid extremt svårt att tippa en serie. Och på ju lägre nivå man befinner sig, desto svårare är det. Trupperna är mindre, spelarna är mer lättrörliga under sommarfönstret och en mängd externa faktorer som spelschema, planer, ekonomi, skador och sjukdomar och annat får större genomslag än i toppserierna. I årets upplaga av Norrettan tillkommer dessutom ytterligare en krånglig faktor - hela fem lag är nya i serien jämfört med föregående år. Sex om räknar Väsby United som ju har ett helt nytt lag efter sin nära döden-vinter. Det är helt enkelt görsvårt att skaffa sig bra koll. Men det vore ju puckat att låta sin okunskap hindra en från att kasta ur sig ett tips! Så nu kör vi!

Känslan kring årets serie är att det blir riktigt tjockt i mitten av tabellen. Här finns en hel drös med lag som är tillräckligt bra för att lugga vem som helst på poäng en bra dag, och som alla kommer ta en hel del poäng. Sedan finns det några lag som står ut som favoriter och en trio som för mig framstår som klara avstigningskandidater. Men platserna 5-11 skulle jag - nääästan - kunna lotta ut på måfå.

8. Eskilstuna City
Jag håller City som det bästa av de uppflyttade lagen i serien. City gjorde en klart övertygande säsong i den bästa av de tre division II-serier som levererat lag till Norrettan i år. Man har behållit en stomme spelare från fjolåret och även om man inte har förstärkt spektakulärt så har man följt en linje. Och linje är liksom nyckelordet när det gäller City. De har långt ifrån den bästa truppen, och alla spelare i startelvan håller inte på den här nivån, men alla vet vad de ska göra. Bygger man på hur de presterade i genrepet så är de välorganiserade och konsekventa och inte minst totalt oromantiska i sin självbild. Det räcker långt på den här nivån. Nyckelspelare blir utan tvekan lagkaptenen Dan Wikström. En klok central mittfältare som kanske inte är snabbast i serien direkt, men som allt som oftast fattar rätt beslut och som är en tydlig ledargestalt i laget.

9. Östersunds FK
Ja jisses. Hur katten ska man kunna bedöma ÖFK på ett rättvist sätt? De joggade hem en extremt svag serie förra året med hjälp av varenda fotbollsoutcast som gick att knö in i ett propellerplan från brittiska öarna till Östersund. Vissa av britterna, samt de två ghananerna som kom ifjol, har man behållit till den här säsongen - blanda annat skyttekungen Brian Wake, och dessutom har man fyllt på en med en radda namn som man varit riktigt nöjda med under försäsongen. Alla som sett ÖFK (jag hör inte till dem dessvärre) har nämnt 19-årige sydkoreanske mittfältaren Seon-Min Moon som något alldeles extra. Ghananen David Accam kommer från samma akademi som sydkoreanen och beskrivs också som extremt lovande. Och har man en anfallare som heter Homer i efternamn, och som gjort sjukt mycket mål i Luton fattar man ju att ÖFK blir en premiärmotståndare att se upp med. Frågan är om man kommer fortsätta våga spela med trebackslinje i serien, och om det ännu ganska otestade försvaret kommer att hålla på den här nivån.

10. Akropolis
När AIK drog sig ur samarbetet med Väsby, och planerna på att skicka Djursholm med fuskhissen från korpnivå till norrettan misslyckades hade man det lite svettigt någon vecka innan man lyckades få ihop ett avtal med Akropolis. Problemet med det avtalet var att det lämnade en hel del frågor obesvarade. En av dem är vem som egentligen ska chefa över laget. Akropolisikonen Nikos Nikopoulos eller förre väsbytränaren Micke Hjelmberg, som AIK handplockat för att sköta sitt samarbetslag? Länge har det också varit oklart vilka spelare som AIK tänker sätta i Akalla på tillväxt vilket gjort det svårt för Akropolis att spika sin trupp. Att påstå att de ligger lite efter i sina förberedelser är ett understatement. Samtidigt har de en i vissa bitar rätt intressant trupp och Hjelmberg är en intressant tränare som AIK tror mycket på. Min gissning är dock att det kommer ta tid för Akropolis att få ihop det, men de lär vara snäppet för bra för nedflyttning.

