Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Fotbollssäsongen 1991

Comebacksäsongen i eliten efter tolv långa år. Sirius kryssade, och kryssade, och kryssade, och kryssade sig till sist in i hamn där ett nytt kontrakt väntade.

Läget i laget
Jag minns känslan från 2007. När Sirius äntligen, efter så många långa och tröstlösa år, var tillbaka i fotbollseliten. Jag minns en aprilmånad så full av längtan och förväntningar, spelprogram som lästes upp och ned och resor som planerades. Och jag minns det otroliga peppen på Flustret innan mötet mot Ljungskile, och euforin när Antouman Jallow knoppade in ledningsmålet. Och jag kan tänka mig att för Siriussupportern 1991 var alla dessa känslor ännu starkare. För då hade vi ju faktiskt varit ännu längre ute i kylan, och ännu djupare nere i skiten. Det var tolv år sedan Sirius senast förberett sig för en säsong på den här nivån. Och det var inte mer än tre år sedan motståndarna i serien hette Riala och IK Hinden. Men nu skulle vi möta riktiga fotbollslag igen: Nyss allsvenska Brage, exotiska Kiruna, och inte minst ärkerivalerna Enköping och Västerås. Lita på att det drömdes våta fotbollsdrömmar i Uppsala på vårkanten -91.

Sirius hade ju sprungit igenom fyran, trean och tvåan på ett mycket övertygande sätt, och tilltron till den befintliga truppen var stor, så vi satt ganska lugnt i båten över sillyn. Ur uppflyttningstruppen från 1990 tappade vi en viktig beståndsdel: Den hemkäre mittbacksklippan Åke Andersson ville inte pendla mer från Gimo och la därför skorna på hyllan. De övriga spelartappen var mest förluster för reservlaget: Håkan Svedman gick till Iron, medan Peter Baler och Lasse Gustafsson flyttade ned till UIF.

På inkontot fanns flera namn som idag är välbekanta för en hyfsat minnesgod Siriussupporter, men som 1991 var unga och oprövade värvningar för framtiden. Undantaget var möjligen Johan ”Tessan” Tesséus (22); den snabbe och tekniske ytterlöparen som slagit igenom i Sirius blott 17 år gammal, och därefter tillbringat tre säsonger hos Gefle, lockades hem till blåsvart inför comebacksäsongen. Magnus Nyqvist (21) var mittfältsmotor och skyttekung från Ludvika i trean, och Lars Geschwind (20) var ett mittbackslöfte från UIF. I Gimo hittade vi den legendariskt brunbrände ytterbacken Mats ”Supermusen” Johansson (18), och allra yngst var GUSK’s jättetalang och målspottare Henrik Eriksson (17). Det som skulle ha blivit den viktigaste värvningen blev dock aldrig av, utan slutade istället med ett totalt sammanbrott: Tom Nilsson, det unge mittbackslöftet som lämnat Sirius för Hammarby några år tidigare, var på väg tillbaka för att ersätta den pensionerade Åke Andersson. Kontraktet var redan påskrivet, men så gick Tom plötsligt ut i UNT och rasade mot Sirius: ”Jag kommer aldrig mera att spela för dem. De har varit mycket ofina i kanten mot mig”. Det som hänt var att Tom trots det påskrivna kontraktet ångrat sig och bestämt sig för att stanna i Hammarby, varpå Sirius – eftersom Tom ändå hade ett gällande kontrakt – svarade med att skicka in övergångshandlingarna till fotbollsförbundet iallafall. Därmed var övergången klar på pappret och positionerna låsta, och Tom riskerade att bli ett s.k. ettårsfall, utan klubb att spela med under hela det kommande året.

Tillbaka till de spelare som faktiskt ville och skulle spela för Sirius, så bestod truppen i övrigt av: den kortvuxne med smidige målvakten Per-Arne ”Pirre” Andersson, uppbackad av reservkeepern Henrik Elster. I backlinjen fanns lagpappan Mats ”Matte” Benker, de två komplementsmittbackarna Thomas Pettersson och Anders Johansson, och vänsterbacken Conny Sveijer. Högerbacken Robert ”Robban” Söderlund var på väg tillbaka efter en långvarig skada, även namnen Zaine Söderlund hittades ofta på högerbacken – eller på innermittfältet, och unge Magnus Nordelind var en annan kantlöpare, i försvar eller mittfält. På mitten regerade passningskungen Anders Bylin och spelmotorn Ola Andersson, unge Magnus Wikman hade tagit stora kliv i sin utveckling, och så fanns Chappes son, Matz Eriksson på högerkanten. I anfallet fanns förstås vårt ostoppbara anfallspar, den nickstarke brandmannen Tommy Sjölund och den gänglige Lars ”Lasse P” Pettersson, och bakom dessa två fanns dramatikernamnen Lars Norén. Tränade gjorde precis som förra året Per-Anders Ingvarsson, medan Perra Hansson var manager med övergripande ansvar.

Detta var också året då IK Sirius splittrades i två: IK Sirius FK och IK Sirius BK. Den tidigare fotbollsbasen i IK Sirius, Börje Carlsson, fortsatte sitt uppdrag och blev därmed IK Sirius FK’s förste ordförande. På det ekonomiska planet låg siffrorna på rött, och med de investeringar i spelartruppen som hade gjorts så hade skulden faktiskt ökat med c:a 100 lakan till drygt 600 000 – jo, på den här tiden många år innan elitlicensen kunde man faktiskt göra så, men spelarinvesteringarna hade ju också givit en plats i fotbollseliten, och förbättrade framtida möjligheter till skuldsanering.

Tycker ni förresten att Uppsala är en hopplös stad för elitfotboll, och att Rickard Malmström inte är kompetent? Det är inga nyheter. Sirius hade vintern 1991 Gränby grus som vinterträningsplan, och denna plan varken skottades eller snöröjdes av någon oklar anledning – någon skyllde på sparkrav, någon annan på att skötseln av uterinken för korphockey prioriterades före. Ville Sirius träna var det alltså bara att bege sig ut och hacka is själva. Och lyssna bara hur P-O Hedenskog i Gamla Uppsala kommundelsnämnd uttryckte sig när P-A Ingvarsson uttryckte sitt missnöje med träningsförhållandena: ”Jag blir jävligt irriterad när han klagar. Det handlar om några träningspass och klarar man inte det har man väldigt låg smärtgräns”. Denne Hedenskog hade f.ö. hamnat i konflikt tidigare med Sirius över tidsbokningarna i den nya Diös-hallen, där Hedenskogs egen klubb Bälinge av någon oklar anledning fick gå före Sirius i prioriteringen.


Motståndarna
Till säsongen 1991 infördes ett nytt seriesystem som enklast illustreras med en bild:



Hängde ni med på den? Bra. Säsongen var nu alltså indelad i en vår- och en höstsäsong, där alla serier alltså delades om mitt i sommaren – systemet hade alltså vissa likheter med det som i många år användes inom bandyn. Division 1-serierna under vårsäsongen bestod av fyra serier med åtta lag vardera, där Sirius placerades i den norra – en serie som innehöll både närväga derbymatcher som extremt långväga resor till andra sidan polcirkeln. I potten låg en plats i den så kallade ”kvalsvenskan”, där seriesegraren skulle få spela under hösten. Seriejumbon skulle å andra sidan tvingas spela i ”kvalettan”, en obehaglig serie där risken för degradering var extremt hög. Men de flesta lag, nämligen de på placeringarna 2-7, skulle få fortsätta i höstettan, och att säkra en sådan plats fick ses som det rimliga och självklara målet för våren.

Som favoriter hölls nedflyttade Brage, skuldtyngda, men ändå solida med spelare som målvakten Bengt Andersson och den tekniske Bernhard Brcic. Andrafavoriter var IFK Luleå, norrbottningarna som satsade ryskt med duon Valerij Petrakov och Vladimir Galaiba. Och tredjehandsfavoriter var Gefle, som i sin tur satsade polskt under tränaren Marek Skurczynski och mittfältseleganten Andrzej Borowka, komplett med lockigt hårsvall och tangorabatt. Två av lagen förväntades få en bekväm resa mot en stabil mittenplacering: Lapplänningarna Kiruna, alltid fruktade på sin badrumsmatta hemma på Lombia IP, och våra ena ärkerivaler Västerås SK, som hade klen ekonomi och satsade hemvävt, med bl.a. den unge talangen Peter Markstedt. Och sedan återstod seriens tre nykomlingar, som slentrianmässigt tippades i botten. Det var vi själva förstås, och sedan var IFK Sundsvall, vår antagonist från fjolåret som liksom Sirius tagit det ganska kallt under sillyn. Medan vi själva och Sundsvallskamraterna varit relativt överlägsna i division 2 så hade den tredje nykomlingen, och vår andra ärkerival Enköpings SK, övertygat betydligt mindre. Å andra sidan hade man förstärkt mer, och receptet var detsamma som när man tio år senare nådde allsvenskan: Bättre begagnade Bajengubbar. Uffe Eriksson och Mats Wahlberg fanns redan i klubben, och till denna säsong anslöt även Peter Gerhardsson.


