Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

Vägen framåt för Sirius bandy går via Minnesota

Ett tjugotal Siriusfans åkte till Göteborg för att se Sirius ge GAIS en ärlig kamp om ett nytt kontrakt. Det är en bit dit. Det kostar en del. De bokade tågbiljetter i höstas för att få bra priser. Bodde på vandrarhem. De förtjänade något bättre förstås.

Det finns inga genvägar runt ett resultat som 0-7 i en avgörande match. Och jag är ganska säker på att ingen kommer försöka sig på någon meningslös bortförklaring. Alla vet förutsättningarna i idrott. Vet hur åt helvete det kan gå ibland. Men de som åkte dit och hördes med stöttande ramsor genom radio och tv samtidigt som GAIS gjorde 6-0 förtjänar i alla fall ett förlåt. ”Vi är ledsna. Vi ville så mycket mer. Tack för ett stöd trots det som hände. Förlåt. Nu laddar vi om och tar kvalet!”

Samtidigt är inte 0-7 mot GAIS i den avgörande matchen det jag vill skriva om. Inte heller kvalet. Jag tror, hoppas och känner att vi kommer att greja ett nytt kontrakt. Jag vill prata om framtiden för Sirius bandy. För jag tror att det är viktigt, och att det är den som står på spel nu.

Och vägen mot framtiden – jag är övertygad om att den går förbi Minnesota. Minnesotamodellen i bandyversion. Ett 12-stegsprogram mot ett tillfrisknande. Och första punkten är att gå ut och säga att vi har misslyckats i år. Inte prata om detaljerna. Ett spel som inte fungerat, en träningshall utan omklädning eller ett försvunnet dataprogram. Detaljerna döljer helheten. Vi måste prata om misslyckandet, eftersom Sirius bandys hela ideologiska grund handlar om tydlighet, målmedvetenhet och långsiktighet. Någon annan väg framåt är svår att föreställa sig.

Så vad handlar då misslyckandet om? Jag har förstås inte hela svaret eller hela bilden, men en ganska tydlig känsla. I år var året då Sirius bandy skulle ta nästa steg. Vi hade snubblat in i tre raka slutspel. Vi hade haft en ekonomi som fick Grekland att framstå som Guld-Ivar Flinthjärta i jämförelse. Vi hade varit nere hos Hades och vänt. Men nu hade vi en strategi och en plan och en ekonomisk stabilitet. Vi hade en träningshall och ett spel och handplockade spelare. Sirius bandy – vi pratar inte resultat, utan ser till långsiktig utveckling – nämnde tydligt att det var slutspel som gällde. Och nästa säsong skulle vi kunna sätta oss ner och prata med spelare som Berlin och Lomanov och vara det seriösa alternativet.

Jag har ingenting emot det snacket. Utveckling måste naturligtvis ske i steg, och att prata om stegen är nödvändigt. Men då måste man också ha en plan för hur man hanterar ett hack i skivan. När skeppet seglar ur kurs måste kaptenen kliva fram. Inte för min skull, inte för oss som står på läktaren i första hand. Men för lagets skull och för klubbens skull. Och för mig är det inte resultaten i matcherna som har varit det stora problemet. Jag har varit betydligt mycket mer bekymrad över hur det låtit från laget under året. Hur det har blivit uppenbart att det varit oklart vem som bestämmer vad runt laget. Hur det har antytts saker. Hur det snackats och skvallrats.

Och nu är grejen, min kära bandyförening. Nu är grejen den att vi vet allt det där. Vi känner till rykten och snack. Vi har märkt missnöje hos spelarna. Vi har märkt en frustration. Vi har märkt otydligheten kring ledarsituationen och vi har märkt de sjunkande publiksiffrorna.

Vi har märkt att klubben som ända tills i somras hade utmärkt självförtroende verkar ha tappat det. Klubben som var det säkra och stabila i det galet svajiga Bandysverige har blivit osäker.

I det läget känns det som att klubben har två val. Det ena är att tjura, bortförklara och tycka synd om sig. Och det är inte ett alternativ. Det funkar kanske för SAIK och Hammarby, som likförbannat ändå bara trycker nya pengar och tutar på i lappad kostym. För Sirius vore det vägen ner i graven.

Det andra alternativet är att fortsätta att bygga det som varit Sirius de senaste åren. Vara tydlig. Vara långsiktig. Vara ärlig och vara ödmjuk. Konstatera att 2011-2012 har varit en misslyckad säsong. Inte för att vi missade slutspel och nu är på väg mot ett kval – så jämn är serien att inte det är konstigt resultatmässigt. Säsongen är misslyckad för att Sirius inte kunnat etablera sig på en ny nivå organisationsmässigt, sportsligt och varumärkesmässigt. Säsongen har präglats av otydligt ledarskap, sportslig tillbakagång och bristande självförtroende – vilket förmodligen allt hör ihop. Och om man inte tydligt erkänner det och förklarar att man vet vad som skett, och sedan inger förtroende när man förklarar vad man ska göra åt det, blir det väldigt svårt att fortsätta utveckla Sirius bandy nästa år. Och i så fall är vi tillbaka på ruta ett igen. Eller ruta noll.

Nu har klubben tio dagar tills kvalet inleds. Nu finns tiden att börja säsongen 2012-2013. Nu finns tiden att ha fruktansvärt bra snack i laget. Att låta alla få bli lyssnade till. Att titta framåt och definiera en väg tillsammans. Att dra lärdomar. Att se över vilka organisatoriska förändringar man behöver göra. Att knyta en gemensam näve och gå in i ett kvalspel med känslan av att ”vi är Sirius, och nästa säsong är vi tillbaka igen!” snarare än att ”undrar vart jag ska spela nästa säsong om det här skiter sig”. Och ytterst tror jag att det handlar om ledarskap. Både formellt och informellt. Om att orka ta ansvar. Och visst. Det finns risker med det med. Vi kanske åker ur i ett kval, men då blir allt en annan historia i alla fall. Och alternativet – att låtsas som det regnar och sedan dessutom skylla på regnet – det leder raka vägen till derbyn på Ekvallen.

Så kom igen nu Sirius! Nu ska stjärnan tillbaka in i hjärtat.

Och om inget annat hjälper, tänk på de i Västra sidan som sitter på tåget hem från Göteborg i detta nu.