Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

Ingenting går upp mot gamla Skåne - om kvalet '68

På söndag har Sirius fotboll chansen att ta steget upp i Superettan. Med hjälp av Fredrik Hjelms underbara berättelse backar vi bandet till 1968 - då var det uppflyttning till Allsvenskan som gällde.

Ingenting går upp mot gamla Skåne - Siw Malmkvist (1968).

Det är studentrevoltens år, 1968. Kårhusockupationer och slagsmål mellan skäggiga studenter och poliser med sablar. Men allt det där är ointressant. För mig är det bara en sak som gäller; IK Sirius. I kvalet. 

Till Allsvenskan....

Högsta serien.....

Fotbollens finrum. 

Om allt går vägen hamnar vi i där nästa säsong.

Sirius, som nyss harvade i division 3 Östra Svealand. Innan man värvade halva Djurgården och lite till. Men det där med finanser och spelarköp är jag inte medveten om, eller ens intresserad av. Jag är bara nio år och Siriusfanatiker. Jag lever, andas och är Sirius. 

Jag - som går till skolan i mina Adidas Brasil och nedhasade fotbollstrumpor och sover i en hemmasydd Siriuströja – är inte medveten om det faktum att vi i Uppsala har vår egen Percy Nilsson. En man som är beredd att offra hela sin förmögenhet för att få se Allsvensk fotboll på Studenternas. Jag är också lyckligt ovetande om att resten av riket ser ner på oss och hoppas att det ska gå åt helvete för främlingslegionen. (Politisk korrekthet – som vedertaget begrepp- fanns förmodligen inte vid den här tiden, men det gjorde inte Sirius värvningshysteri mindre ifrågasatt och avskydd av resten av fotbollssverige, så man kan nog lugnt påstå att Sirius inte var speciellt PK.) 

Sirius, i de snövita dräkterna med kornblåa siffror och det extremt vackra klubbmärket, den gula stjärnan, på bröstet (synd bara att klubbmärket är så förtvivlat svårt att rita av. I alla fall så att det blir snyggt. Mitt eget exemplar är inte vidare lyckat, men mamma har i alla fall sytt fast det på pyjamasen). Dräkterna är så snygga, som Leeds United. Blåsvart är också snyggt, men det är reservstället och kanske är det så att de randiga blåsvarta tröjorna blir lite för mycket. För mycket med tanke på att Sirius i blå-svart, som redan har öknamnet ”Djurgården B”, då spelar i tröjor som påminner om det ”riktiga” Djurgården. Kan det vara förklaringen till den helvita dressen? 

Hursomhelst. Det är helvitt som gäller kvalets år 1968. Sirius, där pappa sitter med i valberedningen och det spelar en viss roll eftersom det ger mig den stora förmånen att gratis se alla hemmamatcher. Jag glider in på Förköp/Frikort med mitt inplastade VIP-kort (som iofs är utställt på farsan, men gubben i vändkorset är snäll och bryr sig inte) och väntar sen på mina kompisar som köper biljett i Student/ungdom/pensionärs luckan och där är det alltid är lång kö. Förväntningarna är enorma, vi har fullkomligt massakrerat allt motstånd i division 2 Svealand (trots att vi mött ex-allsvenska Hammarby med Rolf ”Kocken” Andersson och Tom Thuresson, klassiska Degerfors och Brage) och nu är det dags för första kvalmatchen. Sirius och Landskrona räknas som favoriter, Jönköping och Sandviken lär inte ha någon chans. Det säger alla experter, det säger man på TV och tänka att nästa år kanske vi får se Sirius på Sportspegeln! Hur overkligt är det? 

Snabbguide till Sirius -68:

Rolf Marinius från Helsingborg är målvakt och praktikant på samma kontor som farsan. ”Mycket lovande”, står det i Brunnhagens Fotboll från samma år. ”Har utvecklingsmöjligheter.” Roffe är min idol, eftersom han jobbar med farsan och en gång – helt oannonserat - dök upp på mitt födelsedagskalas. Jag fick en fotbollströja och alla kompisar stod i tyst givakt i hallen. Det blev en snackis i fjorton dag på skolan: ”Roffe Marinius var på Freddans kalas!” Helt otroligt!

I backlinjen finns eleganten Håkan Magnusson. Publikfavorit som i nästan varje match kör sin specialare där han från sin högerkant (i defensivt läge) låtsas fegspela hem till Roffe varvid den attackerande anfallaren instinktivt sneddar inåt banan för att skära av passningsvägen. Men det är då den kommer. 