Försäsongen
Vintermånaderna fylldes som vanligt med spel i en oändlig räcka inomhuscuper: Det blev seger i Gamliscupen och Luciacupen, en god insats i Hallsvenskan i Luleå och i Borlänge Cup, och sedan en svag insats i Scaniacupen i Falun. I februari var det dags för utomhuspremiär där vi föll mot Hammarby med 1-3. Sedan rullade försäsongen på med 3-1 mot Karlslund, 0-0 mot Forward, och 1-3 mot division 2-laget Tyresö i en riktigt svag match. Sedan reste laget till portugisiska Troia på träningsläger, och gjorde där riktigt bra ifrån sig i en fyralagsturnering: Det blev seger mot allsvenska Öster med 2-1, där Tesséus gjorde båda målet, sedan föll vi mot Tippeligalaget Viking Stavanger med 1-4, men slog sedan Brann med 2-1 – Ejerblad och Lasse P gjorde målen. Hemma i Sverige igen föll vi genast mot IFK Västerås med 0-3 där Sirius bjöd på alla baklängesmålen. En mållös match mot BP följde, där Sjölund dessutom oroande nog skadade knäet, sedan slogs Jonsered med 3-1 i säsongens första gräsmatch på svensk mark. Sedan följde 1-1 mot division 2-laget Åsa i en stormig match, 1-1 mot divisionskollegan Vasalund i en grinig tillställning, och ett lyckat genrep mot IFK Eskilstuna med 2-0, där en comebackande Sjölund och Nordelind gjorde målen.

Eftersom den sportsliga ledningen var densamma så blev det heller inte några stora skillnader i taktiken – det var 4-4-2 med högt bolltempo som gällde. Några förändringar i startelvan såg det dock ut att bli: I Åke Anderssons frånvaro fick nödlösningen Thomas Pettersson ta över den ena mittbacksplatsen; Pettersson hade varit ordinarie i trean, petats av Åke i tvåan, men var nu tillbaka på platsen i ettan – det återstod ännu att se hur det skulle gå. Vidare såg Nordelind ut att ha tagit hand om högerbacken, och tillsammans med altmeister Benker och vänsterbacken Sweijer var backkvartetten komplett. På mittfältet klev Ola in ett steg och utgjorde tillsammans med assistkungen Bylin innermittfältet. Wikman tog hand om högerkanten, och nye Tesséus hamnade på vänsterkanten. I anfallet fortsatte självklart duon Lasse P-Sjölund, och Pirre stod orubblig kvar i sitt mål.


Division 1, Vårserien norra

Sön 21 apr: Västerås-Sirius 0-3 (0-0), Arosvallen
Vi hade gjort processen kort med fyran, vi hade gjort slarvsylta av trean, och vi hade rullat tvåan i tjära och fjädrar. Skulle vi nu göra samma sak med ettan? Ja, det såg iallafall ut som det i den första matchen, och det var dessutom vår nemesis VSK som vi premiärkrossade. Och precis som det brukade vara i tvåan så gjorde vi allting på en halvlek. Den första halvan blev premiärdarrig och försiktig, och det skapades egentligen ingenting alls värt att notera från någotdera Aros. Men så vågade Sirius spela ut i andra, och målen lät inte vänta på sig; med exakt samma spelare i huvudrollerna som förra säsongen: I 50:e hade Bylin bollen på mitten, Sjölund löpte åt ena hållet och drog med sig bevakningen, vilket lämnade fältet fritt för Lasse P – stickaren kom från Bylin, Lasse P var fri och lyfte in 0-1 över Anders Alé i VSK-målet. VSK skapade sedan en chans – deras enda – på en hörna där Sirius två gånger om räddade bollen på mållinjen; först Sveijer och sedan Nordelind. Men detta var Sirius dag, och i 71:a kom nästa mål, då Lasse P snurrade upp en grönvit på vänsterkanten och skickade in ett inlägg som Sjölund bara hade att sätta huvudet till, så satt 0-2 i högerkrysset. Knappt tio minuter från slutet kom också 0-3 på en kopia av 0-1-målet: en stickare från Bylin, en löpning och en chipp från Lasse P. Men allra mest glädjande var kanske att startelvans på förhand svagaste kort, mittbacksersättaren Thomas Pettersson, skötte sig perfekt. Eller ”alldeles underbar”, med tränare Ingvarssons ord.

Sön 28 apr: Sirius-Luleå 0-1 (0-0), Studenternas
Det var egentligen märkligt hur lik seriens andra match var premiären – skillnaden var bara att den här gången la våra anfallare alla bollar utanför målramen, medan motståndarna omvandlade en av sina fåtaliga chanser till ett avgörande mål. Precis som i premiären så handlade den första halvleken om ingenting; lagen kände på varandra i 45 minuter, och sedan gick halvtidssignalen; blåsvart fick dock en chans i slutminuterna då Lasse P sköt och Wikman högg på returen, men utan att få in bollen. I andra skapade Sirius ett antal farliga chanser: Bylin slog en genomskärare till Lasse P som kom fri mot målet – just det, samma läge som gav 0-2 mot VSK – men bollen gick utanför. Och Lasse P snurrade upp en gästförsvarare på vänsterkanten och skickade in ett inlägg mot Sjölund – precis, samma läge som gav 0-2 mot VSK – men nicken gick precis bredvid. Så, i 68:e, sköt Luleå ett oväntat långskott mot Siriusmålet, Pirre räddade men lämnade retur, och Peter Åberg la bekvämt in 0-1 till gästerna. Sirius kvitteringsjakt blev sedan fruktlös trots en riktigt bra chans i slutminuterna då Ola spelade fram Bylin som sköt från nära håll, men en reflexräddning på mållinjen såg till att blåsvart kammade noll.

Sön 5 maj: Sirius-IFK Sundsvall 1-0 (0-0),
Studenternas
Sirius fick slita hårdare i seriens tredje match, men tog till slut hand om alla tre poängen. Och comebacksäsongen i eliten hade därmed fått en prima start. Det blåste hårda vårvindar denna söndagseftermiddag, Sirius startade i medvind och spelade bra i denna till en början; de första 20 minuterna skapades ett par chanser där Sjölund var steget för sen för att nå bollen. Men sedan tog Sundsvallskamraterna gradvis över, och Sirius fick freda målet. Mats Kankainen försökte sig på en cykelspark, men fick dålig träff så att Pirre kunde rädda, och i 25:e minuten låg bollen plötsligt övergiven mitt i Sirius straffområde, men en blåsvart hann först och kunde rädda. I andra pressade gästerna på allt hårdare, men då, i 59:e minuten, hittade Lasse P plötsligt luckan att löpa i – passningen kom som alltid från Bylin, och Lasse P väntade in läget och lyfte in 1-0 över Jan Ekholm i bortamålet. Sirius fick sedan en lugnare resa fram till slutsignalen där gästerna bara skapade en kvitteringschans av värde: Planens bäste lirare Steve Larsson sköt ett närskott som Pirre lyckades rädda med fingertopparna. Annars var det ett solitt spel från backkvartetten och ett solidariskt löpande från anfallsduon som räddade hem säsongens andra seger. Sirius tvåa i serien, 3 poäng bakom fullpottaren Luleå, och 6 poäng över nollpoängaren IFK Sundsvall under strecket.

