Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

Äntligen riktig fotboll!

Jag vet egentligen inte varför, men ju äldre jag blir desto mer minskar intresset för den europeiska toppfotbollen. Fantastisk fotboll räcker inte. Jag vill ha något jag bryr mig om, något som känns ända in i själen. Något jag kan relatera till. Därför är det idag en glädjens dag då den svenska fotbollssäsongen drar igång!
Vid några få tillfällen under vintern har jag med fullt engagemang sett nästan en hel fotbollsmatch på tv. Men aldrig en hel, slår det mig när jag summerar fotbollsvintern. Däremot har jag youtubat en hel vinterträningsmatch som jag redan visste resultatet i. Djurgården-Sirius. Det är den enda hela fotbollsmatch jag sett på "tv" i år. Idag blir det den andra. Allsvenskan startar, och jag funderar på om jag helst vill se Djurgården haverera mot Elfsborgs nya intressanta mittfält, eller ett göteborgsderby, eller Kalmar FF - min outsiderkandidat - mot nykomlingarna från Sundsvall.

Mot det står kvällens drabbning i La Liga mellan Barcelona och Athletic sig slätt. Visst, det kommer vara bättre fotboll ikväll, och jag gillar Bielsas basker och är lite nyfiken på hur deras Barca light-spel kommer stå sig mot orginalet. Men engagerande är det inte. Europeisk toppfotboll är som Coldplay. Kompetent. Hitmässigt. Småintressant rent tekniskt. Men inget man orkar med särskilt länge. Jag föredrar Jakob Hellman alla dagar i veckan. Jag vill ha kantigheten. Realismen. Folk som hämtar på dagis. Lagen jag kan utan och innan, spelarna som det känns som man nästan känner.

Årets allsvenska är dessutom mer oviss än på länge. Nykomlingarna känns stabilare än vad många tror, och få lag känns som självklara avstigningskandidater. Förutom Syrianska då. Samma gäller för toppen. Trots all västkustsk topprustning känns varken IFK eller Elfsborg som givna segrare, även om Elfsborg är min guldfavorit. Helsingborg kommer inte orka upprepa fjolårssäsongen, och MFF hänger på en skör, Norlingsk naivitetstråd. De har liksom inte det material de tror att de har för att spela den fotboll de tror att de kan spela. Tvärtom gäller för AIK. De vet att de suger och spelar därefter. Pelle-skolan. AIK är årets Gefle, och borde rimligtvis slåss med Gefle om platserna 9-10. Det som kan fälla AIK är att alla stockholmare tror att de kommer slåss om guldet.

Samtidigt finns ett stabilt mittenskikt av lag - GAIS, Häcken, Kalmar FF, ÖSK, Djurgården - som alla har kapacitet att vinna vilken match som helst. GAIS och Djurgården känns kanske aningen för haussade. Kalmar FF framhålls däremot som en outsider i toppen av många. Jag tror att det är riktigt. Kalmar har sin borg, och de har en sjuk stabilitet i klubb och trupp. Det räcker lååångt. Men ändå undrar jag om inte ÖSK är mest underskattade av alla i år. De var duktigt topptippade i fjol, och floppade. Nu är de tippade i andra delen av tabellen och spelar helt utan press. Visst, de har tappat ett par viktiga spelare. Men laget känns mer gediget. Inget bonkegäng.

Mjällby och Peking däremot kommer vara lite för dåliga, och är väl de som framför allt kommer få rikta in sig på att tillsammans med Åtvid, Giffarna, AIK, Gefle och Djurgården slåss i bottenhalvan. Frågan är vilka som följer Syrianska till Superettan. Grundtips: Peking. Tror det får bli ett av mina säsongsspel i allsvenskan. Peking åker ur. Kalmar FF kommer topp 3. Norling blir den tränare som först får lämna (svårt val mellan Conny och Alm). Elfsborg vinner.

Och det bästa av allt. Det är bara en vecka kvar tills den ännu mer intressanta Superettan börjar. Och sedan är det bara ytterligare en vecka till tills Norrettan börjar - världens överlägset mest intressanta serie i år, såklart. Det här är helt enkelt den bästa fotbollstiden på året. Allt hopp och alla drömmar lever fortfarande, alla nyfikna frågor är ännu obesvarade. Det är premiärtider, and I love it!