Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

Kvaltider

Det var mentalt tufft att se Hammarby-VSK i kvartsfinalen på TV i söndags. Slutspel. Extremt lyxigt bandyväder. Och man riktigt kan känna hur snopet det är att inte vara med nu när det gäller. Istället väntar nu två matcher i dödsskuggans dal mot ÖSK. Men det är väl bara att gilla läget, antar jag.
Genomklappningen mot GAIS är glömd. Hos spelarna. Hoppas jag. De själsliga ärren hos många av de västringar som var där är nog mer svårläkta, men en seger i morgonens första kvalmatch skulle säkert hjälpa. För motståndet står som väntat Örebro SK, som trots en bra slutspurt inte kunde komma ifatt och förbi Ljusdal, utan det blev förlust med 4-3 inför dryga 3000 pers. Enligt de som såg matchen - däribland de flesta i Siriustruppen - var det ingen höjdarbandy som bjöds från något av lagen. Och alla som sett någon allsvensk match i år vet också att det skiljer mil kvalitetsmässigt mellan elitserien och allsvenskan.

Ett kval över två matcher är dock alltid en speciell historia, och Sirius får räkna med ett frenetiskt kämpande ÖSK i Behrn Arena - en bandyhall som enligt många ÖSK-fans är så bedrövlig att den saknar motstycke i svensk bandy. Inget kafé. Ingen värme. Läktare enbart på ena sidan. Får man tro bandyprästen så är till och med Relitahallen bra mycket trevligare.

Jag sprang på Håkan Kyller i pausen på Uppsala basket ikväll, och han menade att laget hade haft riktigt bra träningar nu och att snacket varit bra i veckan. Utstrålade lugn, helt enkelt. För Sirius känns det som en fördel att man har haft tio dagar sedan debaclet i Göteborg. Gott om tid för att smälta det och gå vidare. ÖSK:s chans till elitserien var som störst i lördags. Det är en större uppförsbacke att ta sig över på bara tre träningsdagar.

Örebro har dock bara förlorat tre matcher i år. De var tillsammans med Ljusdal outstanding i Allsvenskan i år, och det är klart att det finns en del kvalitet i laget. Johan Sandh är en bra back av Broberg-stuk (det vill säga småbrutal). De har ett par pigga halvor i Adam Wijk och Simon Folkesson, och vassa skyttar i börderna Buskqvist. Framför allt Lars Buskqvist är den att se upp med i Örebrooffensiven. Han har i år slagit Tomas Knutssons (nu i VSK) målrekord i ÖSK, och är i storform. Det stora problemet hos Örebro är dock att deras viktigaste spelare och den centrala speluppläggaren och siriusbekantingen Andreas Broberg är långtidsskadad. Utan honom försvinner mycket av deras mittspel, och de som sett mycket Örebrobandy i år klagar på att det har varit för många soloåkningar. Det funkar nog fint mot Västanfors, men mot Sirius blir det en annan femma.

Enligt Sirius hemsida görs bara en förändring i truppen - Alexander Mayborn kommer in i stället för Erik Sundin. Spontant känns det inte så dumt. Mayborn är en måltjuv, som dessutom knappast förlorar på det förmodat lägre tempot i morgon. Men oavsett vilka Sirius ställer på isen i morgon är Sirius spelare för spelare ett betydligt bättre lag än Örebro. Och mot ett lag som dessutom är vana vid att föra spelet och dominera matcherna. Nu ska de för första gången i år försöka spela riktigt destruktiv bandy. Antar jag. Fixar de den omställningen? Endast ÖSK:s skytte på fasta situationer kan sägas vara vassare. Möjligtvis.

Det enda som verkligen kan hota Sirius är därför den mentala biten. Rädslan att förlora mot ett lag som har allt, allt, allt att vinna. Och som är totalt uträknade på förhand. Och visst skrämmer Sirius mentala genomklappningar vid vissa tillfällen den här säsongen. Och hamnar man i ett sådant läge i morgon hjälper det liksom inte att ett avancemang för ÖSK vore en större skräll än om Norge skulle ta medalj i bandy-VM. Kvalmatcher är liksom inte vanliga matcher. Så det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot att stå och frysa i en stållada i Örebro i morgon kväll. Som tur är har jag sällskap av 60 andra Siriusfans i alla fall...