Tor 9 maj: Kiruna-Sirius 4-2 (3-2), Lombia IP

Kiruna på sin badrumsmatta var avgjort en av seriens svåraste uppgifter, så att Sirius förlorade var det inget konstigt med. Men det här med att släppa in fyra mål var förstås lite ovant: ”Jag tror aldrig det hänt mig förut”, sa vår greppsäkre målvakt Pirre. Det var inte de här små killarna som kilar längst in i gruvorten med en dynamitgubbe som Kiruna skickat in på planen, tvärtom, det här var stora och starka norrlänningar som nickade Siriusförsvaret sönder och samman. Och då fick Sirius ändå en drömstart när 0-1 föll redan i den första minuten, sedan Sjölund nickat ned bollen till Matz, som tunnlade två Kirunaförsvarare och placerade in bollen. Snyggt – men Kirunas kvittering i 14:e var ännu snyggare då Glenn Westling slog till med en äkta bicykleta, och samme Westling nickade in 2-1 kvarten senare på inlägg från Ulf Heikki. Sirius kvitterade snabbt sedan en Kirunaback blockat Sjölunds skott med handen och Benker tagit hand om straffen, men hemmalaget straffade blåsvart ännu en gång i luften, då en omarkerad Dan Tannerdal nickade in 3-2 med minuten kvar till paus. Och Sirius var aldrig nära en kvittering i andra, Kiruna satte 4-2 på en straff signerad Mauri Holappa – straffen var billig, men Kiruna gjorde sig retroaktivt förtjänta av målet då Glenn Westling hade öppet mål och rullade bollen strax utanför, och Holappi prickade ribban. Sirius fick dessutom ännu mer problem då Benker blev utvisad efter att först varnats i samband med straffen, och därefter åkt på ett gult till efter en ironisk applåd mot linjemannen. Nu fick vi klara oss utan vår lagpappa i den vidrigt viktiga matchen mot ESK i nästa omgång.

Mån 13 maj: Sirius-Enköping 2-4 (1-1), Studenternas
”Fotbollsfest!”, utropade UNT inför derbyt. Men när vi möter ESK är det alltid risk att det blir fotbollspest istället, och så blev det den här dagen när säsongen började bli jobbig på allvar. Sex mål blev det, varav fyra i fel bur, och samtliga gjordes inom en matchperiod av 22 minuter. I Sirius startade de båda Söderlund, Zaine och Robban, och för den senare var det i praktiken a-lagspremiär på riktigt. Matchen inleddes med 40 försiktiga minuter där lagen kände på varandra, och sedan lossnade plötsligt allting utan förvarning: ESK tog ledningen då Uffe Eriksson slog ett inlägg som Sala-förvärvet Fredrik Jacobsson nickade in, men blåsvart kvitterade bara två minuter senare då Lasse P gjordes ned i straffområdet och Ola slog in straffen som följde. Direkt på andra sidan pausvilan tog Sirius också ledningen då Sveijer följde med upp i anfallet och slog in en passning som Sjölund skarvade in till 2-1, men tyvärr fick vi bara behålla denna ledning i några minuter då ESK turligt kvitterade genom ett självmål, när Nordelind råkade styra in Kent Carlssons inlägg. Och ett skärrat Siriusförsvar som saknade chefen Benker fortsatte att släppa till: 2-3 kom i 58:e då Jacobsson slog ett inlägg från kortlinjen som Uffe Eriksson nickade in, och bara fyra minuter senare slog känslige Burt Olsson en crossboll som Hasse Thorsén skarvade vidare till Peter Gerhardsson, och så var det 2-4. Sirius låg sedan på den sista halvtimmen, men ingen reduceringsboll ville in – Sjölund hade flera chanser som alla gick utanför, och Matz sköt ett närskott som Jan ”Mål-Janne” Eriksson i ESK-buren reflexräddade. Det största problemet var dock naturligtvis läckaget bakåt, och Sirius spelade ett alldeles för försiktigt försvarsspel – istället för att ta närkamperna backade man två meter och blev då satta under en ohanterlig press. Sirius rasade snabbt i tabellen och låg nu sexa, 6 poäng bakom ledande Luleå, 3 före IFK Sundsvall under strecket.

Mån 20 maj: Gefle-Sirius 0-0, Strömvallen

Efter åtta insläppta på två matcher så var prioriteringsordningen klar. Och överst stod förstås att ordna upp försvaret. Så en hårdkämpad, mållös match var kanske precis vad som behövdes i det här skedet. Sammanfattningsvis så var det Gefle som förde spelet, pressade och skapade chanser, men Sirius stod upp i kampen och lyckades med skicklighet och en del tur freda målet. Under den första halvtimmen missade polacken Koszlow och gotlänningen Jesper Mattsson sina chanser; sedan hade Sirius en bra period och skapade samtidigt sin bästa chans då Sjölund sköt hårfint över ribban. I andra handlade det om Gefle igen, och det osade katt runt Pirre ett flertal gånger: Pirre räddade ett friläge från Stefan Ek, Kozlow tunnlade Pirre men träffade sedan stolpen, och Thomas Pettersson räddade en boll på mållinjen. Den bästa blåsvarta chansen i andra stod Robban Söderlund för när han nickade strax över ribban – Robban och hans medförsvarare, bl.a. den debuterande Lars Geschwind, skötte sig för övrigt utmärkt i en nykomponerad backlinje.

Sön 26 maj: Sirius-Brage 0-0, Studenternas
Seriefavoriten Brage hade inte övertygat så här långt, och hade nu plockat in skotten Mark McGhee för att få fart på målskyttet. ”Kan Pirre stoppa skotten?”, vitsade såklart UNT till det, och visst kunde han det, för McGhee var helt osynlig på Studan. Och det var alla andra anfallare också, för det blev en match nästan kliniskt ren på målchanser – smånätt och böljande spel på mittplan, men vid straffområdena tog allt stopp. Lagen skapade en chans var: I 29:e vände Lasse P runt i straffområdet, fick ett helt rent skottläge, men sköt utanför. ”Bollen studsade i en grop och dog”, var Lasses förklaring. Det var dock en grop med känsla för rättvisa, för i den andra halvleken förstörde den istället för Peter Vougt, som kom fri med Pirre, men bollen studsade till, och Benker kunde rädda det svaga avslutet. ”Jag måste be om ursäkt för planens tillstånd”, kommenterade tränare P-A Ingvarsson Uppsalas pinsamma fotbollsfaciliteter. Tabellsituationen började bli skrynklig – Sirius sjua med 6 poäng upp till Luleå, och 2 pinnar ned till Sundsvallkamraterna under strecket.

Sön 2 jun: Brage-Sirius 2-2 (1-1), Domnarvsvallen

Innan seriematchen på Domnarvsvallen fick Sirius chansen att genrepa på samma arena – man mötte nämligen förra årets seriekollega Forssa i första omgången av Skandiacupen. Något bra genrep blev det dock inte, matchen slutade 0-0 efter ordinarie tid, och hemmalagets Mats Ferner avgjorde kvickt i förlängningen. Själva cupen kunde man både ha och mista, men visst oroade det att Sirius nu spelat över 300 minuters fotboll utan att hitta målet.
   Men i matchen mot Brage lossnade det dock åt båda hållen. Blåsvart fick en olycklig start då McGhee nicktouchade fram Olle Perätalo, som fick in 1-0 på nära håll, men sedan radades chanserna upp: Sjölund kom i vänsterläge men sköt utanför, varpå han kom centimetern försent på Lasse P’s inlägg i en språngnick. Lasse P själv hade sedan ett läge från vänster, men sköt i burgaveln, och Wikman stormade förbi Bengan Andersson i Bragemålet, men hamnade för långt ned vid kortlinjen. Till slut, i 36:e, kom den rättvisa kvitteringen då Lasse P slog ett hårt inlägg och Sjölund slog in bollen. Wikman fick sedan en armbåge i huvudet i början av andra och tvingades gå av, och när blåsvart spelade med tio man på banan under en period tappade man rytmen och Brage tog över. I 67:e föll 2-1 då McGhee fick in en retur – och använde han möjligen handen? Det tyckte iallafall Siriusspelarna, men mål blev det hur som helst. På slutet lyfte Sirius upp allt man hade, och Brage lät sig hamna under belägring. Och efter ett trippelläge lyckades Lasse P tillslut dundra in 2-2 – en viktig och rättvis poäng var bärgad, men det lades mer och mer tid mellan blåsvart och den senaste segern.

Sön 9 jun: Luleå-Sirius 2-0 (0-0), Bergvallen
Matcherna mot Luleå blev inte särskilt roliga. Återigen spelade vi jämnt mot norrbottningarna, men sänkte oss själva med två bjudningar som resulterade i två baklängesmål. Den första halvan var händelselös med endast en chans – Pirre sträckte ut och räddade ”Peppen” Johanssons skott. Direkt i andra bjöd blåsvart på det första målet, då Peppen löpte på en lång utspark och passerade tre passiva Siriusförsvarare samt en Pirre som rusat ut för långt och för tidigt, och satte 1-0. Drygt tio minuter gick på klockan, och sen var det tebjudning igen; bollen blev liggandes efter en kommunikationsmiss mellan Pirre och försvaret, och Joachim Karlsson kunde ta bollen och slå in 2-0 i öppet mål. Sirius skapade sedan två jättechanser att reducera; först slog Lasse P en frisparksslägga som tog i ribbans underkant, och därefter kom Sjölund helt fri, men målvakten Birger Johansson kom ut rätt och täckte. Och Sirius var tillbaka i det mållösa träsket.