11. Enköpings SK
Slagsmålsklubben från grannbyn har valt ett lite annorlunda upplägg för matchandet inför seriestarten i och med att man valt att möta en hel del lag från lägre nivåer, och framför allt spelat väldigt många träningsmatcher med olika uppställningar. Det gör dem lite svårbedömda. Fjolårets unga trupp har förstärkts med ett gäng rätt intressanta namn, och det känns som att ESK är ett rätt homogent lagbygge som bör vara lite för bra för att behöva åka ur. Samtidigt är många av deras nyckelspelare väldigt unga, och det är ett stort steg att gå från tvåan till ettan och prestera över en hel säsong. Viktigt då att mer rutinerade spelare som Ernesto Ferreira och Mtaka Simba tar ett stort ansvar.

12. Sandvikens IF
Nykomlingarna som tog hand om extraplatsen när IFK Klagshamn drog sig ur ettan har haft kort ställtid för att förbereda sig för ettan. Man har inte heller gjort några spektakulära värvningar. Ändå satsar man högt och hoppas nå en plats på övre halvan. Man ska göra det genom att alltid försöka vara det spelförande laget. Ambitiös tanke, men jag undrar om inte det är totalt självmord i den här serien. Sandviken lyckades inte ens vinna sin tvåa med i princip samma lag som det här. Viktigt dock att de lyckades förmå mittbacken David Svanberg - en gång i tiden aktuell för Sirius - att spela en säsong till med SIF. En riktigt bra mittback, som dessutom är lagets skyttekung - flest mål i SIF med sina åtta i fjol. Jag tror dock att det här blir för tufft för Sandviken när serien drar igång på allvar.

13. Syrianska Kerburan
Nä. Det här håller inte. Syrianska Kerburan har förlorat viktiga spelare flera säsonger i rad nu utan att riktigt kunna ersätta dem. De har visserligen fått behålla Sebastian Sallanto - en av seriens absolut mest sevärda spelare, men försvaret ser fullständigt ihåligt ut, och om det ska överhuvudtaget vara möjligt för Kerburan att plocka några poäng i år måste Matias Bulun göra en kanonsäsong på mitten, och Menal Muqdisi - som återvänt från en sejour hos lillebror VIK måste göra mål utan att ha Mete bredvid sig. Dessutom har de tappat sin kanske viktigaste spelare i målvakten Aly Keita. Halvgalne tränaren Lenell har visserligen baxat upp ESK i allsvenskan en gång i tiden, men det här kommer han inte få ordning på. Kerburan åker ur i år. Eller så gör Sallanto 23 solomål och håller dem kvar. Men det tror jag inte...

14. Vasalund
Okej. I sista stund värvade de bland annat Bryan Massa och Max Fuxberg. Den förstnämnde gjorde visserligen en massa (sorry..) mål för Väsby i fjol, men han gjorde dem inte riktigt själv, som anfallskollegan Sow. Dessutom har han varit på försäljningsturné hela vintern utan att lyckas kränga sig själv till något av alla dessa storlag som enligt han själv borde vara intresserade av honom. Är Vasalund något han är nöjd med? Vidare har laget tappat sin enda vettiga försvarsspelare och den tränare som lyckats bygga upp ett riktigt starkt förortslag. Lagets enda chans är att man lyckas bygga en stark lagkänsla av de återvändare som kommit tillbaka till klubben nu - dock framför allt från lägre serier. Och att Max Fuxberg, som gjort en hel del bra insatser i bland annat MFF och LB i Skåne, är taggad för spel i Vasa. De kommer bli bättre i höst när Vadde Jevtushenko är tillbaka från sin skada ordentligt, men de har en hemsk försäsong i ryggen och en lång väg till säkrat kontrakt.


