Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

VI ÄR TILLBAKA

Den 22 september 2013 gick Sirius Fotboll - efter fyra år utanför elitfotbollen - upp i Superettan. Det här är en text om den dagen.

"We made a promise we swore we’d always remember. No retreat, baby, no surrender". 

För att få en låt att bli en del av den spellista som ljuder i bussen på väg till bortamatcher krävs det för det mesta att Kniv-Jonas tycker om den. Bruce Springsteens No Surrender har lyckats ta sig in på listan och för mig har den i all sin bredbenthet blivit en del av den här Sirius-säsongen. 

Efter fjolårets förkrossande upplösning mot Östersund krävdes det mental styrka för att inte retirera, inte ge upp. Jag gav inte upp, IK Sirius FK gav inte upp, Västra Sidan gav inte upp. 

Att matchen mot Nyköping i söndags var den första matchbollen av många hjälpte inte mot nervositeten. Fyra års väntan gör saker med ens tålamod och när chansen att få fira fanns kändes det onödigt och farligt att skjuta på den. Så tur var verkade spelarna tänka likadant. Den 28 oktober 2012 var en dag då unga ansikten åldrades och glödande Siriushjärtan kallnade, den 22 september 2013 stod vi där på samma arena, på samma platser, i samma stad - redo att bli unga igen. 

IK Sirius 4-1 Nyköping BIS. Superettan, här har ni Sirius. 

Så här dagarna efter triumfen har jag hunnit se alla bilder, alla klipp och alla intervjuer - det är svårt att veta vilket favoritögonblicket är. 

Ibland tänker jag att det är från inne på Sju Helvetes Gluggar innan matchen när en rastlös Niklas försöker förklara att han nog inte kan köpa den nya Västra-tröjan på Studan. Varför? Det kunde han inte riktigt sätta ord på men det hade något med nervositet och att överkomma hinder att göra. 

Ibland tänker jag att det är när Nyköping gör 1-0 och vi tystnar för några sekunder innan den pågående ramsan fortsätter med full kraft. 

Ibland tänker jag att det är när Kim Skoglund ska slå sin straff och Markus lägger ena handen på min axel medan han täcker sina ögon med den andra. 

Ibland tänker jag att det är när favoritnamnet Stefan Silva sätter dit 4-1 och jag flyger ner för läktaren för att krama om Micke. 

Ibland tänker jag att det är när Bylle lycklig ramlar ihop på gräset efter slutsignalen. 

Ibland tänker jag att det är när speaker-Åke utbrister ”Superettan – här kommer vi!” 

Ibland tänker jag att det är när Calle Nyström springer med full fart mot den planinvaderande Västra Sidan-mobben och bara kastar sig in i våra utsträckta armar. 

Ibland tänker jag att det är när jag under firandet på Studans gräs tittar åt sidan och får se Farbror och Oskar hopp-kramas. 

Ibland tänker jag att det är när vi efter matchen får fönsterglaset på Sju Helvetes Gluggar att vibrera. 

Ibland tänker jag att det är när vi promenerar från Gluggarna till Stationen och bengalerna brinner, sångerna sjungs och allt ackompanjeras av ett förvirrande brittpop-soundtrack. 

Ibland tänker jag att det är under efterfesten på Stationen när Jonas hänger Nigeria-flaggan runt Moses axlar för att lite senare få tillbaka den, perfekt hopvikt. 

Ibland tänker jag att det är när Herman på nämnda efterfest skriker ”det är coolt att ha långt hår” till Kim Skoglund. 

Ibland tänker jag att det är när Elliot Käck och Kim Skoglund kommer förbi Sju Helvetes Gluggar efter matchen och vi tillsammans sjunger ”Jag har ett hjärta som slår”. 

Mest tänker jag dock på kramen. Den som Calle Nyström och Jonas Bylund delar efter 4-1-målet. Vår lagkapten och vår största ikon hoppar in i varandras famnar. Glädjen. Kärleken. Det är så förbannat vackert. Ja, kramen vinner.


2013 års upplaga av IK Sirius FK är på alla sätt en att minnas. Det kanske är lätt att stå nu, efter 21 raka matcher utan förlust, och säga att man älskar det här laget - men det är inte bara på grund av framgångarna jag gör det. 

Det lag som började byggas förra året var redan då lätt att tycka om, och i och med bland annat en supportermatch fick vi i Västra Sidan en närmare relation till spelarna än vi haft på många år. Efter ÖFK-förlusten i fjol tittade flera av dem förbi Alexander för att umgås med oss och såg därmed till att jag även den bedrövliga natten gick och la mig med en enorm Sirius-stolthet i bröstet. 

När slutsignalen gick i söndags sprang jag rakt in på planen, men det fanns en del av mig som ville stanna kvar uppe på läktaren. En del av mig ville bara stå kvar där, titta på Jonas Bylund och äntligen se honom få exakt det han förtjänar. 

Bylle, Kim, Calle, Elliot. Kalle, Moses, Dalle, Petter, CG, Clage, Ante, Ian, Mirza, Viktor, Jakob, Jocke, Martin. Vi grät tillsammans förra året, vi hoppade och skrek tillsammans i år. Så sjukt jävla välförtjänt. 

”Like soldiers in the winter’s night with a vow to defend” 

Västra Sidan är min armé, Division 1 Norra var vår vinternatt och efter fyra år i mörker har nu solen äntligen gått upp över Studenternas. 

Vi är tillbaka.

Text: Oskar Bernövall

Foto: Tommy Tornberg








Tillbaka till toppen