Sön 16 jun: Sirius-Västerås 2-2 (2-0), Studenternas
Snart hade vi prövat alla sätt att inte vinna på. Vi hade förlorat rättvist, och vi hade haft otur. Vi hade gjort för få mål, och vi hade släppt in för många mål. Vi hade hamnat i tidiga underlägen, och vi hade tappat säkra ledningar. Mot VSK började det perfekt, när Bylin slog en stickare in i straffområdet; Anders Alé hann först, men Lasse P fullföljde löpningen och en förskräckt Alé tappade bollen, och Lasse P promenerade in 1-0 i öppet mål. Styrkta av detta skapade blåsvart flera chanser i den första halvleken, Wikman sköt ett volleyskott som Alé räddade, och även Lasse P hade ett par farliga skottlägen. 2-0 kom sedan också, då Robban Söderlund perfekt nickade in en hörna två minuter innan paus. Efter pausen började gurkorna slå långt och tryckte ned Sirius i knäet på Pirre, men kontringslägen saknades inte. I 62:a var Alé på utflykt ifrån sitt mål, och Lasse P slog bollen från 30 meter mot öppet mål, men lyckades skjuta över. Istället kom 2-1 då Ulf Persson nickade in ett inlägg i 67:a, och sedan följde en dramatisk avslutning. Pirre slog nämligen axeln ur led i kollision med egen spelare, men valde ändå att stå kvar, vilket han kom att ångra. För med drygt fem minuter kvar fick VSK en hörna, en skadeskjuten Pirre kom inte upp ordentligt, och Peter Larsson knäade in 2-2. Nu kastade Pirre in handduken, och då alla byten var gjorda fick mittfältare Ejerblad hoppa in i målet – läge för VSK att bombardera alltså, men kanonaden uteblev, och Ejerblad kunde rädda de få bollarna han fick emot sig på ett bekvämt sätt. Istället fick Alé sin revansch efter den inledande tavlan, när Robban Söderlund slog ett inlägg som Lasse P nickade mot mål, men Alé räddade med en fotparad. IFK Sundsvall gick dessutom och vann, och nu var det bara målskillnaden som höll oss över strecket – fyra plusmål hade vi på Sundsvallskamraterna.

Sön 30 jun: Enköping-Sirius 2-1 (1-0), Enavallen

Enavallen, detta helveteshål till arena, var lika vidrigt att komma till 1991 som det var under 00-talet. Denna gång pinades vi med: 1. En uddamålsförlust mot ett primitivt och småfult spelande ESK. 2. Två riktiga skitmål i baken. 3. Att trilla ned på jumboplats i tabellen. ESK’s taktik gick i första hand ut på att radera ut Sirius kreativa innermittfält Ola-Bylin, vilket man tyvärr lyckades perfekt med. Mycket av spelet kom därmed att förläggas ut på kanterna, där Tesséus gjorde det bra – två farliga skott från Tessans vänster täcktes båda ut till hörna. Det var annars jämnt i andra, fram till slutminuterna då Benker och Jacobsson drog i varandra i en löpduell, vilket resulterade i en ytterst tveksam straff för de grönsvarta, och Kent Carlsson slog in 1-0 strax innan pausvilan. Nästa mål kom i 58:e, och som så ofta på Enavallen föregicks det av en blåsvart dundertabbe: Patrik Bjerketun slog en låg och dålig hörna, men Nordelind vid första stolpen släppte bollen mellan benen istället för att rensa, och Burt Olsson kunde knäa in bollen. Ett deprimerat Sirius uträttade sedan ingenting förrän domaren bjöd tillbaka i 73:e – Ola ramlade lätt i en duell med Hasse Thorsén, och Benker satte 2-1 på den påföljande straffen. Nu tände Sirius till och skapade chanser sista kvarten. Sjölund sköt utanför, och Ola sköt ett knepigt skott som Stefan Hillborg i ESK-buren boxade bort. Och så kunde vi summera vår åttonde raka match utan seger – alldeles för många i en serie på bara fjorton omgångar. Illa nog vann dessutom IFK Sundsvall i samma omgång. Sirius var nu seriejumbo, med tre poäng upp till strecket.

Sön 7 jul: Sirius-Gefle 2-1 (1-1),
Studenternas
Så vann Sirius till sist en fotbollsmatch igen – ett mycket viktigt trepoängsmöte mot topptippade Gefle, som nu lyckats bli neddragna i bottenstriden. Och alldeles välförtjänt var det också, Sirius spelade med fantasi och självförtroende, trots en matchinledning som kunde ha tagit kol på det lilla som fanns kvar av den varan: Gästerna dominerade inledningen, och polacken Kozlow sköt i ribban innan han spelade fram Peter Fyhr som dundrade in 0-1 i 20:e. Som väl var kom kvitteringen ganska omgående då Sirius fick en frispark, och Ola lobbade påpassligt in bollen i krysset nästan utan ansats medan målvakten Andreas Johansson tänkte på annat. I andra tog Sirius över fullständigt, och de blåsvarta målchanserna stod som spön i backen: Ola kom runt målvakten, men blev trängd och sköt utanför, och Wikman och Sjölund kombinerade sig fram, men Johansson räddade. I 62:a kom 2-1 då Lasse P spelade fram Bylin i straffområdet; denne föll i närkamp med en Geflespelare men reste sig, vann tillbaka bollen och passade tillbaka till Lasse P som sköt in bollen via stolpen. Och kavalkaden bara fortsatte då Sirius hade mängder med chanser att utöka: Både Sjölund och Wikman kom rena med Johansson som klarade, och med en benparad klarade han även Lasse P’s avslut i slutminuterna. Några fler mål blev det inte, men – desto viktigare – det blev äntligen en seger igen. Och vi segade oss upp ifrån den obehagliga jumboplatsen.

Sön 14 jul: IFK Sundsvall-Sirius 1-1 (0-1), Baldershov

Precis som året innan åkte Sirius upp till Sundsvall och Baldershov i den näst sista omgången, för en trepoängsmatch mot IFK Sundsvall. Och precis som året innan slutade matchen 1-1, men till skillnad mot året innan var resultatet till Sirius fördel – nu höll vi Sundsvallskamraterna bakom oss i tabellen, och behöll avgörandet i egen hand. Matchen var annars jämn och resultatet logiskt. Lagen skapade varsin chans de första 20: Mats Kankainen skarvnickade i ribban för hemmalaget, medan Ola försökte sig på en liknande frisparksfräckis som gick hem mot Gefle – men bollen missade målet. Sedan passade Sjölund fram Lasse P som sköt in 0-1, en av de få gånger vårt anfallspar slet sig fria från sin hårda bevakning. ”De fick ta emot fruktansvärt mycket stryk”, tyckte P-A, och det mesta tilläts av domare Fällström. I andra låg Sundsvall på medan Sirius kontrade, vilket resulterade i ett antal målchanser åt båda håll. Den bästa för Sirius del var när Sjölund spelade fram Tesséus, som dock sköt utanför från nära håll. Just som segern började kännas nära så tappades koncentrationen för en stund, och en omarkerad Niklas Hälldahl kunde nicka in 1-1 på inlägget från Hasse Bergh med tio minuter kvar. Slutet blev nervigt med flera chanser åt vardera håll; Lasse P försökte lyfta bollen över en felplacerad målvakt, men bollen gick utanför. Men Sirius red ut stormen, och minst lika bra var att VSK fick hål på Gefle med ett övertidsmål, vilket innebar att vi hade två lag bakom oss i tabellen inför den sista omgången. Vissa dagar kan man till och med glädjas över en gurkseger.

Sön 21 jul: Sirius-Kiruna 2-3 (1-0), Studenternas

Det var en märklig serie det här. Bottenlaget Sirius spelade ut topplaget Kiruna efter noter – bara för att tappa allt de sista minuterna. Men som väl var gick de andra resultaten rätt väg, och därmed undvek vi spel i den hemska kvalettan under hösten. Lasse P gav Sirius ledningen redan i 5:e minuten, och därifrån var det spel mot ett mål i en timme. Sirius visade upp vilja och teknik och radade upp chanser, inte minst på hörnor – Tesséus och Robban Söderlund hade båda hörnor som räddades på Kirunas mållinje. 2-0 var bara en tidsfråga, och i 56:e minuten kom det också då Lasse P bröt igenom och satte sin andra strut för dagen. Därefter bytte Kiruna in den store och starke Ulf Heikki, gästerna började slå långt, tog över luftrummet och fick press på blåsvart. Men klockan tickade på, och med tolv minuter kvar tydde ingenting på annat än att Sirius skulle ta hem alla poängen – då kom Kirunas kvicke marockan Riffi Haddaoui förbi och sköt upp 2-1 i nättaket. Samtidigt kom beskedet att Sundsvallskamraterna kvitterat mot VSK, vilket gav gruvlaget vittring på seriesegern, och man slängde fram allt man hade. Kvitteringen kom, oturligt för Sirius, i 86:e, då Hasse Stridsman slog ett inlägg, Geschwind sträckte fram benet, och bollen for i en båge över Pirre i målet. Två minuter senare hade Sirius chansen att komma igen när Sjölund kom fri, men Jonas Esko i målet räddade. Och samme Esko gick upp stångades när Kiruna fick en hörna på övertid, Stridsman nådde högre än alla andra, och Kiruna hade gjort målet som tog dem till Kvalsvenskan. För Sirius del blev raset möjligen pinsamt, men inte kostsamt. Tack vare Luleås säkra vinst mot Gefle höll Sirius sig ovanför strecket – istället var det just Luleå som fick betala priset, då vår genomklappning kostade dem seriesegern.