Tillbaka till toppen

"Irrationell spelare som gärna gör det oväntade." Det är sådant man kan få veta om en allsvensk spelare om man låter kvällstidningarna guida en till rikets högsta serie. Vilket väl är ungefär som om de i motordelen skulle skriva "Audin är fyrdjulsdriven och driver på alla fyra hjulen." Men att skriva kackig svenska kan väl passera. Det är ju spelet man är intresserad av, inte journalistens litterära ambitioner. Just därför är det ännu mer irriterande när de helt uppenbart inte har en susning om vad de pratar om. Aftonbladet hade exempelvis en Hammarbyuppställning publicerad som om den har mer än hälften rätt på måndag utgör en större sensation än om Angela Merkel skulle bli nästa påve.

Men visst. Man får ju ha respekt för att det är extremt svårt att tippa en serie som är så ojämnt bevakad som Superettan. Ta ett lag som Umeå FC som säkert extremt få på samtliga sportredaktioner med rikstäckning har sett spela överhuvudtaget. Och när de sedan värvar tre "riktigt bra" spelare från Sierra Leone på ett bräde, som de knappt själva har sett. Hur schalingen ska man kunna värdera det? Så experterna tippar efter vad de själva känner till. Och de har sett Halmstad och Trelleborg, de vet att Ängelholm "brukar gneta till sig en topplacering" och att Henke Larsson är tränare för BoIS. De känner också till Bajen och vet att de har värvat von Schleebrugge och Theorin. Resten har de ingen aning om, så därmed är topp fem klart.

Det är lite synd. Superettan förtjänar egentligen ett större intresse. Det är där man hittar de riktigt unga talangerna på väg att slå igenom. I fjol dominerades exempelvis skytteligan i Superettan av 90-talister som Branimir Hrgota, Magnus Eriksson, Victor Claesson, Pontus Engblom och Sebastian Andersson. Alla utom Hrgota finns i år i allsvenskan. I år är det dags för nya fantastiska talanger att ta plats i rampljuset. Hrgota blir naturligtvis spännande att följa, men också spelare som Dzenis Kozica i Värnamo, Kutjim Bala i Varberg, Amadiaye Rennie i Degerfors, Filip Trônet i BP, Gzim Istrefi i Ljungskile, eller varför inte Tobias Malm i Trelleborg som redan smakat på spel i Europa League med Malmö FF trots att han just fyllt 20.

Precis som allsvenskan känns dessutom Superettan som en vansinnigt jämn serie i år. Båda de nedflyttade allsvenska lagen ser relativt starka ut trots att de förstås tappat enhel del tunga namn, men båda lagen har behållit en stomme som man litar på och värvat klokt och lokalt. Framför allt Trelleborg, med Heynes och monstret Fredrik Jensen - två spelare av god allsvensk kvalitet borgar för tätkänning. Jag är helt med på att de ses som topplag. Däremot Hammarby. De har visserligen värvat Theorin - och han är bra på riktigt. Men jag kan inte se att mittfältet håller. Och det är tunt framåt, i synnerhet om Ayranci blir skadad som vanligt. Dessutom ska de bemästra kraven från Superettans särklassigt bästa och mest krävande publik. De ska ju inte behöva hotas av nedflyttning igen, men inte fan går de upp.

Då tror jag mer på utmanare som BP, Öster och BoIS (det riktiga). Öster smög fram och nosade på kvalplatsen till slut i fjol, har behållit de de vill behålla i stort sett och har en tränare som kan gå på vatten. Tidigare i vintras kunde man spela dem som seriesegrare till 20 ggr pengarna. Det var för bra för att motstå, men fortfarande finns 15 ggr att hitta. BP stoltserar med drygt halva truppen 90-talister. I stort sett alla av dem med P- och J-landskamper i bagaget. Filip Trônet var fantastisk i VSK hans första seniorsäsong, lyckas han ta ytterligare ett steg i BP väntar flytt till något större. Och det finns fler av den kalibern i truppen. Samtidigt finns också rutin i form av Niclas Carlsson och Pontus Segreström i försvaret samt Pinones-Arce i anfallet. Spännande lag, stor potential. BoIS har haft en stark försäsong och Henke-hypen har ebbat ut. De kan jobba i fred i år på ett helt annat sätt, och det dräller av kvalitet i truppen. I backen Liverstam har de exempelvis en framtida landslagsman.

