Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

Fyra dagar efter...

Så var vi äntligen där. Det var sju år sedan Sirius gjorde sitt första försök att nå Superettan, det blev sex misslyckade försök till, men till slut gjorde vi det! Superettan, ordet har fått ett magiskt skimmer omkring sig under alla dessa ovärdiga år som tillbringats på Trängens IP och Stantorsvallen. Superettan har känts som en hägring i horisonten, ibland smärtsamt nära, som på Gutavallen år 2001, och ibland så oändligt långt borta, som när det blev tennissiffror i baken år 2004 på Bollmoravallen mot Tyresö FF. Men det är också lite av en overklighetskänsla man har inom sig, självbilden hos en sann Siriussupporter är nämligen den som den evige förloraren. I många år har det närmast känts som att man håller på ett skämt, och man har bemötts av sin omgivning därefter. Men de senaste åren har någonting definitivt hänt. Jag kan t.o.m sätta fingret på exakt den dagen det vände. Året var 2004, en vidrig, vindpiskad måndagskväll i september på den kanske hemskaste bortaplanen av dem alla: Vallentuna IP. Sirius hade en bedrövlig säsong i ryggen, man låg på kvalplats nedåt, och höll näsan ovanför vattenytan endast tack vare målskillnad gentemot Vallentuna. Nu skulle vi alltså möte dem på bortaplan, och allt annat än en seger skulle troligen skicka ned Sirius i trean. Webredaktören Erlingmark hade bevittnat träningen dagen innan, och var allt annat än optimistisk av vad han hade sett. Men miraklet skedde! Inför 80 personer på Vallentuna IP tog Sirius sig i kragen och vann måstematchen med övertygande 3-1. Och sedan den dagen har det (OK, med några enstaka undantag) varit ett sant nöje att hålla på Sirius! Och det var också därför jag åkte med en, t.o.m ganska trotsig och uttalad optimism till Stockholms norra förorter i lördags. Och när vi kom till Vilundavallen och snabbt förvandlade läktarna till en blåsvart karneval, när man stod och kisade i solen och försökte urskilja våra spelare mot en betongöken som fond, och när man förtvivlat försökte fly undan ”Boten Anna” som strömmade ur de spräckta högtalarna, ja då kändes det som att det inte fanns något alternativ. Sirius skulle bara upp i den förbannade Superettan, allt annat vore ett hån mot allt vad rättvisa heter! Och ta mig tusan, den här gången var det payback-time för alla dessa ändlösa resor till allt ifrån Visby till Kiruna (som förvisso varit minnesvärda, men ändå). Varenda spelare på planen visade att om man spelar i den blåsvarta tröjan år 2006, då är man en vinnare. Och vinnare, ja det är äntligen vi som står på Västra Sidan också! [[b]Insänt av Brukarn[/b]]