 Kiruna
 14 8 2 4
 22-19 26
 IFK Luleå
 14 8 1 5 25-17 25
 Västerås
 14 7 4 3 19-17 25
 Brage
 14 5 4
 5 15-15 19
 Enköping
 14 3 7 4 23-22 16
 IFK Sundsvall
 14 4 3 7 14-21 15
 Sirius
 14 3 5 6 18-22 14
 Gefle
 14 3 4 7 15-18 13


Efter vårettan och inför höstettan
Nej, det blev inte lika enkelt att vinna i ettan som det hade varit i tvåan, och i trean, och i fyran. På många sätt stod Sirius ändå pall: vi spelade jämnt med i stort sett alla motståndare, försvarsspelet såg välorganiserat ut om än stundtals lite mesigt, och vårt anfallspar levererade – åtminstone Lasse P som tog hem skytteligan i vårserien. Men vi hade ju bara så förtvivlat svårt att vinna matcherna. Med andan i halsen så höll vi oss iallafall precis över seriens obehagliga streck, och därmed var det klart att säsongen skulle gå vidare i Höstettan.

Höstettorna bestod, precis som vårettorna, av fyra serier med åtta lag i varje. Av de sammanlagt 32 lagen kom 24 från vårettorna, och så tillkom de 8 seriesegrarna från vårens division 2-serier. Segraren i denna serie gick vidare till ett komplicerat allsvenskt kval, de två sista lagen flyttades ned till division 2, och lag 2-6 fick spela vidare i ettan. Serierna skakades om och blandades runt, och Sirius flyttades tillsammans med sina mellansvenska kollegor Brage, VSK och ESK från den norra till den östra serien. Tillkom gjorde fyra nya motståndare: Forward, Örebros andralag från charmiga Trängen, såg på förhand ut som det starkaste laget – man hade slutat trea i östra serien efter en stark avslutning. Det andra laget från den östra serien var nästjumbon IFK Eskilstuna, som hade sina starkaste spelare i förre AIK-backen Glenn Rönnberg och fotbollsnomaden Patric Karlsson. Ett lag kom från den västra serien – Thomas Nordahls Motala, som nästan inte hade tagit några poäng alls, men räddats av sin ännu sämre granne Mjölby. Och så kom ett till östgötalag upp ifrån tvåan: klassiska norrköpingsgänget och initialnamnen Sleipner, ett ungt och offensivt balanserat lag som spelade med en tremannakedja. Brage och VSK stod som seriefavoriter, medan Sirius tippades få undvika nedflyttning i kamp med Eskilstuna, Motala och Sleipner.

Tis 30 jul: Sirius-Liverpool 0-0, Studenternas
Hemsidans historiska sektion slösar inte alltför många tecken på vänskapsmatcher, men denna förtjänar ändå en längre utvikning. För hur verklighetsfrånvänt låter det inte idag att en av världens största och bästa klubbar valde att spela en träningsmatch mot Sirius på Studenternas? Och hur kunde denna stjärnspäckade klubb, med kanske 100 000-tals supportrar i Sverige, inte ens fylla Studan till hälften? Faktum är att sim-SM som gick samtidigt i Uppsala fick större rubriker i lokalpressen. Matchen denna julikväll för drygt 25 år sedan skvallrar onekligen om hur snabbt utvecklingen har gått. Nu tycktes britternas inställning till denna match ha varit ganska ljum; de största stjärnorna ställdes över, men spelare som den extroverte målvakten Bruce Grobbelaar, strikern Peter Beardsley och en ung Steve McManaman stod ändå på den andra planhalvan. Nu var inte britterna på humör att visa upp några större fotbollskonster, förutom möjligen i trashtalk (”Mark Wright sa att han skulle nita mig och såna saker”, berättade Lasse P), så Sirius var faktiskt närmast att spräcka nollan – men Bruce Grobbelaar visade iallafall någon sorts klass när han motade Lasse P’s skott och skar av Tesséus läge. Men av detta skådespel att döma så skulle Sirius ha ganska god chans på den engelska ligatiteln – synd bara att vi tvingades spela i Division 1 Norra istället.


Höstettan Östra

Sön 4 aug: Sirius-IFK Eskilstuna 1-1 (1-1), Studenternas
Det kändes under sommaruppehållet som att vi var på väg åt rätt håll, men när höstserien startade var det tydligen lika svårt att vinna som det varit under våren. Ett passivt Sirius tillät gästerna att dominera den första halvleken, och hade inte Thomas Pettersson stått lägligt på mållinjen så hade Eskilstuna tagit en tidigare ledning. Men det mesta i den här matchen kom att hända under en femminutersperiod i slutet av halvleken: I 39:e fick Sirius en trippelchans då Wikman kom fri, och både Sjölund och Bylin högg på returerna, men bollen ville inte in. Istället sköt spjutkastarnamnen Patrik Bodén in 0-1 vid stolproten minuten senare, varpå Sirius snabbt replikerade då Robban Söderlund slog ett inlägg och Lasse P bredsidade in 1-1. Den andra halvleken präglades mycket av en utebliven straff, då Lasse P kom loss i straffområdet i slutminuterna, fintade skott, och blev överkörd – en solklar straff ifrån alla vinklar utom domaren Per-Olof Ståhls. I övrigt presterade Sirius något bättre i denna halvlek, Wikman bommade ännu ett friläge, innan slarv och misstag bjöd tillbaka gästerna in i matchen. Men ett kryss blev det till slut, och det var ett tecken som skulle komma att prägla hela höstserien.  

Tor 8 aug: Forward-Sirius 0-0, Trängens IP
Efter den risiga höstpremiären blev det bättring i den andra omgången – ingen seger, inga mål, men väl en värdefull poäng i en svårspelad match. Det hällregnade och åskade på idylliska Trängen, och det blev ett spel som gynnade Sirius, med många långa raka bollar framåt i plan. Forward inledde bäst, vårdade boll och skapade chanser den första halvtimmen, men Sirius växte in i matchen. I 37:e ångade Wikman fram i full fart, men revs ned av Forward-liberon Kim Andersson på randen av straffområdet, och av den påföljande frisparken blev inget. Sirius bästa chans i den andra kom när Ola gjorde en rusch på mittplan och fick fram bollen till Sjölund, som sköt och blev tacklad i samma steg och bollen gick utanför – hade han istället spelat tillbaka bollen till Ola hade det varit friläge. Det oavgjorda resultatet var hur som helst rättvist och godkänt för ett organiserat och disciplinerat Sirius.

Tis 13 aug: Västerås-Sirius 0-0, Arosvallen
Än en gång kryss och än en gång mållöst – matchsekretariatet kunde ta kaffepaus när Sirius spelade. På förhand var detta dock ett bra resultat på bortaplan mot topptippade VSK. Det mest minnesvärda från matchen var en makalös räddning från Pirre i mitten av den andra halvleken: De två VSK:arna Ulf Persson och Johan Hällman kom forsande mot Siriusmålet i ett två-mot-ett-läge. ”Han kunde antingen försöka dra backen eller passa, jag chansade på det senare”, förklarade Pirre, sedan han sträckt ut sig i sina fulla 176 cm och skurit av passningen med fingerspetsarna. I övrigt var matchen jämn under den första halvleken, där Lasse P stod för allt Sirius hade i anfallsväg, och avlossade fyra tunga skott mot Anders Alé i VSK-målet. I andra började VSK lyfta högt och långt och pressade ned Sirius i knäet på Pirre, men vår smidige lille keeper höll tätt och blev poängräddare den här dagen.
   Så dök det på sensommaren också upp en av de typiskt exotiska slumpvärvningar som Sirius brukade kunna göra. Om Ulf Ekman nu varken gjort Uppsala eller Sirius några andra tjänster så hade vi iallafall ”Tuffe Uffe” att tacka för Frank Skårdal, en norsk 21-årig mittfältare med målnäsa. Skårdal spelade i allnorska Start och beskrevs som en av norsk fotbolls största talanger, tillika U21-landslagsman med en påtänkt plats i den kommande OS-turneringen nästa sommar. Skårdal var även djupt troende, och ville nu flytta till Uppsala för att gå Livets Ords bibelskola under den kommande terminen. Sirius agerade snabbt och satte omedelbart förhandlare Uffe Wahlqvist på ett plan till Kristiansand, och denne kom hem med ett påskrivet låneavtal från 30 augusti. ”En viktig pusselbit på vägen mot Allsvenskan” förklarade ordförande Börje Carlsson och lät ana att ambitionerna var högre ställda än vad som hittills hade sagts.