Med en tredjedel av lagen nämnda så återstår ändå lag som Ängelholm, J-Södra och Assyriska som kommer att ta många poäng, och som mycket väl kan blanda sig i en toppstrid. Dessutom måste det mest underskattade laget av alla i år nämnas, Ljungskile. De har värvat smart och spännande trots att de helt saknar pengar. Ett mysterium. Men Kenny Pavey är ett kanonnamn på nivån, Gzim Istrefi har grym potential. Bruno Santos vet hur man gör många mål trots att det var ett tag sedan. Gamle ESK-aren Ljunggren-Eriksson håller hög Superettannivå, vilket också får sägs gälla Riki Cakic och David Bennhage. Och i målet har de U21-landslagsmålisen Marcus Sandberg på lån från IFK Göteborg. 30 ggr pengarna som vinnare...

Vilka åker ur då? Tja, Umeå är en stekhet utmanare till sämsta Superettanlaget genom tiderna. De måste verkligen vinna på Sierra Leone-lotto om de ska lyckas undvika att bli tokjumbo. Andra lag som ligger risigt till tror jag är IFK Värnamo. Det finns liksom gränser på hur länge de ska kunna tappa en handfull högklassiga tonåringar varje år. Samtidigt har Thern tagit sitt pick och pack från staden, och det kommer kosta ännu mer på sikt, men lär kännas redan nu. Värnamo spelar grymt underhållande fotboll i sina bästa stunder, men frågan är hur långt det kan räcka i år. Dock tror jag att de räddas av Brage, som ser riktigt svaga ut i år - igen, och som dansat på slak lina två säsonger nu. Jag tror att de i bästa fall får inrikta sig på att hålla sig kvar via kval i år igen. Kanske dags för Borlängederby i kvalet till Superettan i år? Det vore någonting det!

Detta för nu. Återkommer snart med Norrettantips...

Det är faktiskt stenhårt i kampen om vilken som är den bästa värvningen i årets silly season. Många klubbar har gjort kloka värvningar, och även om Norrettan kanske känns snäppet svagare i år jämfört med förra säsongen, så har serien i år ett gäng riktiga klasspelare. Jag ska återkomma med en ytterst subjektiv topplista över spelarna lite senare, men denna gäller alltså värvningarna. I denna vetenskapliga ranking rankas förstås spelarens kvalitet högst, men även betydelse för laget och andra härligt subjektiva parametrar vägs in. När jag började genomgången kändes det som en omöjlig uppgift, men när jag väl satte igång visade det sig vara ganska lätt.

1. Per Johansson, Forward

Mig veterligen finns bara en spelare i serien som nobbade ett allsvenskt kontraktsförslag för spel i ett norrettanlag, och det är 22-årige ytterbacken/mittfältaren Per Johansson som istället för fortsatt spel med ÖSK - och ett kontraktsförslag med Degerfors - valde att gå till BK Forward. Han har visserligen haft svårt att ta en ordinarie plats i ÖSK, men det blev ändå sex matcher i fjol från start, och han har totalt 52 allsvenska matcher med Djurgården och ÖSK. Som 22-åring. Han kan spela på båda ytterbacksplatserna, samt som central mitfältare och har också gjort en del inhopp som mittback. Anledningen till att han väljer Forward är att han vill vara säker på regelbunden speltid. Det lär han få i Forward, om man säger så. Kanonvärvning, och given etta på listan.

