Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

Halvtid Sirius

Jag lovade återkomma med en halvtidssummering för Sirius. En fjärdeplats och 24 poäng på 13 matcher. Sex poäng efter Vasalund i toppen. Sett till hur spelet har sett ut är det en ganska bra utdelning. Sett till förväntningar och - tror jag fortfarande - potential är det en trög start.
Det har varit en ganska märklig vårsäsong. Som vi alla minns inledde Sirius med att göra en av de bättre försäsongerna i Fotbollssverige. Trots vettigt motstånd dröjde det till veckorna före seriestart innan Eskilstuna City förstörde den obesegrade sviten. Innan dess krossades seriekonkurrenter i parti och minut. Samtidigt fick vi behålla en stomme av spelare och hade fått in en knapp handfull nyförvärv. Sirius var tveklöst en motiverad seriefavorit innan första seriebollen sparkades.

Serien började också resultatmässigt helt okej. Principen kryssa borta och vinna hemma följdes. Faktum är att det är nästan lätt att glömma att Sirius var obesegrade i åtta omgångar. En av anledningarna till att jag har svårt att minnas det är att vi inte agerade som ett obesegrat lag. Spelmässigt stämde det aldrig riktigt, och perioderna i matcherna där vi har varit riktigt bra (nu har jag iofs bara sett hemmamatcherna och Dalkurd borta, så mitt underlag är egentligen lite för dåligt) har varit ganska korta. Däremot har stabiliteten hemåt varit orubbad. Traditionen håller i sig - Sirius tillsammans med Lund i söderettan är de lag i riket som släpper in minst antal mål i högre seriespel.

Men att tränarna inte har varit nöjda har märkts både i intervjuer och i matchningen. För att vara ett i grunden vinnande lag har Sirius gjort extremt många förändringar i både startelvor och spelsystem under de tretton matcherna. Jag roade mig också med att snabbscanna årets matcher i norrettan, och Sirius är det lag som gjort flest byten före 60:e minuten. Eller jag ska säga ett av de lag som gjort flest tidiga byten - jag har inte orkat dubbelkolla. Det kan visserligen naturligtvis ha sina tvingande orsaker att man gör tidiga byten - som i matchen mot Vasalund där den ena efter den andra bars av planen skadade - men mönstret antyder att det är ofta man velat göra tidiga förändringar. (Fenomenet tidiga byten förtjänar visserligen en egen avhandling, men det tar vi en annan gång.)

De stora förändringarna började efter matchen mot Vasalund, där vi kom undan med blotta förskräckelsen och efter att ha åkt på flera tunga skador. Det är helt enkelt så att Sirius inte har spelat många matcher i år där samma spelare startat med samma uppgifter i samma spelsystem. Jag tror det är en stor bidragande orsak till ett hackande spel. Och svaret på ett spel som inte riktigt funkar har varit "låt forwards lösa problemet". Sjunk i banan, gör det trångt hemåt och lita på forwards.

Jag har i grunden inte något mot det. Lag gör oftast rätt i att luta sig på det som ger resultat. Om alternativen står mellan att inte ha särskilt mycket boll, tajta till, utnyttja ett misstag och vinna med 1-0 (Dalkurd) och dominera spelmässigt större delen av matchen, skapa massor av lägen och 17 hörnor och förlora med 3-2 (Kerburan) så vet jag vad jag väljer.

Men det som förbryllar mig är den omvända världen Sirius levt i under året. En försäsong med i stort sett samma elva hela tiden, eller åtminstone samma uppställning med samma roller och samma spelsätt match efter match. Och sedan en vårsäsong där man testar och laborerar mellan olika spelsystem, olika roller och positioner för spelarna. Hjälp mig gärna att leta, men jag undrar om inte Bylle och Linus som är de enda som abonnerat på sina positioner och ursprungsuppgifter. Vi har spelat med fyra olika mittbackar, Elliot har växlat mellan ytterback och mittfältare. Samtliga mittfältare som spelat har spelat på olika positioner eller med olika roller samt varit petade (undantaget Petter som jag inte tror har varit petad någon gång). Vi har växlat mellan en, två eller tre forwards med olika roller för samtliga offensiva spelare. Ibland av nödvändighet förstås, på grund av skador, sjukdomar och avstängningar. Men ganska ofta också på jakt efter spelet.

Paradoxen blir att det är som att vi bytt plats på de olika delarna. Vi har använt vårsäsongen som försäsong - ett evigt testande och laborerande, och försäsongen som seriespelsupplägg - samma vinnande lag och taktik gång på gång. Sett till detta är det i så fall en anmärkningsvärt bra poängskörd så här långt. Och stämmer det ger det dessutom stort hopp om framtiden - nämligen att om vi använder uppehållet till att göra klart försäsongsarbetet och börja arbeta med ett Sirius som ska hålla inte bara för seriesegerstrid i år, men också för Superettansäsonger, så har vi en riktigt bra grund att stå på.

Uppflyttningsreceptet kanske visserligen innehåller fler nödvändiga ingredienser, men jag tror grunddegen är given: sätt ett spelsätt, använd det, bli trygg i det och skapa kontinuitet. I morgon tjuvstartar hösten med returmatch mot Kerburan. Vid vinst där är det bara fyra poäng upp. Kan vi sedan komma ut ur sommaren med nyvunnet självförtroende i en etablerad spelidé tror jag uppflyttningen kommer på köpet.

Kruxet blir att både som spelare och ledare ha modet att tro på det man gör och att jobba mot långsiktiga och gemensamma mål. Det är också sett i det ljuset som jag har lite problem med att vi belutar att ta in en lånespelare det första vi gör - redan innan sillyfönstret är öppet. Lånespelare på tremånaderskontrakt under sommarfönstret personifierar begreppet kortsiktighet.

Gamnackar uppåt sträck! Titta i tabellen, vi är med i toppen!