Finten.

Vi på läktaren vet. Alla vet utom den korkade motståndarforwarden som inte fattar någonting. Håkan stegar över bollen och klackar den istället bakåt snurrar runt - på en femöring (förstås), och vänder spelet. Blixtsnabbt. 

Anfallaren står som ett fån och börjar så sakteliga jogga hemåt. Med böjd nacke. Förnedrad. Vi jublar. Alla på läktaren vet att klack-finten kommer, för eller senare. Håkan är kung. Lång, släntrig och med en teknik värdig en position långt upp i fältet. För så är det i min värld. Backar är kass och centern är bäst. På fotboll, alltså. Man placeras efter sin skicklighet och tjockast står. Fast Roffe är inte tjock, så det måste bero på något annat att han måste stå i mål. 

Jag fattar inte det där riktigt…Morgan Hedlund är center. Skjuter stenhårt. – Skjut, Morgan , skriker publiken så fort han får bollen. Morgan är stor och tunnhårig, ser ut som en gubbe. Det gör inte Peppe Ahlund. Han är avbytare, trollgubbe och en sån som man hoppas på då vi ligger under och det bara är en kvart kvar och han kommer in istället för Uffe eller någon annan i kedjan. Han är bra, men snubblar mycket. Trollar bort sig själv liksom. 

Tommy Stenborg på mittfältet tillhör också det unga gänget.. men sen är det idel gamlingar. Tjalle och Furan är äldst. Spelar längst bak och går under namnet ” Tjallevallen”. Rutinerade gubbar som spelat i landslaget och i Djurgården. Leffe är annorlunda. Leffe är fotbollsspelaren personifierad. Den bäste vi någonsin haft. Vår egen Roy Race, en tänkande August, en klok gubbe, ett spelgeni, klok pudel, en strateg, vad ni vill. Leif ”Chappe” Eriksson som till och med går på universitetet! Farsan tycker att Leffe är en bra förebild för oss grabbar (och kanske särskilt för mig) – Lär av Leffe. Titta så bra han är och han har ändå tid att gå i skolan och utbilda sig. Bra i fotboll och så smart! Länken mellan Uppsala Östra och skånkarna. Fast det var det ingen som fattade då. I varje fall inte jag. 

I ytterkanterna av detta magiska lag finns också en äkta italienare. En mörk, lockig kille med håriga ben som var en jävel på att jongla med bollen. Det kunde man se vid uppvärmningarna. En teknisk fan. Att han var en riktig italienare ingav givetvis vissa förhoppningar. Han måste ju bara vara bra! Men vår italienare kom aldrig någonstans i matchspel. Inte ens mot riktiga sopgäng som Åshammar."Ytisen är me' bara för att han är ihop med Åmål Perssons dotter", muttrade kepsgubbarna på läktaren. "Annars skulle han fan inte platsa", säger samma gubbar i kör. Varje gång han ska in är det samma gnäll. Vänsteryttern heter Hasse Alftberg, en allsvensk bandyspelare som ränner som en liten iller på kanten. I kedjan finns också Uffe Wahlkvist. Tror han var tolfte man ? En helt OK spelare. Men ingen av de tuffare. Han var habil, lite anonym och aldrig den man ville vara när vi delade upp för match hemma på gräsplan vid parkeringen.

Hasse Nilsson, mittfältare och lagkapten som spelat både i Djurgården och i landslaget får jag inte glömma. Flintis och säkert 30 år gammal, men djävligt bra ändå. I försvaret spelade också Perra Hansson, född och uppvuxen i stan och något vid denna tid så ovanligt som en egen produkt. Han sprang dock för konstigt för att jag skulle riktigt skulle gilla honom. Han hade en märklig löpstil, lite bakåtlutad, ungefär som Michael Johnson. 

Detta var Sirius, mitt allt, och vi skulle kvala till Allsvenskan.