2. Mirza Jelecak, Väsby United

Det stod tidigt klart att Dalkurd skulle tappa sin mittfältsgeneral Mirza Jelecak, som gjorde klart att han ville flytta till stockholmsområdet. Efter diverse turer och rykten som placerade honom bland annat i Norge och i Frej, blev det till slut klart med Väsby United och Brytar-Börjes hopkop. För ett helt nytt lag fullt med - i bästa fall revanschsugna - i värsta fall katastrofala - föredettingar, brottslingar och skadeoffer är Jelecak en livsviktig kugge. En av Norrettans MVP:s de senaste säsongerna, och en spelartyp som är både bollvinnare, pulsklocka, spelfördelare och dirigent. Både elegant och brutal. En spelare man älskar att ha i sitt eget lag, men hatar att möta. Och given på en sådan här lista.

3. Petter Digneus, Akropolis

Ytterbacken Petter Digneus har gjort nästan 80 matcher i Superettan de senaste tre åren. Förra året var han i Falkenbergs FF, men eftersom flickvännen fått jobb i Stockholm pendlade han mellan västkusten och Stockholm som en tillfällig lösning. Akropolis var sedan den Stockholmsklubb som högg först. En rutinerad, stabil och offensivt farlig ytterback av god superettanklass i perfekt ålder (28) är en bra värvning för vilket lag som helst i ettan. För ett lag som Akropolis, som just förlorat sin viktigaste försvarsspelare Sotiris Papagiannopolous, kommer Digneus rutin att bli att otroligt viktig.

4. Joakim Blomqvist, Sirius

Ett av de riktigt stora utropstecknen i fjolårets norretta. Sirius visade intresse för Strömsbergsspelaren redan då, men det var Frej som lyckades knyta Blomqvist till sig. Från sin yttermittfältsposition - eller ofta snarare släpande anfallare - gjorde Blomqvist hela 11 mål. Ett bra facit för vilken spelare som helst. För en kantspringare i ett mittenlag är det fantastiskt bra, och flera lag i både allsvenskan och superettan visade seriöst intresse. Istället blev det Sirius, som i Blomqvist får en typ av offensivt vapen som man faktiskt saknade i fjol.

5. Lansana Kamara, Eskilstuna City

Okej, att slänga upp en tonåring från Sierra Leone på den här listan är kanske lite vanskligt. Särskilt eftersom man kan diskutera om han är ett nyförvärv eller inte - han var trots allt utlånad från FC Kallon till City under hösten i fjol. Och det råder delade uppfattningar om han är tillbaka på kontrakt eller utlåning. Kontrakt enligt City, utlåning enligt Kallon. Anyways. Det här är i alla fall en tonåring som nyss var nära att säkra ett kontrakt med kompetenta Sheriff Tirasospol, och som så sent som förra veckan avgjorde andra omgången i Afrikanska motsvarigheten till Europa League med sitt 2-0-mål. Kamara är innermittfältare, kan bevisligen prestera i Sverige och anses i hemlandet vara en av de just nu mest lovande spelarna. Det borde räcka en bit i norrettan också.

Saknar ni någon spelare där på listan? Det gör jag också. Som sagt ett subjektivt urval. Av de som jag valde bort av olika anledningar, men som ändå ska bli oerhört intressant att följa kan nämnas Temsegen Berhane i Dalkurd. En anfallare som har en sjukt hög högstanivå, och som om Dalkurd får ordning på skador och annat är en skyttekungskandidat. Likaså kan VSK:s värvning av Haisem Ismail bli en succé. Att han har en extremt hög nivå i sig vet vi. Förra säsongen var han inte sig själv, men definitivt inte dålig. Får han en nytändning i VSK - och de lyckas omskola honom till mittback så kan han bli seriens bästa. Forward borde kanske haft med minst en spelare till på topp-5, både Markus Gustafsson - mittbacken som fått dåligt med speltid i Halmstad - och Degerforsaren Stellan Carlsson - under förra hösten utlånad till just Forward, är spelare som håller mycket hög klass för nivån. Hade rena kontraktsförlängningar räknats in (jag vet, Kamara är en slamkrypare) hade Kristoffer Näfver i Forward varit självskriven. Som etta. Klass rätt igenom, och en löjligt hög högstanivå. Forward blir helt klart att räkna med i år - och mest spelvärda som seriesegrare till 12 ggr pengarna. Strax under toppen kvalar också Frejs värvning av Daniel Fernberg från Sirius in. En otroligt underskattad mittback, med mängder av superettamatcher i bagaget, som dessutom blir en nyckelspelare i Frejs bygge.