Sön 18 aug: Sirius-Brage 1-2 (1-2), Studenternas
Visst var man nog lite trött på kryssen, men att förlora var ju knappast roligare. Men dessvärre mötte vi ett Brage som till sist börjat få upp ångan efter en bedrövlig säsong dittills. Att Sirius tog en tidig ledning hjälpte inte, det var – självklart – Lasse P som i 13:e minuten efter förspel av Wikman och Bylin drog sin back och satte 1-0 mellan benen på Bengan i Bragemålet. Men kvitteringen kom snabbt och turligt då Bernard Brcic drog iväg ett skott som styrdes via en grön in i målet bakom en chanslös Pirre, och därifrån var det mest bara Brage. 1-2 kom i 36:e då Jonas Källström nickade in ett inlägg via ribban. Och trots underläge handlade även den andra halvleken mest om Brage; Pirre höll dock tätt och bäddade för att Sirius skapade ett visst kvitteringstryck mot slutet – men någon kvittering kom aldrig, och i ärlighetens namn var det helt rättvist. Sirius nu på en sjunde- och nedflyttningsplats, med en pinne upp till Motala över strecket.


Målskytt - som vanligt - Lasse P, här i kamp med en Bragespelare.

Ons 21 aug: Enköping-Sirius 1-1 (1-0), Enavallen
På Enavallen får man nöja sig med det lilla. I det här fallet betydde det ännu ett kryss, som inte gjorde Sirius några större fördelar i tabellen, men som iallafall förstörde ESK’s chanser att haka på toppstriden. I övrigt var det ett uselt upplandsderby, där de båda målen kom på en feldömd straff och ett slumpskott. Sirius förde matchen, men kom sällan eller aldrig till avslut. Istället var det ESK – som saknade konstären Burt, och blev av med både Mats Wahlberg och Kent Carlsson under matchens gång – som kontrade och skapade farligheter. Några mål blev det dock inte förrän i halvlekens sista minut då Uffe Eriksson föll i straffområdet i en duell och tilldelades en mycket billig straff, som han själv sköt i mål till 1-0. Att Tommy Sjölund föll ett flertal gånger i liknande situationer belönades däremot inte med någonting, ”men Tommy har vissa tekniska brister i sitt sätt att falla”, som tränare P-A uttryckte det med glimten i ögat. I andra kom Supermusen in och kvaliteten höjdes ett snäpp, men blåsvart kom fortfarande inte till avslut. Till slut, i 61:a minuten, sköt iallafall Lasse P iväg ett chansskott från 30 meter, som touchade ESK’s Kjell Taxén och letade sig in i mål till 1-1. Och därvid stannade också resultatet, vilket var rättvist – inget av lagen förtjänade mer än en pinne från denna torftiga match. Det stod också alltmer klart hur beroende Sirius var av Lasse P: Han hade nu gjort samtliga Sirius sju senaste mål, och det var uppenbart att säsongen stod och föll med dennes avige vänsterfot.

Sön 25 aug: Sirius-Motala 4-1 (2-0), Studenternas
I hällregn och på vattensjuk plan trivdes Sirius allra bäst – nu kunde man slå de där snabba djupledsbollarna mot vår löpande anfallsduo. Och som Lasse P och Sjölund sprang sönder Motalaförsvaret den här blöta sensommardagen: ”Det fanns alltid någon lucka att springa i”, tyckte en glad Lasse P efter matchen. Det var också Lasse P som satte dagens första balja: En snabb omställning, Supermusen spelade fram Sjölund som spelade vidare till sin radarpartner, och så stod det 1-0 i 20:e minuten. Tvåan kom tio minuter senare sedan Motalas målvakt Niklas Larsson tappat bollen, och i ivern att reparera misstaget la han vantarna på bollen utanför straffområdet, och den påföljande frisparken sköt Ola in i vänsterkrysset. Trean kom i 52:a då Wikman slog en djupledsboll till Sjölund, som löpte igenom och satte sitt första mål på nära tre månaders tid. Motala försökte lyfta upp, vilket gav Sirius ännu större ytor och ännu fler chanser; den vackraste var Wikmans, som dribblade sig fram från mittlinje till straffområde och lättade bollen i stolpens insida. En markeringsmiss gav 3-1 genom Petri Kaksonen med tiom inuter kvar, men Sjölund hade fått tillbaka målaptiten och satte 4-1, framspelad av Wikman, i slutminuterna. Sirius tabellfemma, med två poäng tillgodo på Motala under strecket, och fem upp till Forward i topp.

Ons 28 aug: Sirius-Sleipner 1-1 (1-1),
Studenternas
Det såg så väldigt bra ut – i 20 minuter. Sirius anföll på alla fronter och skapade chanser på löpande band, och den debuterande Skårdal såg så fantastisk ut som det lät på varudeklarationen: Han dribblade och fördelade fina passningar ut på kanterna där Bylin och Wikman löpte. Och så kom också ledningsmålet när Ola sköt och målvakten lämnade retur, Wikman var först på bollen och spelade fram Sjölund som slog in 1-0. Men efter målet tvärdog Sirius, hastigt och olustigt. Det blåsvarta spelet fastnade i ett meningslöst mönster av långa uppspel, medan gästerna skar igenom Siriusförsvaret med sitt nätta kortpassningsspel. Och i 41:a kom så kvitteringen, då Skårdal nickade en Sleipnerboll rakt in i banan till Mark Fransson, som sköt Benker rakt i ansiktet och sedan returen in i krysset. ”En dödssynd”, tyckte tränare P-A om Skårdals vårdslösa nick, med ett språk som norrmannen nog kunde förstå. I andra såg det faktiskt ännu värre ut, Sleipners passningar skar som knivar genom ett simmigt Siriusförsvar, och det var enbart Pirres räddningar som klarade poängen åt Sirius. Och frågan var vad som egentligen hände efter de där fantastiska 20 minuterna?

Sön 1 sep: Sleipner-Sirius 1-1 (0-1), Idrottsparken

Serien vände, och det på ett bokstavligt sätt. Vi fick nämligen se nära identisk repris av IKS-derbyt på Studenternas, lika trist den här gången. Återigen hade Sirius en riktigt vass inledande 20-minutersperiod, som kröntes med ett Sjölundmål: Lasse P tog ned en höjdboll, kämpade ned en motståndarförsvarare, och sköt ett skott som målvakten lämnade retur på, och en rättplacerad Sjölund petade in 0-1. Men återigen Sleipner över kommandot, även om Sirius inte hamnade riktigt lika långt under isen som i hemmamötet. Resultatet blev hur som helst detsamma; Sleipner kvitterade en kvart in på andra halvleken efter en tämligen onödig straff: Robban Söderlund nickade bollen i Sleipnergapet, vilket ledde till att Thomas Pettersson tvingades göra ned Stefan Tiborsson, och straffen satte Bo Modigh till 1-1. Varför hade Sirius egentligen så svårt för att vinna? Ett problem tycktes vara oförmågan att skapa djup i spelet. Lagdelarna stod uppställda i tre snörräta led, vilket gav motståndarna massor av yta i mitten att härja på. Sirius missade chansen att haka av Sleipner och parkerade nu på en sjätteplats, med en pinne tillgodo på Sleipner under strecket.