"De onda andarna skulle fan inte få fäste"

Vid en här tiden var min musiksmak ganska begränsad och inte särskilt definierad. Jag gillade Sven Ingvars, The Beatles och en del svenska popgrupper som jag visserligen inte visste namnet på, men som jag sett på bild i Bildjournalen, och hört på flexiskivor hos någon kompis. Pop spelades aldrig på radion och i vår familj fanns ingen grammofon. Men Svensktoppen fanns förstås och där gällde det att se till att Sven Ingvars låg före töntarna Sten & Stanley. Det var lite som fotboll faktiskt. På radion vevades det mest riktigt gammal musik som Ivan Renliden, Bröderna Jularbo och Sigge Fürsth. Vi hade en röd Luxor transistor som ständigt stod på i köket, men det var ingenting jag brydde mig om, det spelades som sagt aldrig någonting som kunde intressera en nioåring som älskade fotboll, Buster och Brunnhagens Idrottsböcker. Bryr sig, liksom…

Men det var innan Siw Malmqvist och hennes Ingenting går upp mot gamla Skåne:

”Ingenting går upp mot gamla Skåne, i Landskrona där är det toppen , tycker jag." 

Minns inte när eller var jag hörde den första gången, men ju närmare matchen vi kom desto oftare pumpades denna vedervärdiga hymn ut i etern. Toppen..i Landskrona ? Tycker jag… Landskrona!? 

Varje gång låten spelades skrek jag inombords: I Landskrona där är det BOTTEN tycker jag!

Om jag inte kunde stänga av förstås. Det var det bästa. Hemma i köket vred jag direkt av transistorn när låten kom på. Helt sonika. De onda andarna - som enligt mig levde i den där vedervärdiga Landskronalåten- skulle fan inte få fäste. Inte om jag fick bestämma. För alla måste hjälpa till. Dra sitt strå till stacken. Egentligen borde låten förbjudas, åtminstone till efter kvalet. Det var ju inte riktigt fair-play med en sådan text i ett så betydelsefullt läge. Att de inte begrep det på radion? Det var allvarligt. Det var faktiskt fusk!

"Spelarna tände ciggar och skrev autografer"

Den 13 oktober 1968, som förmodligen var en söndag, tog vi oss till Studan, farsan och jag. Den här dagen kunde man inte köra bil hela vägen fram.Vi fick parkera borta vid Svandammen och gå Flusterpromenaden fram. Redan där kändes det att det här minsann inte var en vanlig match. Även om begreppet ”serielunk” inte förekom i min värld, alla matcher (självklart även träningsmatcher på någon - från snö friskottad - grusplan i mars, var lika viktiga och alltid ett nytt äventyr) så var detta annorlunda redan från start.

Någon, förmodligen Signaltrupperna på S1, hade satt upp en flytande transportbro över ån i höjd med Ångkvarn. Besökare som parkerat på fel sida av ån (säkert skåningar) slapp alltså gå hela vägen ner till Islandbron för att ta sig över ån. För en nioåring siriusfantast innehöll en hemmamatch på Studan så oändligt mycket mer än bara fotboll. Vanligen kom jag till matchen med farsan, men eftersom han ville sitta på huvudläkatren med gubbarna så letade jag mig oftast bort till södra ståplatsläktaren (under resultat-tavlan) där grabbarna från Salabackar brukade hänga.

Om vi bara lyckades hålla vaktisarna på avstånd kunde vi hinna med en hel del. Vi var väldigt rädda för de blåklädda vaktmästarna. Speciellt en liten svartmuskig karl (han hade glödande ögon och luktade ofta brännvin) som alltid kom skenande så fort vi tog ett sväng in på löparbanan eller hoppade i stavhoppsgropen, och det gick hemska historier om större killar som åkt fast för plankning och fått smörj av honom bakom vaktisarnas expedition.

I halvtid kröp vi underläktarna och samlade tompavor, vi lyssnade till Fyll-Stenes långa, gråtmilda monologer om hustrun Viola,motorcykeln med sidovagn och hur arg hon skulle bli när han kom hem på fyllan. Vi skrattade och retades med honom. Efter matcherna samlades vi alltid utanför hemmalagets omklädningsrum. Min klasskompis Börje samlade liksom jag på autografer och vi hade en stenhård inbördes tävlan. Fick du? Åh, Leffes! Byta ,rå?... schysst? Att stå utanför omklädningsrummet när dörren öppnades och någon av spelarna kom ut, insvepta i ett duggregn av vattenånga, svett och linementdoft var magiskt. Att svepas in i den där dimman(jag kommer aldrig att glömma den underbara doften av linement och hur mycket jag tyckte om den!) var den perfekta avslutningen på varje hemmamatch. Spelarna var avspända och oftast glada, tände ciggar, skrev autografer och småsnackade med oss grabbar. Men ingenting av detta skulle ske den här dagen. Icke.

"Bollen ramlade ner nästa i ultrarapid. Nätrassel! Mål!"