Någon kanske anser att jag borde ha slängt in Babis Stefanidis i Akropolis på listan. Visst. Fina meriter, allsvensk rutin, briljant i sina stunder, perfekt ålder. Men allvarligt talat, Akropolis kunde lika gärna köpt 20 trisslotter med chans på att vinna någon miljon att handla riktig klass för. Stefanidis har följt hela förra säsongen från frysboxen på Grimsta, och har varit riktigt blek i sina försäsongsmatcher. Men visst. Potential finns ju. Samma lotteristatus kan man säga att i alla fall 6-7 av Väsby Uniteds 25 nyförvärv har. Yannick Bapupa var en gång en av allsvenskans mest eftertraktade mittfältare. Sedan dess har han suttit i finkan. Hur bra är han nu? Prince Ipke Ekong är bara en i raden av Djurgårdens floppande dyrförvärv. Hur kul tycker han det ska bli att spela i Väsby? Ferhat Korkmaz var en av seriens bästa mittbackar en gång i tiden. Sedan dess har han varit långtidsskadad och nött bänk. To name but a few. Funkar allt det där har Väsby seriens vassaste trupp. Men nästan lika troligt är det väl med slagsmål på träningarna, spelarstrejker och långa festnätter i city.

Senare i veckan: De fem tyngsta spelarförlusterna.




Tillbaka till toppen

Vid några få tillfällen under vintern har jag med fullt engagemang sett nästan en hel fotbollsmatch på tv. Men aldrig en hel, slår det mig när jag summerar fotbollsvintern. Däremot har jag youtubat en hel vinterträningsmatch som jag redan visste resultatet i. Djurgården-Sirius. Det är den enda hela fotbollsmatch jag sett på "tv" i år. Idag blir det den andra. Allsvenskan startar, och jag funderar på om jag helst vill se Djurgården haverera mot Elfsborgs nya intressanta mittfält, eller ett göteborgsderby, eller Kalmar FF - min outsiderkandidat - mot nykomlingarna från Sundsvall.

Mot det står kvällens drabbning i La Liga mellan Barcelona och Athletic sig slätt. Visst, det kommer vara bättre fotboll ikväll, och jag gillar Bielsas basker och är lite nyfiken på hur deras Barca light-spel kommer stå sig mot orginalet. Men engagerande är det inte. Europeisk toppfotboll är som Coldplay. Kompetent. Hitmässigt. Småintressant rent tekniskt. Men inget man orkar med särskilt länge. Jag föredrar Jakob Hellman alla dagar i veckan. Jag vill ha kantigheten. Realismen. Folk som hämtar på dagis. Lagen jag kan utan och innan, spelarna som det känns som man nästan känner.

Årets allsvenska är dessutom mer oviss än på länge. Nykomlingarna känns stabilare än vad många tror, och få lag känns som självklara avstigningskandidater. Förutom Syrianska då. Samma gäller för toppen. Trots all västkustsk topprustning känns varken IFK eller Elfsborg som givna segrare, även om Elfsborg är min guldfavorit. Helsingborg kommer inte orka upprepa fjolårssäsongen, och MFF hänger på en skör, Norlingsk naivitetstråd. De har liksom inte det material de tror att de har för att spela den fotboll de tror att de kan spela. Tvärtom gäller för AIK. De vet att de suger och spelar därefter. Pelle-skolan. AIK är årets Gefle, och borde rimligtvis slåss med Gefle om platserna 9-10. Det som kan fälla AIK är att alla stockholmare tror att de kommer slåss om guldet.