Sön 8 sep: Motala-Sirius 1-1 (1-1), Motala Idrottspark
Var det måndag hela veckan eller? Säsongen vägrade röra sig i någon annan riktning än cirkeln, och match efter match förlöpte lika som pärlor på ett halsband. Motala hade sin och seriens skyttekung Mikael Eriksson lämpligt nog avstängd, men det gjorde dem ingenting när Stefan Nordahl (Thomas son, och Gunnars sonson) tog sig runt på högerkanten i 10:e minuten, och spelade in till en omarkerad Roland Blomdahl som satte 1-0. Så mycket mer hände inte i den första halvleken, förrän i slutminuterna då Bylin slog en av sina patenterade djupledsstickare till Sjölund, som kom fri, rundade målvakten Jonas Jerléus, och satte 1-1. I andra var det Sirius som låg närmast segern med tre högkaratiga målchanser mot Motalas enda: Lasse P hade två frilägen, satte det första i burgaveln, medan det andra räddades och rensades på mållinjen. Dessutom sköt Nordelind ett kanonskott som tippades till hörna. Motala hade å sin sida ett ribbskott efter en hörna, men inga målnät fick rassla i den andra halvleken, och Sirius kryssade sig vidare. Eftersom Sleipner vann i samma omgång befann sig Sirius nu under strecket på en sjundeplats, med en pinne upp till Sleipner på säker mark.

Ons 11 sep: Sirius-Enköping 1-1 (1-0), Studenternas
1-1: Det resultatet var inpräntat med brännjärn i fotbollsäsongen 1991’s liljevita hy. För hur Sirius än betedde sig på planen så tycktes matcherna alltid sluta just på detta sätt. Säsongens fjärde Upplandsderby fick en veritabel drömstart; det tog bara fyra minuter innan Sirius gjorde tog ledningen, då Skårdal brytit igenom och spelat fram Bylin, som sköt in 1-0. Och därifrån blåste Sirius på och skapade massvis med chanser: Skårdal bröt en bakåtpass, men lyckades sedan inte passera Mål-Janne, Skårdal och Lasse P kombinerades sig fram till ett bra läge, men den sistnämnde missade avslutet. Och Nordelind sköt ett hårt närskott som Mål-Janne reflexräddade. Men när blåsvart inte ville göra mål på sina chanser så skapade man en åt ESK istället: I 61:a seglade ett inlägg in i Sirius straffområde, varpå Robban Söderlund slog ett präktigt hål i luften, och bollen damp ned vid Uffe Eriksson som enkelt la in vitteringen från nära håll. Och i slutet blev Sirius dessutom snuvade på en chans att avgöra matchen, då Sjölund vände bort Taxén, sprang förbi och blev ryckt i armen – men någon frilägesutvisning tyckte tydligen domare Jan Dolk inte det var värt. Det oavgjorda resultatet till trots så segade sig Sirius ändå upp till en sjätteplats ovanför strecket – fem plusmål före Sleipner.

Sön 15 sep: Brage-Sirius 3-1 (1-1), Domnarvsvallen

Den evighetslånga kryssviten bröts till slut av Brage – seriefavoriten som till slut fått luft under vingarna. Dalmasarna var det klart bättre laget och vann rättvist, men fick också en hel del hjälp från en totalt feldömd straff. Ett frimodigt Sirius öppnade ändå matchen bra och vågade spela ut mot det gröna hemmalaget, men det första målet föll ändå i fel bur då Göran Arnberg i 36:e minuten skarvade in en frispark, men bara minuten senare kom 1-1, då Supermusen drev upp bollen på vänsterkanten och slog in en lobb i Brages straffområde som Bengan med visst besvär boxade i stolpen, och på returen dök Sjölund upp och slog in bollen. Sirius fortsatte spela bra, men Brage var giftiga i sina motattacker, och en jätteräddning av Pirre på Jonas Källströms närskott krävdes för att hålla krysset till halvtid. I 52:a fick så Brage en hjälpande näve av domare Morgan Hällström, då Peter Vougt rusade in i straffområdet; Pirre gick ut för att möta men missade både boll och spelare, Vougt tog dock chansen att slänga sig och domaren gick på finten; straffskytt var ingen mindre än målvakten Bengan som slog in 2-1 bakom Pirre. Och efter denna örfil reste sig Sirius aldrig igen, istället låg Brage på för 3-1, vilket man också fick i den absoluta slutminuten då Brage kontrade och Simon Hunt rullade in bollen bakom en utrusande Pirre. Men Sirius höll fortfarande nästippen ovanför vattenytan – en sjätteplats, fyra plusmål före Sleipner.

Sön 22 sep: Sirius-Västerås 3-0 (0-0), Studenternas
På agendan stod nu ett ångestladdat Arosderby i bottenträsket. För Sirius del var det nödvändigt att plocka en trepoängare, och för ett VSK som totalkraschat i höstettan var detta en sista livlina att rädda kontraktet. Att VSK kom direkt ifrån seriens första vinst ingav onda farhågor, och i den första halvleken såg det inte alltför roligt ut. Tur då att Pirre kunde rädda blåsvart: VSK’s Niklas Slagstedt kom till inte mindre än två frilägen med Pirre, men denne sträckte räddade först med en benparad och sedan med en perfekt tajmad utrusning. Drygt en kvart in på den andra halvleken beseglades gurkornas öde då mittbacken Ulf Persson rev ned Benker, fick syna ett gult kort för andra gången den här eftermiddagen och lommade av planen. Tre minuter senare fick Sirius en frispark, Ola klev fram och sköt bollen i ribban, returen gick mot Lasse P, och en obehagligt hög studs tvingade honom att böja sig bakåt till det yttersta, men bollen gick in precis under ribban och Sirius var i förarsätet. Ett segervisst blåsvart spelade ut ett uppgivet grönvitt, och den här dagen visade 1-1-demonen aldrig sitt fula tryne. Istället bröt Skårdal igenom i 79:e och avlossade en mörsare, Alé räddade men stod sedan fastfrusen på mållinjen istället för att jaga returen, och Sjölund kastade sig fram och slog in 2-0, och i 86:e fullbordade Skårdal triumfen när han igen bröt igenom och sköt in 3-0, lågt invid stolpen. Backar vi klockan 12 år tillbaka i tiden hamnar vi i 1979, då VSK sparkade Sirius ur elitfotbollen i höstmötet på Studenternas. Nu hade vi sparkat VSK ur densamma. Hämnden smakar bäst när den kallnat. Tyvärr svek de skändliga ESK’arna och förlorade mot vår streckrival Sleipner med samma siffror. Därmed var tabelläget i princip oförändrat – Sirius sexa, med fyra plusmål på Sleipner under strecket.


Robban Söderlund och Matte Benker håller upp sommarförvärvet Frank Skårdal.

Sön 29 sep: Sirius-Forward 1-2 (1-1),
Studenternas
Sirius hade med sin vinst över VSK bäddad ganska bekvämt för sig inför avgörandet – men efter en högst onödig förlust mot Forward så förvandlades tabelläget ändå till en oskön resårbotten inför den sista omgången. Sirius första havlek var mestadels osäker, men det var även gästernas målvakt Dan Larsson som bjöd på en hel del: På en hörna knuffade han helt sonika omkull en Siriusspelare, och Sirius fick chansen infrån straffpunkten, men Benker sköt utanför. Och i 42:a spurtade sedan de gulas Jörgen Dunberg ifrån Benker och sköt in 0-1. Som tur var bjöd målvakten Larsson två minuter senare på en helt feltajmad utrusning, och Sjölund la in 1-1 i öppet mål. I andra radade Sirius upp chanser: Lasse P sköt utanför, över och i luften, och Sjölund prickade stolpen. Och i 58:e rullade Ejerblad in bollen i mål, men målvakten var då så långt ute att Ejerblad befunnit sig i offsideposition trots att en back befann sig mellan honom och målet. Med tio minuter kvar, mitt i Siriuspressen, föll istället ett orättvist och vidrigt baklängesmål, då försvaret missade en nick, och Pontus Ekblom kom löpande och slog in 1-2. Sirius vaskade fram ett par kvitteringschanser genom Sjölund och Ola, men inget gick in och nu befann vi oss på nedflyttningsplats med en omgång kvar att spela. Sirius sjua och under strecket, med en pinne upp till Sleipner och Motala över detsamma, men med bättre målskillnad, dessutom låg ESK inom räckhåll tre poäng före. I sista omgången möttes ESK och Motala, Sleipner mötte avsågade VSK, och vi själva mötte Eskilstuna. Avgörandet låg därmed i egna fötter, då en seger mot Eskilstuna innebar nytt kontrakt. Även oavgjort kunde räcka, om antingen Motala eller Sleipner förlorade.