Inne på arenan var det tvärfullt. 12 4000 betalade åskådare! Publikrekord. Förstås.Det var omöjligt att ränna runt och farsan tog istället med mig upp på huvudläktaren. Det kändes trist, hade hellre stått med grabbarna borta i kurvan, men den här dagen var det omöjligt. Det fanns t o m extraläktare på löparbanorna och framför fattigläktaren. Människor överallt.

Av själva matchen minns jag inte mycket. Jag har läst mig till att Sirius dominerade stort men lyckades, i vanlig ordning, inte gör mål. Matchen höll på att ta slut och många suckade säkert uppgivet då Uffe Wahlqvist, ur ingen vinkel alls, tofflade in den där lyran som långsamt seglade över den utmärkte Hagberg i Landskronamålet och "rasslade" sig ner i bortre burgavel. Den rasslade sig ner. Ingen strut alltså. Definitivt ingen mörsare. Den ramlade ner i ultra-rapid, nästan parallellt med burgaveln så att det rasslade så där fint i nätet. Nätrassel! Mål!

Ni har säkert sett bilden på Wahlqvist strax efter det att han insett att bollen faktiskt gick in. Den är klassisk. Ett slitet ord, men för mig den här bilden är den mest klassiska idrottsbilden i Uppsalas idrottshistoria. Uffe ser lika häpen ut som Anders Svensson gjorde efter frisparksmålet mot Argentina i VM 2002. Han är på väg ut på löparbanan (undrar om han inte fick hoppa över något löjligt snöre som skulle fungera som avspärrning) han seglar fram, den framrusande Peppe Ahlund (som störtat mot andra stolpen) dunkar in bollen en extra gång - för säkerhets skull - och Sirius leder faktiskt med 1-0! Det är bara minuter kvar, men jag kan inte minnas om det blev några dramatiska minuter.

Sirius vann och det var en djävla tur att de inte bytte ut Uffe den här dagen. Jag vet inte om Uffe Wahlkvist någonsin fått en officiell hyllning för det där målet. Jag hoppas det. Han är sannerligen väl värd det. Hade detta ägt rum i England, USA eller Kanada, där man har vett att vårda sina idrottshjältar, så hade Uffe Wahlqvist fått stå staty på en vacker plats längst Flustretpromenaden eller åtminstone pryda en värdefull minnestallrik. Man hade skrivit sånger till hans ära. Men det här är Uppsala och Studenternas Idrottsplats, inte London eller New York. Inte White Hart Lane eller Maple Leafs Garden.


När jag idag - fyrtio år senare - trängs med Uffe Wahlqvist, vanliga dödliga och andra hjältar från förr (vi står tätt , tätt i det lilla utrymmet invid huvudläktaren som kallas "VIP sektionen" för att få i oss en blaskig pilsner i plastmugg) blir det så uppenbart att det som var - och fortfarande är - så stort för mig förmodligen inte betyder speciellt mycket idag. Inte många bryr sig. Inte många känner igen Uffe. Det är bara nostalgi. Bara i mitt huvud. Och att nostalgi-filtret kan vara bedrägligt, det vet vi. Till och med något så tragiskt som alkoholism får ju konstigt nog något charmigt över sig när den kläs i sextiotalsdräkt.

Men en fyllgubbe var givetvis lika tragisk då som nu. Och de spelades säkerligen inte bättre boll på Uffe Wahlqvists tid heller. Och spelarna var inte renhårigare eller sportsligare då än de är idag. Möjligen hade några av dem ett större Siriushjärta. Möjligen. Men vaktisarna var ilsknare och onyktrare, så det jämnar ut sig. Det var inte bättre förr. Det är bara nostalgi...Men. Hur det än ligger till så är jag säker på en sak.

Jag hörde aldrig mer "Ingenting går upp mot gamla Skåne". Aldrig mer. Låten spelades aldrig mer och det är få - om ens någon- som minns den idag. Förmodligen var det en offensiv iscensatt av skåningarna i maskopi med SR som avbröts direkt efter förlusten på Studenternas. En konspiration. Nästan på regeringsnivå. "Wag The Dog", liksom. Låten var ju faktiskt bara B-sida till "Mamma är lik sin mamma". Bara en sån sak. En B-sida! Så ni förstår att det inte bara är jag som fantiserar.

***

Ps. Sirius bortaslog sedan Sandviken( 1-3) och eftersom övriga lag tog poäng av varandra blev man redan då ( med två segrar ) klara för Allsvenskan tillsammans med Jönköping Södra.

Fredrik Hjelm



Tillbaka till toppen