Samtidigt finns ett stabilt mittenskikt av lag - GAIS, Häcken, Kalmar FF, ÖSK, Djurgården - som alla har kapacitet att vinna vilken match som helst. GAIS och Djurgården känns kanske aningen för haussade. Kalmar FF framhålls däremot som en outsider i toppen av många. Jag tror att det är riktigt. Kalmar har sin borg, och de har en sjuk stabilitet i klubb och trupp. Det räcker lååångt. Men ändå undrar jag om inte ÖSK är mest underskattade av alla i år. De var duktigt topptippade i fjol, och floppade. Nu är de tippade i andra delen av tabellen och spelar helt utan press. Visst, de har tappat ett par viktiga spelare. Men laget känns mer gediget. Inget bonkegäng.

Mjällby och Peking däremot kommer vara lite för dåliga, och är väl de som framför allt kommer få rikta in sig på att tillsammans med Åtvid, Giffarna, AIK, Gefle och Djurgården slåss i bottenhalvan. Frågan är vilka som följer Syrianska till Superettan. Grundtips: Peking. Tror det får bli ett av mina säsongsspel i allsvenskan. Peking åker ur. Kalmar FF kommer topp 3. Norling blir den tränare som först får lämna (svårt val mellan Conny och Alm). Elfsborg vinner.

Och det bästa av allt. Det är bara en vecka kvar tills den ännu mer intressanta Superettan börjar. Och sedan är det bara ytterligare en vecka till tills Norrettan börjar - världens överlägset mest intressanta serie i år, såklart. Det här är helt enkelt den bästa fotbollstiden på året. Allt hopp och alla drömmar lever fortfarande, alla nyfikna frågor är ännu obesvarade. Det är premiärtider, and I love it!

Det blev en perfekt final. Den där sista finalen i Uppsala. Kanske inte så välspelad, men högdramatisk och avspelad i perfekt bandyfinalslväder på bra is. I både prat- och bildmedia snackades det om att det var en sån himla härlig upplevelse att se bandy utomhus i vårsolen. Det pratades om hur hela bandyfinalskonceptet skapats av Uppsala som arrangör. Och det spåddes ett svagare arrangemang i Solna.

Ändå kvackade varenda en in på bandyförbundstugget: "Det här är en flytt som är nödvändig för bandyns utveckling."

Förlåt en enkel själ. Men om alla nu är överens om att det är lika sannolikt att Solna kommer få ihop ett tillnärmelsevis lika häftigt evenemang som att Frillesås tar guld inom tre år. Hur kan det då vara så nödvändigt för utvecklingen? Jag förstår inte. Hur kan det vara nödvändigt att ta ett fungerande och extremt uppskattat arrangemang, slänga det på soptippen och börja bygga upp ett nytt på ett ställe där ingen bryr sig? Nä. Jag förstår inte.

Jag förstår verkligen inte. Var kommer det dåliga självförtroendet ifrån? Hur kommer det sig att man lyckats lansera sin sport färdigpaketerad med krisstämpel och allt. Borde det inte vara tvärt om? Borde man inte peka på det unika med sporten? Borde man inte odla sin särart? Borde man inte lyfta fram det som generation efter generation av bandysupportrar vet att berätta? Att det är något speciellt med bandyn. De stora ytorna, den friska vinterluften. Farten.

Kommer verkligen nästa generations bandysupportrar hävda att deras intresse föddes vid en seriematch i Göransson arena inför 1000 pers och en ensam sambatrummare? Tveksamt.

En söndag som denna är som gjord för nostalgi och tillbakablickar. Men jag vill liksom. inte göra det. Jag vill inte prata om vilken av de 22 finalerna jag minns som häftigast. Jag har sorg i stället. Inte för att finalen i sig - att den flyttar nästa år och att den vanns av ett lag som i alla andra juridiska system i världen (förutom kanske det nordkoreanska) inte skulle fått vara med på grund av sin ekonomi. Utan för att bandyn - sporten jag älskar - dras med ett ledarskap så fullt av självömkan, dåliga idéer och okunskap i en sjukt osexig kombination.

Det finns inga genvägar. Jag lovar. Bandyn är vad den är. Så låt den gärna vara det och sluta testa "nya grejer" hela tiden.  Det räcker. Och när finalen kommer tillbaka till Uppsala efter några fattiga år på bangården i Solna kan vi väl hoppas att någon lärt sig något på resan.