Sön 6 okt: IFK Eskilstuna-Sirius 1-1 (0-0), Tunavallen
Så lyckades Sirius till slut 1-1:a sig till ett nytt kontrakt, och det var väl också den enda logiska sättet det kunde ske på. Vi var alltså en ynklig boll från degradering, men det rådde ändå – frånsett de allra sista hemska minuterna – någon sorts trygghet på Tunavallen i att det ändå var ganska svårt att slå Sirius i en fotbollsmatch säsongen 1991, och de andra matchresultaten i serien gick tidigt åt rätt håll. Den första halvleken präglades av en sorts vankelmod: Skulle vi hålla nollan eller ösa på framåt? Ett lite stirrigt Sirius uträttade därför inte mycket, och det stannade vid ett par halvfarliga distansskott från Bylin och Nordelind. Dessutom borde Eskilstuna verkligen ha haft en straff i slutminuterna, då Tommy Odeni kom ren mot Siriusmålet, Pirre kom ut och halvräddade, men bollen studsade vidare mot buren, och Robban Söderlind rusade till och räddade på mållinjen – med handen! Som tur var hade ingen av domarna ögonen med sig, och istället kunde Sirius gå ut i andra och jaga ledningsmål för fullt. Och Sirius skapade chanser, hörnkavalkader, och till slut också mål: I 69:e bröt Robban Söderlund en pass och avancerade upp i plan, Lasse P fick bollen på vänsterkanten och spelade in till Skårdal vid kortlinjen, som passerade en försvarare och fick en tå på bollen innan den rann; och Sjölund kunde lägga in det så viktiga 0-1-målet i tom bur. Och eftersom samtidigt både Motala och Sleipner låg under kunde Sirius spela avspänt och skapade fler chanser genom Sjölund och Lasse P. Då, med några minuter kvar, slog 1-1-förbannelsen till. Eskilstunas Tomas Rulander slog ett inlägg men fick felträff, och Pirre som tagit några steg ut för att plocka det förväntade inlägget hann inte tillbaka, och bollen seglade in i mål. Som tur var så kom Eskilstuna aldrig i närheten av Siriusmålet under de återstående minuterna, och därmed kunde blåsvart lugnt kryssa sig in i hamn där ett nytt kontakt väntade.

 Brage
 14 8 3 3
 29-16 27
 Forward
 14 7 4 3 21-17 25
 IFK Eskilstuna
 14 5 6 3 25-21 21
 Enköping
 14 5 5
 4 22-24 20
 Sirius
 14 2 9 3 17-15 15
 Motala
 14 4 3 7 25-27 15
 Sleipner
 14 4 3 7 17-19 15
 Västerås
 14 3 3 8 14-31 12

Skytteligan
Lasse P 14, Sjölund 12, Ola 3, Benker 2, Matz 1, Robban Söderlund 1, Bylin 1, Skårdal 1

Skytteligan säger egentligen allt om Sirius styrkor och svagheter 1991. Vi hade seriens vassaste anfallspar, där Lasse P vann skytteligan i vårserien och Tommy Sjölund i höstserien. Men där bakom fanns det – om vi talar om offensiven – verkligen ingenting. Dra bort Olas och Benkers frisparks- och straffmål, och det återstår sammanlagt fyra (!) spelmål gjorda av våra mittfältare och försvarare – ett mål var sjunde match.

Sammanfattning

Segertåget stannade upp till slut, och ettan visade sig vara en helt annan sak än amatörserierna nedanför. Vi klarade oss med ett nödrop från att behöva spela Kvalettan under hösten, och vi klarade oss sedan med ett nödro från att degraderas till Division 2. Samtidigt visade ändå Sirius att vi hörde hemma på nivån eftersom vi lyckades spela jämnt med i stort sett alla motståndare; istället var det oförmågan att ta hem trepoängare som höll på att bli kostsam. Akilleshälen kan ha varit att mittfältet inte klarade av att täcka upp både bakåt och framåt, vilket ledde till att Sirius blev för statiska och lättlästa, utan djup i spelet. Försvarslinjen var å andra sidan ett av glädjeämnena – i höstserien släppte Sirius in färst mål av alla lag, och då bestod backlinjen till ¾ av spelare som inför säsongen var så gott som helt oprövade, både i Sirius och på den här nivån: Thomas Pettersson, Lars Geschwind och Robban Söderlund. Men uppdraget var utfört, Sirius hängde kvar, och kunde nu sikta vidare mot att återetablera sig i elitfotbollen. Men det skulle i så fall ske med en ny tränare, för P-A Ingvarsson hade meddelat att han inte var intresserad av att fortsätta som halvtidsanställd tränare, och några bättre villkor än så hade Sirius dessvärre inte råd att erbjuda.

Några ord om det helt nya, spännande och oförutsägbara seriesystemet är också på sin plats här. Seriesystemet ”Fotboll 90” blev ett väldigt kortlivat experiment i svensk fotboll, något man på ett sätt kan sörja, men samtidigt förstå. Fördelen med detta system var ju att det i möjligaste mån garanterade att spänningen höll i sig över hela säsongen. Men man kunde samtidigt ifrågasätta hur bra detta system passade fotbollen, som ju är mer slumpmässig till sin natur än exempelvis bandyn, och en illa tajmad formdipp kunde få katastrofala konsekvenser. Alla Siriussupportrar tyckte säkert exempelvis att VSK’s öde var ganska roligt, men västeråsarna var säkert inte lika roade över att VSK, som var ett stolpskott från att nå Kvalsvenskan, drabbades av en avgrundsdjup svacka under hösten och trillade ned i Division 2. Ännu en säsong skulle vi hur som helst få roas och lida under detta serieexperiment.


Profilen
Hej Lasse P, hur var det att spela i Sirius 1991?
Ja, det är inte så lätt att komma ihåg utan betänketid... Men 1991 hade vi ju tagit oss från division 4 till ettan med i stort sett samma spelare hela vägen. Det fanns liksom inga motgångar eller gränser för oss. Men såklart började det ta emot till slut. Vi som vi alltid hade spelat, vi gjorde mycket mål även i ettan, och vi var svårslagna, men vi hade ju ändå svårt att ta poäng. Jag har för mig att Tipstjänst till slut tog bort oss från Oddset på grund av alla kryss.

Jag ställde samma fråga till Tommy – men hur kunde ni vara så effektiva som anfallspar?
Vi tänkte fotboll likadant, och framför allt så pratade vi mycket fotboll. Och det var inte bara Tommy och jag, utan även Anders Bylin, vi hade ju alla tidigare spelat ihop i Enköping. Tränaren drog upp de grova linjerna, men inom laget pratade vi alltid själva mycket om hur vi ville ha det, på planen och på träningar, och vi tränade gärna extra. Det gav oss ett försprång mot motståndaren hela tiden.

Berätta om din karriär! Hur kom du till Sirius?
Jag hade nog en lite annorlunda karriär, jag höll nämligen på med bordtennis på en hög nivå fram till jag var 18 år, och fotboll spelade jag kanske bara på något sommarläger då och då. Sedan började jag med fotbollen och insåg att jag hade talang för det. Det är lite annorlunda mot idag när man ska fostras i akademier ifrån början. Jag är ju från Ångermanland och spelade då med Västra BK från Graninge utanför Sollefteå, och det gick väldigt bra. Jag flyttade ned till Uppsala 1982 för att spela med Vesta, och året efter ringde jag Sirius. De var lite skeptiska, men jag fick testa och fick chansen där. Sen gjorde jag en avstickare till Enköping och spelade under Erik Hamrén. Men jag gick tillbaka till Sirius trots att de då låg i division 4. Perra Hansson och Svante Brinkhagen och Uffe Wahlqvist hade en bra framtidsplan som byggde på lokala spelare, de la fram den för mig, och jag och Tommy nappade.

Och vart tog du vägen efter Sirius?
Min sista säsong blev 1994. Efter det tränade jag några lokala lag, jag var i Fyris, Gimo och sist Bälinge. Men sen dess har jag inte rört vid fotbollen. Det kräver så mycket tid som jag inte var beredd att lägga. Jag tar inte ens ungdomslag idag även om jag har barn som spelar fotboll. Jag har nog inte den passionen som krävs, och jag kan till och med känna att det är konstigt att jag en gång hade det.

Så du är egentligen inte så intresserad av fotboll eller?
Nja, visst tycker jag om fotboll, men jag ser det helst på TV med repriser och så. Jag ser inte så gärna fotboll live. Men jag tycker ju det är jättehäftigt vad som har hänt med Sirius på senare år, och nu har jag faktiskt sett de flesta matcherna på Studenternas också. Men det är mest för att jag är sponsor.

Så har du annars någon kontakt med Sirius idag?
Jag har ju kontakt med de flesta jag spelade med på den tiden. Med klubben är det mest affärsmässigt, vi sponsrar dem och de handlar bilar av oss. Men jag känner att man har gjort sitt för Sirius. Det blev väl en 200-250 matcher och 130-150 mål tror jag. Det får man vara stolt och nöjd med.


Tillbaka till toppen