Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

Sista uppsalafinalen?

Idag är bandysäsongen över. Och de 22 åren som SM-finalstad är över för Uppsala. Men frågan är om det verkligen kommer att dröja fem år tills finalen är tillbaka i Uppsala? Mitt tips är nix.
Det blev en perfekt final. Den där sista finalen i Uppsala. Kanske inte så välspelad, men högdramatisk och avspelad i perfekt bandyfinalslväder på bra is. I både prat- och bildmedia snackades det om att det var en sån himla härlig upplevelse att se bandy utomhus i vårsolen. Det pratades om hur hela bandyfinalskonceptet skapats av Uppsala som arrangör. Och det spåddes ett svagare arrangemang i Solna.

Ändå kvackade varenda en in på bandyförbundstugget: "Det här är en flytt som är nödvändig för bandyns utveckling."

Förlåt en enkel själ. Men om alla nu är överens om att det är lika sannolikt att Solna kommer få ihop ett tillnärmelsevis lika häftigt evenemang som att Frillesås tar guld inom tre år. Hur kan det då vara så nödvändigt för utvecklingen? Jag förstår inte. Hur kan det vara nödvändigt att ta ett fungerande och extremt uppskattat arrangemang, slänga det på soptippen och börja bygga upp ett nytt på ett ställe där ingen bryr sig? Nä. Jag förstår inte.

Jag förstår verkligen inte. Var kommer det dåliga självförtroendet ifrån? Hur kommer det sig att man lyckats lansera sin sport färdigpaketerad med krisstämpel och allt. Borde det inte vara tvärt om? Borde man inte peka på det unika med sporten? Borde man inte odla sin särart? Borde man inte lyfta fram det som generation efter generation av bandysupportrar vet att berätta? Att det är något speciellt med bandyn. De stora ytorna, den friska vinterluften. Farten.

Kommer verkligen nästa generations bandysupportrar hävda att deras intresse föddes vid en seriematch i Göransson arena inför 1000 pers och en ensam sambatrummare? Tveksamt.

En söndag som denna är som gjord för nostalgi och tillbakablickar. Men jag vill liksom. inte göra det. Jag vill inte prata om vilken av de 22 finalerna jag minns som häftigast. Jag har sorg i stället. Inte för att finalen i sig - att den flyttar nästa år och att den vanns av ett lag som i alla andra juridiska system i världen (förutom kanske det nordkoreanska) inte skulle fått vara med på grund av sin ekonomi. Utan för att bandyn - sporten jag älskar - dras med ett ledarskap så fullt av självömkan, dåliga idéer och okunskap i en sjukt osexig kombination.

Det finns inga genvägar. Jag lovar. Bandyn är vad den är. Så låt den gärna vara det och sluta testa "nya grejer" hela tiden.  Det räcker. Och när finalen kommer tillbaka till Uppsala efter några fattiga år på bangården i Solna kan vi väl hoppas att någon lärt sig något på resan.

Men för att sluta på ett roligare sätt. UNT kom idag med bandybilaga. Fullt med vettig läsning, samt ett idolporträtt på Farbror och en av de mest pårökta debattartiklar jag läst - från Kaveh och Berglund. OD i Västra och Sirius allas förebild. Oh well. Och samtidigt. Hela bilagans tema är liksom "på spaning efter den tid som flytt." Nostalgiska tillbakablickar och nån sorts fin de siècle-stämning om att detta aldrig kommer tillbaka och just därför ska dokumenteras extra noga. Och det är bara så himla sorgligt. Upp med hakan istället! Det är vår! Och snart är finalen tillbaka!