Men för att sluta på ett roligare sätt. UNT kom idag med bandybilaga. Fullt med vettig läsning, samt ett idolporträtt på Farbror och en av de mest pårökta debattartiklar jag läst - från Kaveh och Berglund. OD i Västra och Sirius allas förebild. Oh well. Och samtidigt. Hela bilagans tema är liksom "på spaning efter den tid som flytt." Nostalgiska tillbakablickar och nån sorts fin de siècle-stämning om att detta aldrig kommer tillbaka och just därför ska dokumenteras extra noga. Och det är bara så himla sorgligt. Upp med hakan istället! Det är vår! Och snart är finalen tillbaka!

För andra året i rad spelar alltså P16 SM-final på Studan. I fjol blev det lite snöpligt stryk mot Boltic trots ett visst favoritskap, och även i år är Sirius knapp favorit. I semifinalspelet i Edsbyn vann Sirius övertygande mot finalmotståndarna. För den som har möjlighet rekommenderar jag verkligen en tur förbi Studan för att stötta morgondagens blå-svarta stjärnor. Ungdomsbandy är ofta rätt kul med tuta och kör som ledord.

Samtidigt drar fotbollssäsongen närmare, och Sirius ställs inför ett intressant prov i dagens match mot VSK. Efter att ha mer eller mindre utrotat allt motstånd senaste månaden har förväntningarna på laget blåsts upp ordentligt. Med viss rätta. Jag träffade Ante Björkebaum tidigare idag innan bussen gick till Västerås, och han bekräftade att det nästan kändes lite läskigt med de senaste resultaten och de förväntningar det innebar.

Sirius har en del skadeproblem - som vanligt på försäsongen - och saknar bland annat Smedjegården, Christer Gustafsson och Clage. Dessutom skriver Calle Nyström tenta och är inte med. Blomman ska dock kunna spela igen och finns med på bänken, precis som Ian Sirelius som också dragits med småskador. Det innebär följande startelva:

Jonas Bylund - Viktor Lövgren, Oscar Zettergren, Jesper Nyholm, Elliot Käck - Kim Skoglund, Petter Österberg, Jakob Björk - Joakim Blomquist, Alagie Sosseh, Ante Björkebaum

VSK är i nuläget förmodligen den av konkurrenterna som känns farligast. De har kvar en stomme från det lag som åkte ut Superettan i fjol, och även om de har tappat många nyckelspelare har de kvar en stabil grund. Den som räknar med en ny 7-0-seger tror jag blir besviken.

Noterbart är att VSK spelar sitt senaste nyförvärv, förre Siriusspelaren Emir Smajic idag.

Direkt efter herrarnas match möter Sirius dam seriekollegan BK30. För den stackars blå-svarta själ som av någon anledning hamnat i Västerås finns alltså alla möjligheter till en fin eftermiddag.

För övrigt 1: Kan inte uppröras av att Dillan Ismail går till ESK. Han ville spela i Sirius, men kunde inte komma överens med klubben om ett hållbart kontrakt. ESK har följt honom det senaste året och ringde mer eller mindre direkt. ESK kunde möta Dillan och hans behov, Sirius gjorde det inte. Hade Sirius gjort det hade han spelat i Sirius. Så enkelt är det. Det kan man tycka vad man vill om, men personligen har jag lite svårt att begripa varför Sirius släpper våra två mest lovande mittbackar till seriekonkurrenter.

För övrigt 2: Någon har sms:at mig att Bella är på väg till Sirius. Vem det är som står för det ryktet? Ingen aning! Men en sak är säker. En Sirius-silly vore inte komplett utan rykten om Bella. Något som också hjälps upp av att Berglund i dagens UNT uttryckligen nämner just Bella som önskespelaren, och att silly season-sidan igår släppte ryktet att en riktig sillybomb var på väg att brisera i bandysverige när en av de största inhemska spelarna skulle byta elitserieklubb. Spännande!